fredag 31 oktober 2014

Sju sorters låtar

Här kommer så låtlistan från mitt och svågern Andreas quiz på Kville Pastahouse i onsdags.

Vi hade fått temat sju sorters kakor vilket vi kastade oss in i med liv och lust.

"Eye of the tiger", "Sell out" och "First we take Manhattan" formade kvällens röda tråd. Låtarna från "Bullet with buttefly wings" till "Animal Nitrade" var introtävling.

Franska Trion - Kakor
Van Halen - Poundcake
R Kelly - Cookie
Staffan Hellstrand feat Dogge - Var kommer du ifrån
Kakmonstrets sång
Knutna Nävar - Strejken på Arendal
Carola - Tell me this night is over
Napoleon - Den viktiga skillnaden
Caj Karlsson - Ett brev
bob hund - Åh döds
Maja Heurling - Berlin
Hurula - Betongbarn
Strebers - Betongbarn
Survivor - Eye of the tiger
Tiger Lou - Sell out
Cookies n Beans - First we take Manhattan
Docenterna - Underbar värld
Smashing Pumpkins - Bullet with butterfly wings
Blind melon - No Rain
Culture Club – Karma Chameleon
Patti Smith - Rock n roll nigger
Nanne Grönvall - Håll om mig
Bröderna Djup - Vi bor på landet
Räserbajs - Fina flickor
Taylor Swift - Shake it off
Imperiet - Sura Baya Johnny
Suede - Animal Nitrate
Kitok - Paradise Jokkmokk
David Steward & Dandy Cuffer - Lily was here
Staffan Hellstrand - Jag i underlandet
Eldkvarn - Vägen till paradiset
Sanna Carlstedt - Ett glas vin
Hello Saferide - Anna

onsdag 29 oktober 2014

Jakten på Eldkvarn

Eldkvarn gör ofta tre turnéer per år, en på vårvintern, en på sommaren och en på hösten-vintern. 2012 lyckades jag äntligen pricka in en spelning per turné. 2013 bommade jag både vår- och sommarsvängarna och fick inte se stans bästa band förrän veckan före jul. Eftersom det tar tid att tågluffa och göra teveprogram och Eldkvarn gissningsvis tjänat rätt bra på sina turnéer de senaste åren kunde de i våras ta ett halvårs paus. På livescenen återvände de först i somras och jag såg en av de första spelningarna på turnén.

Under hösten har det stötvis presenterats datum för bandets kommande turné i november-december och precis som inför turnéerna jag bommade förra året har jag suttit och med stor spänning följt datumen allt eftersom de ramlat in på Facebook, hos bokningsbolaget eller bandets egen hemsida. Ett Göteborgsdatum släpptes ganska tidigt, men krockade med jobbet. Några andra västsvenska datum verkade inte komma. För några veckor släpptes ett datum i Gislaved av alla städer och jag blev jättesugen. Klart jag skulle Eldkvarn i Gislaved, jag som hävdat den givna kopplingen mellan bandet och svenska småstäder, men även det datumet krockade med jobbet. Puh!

Skulle jag bomma ännu en turné?

In i det sista höll jag hoppet vid liv. Jag såg att de hade en spelning i Malmö sista fredagen i november och skulle spela någonstans dagen efter. Jag gissade att spelningen därmed borde ligga någonstans mellan Malmö och Stockholm, minus Östergötland där de redan hade två spelningar. Alltså började jag fundera på trakterna där jag hängde så mycket för bara något år sedan, nordöstra Skåne och Blekinge. Kunde det måhända bli en spelning där?

I helgen var jag så i Karlskrona och just då släppte bandet den fullständiga turnéplanen på Facebook. Karlskrona konsthall 29 november. Wohoo! Men det hade ju inte skadat ifall datumet dök upp på de andra ställena heller.

"Jag jagar ditt hjärta" sjöng bandet för några år sedan. Själv jagar jag Eldkvarn.

tisdag 28 oktober 2014

Looking through Gary Engmans eyes!

För många år sedan följde jag sporadiskt en blogg av en man från Linköping som då var i 35-årsåldern, arbetslös med journalistambitioner och musikintresserad med en musiksmak inte helt olik min egen.

En sommardag bjöd han på en fantastisk rövarhistoria.

Han hade träffat Helge i en park i Stockholm. Vem är denna Helge? Jo, en av de kompisar Ebba Grön skickade för att hämta sin Rockbjörn en gång i tiden. Kompisarna var packade och gjorde skandal. Nu framlevde han sina dagar som hemlös.

Att döma av texten så var det verkligen Helge de träffade.

