Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva!

För några månader sedan släppte Marit Bergman nya singeln Dra åt helvete, utöver en hedervärd låt för SOS-barnbyar är det hennes första släpp på många år. I vår kommer nya albumet och nu lanseras hon med intervjuer i Värvet, DN, Aftonbladet och så vidare. Och jag blir så glad. Det är verkligen hur kul som helst att Marit Bergman är tillbaks och det på svenska.

Liv-Marit Bergman klev in på den svenska musikscenen för mer än tjugu år sedan med fantastiska Candysuck, i en ibland tämligen grabbig och minst sagt ojämställd punkscen kom de, var feminister och gav ut låtar som "Kill your boyfriend" och "Molotov cocktail party". Uppfriskande och välbehövligt, dessutom var de väldigt bra. Och det fanns en bandmedlem som märktes lite extra. När kompisarna hade sett Candysuck på Kamikazepunken sa de "ena gitarristen sjöng ju nästan lika mycket som sångerskan". Den ena gitarristen var Marit Bergman det.

Tidigt tvåtusental gjorde Marit Bergman den klassiska karriärresan på Hultsfredsfestivalens scener. Från demoscenen 2001 till Stora Dans 2002 till Pampas 2003 till Hawaii 2004. Från minsta till största på tre år och två skivor. Hennes två första soloskivor 3 a.m serenades och Baby dry your eye imponerade stort på samtiden, inklusive mej. Spelningen på Pampas 2003 är fortfarande en av de Hultsfredsspelningar jag sätter högst, alla jag sett där inräknade. Från att ha varit en undergroundartist blev Marit Bergman på bara något år en av landets största artister, och det i en tid när det inte alls fanns lika många framgångsrika kvinnliga artister som idag.

Nästa skiva, I think it's a rainbow, gick något under min radar. Men de senaste åren har jag upptäckt en del låtar från den skivan, utmärkta låtar som vemodiga "Alone together" och peppiga "Today will be the day when mourming ends". 2009 gav hon ut The Tear Collector, med låtar hon tidigare gett ut via sin hemsida, där bland annat pärlor som "Snow on the 10th of may" och "Tony" finns med. Sen blev det tyst på skivfronten. Mycket tyst. Hon fortsatte spela live då och då, ofta själv med sitt piano. Det talades om nya låtar och ibland dök de upp när hon spelade live, fast något nytt material kom inte ut förrän sent förra året. Men vilken comeback sedan! Vilken låt.   

"Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt."

"Dra åt helvete" låter inte som något annat Marit Bergman gett ut, hon sjunger på ett helt annat sätt och dessutom på nytt språk. Hon är tillbaka och låter hur spännande som helst. Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt. Snart kommer nästa singel från det kommande albumet. Låten hon spelat live då och då under 00-talet, "Ibland gråter jag bara för att tiden går", ska äntligen ges ut. Med den titeln kan inget gå fel. 

Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva! Välkommen tillbaka.

Ett släktträd med Nirvana i centrum?

Grunge, alternativ rock, collegerock, postpunk, pregrunge... kalla det vad du vill.

För min och många andras del började det med Nirvana. Jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 för att jag ville kunna höra på Nirvana närsomhelst, eller åtminstone när jag fick tillgång till teven och videon på ovanvåningen.

Candysuck upptäckte jag när de medverkade på Definitivt 50 spänn fyra.

Throwing Muses läste jag om i sista numret av legendariska Pie Mag sommaren 1997 - men det dröjde nästan fem år till jag hörde dem.

Dessa och massa andra band som ligger i ungefär samma härad började jag samla i en spellista för några år sedan. Jag återvänder sällan till en spellista efter en vecka eller två, men Crackle & Drag återvänder jag fortfarande till ibland, det kan vara en av de bästa spellistorna jag gjort.

Dagens brandbomb

Det började med ett kassettband en nyårsafton

När kompisarna kom hem från Kamikazepunken 1995 berättade de bland annat om Candysuckspelningen. "Ena gitarristen sjöng ju nästan lika mycket som sångerskan". Den gitarristen var Liv-Marit Bergman.

Några år senare kapade hon Liv och släppte så småningom solodebuten 3 a.m serenades. Eftersom jag hade gillat Candysuck var jag förstås nyfiken och på Hultsfred 2002 trängde jag mej in på Stora Dansbanan och såg en låt. Det räckte bra med en låt kände jag, hade ju inte hört skivan än.

På nyårsafton gav Michael mej ett C60 med Marit Bergman på ena sidan och Bright Eyes på andra sidan. Jag la det åt sidan och kom mej inte för att ta fram bandet förrän maj. På en resa ut till Tranemo lyssnade jag på det och blev djävulskt imponerad av Marits sida. Det blev en hel del lyssnande på det där bandet närmsta månaden. Om jag minns rätt var det drygt hälften av låtarna från 3 a.m serenades, en liveversion av "It would have been good" och en cover på X-Ray Spex "Oh bondage, up yours".

Så var det dags för Hultsfredsfestivalen 2003. Jag tror det var redan tidigt på torsdagkvällen. Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band.

Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV . Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs.

Hon gav oss även den självklara nyårshymnen med "This is the year" från första skivan, jag tror inte det gått något nyår sedan dess utan att jag spelat den minst en gång.

Jag har sett Marit flera gånger sedan den rusiga debutspelningen och gillade verkligen uppföljaren Baby Dry Your Eye, men av det senare materialet har det bara varit enstaka låtar som engagerat. Men de har å andra sidan engagerat rejäl, "Tony" och "Snow on the 10th of may" liksom. Likväl fanns inte glöden från de två första skivorna och Hultsfredsspelningen 2003 riktigt kvar. Kanske är det så enkelt som att ens smak varierar?

Hon var emellertid bra när hon framträdde med sitt piano på Sagateatern i Borås 2009 och Lisebergs Taubescen 2010 (bilden är därifrån, den bästa jag hade, sorry). Tydligen ska hon i somras ha spelat den nya låten "Ibland gråter jag bara för att tiden går".

Känns som även 2013 års Marit Bergman kan bli hur bra som helst.