söndag 31 maj 2015

"Broken Flag", denna den sista dagen i maj tvåtusen15

Plötsligt stannade jag upp. Lyfte på huvudet och om det var möjligt skulle jag ha spetsat öronen. Jag lyssnade, lyssnade och var återigen med om det underbara ögonblicket det alltid är att upptäcka en riktigt bra låt med en favoritartist eller favoritgrupp.

"Broken Flag" med Patti Smith var låten som återigen fick mej att komma ihåg varför jag älskar musik. Upptäckandets glädje.

I höstas köpte jag Wave, mest för det vackra omslaget om sanningen ska fram. Men sedan den stått på skyltplats ovanför stereon några veckor insåg jag att det faktiskt var dags att lyssna på skivan i sin helhet idag.

Först knaster, skivan hade nog sett sina bästa dar. De inledande låtarna "Frederick", "Dancing barefoot" och "So you wan't to be (a rock'n'roll star)" var gamla bekanta, annars var skivan ny. Jag gillade vad jag hörde, även ifall det inte var någon låt jag verkligen tyckte var något extra innan andra sidans nästa sista låt började.

Pianot, det måste ha varit pianot jag först reagerade på. "Broken Flag" känns både vemodig och storslagen, med sitt lätt sorgsna piano och körerna i refrängen. En sån där låt jag är svag för.

När sistalåten klingat ut flyttade jag tillbaka pickupen och sen gjorde jag det gång på gång. Idag fick jag en ny favoritlåt med Patti Smith.

lördag 30 maj 2015

"And in comes Romeo, he’s moaning"

I måndags sände P1 ett reportage om en 50-åring, Bob Dylans Highway 61 revisited. Reportern Anton Karis har intervjuat en rad personer, inte kända skribenter eller musiker utan okända människor, om sitt förhållande till skivan och hur de upptäckte den och Bob Dylan.

Eftersom jag har en förkärlek för Highway 61 revisited och bra berättelser var det givet att lyssna. Och slutet var bäst. 

torsdag 28 maj 2015

Sharon van Etten - I don't want to let you down

Minnenas Motells flitigaste skivrecensent Michael Porali är tillbaks. 

I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.

När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.


Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).

Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.

Michael Porali

onsdag 27 maj 2015

Spelschema 1,0

Ett första utkast på spelschema till Roskildefestivalen. Min vana trogen lär jag missa några spelningar, lägga till fler namn till listan nedan och gå på en hel hög jag inte tänkt gå på. Det finns ju massa namn kvar att kolla upp! Juni månads musiklyssnade lär nog i vanligt ordning till rätt stor del ägnas åt att kolla upp Roskildeakter. Jag har ju ännu inte kollat upp Pavillion Junior-akterna, och där brukar det gå att hitta en del guldkorn. 

Någon akt Du tycker jag inte ska missa?

Onsdag 1 juli
18:00 Timbuktu & damn, Arena
22:00 Honningbarna, Pavillion
23:00 The War on Drugs, Arena

Torsdag 2 juli
14:00 Veronica Maggio, Arena
17:00 Ryan Adams, Orange 

Fredag 3 juli
16:00 Tallest man on earth, Arena
18:30 Dolomite Minor, Pavillion
20:00 Einstürzende Neubaten, Avalon

Lördag 4 juli
18:00 Thåström, Arena
20:30 First Aid Kit. Arena
22:00 Paul McCartney, Orange

tisdag 26 maj 2015

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Återigen ett inlägg av typen kränkt-bloggare-som-kanske-inte-bör-tas-på-blodigt-allvar.


GP hade en konsertbilaga i söndags. Den innehöll bland mycket annat en intervju med Foo Fighters gitarrist Chris Shiflett (tydligen var Dave Grohl upptagen), som avslutas enligt ovan. 

Och vänta lite nu?