"Om mannen ljög för mig, så var han världens bästa lögnare och hade en otrolig förmåga att plugga in detaljer. Men jag tror att det verkligen var den legendariske Helge jag träffade. Han som tagit emot Ebba Gröns rockbjörn. Jag måste säga att det kändes mer hedrande att få skaka den mannens hand, än om jag träffat Fredrik Reinfeldt, Horace Engdahl, eller Lasse Berghagen. Jag hade en levande legend framför mig."

måndag 27 oktober 2014

Minnenas Motell goes quiz

Eder bloggare håller tillsammans med svågern i veckans quiz på Kvilles Pastahouse. Såhär beskriver vi spektaklet.

På onsdag bjuder två glada sockerbagare in till veckans quiz på Kvilles Pastahouse.

Det är Johan Hellström (Minnenas Motell) och Egon Ramberget (Hisingen Calling) som ställer frågor på temat Sju sorters kakor.

Så öva på ditt bästa kakrecept, gå på kafferep hos en gammal faster, boka in surdegen på ett hotell, ladda upp med kakor från Amsterdam eller gör vad du vill. Bara vi ses vid kaksmeten på onsdag!

Klockan 19 är tiden, hoppas vi ses där.

onsdag 22 oktober 2014

Fyra år på last.fm

En dagbok i musikform, ett modernt substitut för skivsamlingen, ett tidsfördriv eller ett bokstavsliknande beroende? Oavsett vad det är har last.fm och scrobblingen har nu i fyra år förgyllt och förslavat mitt musiklyssnande.

22 oktober 2010 var en fredag och på kvällen klickade jag mej in på last.fm för att kolla hur det gick till att skaffa konto, sedan dess har jag varit fast.

Och hur firas fyra år som scrobblare på ett bättre sätt än genom lite härlig egotrippad statistik?

Först mina fem mest spelade akter.

Sedan jag började scrobbla:
1. Eldkvarn
2. Bob Dylan
3. Neil Young
4. Ulf Lundell
5. Lars Winnerbäck

Senaste året:
1. Neil Young
2. Eldkvarn
3. Tomas Andersson Wij
4. Emmylou Harris
5. Lars Winnerbäck

Och sen mina fem mest spelade låtar.

Sedan jag började scrobbla:
1. Patti Smith – Rock n Roll Nigger
2. Eldkvarn – Konfettiregn
3. Kjell Höglund – Gennesarets sjö
4. Johan Johansson – Lite längre fram
5. Winter Took His Life – Lucky star och Eldkvarn – Fulla för kärlekens skull

Senaste året:
1. Magnus Ekelund & Stålet – Du Och Jag Mot Världen
2. Karin Renberg – Kärleken Vi Skickade
3. Emmylou Harris – Leaving Louisiana In The Broad Daylight
4. Roger Karlsson – Magisk kväll i karavan
5. Oskar Linnros – Annie Hall

Slutligen mina fem mest spelade album

Sedan jag började scrobbla:
1. Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
2. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
3. Perssons Pack – Diamanter
4. Karin Renberg – Farväl Tristess
5. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig

Senaste året:
1. Karin Renberg – Farväl Tristess
2. Emmylou Harris – Wrecking Ball
3. Weeping Willows – Broken Promise Land
4. Emmylou Harris – Hard Bargain
5. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down och Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

tisdag 21 oktober 2014

Det enda du behöver

Thåström har några hyfsat okända pärlor till låtar, låtar som inte finns på Spotify, ofta singelbaksidor. En sådan låt är "Det enda du behöver", b-sida på Hjärter dam.

Varför Youtubeklåparen valt att illustrera sololåten från sent 1990-tal med en Ebba Grön-bild går visserligen att fråga sig. Men strunt i det, lyssna och njut.

Och Thåström, varför inte plocka fram den här eller någon annan mindre känd pärla till vårturnén? 


måndag 20 oktober 2014

Eldkvarn Trädgårdsföreningen 140627

Bjuder på setlistan från Eldkvarns spelning på Trädgårdsföreningen här i Göteborg i somras.

Några intressanta saker kan noteras. Såsom att "Pojkar, pojkar, pojkar" har fått flytta från sin traditionella plats som sista låt innan extranumren. Eller att Adrian Modiggård nu bytt vilka låtar han sjunger från Eldkvarns soulpunkera sent sjuttital och tidigt åttital. Eller sällsynta låtval som "Gatan fram" och "Runt solen".

