"Det gör inte ont att leva i Slas"

Håkan Hellström är, som så många andra i hans skrå, en duktig tjyv. Likt Bob Dylan har han genom hela karriären knyckt melodier och textrader, kastat in dem i sin egen centrifug och ut fått låtar som är både välbekanta och unika på samma gång. 

Att han tjyvat mycket från Morrissey och Smiths är ingen hemlighet, ett mindre känt tjyveri är det från min avlägsne släkting Stig "Slas" Claesson (1928-2008). Känner ni igen den här raden från Slas självbiografiska roman Efter oss syndafloden? Vem fixar Hellström-låten först?  

På samma skiva nämner han ju också Slas i en annan låt, samme Slas som länge tilltalat artister i samma tradition som Håkan Hellström, både Ulf Lundell och Plura Jonsson har uttryckt sin uppskattning för den egensinnige söderkisen, som stod med ett ben i Sjuhärads djupa skogar och det andra på östra Södermalm. Klart gubbarna med efternamn gillar honom. Kanske finns det fler Slasstölder än den ovan?

Gör som Håkan Hellström och de andra, läs Slas. Utöver Efter oss syndafloden kan jag 

rekommendera En mörts drömmar, Svart asfalt grönt gräs och Vägen till brevlådan, för att bara nämna några.

Blommor av frost

Jag nämnde Morrissey den gången. Tror att jag sa att min favoritlåt var "The First of the gang to die". Det sa jag bara för att det var den enda låt jag trodde ni kunde ha hört. Jag skäms för det.

Nej, nej. Min favorit var och förblir "Sorrow will come in the end"

Från John Ajvide Lindqvist fantastiska novell Fulet, som bland annat går att läsa i textsamlingen Låt de gamla drömmarna dö (2011). 

Från bokrean

Det fick bli en Bokusbeställning, eftersom den hann sälja slut i både Karlskrona och Kristianstad. Alltid något.

När det skrevs böcker om Hultsfredsfestivalen

När Hultsfredsfestivalen slagit publikrekord med råge 2001 och ingenting verkade kunna stoppa festivalen längre var det dags för boken om Rockparty. SvD-journalisten Stefan Malmqvist skrev Rockparty! som kom ut lagom till Hultsfredsfestivalen 2002. Om ni hittar boken är den läsvärd. Även ifall man saknar resten av historien, om de publikmässigt mer tuffa 2003-2004, succéerna 2005-2006 och hur det sedan gick utför.

Men det var inte det jag tänkte på nu. Utan historierna om Pop-Boeing. Rockparty chartrade under några år i början av 1990-talet ett plan som flög engelska artister och deras crew från London till Hultsfred, detta var innan lågprisflygets tid. Ett år skrev tydligen Henrik Schyffert att om planet störtade skulle Marillion bli Englands hetaste band.

En annan kul planincident är den om The Rocking Birds. Country/americana-bandet bokades i elfte timmen som ersättning för ett annat band, missförstod hur Systembolaget funkade och söp till det ordentligt före och under flygningen till Sverige, fortsatte på festivalen och på hemresan. Efter passkontrollen vid hemkomsten fick de gruppstryk av de andra banden. Och bandet lade i sinom tid ner.

Och att tänka på vilka rumlare de tydligen var är extra intressant när man lyssnar på dem, de låter ju så snälla... Å andra sidan har ju åtskilliga countryartister söpit till det genom åren.
Läs boken så kan ni hitta fler historier, till exempel om när Nick Cave gick vilse i kulvertarna i centrala Hultsfred. Plus ta del av den ännu mer intressanta historien om Rockparty och Hultsfredsfestivalen.

Uppdatering: SvD publicerade när boken kom ut ett utdrag.

Älska varenda jävel

Idag fick jag hem den. Favoritromanen Det börjar ännu tidigare av Joakim Forsberg (1997).

Lånade boken av en slump från gymnasiebiblioteket i Tranemo när jag föreställdes gå på Komvux den här hösten efter studenten. Älskade den direkt. Sen dess har jag köpt den till den både till mej själv och för att ge andra varje gång jag springer på den. Noga räknat har jag bara sprungit på den fyra gånger. Det här exet köptes för några veckor sedan på Tradera, vem som ska få det återstår att se.

En klassisk uppväxtskildring, om att spela i band, åka på Roskildefestivalen, hänga på Ultrahuset, bli kär, dumpa, dumpas, försöka skriva Den Stora Romanen, ha Asta Kask-, Strindbergs- och Attentat-citat på pojkrumsväggen, börja gilla The Cure, tågluffa och skriva ett långt brev till Kristian Flyckt, som till sist flyttat till Prag eftersom det var det enda ställe där han kände sig riktigt hemma. Allt med ett Waterboyscitat på omslaget.