Skulle inte Håkan Hellström ha kunnat sälja 75 000 biljetter? Skulle inte Bruce Springsteen ha kunnat sälja 75 000 biljetter? (Han sålde förresten ungefär 66 000 biljetter var till två kvällar). 

GPs reportrar behöver såklart inte jaga biljetter, F5:a på ticnet, ringa eller köa eller betala hutlösa andrahandspriser. De tycks inte ha fattat att Håkan Hellström hade kunnat sälja en bra bit över 100 000 biljetter. 

Tydligen tycks alltså 75 000 vara maxkapaciteten på Ullevi, men till det kommer såklart konsertproduktionens storlek och publikens egen storlek (det är därför Håkan kan sälja 3000 fler biljetter än Bruce). Och så.

Så vad är grejen GP? Skärp er.  

Jag blir kränkt. 

söndag 24 maj 2015

Bob Dylan & jeg

Bob Dylan fyller sjuttifyra år idag. Det firar eder bloggare med lite egotrippad statistik och fakta som hade gjort Jan Björklund stolt.

Årets jag upptäckte Bob Dylan: 1997, min vän Per Kj var nyfiken på honom och fick så långsamt med mej på tåget.
Låten som fick mej att falla: "I shall be released"
Första skivan jag köpte: Freewheelin, oktober 1999.
Antal gånger jag sett Bob Dylan live: 7 gånger
Bästa spelningen: Antagligen Köpenhamn hösten 2013, men även de sista två tredjedelarna i Göteborg tio år tidigare aspirerar på att ha varit bäst. 
Antal scrobblade låtar: 4772 (vilket placerar honom på en andraplats)
Mest scrobblad skiva: Time out of mind
Mest scrobblad låt: "Girl from the north country"
Antal böcker jag har om/av Bob Dylan: 5 stycken (Howard Sounes - Dylan Biografin, Bob Dylan - Memoarer, Håkan Lahger - Dylan, en kärlekshistoria, David Dalton - Det är inte mig ni söker och Christian Braad Thomsen & Asger Schnack - Bob Dylan, en guide till hans skivor)
Mest underskattad skiva: Desire.
Spelningen jag ännu väntar på att få se: Jag skulle hemskt gärna se Bob Dylan spela på Roskildefestivalen en gång.

Grattis Bob! Jag hoppas vi får många år till tillsammans. 

lördag 23 maj 2015

Göteborgsvarvet till ära - fem asbra låtar om att springa!

Bruce Springsteen - Born to run
Bassolot. Jag säger bara bassolot. 2:38 in i låten får vi världshistoriens sannolikt bästa bassolo. Så dags är det väl givet att alla löpare lägger in en extra växel och springer ikapp med Garry Tallent? Och då har jag inte ens nämnt allt annat som gör låten till en av de bästa någonsin.

Iron Maiden - Run to the hills
Run to the Älvsborgsbron. Run to the Göta Älvbron. Utan Iron Maiden hade inte hjältemetalen varit densamma. Nu springer inte jag frivilligt, men hade jag gjort det hade "Run to the hills" varit självskriven i lurarna.

The Velvet Underground - Run run run
Kanske mer New Yorks bakgator sent sextital än Avenyn i mitten av tiotalet. Det är tveksamt om Teenage Mary, Uncle Dave, Gypsy Death, Marguerita Passion och de andra skulle springa Göteborgsvarvet. Men det febriga ruset i "Run run run" kan få igång vilka ben som helst, kanske för att komma i mål på Slottsskogsvallen eller kanske för att köpa veckans fix?

Neil Young - Long may you run
Och efter att ha sprungit passar det att varva ner med den här pärlan från Neil Youngs album ihop med Stephen Stills. De två hade alltid haft en komplicerat relation och ändå samarbetat så många gånger. I Buffalo Springfield, i Crosby, Stills, Nash & Young, på den här skivan. Men tydligen avbröts den gemensamma turnén när Neil Young sa åt sin chaufför att ta av på en annan väg, jag vet inte om Stephen Stills spelade själv den kvällen?