Om jag minns rätt kändes spelningen som en blandning mellan vanlig dag på jobbet för bandet och nytändning med delvis ny setlista efter ett halvårs paus. Dessvärre hade de den något otacksamma rollen att spela "förband" åt Nationalteatern på hemmaplan.    
  1. Män som mej
  2. Fulla för kärlekens skull
  3. Barn av sommarnatten
  4. Pojkar, pojkar, pojkar
  5. Vägen till paradiset
  6. Gatan fram
  7. Din lilla hund (sång: Adrian Modiggård)
  8. Nere på klubben (sång: Adrian Modiggård)
  9. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
  10. Runt solen
  11. Vår lilla stad
  12. Kärlekens tunga
  13. Inget bra för mig själv
  14. En liten kyss av dig
  15. Kungarna från Broadway
  16. Nerför floden

söndag 19 oktober 2014

De tio mest betydelsefulla skivorna


Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

lördag 18 oktober 2014

Kungar och knektar

För tjugu år sedan gitarrhjälte i legendariska Räserbajs - idag arkitekt och en av många samhällsbyggnadsdebattörer i GP.

Rickard Stark!

fredag 17 oktober 2014

Mer intressant än Pluras femtielfte kokbok

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.
Bild från Eldscript Förlag
skrev jag om Tony Thorén efter Eldkvarnspelningen på Trädgårdsföreningen här i Götet någon vecka före jul förra året.

För ett år sedan släppte också Tony Thorén sin självbiografi Vafaan är det frågan om? - där hans livsberättelse, om livet som basist i Eldkvarn sedan starten och producent med hitlåtar som "Die Mauer" och "Little Willie John" bakom sig, blandades med mer filosofiska funderingar kring livet och universum.

Nu har uppföljaren Basism - 101 svängiga utsagor kommit. Eller uppföljare och uppföljare, det är ingen ny Vafaan är det frågan om? utan snarast en bok där den hemsnickrade filosofin och funderingar kring vardagens existentiella frågor fått blomma ut till fullo. Några passusar om Peter LeMarclåtar, hur han blev en av två hippies i Norrköping på tidigt sjuttital och basspelande får plats, men mest är det Tonys funderingar och grubblerier kring världens vardande och låtande som här får fritt spelrum. Tony skissar på eller snarare presenterar en ideologi han kallar basism.

Basism är ingen självbiografi, och egentligen ingen uppföljare på den förra boken. Ska jag jämföra med något är det väl närmast Kjell Höglunds gamla legendariska månadsmeddelanden på hans numer insomnade hemsida, men varför jämföra? Tony Thoréns bok står på egna ben och hans humanistiska budskap är inget världen mår sämre av. Tvärtom, det finns mycket sympatiskt i hans tankar och funderingar. 

Samtidigt ska sägas att det ibland blir för mycket. Basism gör sig nog bäst i att läsas något stötvis och inte sträckläsas pärm från pärm, den hade definitivt blivit bättre med fler berättelser från musikerlivet och något mindre filosoferande. Bokens målgrupp torde vara främst Eldkvarnfans, och till med de mer nördiga sådana. Men som Eldkvarnmerchandise är den betydligt mer intressant än Pluras femtielfte kokbok. Nu väntar jag med spänning på att fler Eldkvarnmedlemmar ska skriva sin historia.

lördag 11 oktober 2014

Mycket TAW nu

Tidigare i veckan skrev jag hur jag såg fram emot Tomas Andersson Wijs nya skiva Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka. Dagen efter släpps skivan på Spotify och jag ligger hemma med förkylning några dagar och lyssnar massor på den och andra TAW-låtar. Idag hittar jag Hanna Fahls intervju med TAW från tidigare i veckan. Det är mycket TAW nu och inte mej emot. Bäst på Mörkrets hastighet är än så länge den vackra sistalåten "Nu dör en sjöman igen", den kan leva länge.

fredag 10 oktober 2014

"Det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi."

Valdemar Möller, som gästbloggade på Minnenas Motell förra året, har startat bloggen Landskapsmusik där han gör en Spotifylista per landskap. Sådana nördiga initiativ bör självklart uppmuntras, så därför har eder bloggare gjort en intervju med denna nykomling i musikbloggosfären. 


Du har skrivit om ett par landskap nu, hur känns det?
Det känns roligt och spännande. Jag upptäcker en massa ny musik genom det här, samtidigt som jag förhoppningsvis underhåller andra. Skåne var relativt lätt att skriva om eftersom det kommer så mycket bra musik därifrån, Blekinge och framförallt Öland var desto svårare – vilket ledde till att jag slog ihop Öland och Gotland.

Varför startade du en blogg om det här?

Det slog mig att det kommer bra musik från så många olika delar av Sverige, samtidigt som det också finns många band som man inte har någon aning om var de kommer från. Så det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi. Jag tycker det är roligt att veta var de artister jag lyssnar på kommer ifrån, det ger en extra dimension till musiken. Plus att jag älskar listor förstås!

Något landskap du ser särskilt mycket fram emot att skriva om?

Värmland, som jag själv kommer ifrån, ska bli roligt. Många förknippar bara Värmland med dansband, men det finns förstås en massa annan bra musik därifrån också. Göteborg, där jag bor, ska också bli kul.

Det är inte så många som slår ett slag för landskapen i dessa tider, funderade du på att välja t.ex län istället?

Haha! Nej faktiskt inte. Jag har nog bättre koll på de svenska landskapen än på länen faktiskt. Kanske något som sitter kvar sedan geografilektionerna i mellanstadiet.

Tror du projektet får någon fortsättning?

Vem vet. Jag kan avslöja att jag funderar på att ha en omröstning om vilken landskapslista som blev bäst när jag är klar och lotta ut blandskivor med musik från det vinnande landskapet till alla deltagare.

tisdag 7 oktober 2014

"Det sägs att det havet inte minns nånting"

Tomas Andersson Wij släppte för några veckor sedan den nya låten "Santa Monica", en försmak inför nya albumet Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka.

Jag hörde "Santa Monica" för första gången en solig förmiddag i Vänersborg för snart en månad sedan, det var bara några dagar kvar till valet och jag befann mej i orkanens öga med en timma att slå ihjäl innan tåget gick. Spotify meddelade att TAW släppt nytt och sittandes på en bänk vid vattnet lyssnade jag på låten några gånger.

"Santa Monica" är en sådan låt som känns som klassisk redan vid första lyssningen. TAW fruktar inte det som kan tyckas pretentiöst - och det är en av de sakerna jag gillar bäst med honom. Här fläskas det på med stråkar som verkligen höjer låten.

Trogna bloggläsare vet att 1994-nostalgi står högt hos mej och även TAW bjuder här på minnen från 1994. Våra minnen är förstås av olika slag, men så var han 22 och jag 13 det mycket speciella året 1994.

Nästa månad är det dags att åter se Tomas Andersson Wij live. Trots att jag sett honom fyra gånger tidigare blir det första gången jag ser honom med fullt liveband. Tidigare har det oftast bara varit TAW och hans gitarrer, vid en spelning förstärkt med en kompmusiker och på Kompledigtfestivalen för några år sedan spelade han två låtar kompad av Perssons Pack i trioformat. Men likväl, aldrig en spelning med fullt band.

Det kan bli magiskt.

Och innan Mörkrets hastighet hunnit komma lyssnar jag på "Santa Monica" en gång till. Och säkert en gång till efter det.

måndag 6 oktober 2014

Packet tog över stan

Så var det dags för Perssons Pack att knyta ihop säcken.

För ungefär ett halvår sedan kom beskedet att Packet skulle lägga ner till hösten. Min gode vän Joakim, som entusiastiskt sett Packet i Bollnäs på annandagen, började kuska runt på spelningar och såg sig till sist nödgad att själva boka dem till Göteborg då ingen annan verkade vara intresserad av att göra det. Så spelade bandet på Pustervik dan före valet, jag var givetvis där, men kan inte prestera några vettiga rader om spelningen. Jag var för utmattad inför valet, men gillade såklart vad jag såg. Några veckor före han och Adam Wallman fick den vansinniga idén bokade jag och Joakim biljetter till den allra sista spelningen. Den som gick av stapeln på Nalen i lördags. Den som sålde slut redan i somras. Min fjärde Packetspelning och den sista någonsin.

Konserten inleddes med "Ikväll tar vi över stan" och givetvis tog Packet över stan. Gemenskap! Gemenskap är känslan jag tar med mej från den på sina håll löjligt trånga Nalen. När en lite väl förfriskad gubbrockpublik samlas på ett ganska liten yta händer det att vettet går ut där ölen går in. Här var det tvärtom. Folk var glada, sentimentala och fantastiskt glada över att dela upplevelsen. Inte minst under låtar som "Aldrig så ensam", "Hanna" och "Hemma" visste allsången och gemenskapen inga gränser. Under "Små små saker", som kom tidigt i setet, kokade publikhavet. Jag gladde mej särskilt åt "Brooklandsvägen", en gammal Packetfavorit.



Jag har en mängd starka minnen av de mest skiftande slag till många av låtarna som spelades. Minnen som i vissa fall inte har att göra på bloggen men som såklart sköljde över mig under konserten. Det var en ibland flera tusen dagar yngre Johan som tittade fram. Jag har trots allt lyssnat på Packet sedan seklet var ungt. Min dåvarande flickvän hade börjat förstå vad jag gillade för musik och tyckte jag skulle kolla upp ett band från hennes hemtrakter. Hon plockade ned ett gäng låtar från Napster och brände ut. "Små små saker" och "Tusen dagar härifrån" blev tidiga favoriter. Den hoprafsade samlingen Blod eller guld hittade jag billigt på Ginza nått år senare och det blev en viktig följeslagare till dess jag en regnig höstdag 2005 köpte dubbel-CDn Diamanter på Bengans.


Packet var nästan lika taggade som publiken. Niklas Frisk for runt på scen och posade med sin elgitarr likt en annan rockhjälte och Per Persson var lika cool som alltid, Magnus "Limpan" Lind log vid flera tillfällen. Magnus Adell och Norpan Eriksson höll sig bokstavligt talat i bakgrunden. Det jag saknade var gästartister eller något liknande, nog för att jag hört den hedervärda förklaringen till varför sådana uteblev ("kan de inte gästa oss i Malung kan det kvitta") men likväl kändes lite tomt. Men strunt i det!


Kvällen avslutades ståndsmässigt med en tårdrypande "Bröllopsdag". Love Antell kom ut och gav bandet rosor och allra sist kvar på scen var den väldige själv. Dragspelaren Magnus "Limpan" Lind. Han spelade några sista toner på sitt dragspel, kanske var i lördags kväll sista gången han uppträdde på scen?
  1. Ikväll tar vi över stan
  2. En sång om dej
  3. Små, små saker
  4. Kammahav
  5. Nyårsafton i New York
  6. Aldrig så ensam
  7. Guldhuggarland
  8. Fribacka väg
  9. Det liv jag älskar
  10. Bortom Månen och Mars
  11. Hanna
  12. Hemma
  13. Vild som Jerry Lee
  14. Brooklandsvägen
  15. Tusen dagar härifrån

  16. En uslings medicin
  17. Packets paradmarsch
  18. Gråmånen

  19. Sista kvällen i april
  20. Bröllopsdag

söndag 5 oktober 2014

Vila i frid, Ronny

Jag läste på Facebook att Ronny Carlsson dött. Ronny Carlsson är den skånske countryartisten jag upptäckte genom en bloggning hos Längre Inåt Landet förra hösten. Egentligen är det väl bara "Vägarna jag fann" jag faktiskt lyssnat på, men den gillar jag massor. Vila i frid, Ronny.

fredag 3 oktober 2014

Annika Norlin var bäst

Jag såg många favoritakter spela i somras. Bob Dylan, Neil Young, Ulf Lundell, Eldkvarn, Patti Smith, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström... för att nämna några. Alla dessa var bra, men ingen jag såg i somras var lika bra som Annika Norlin på Way Out Wests sista kväll. Trots att jag mest lyssnat på Säkert!-debuten och utöver några enstaka låtar knappt hade hört Hello Saferide så gick Annika Norlins spelning rakt in i hjärtat på mej.

Det hade regnat den dagen och publikens regnjackor och huvtröjor gjorde det trångt till och med så långt bak som Jenny, Joakim och jag stod. För större delen av publiken strömmade då och då ljud in från den hiphopakt som spelade på en av de större scenerna. Det var svårt att se artisten där framme på scenen. Förutsättningarna var inte de bästa, men allt sånt var som bortblåst när spelningen började.

Annika Norlin berättade hur hon länge drömt om att göra en spelning som den här. Med publik på scen, med texterna rullandes som backdrop och med ett stort band. Ett sånt koncept känns som det skulle kunna misslyckas, ändå stämde allt.

Visst, det blev ingen "Vi kommer att dö samtidigt" och ingen "Och jag grät mig till söms efter alla dar". Men vad gör det när "Allt som är ditt", "Sanningsdan" och "Är du fortfarande arg?" fick representera Säkert!-debuten? Och jag fick äntligen chansen att upptäcka ett mästerverk som Hello Saferide-låten "Anna". Överhuvudtaget så blev det och har fortsatt bli en del Hello Saferide efter att Annika Norlin frälste mej och så många andra på Way Out West.

Gåshuden från spelningen satt kvar i flera dagar. Jag vill verkligen se Annika Norlin spela igen under eget namn, det finns ingen anledning att välja mellan att sjunga på svenska eller engelska.