Rush - Marathon
Okej, den här låten är inte jättebra och passar definitivt inte att springa till. Men vill en ha med fem låtar om att springa så får en skarva lite på slutet. Samtidigt, jag gillar verkligen Rush och sedan jag förra veckan åter snöat in på Cliff Burton är inte steget långt till Rush. Cliff Burton brukade trots allt uppträda i ett par utsvängda jeans med ett Rushmärke på ena knät och ett Black Sabbathmärke på andra knät. Kul nog är "Marathon" inte en speciell långt låt med Rushmått mätt. Sen är ju Rush bästa låt egentligen "Red barchetta", men det här är ingen lista med billåtar. Det kanske kommer till Svenska Rallyt?

fredag 22 maj 2015

Grattis Morrissey!

Ett stort grattis på 56-årsdagen gubbjävel. Hade tänkt länka någon av mina favoritlåtar på den sorgligt underskattade Southpaw Grammar, men den tycks ha blivit bortglömd även på Spotify så det får bli en annan favorit.

torsdag 21 maj 2015

TENTAKEL: "Nästan snuddande vid ren techno"

Minnenas Motells meste gästbloggare Michael Porali fortsätter bredda bloggens musikaliska horisont. Och passar på att uppmärksamma ett debuterande Göteborgsprojekt. 

Göteborgs trumorakel Pontus Torstensson, känd från bland andra Sork och Uran GBG, har sedan ett tag tillbaka även varit verksam med soloprojektet Tentakel. Ett projekt vars livesättning består av Pontus själv på trumset, samplingar och orgel, och som allt som oftast bidragit med en svävande, hypnotisk stämning vare sig musiken i fråga har framförts mitt på dagen på gatan utanför Röhsska Muséet eller på dunkelt upplysta kulturarrangemang runt om i staden.

För någon vecka sedan släpptes vad som mig veterligen är det första utgivna materialet under namnet Tentakel, i form av en niolåtars kassett på välrenommerade Växjöetiketten Zeon Light. Det som slår mig mest efter att lyssna på inspelade versioner av låtar som "Doppelganger" eller "The cutter" är hur mycket mer elektroniskt, nästan snuddande vid ren techno, Tentakel låter i studioversion än i det råare liveutförandet.



Brittiska nittiotalsakter som Fluke och David Holmes dyker osökt upp i huvudet, och även likaledes brittiska 1990-talsfilmer som Human Traffic eller Face, där lagom skruvat hysteriska scener på ett därefter sällan skådat sätt blandades upp med hypnotiska rytmer vars nutida motsvarigheter från och med nu alltså återfinns på den här kassetten. Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till.

"Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till."
Huruvida något av ovanstående faktiskt inspirerat Pontus själv till att Tentakel låter som det gör kan vi dock låta vara osagt. Vad som däremot inte bör lämnas osagt är att den här dryga halvtimman av allehanda rytmer utan några som helst problem tilltalar även en technoanalfabet som mig själv, och förhoppningsvis även både dig, bloggläsare, och kanske till och med självaste Johan Hellström. Lyssna in!

Michael Porali

onsdag 20 maj 2015

"Men det är ju bara Roland som spelar, låt honom vinna!"

5 juni ordnar Brun 7 sin tredje fest. Precis som förra gången inleds kvällen med att jag håller i ett quiz. Temat den här gången är Göteborgs musikscen från från 1960-tal fram till idag. Efter att jag tjötat färdigt spelar The Sun Days, Maja Milner (från Makthaverskan), Agent Blå och Bad Acid. En hel hoper DJ:s spelar musik som går att dansa till. Läs mer på Facebook. Hoppas ni kommer!

tisdag 19 maj 2015

"Det tar inte många minuter innan jag faller pladask"

I helgen såg jag en statusrad fladdra förbi som var så bra och välskriven att jag frågade som jag ibland gör: "gästblogga?". Så kom det sig att min brevbärare Nils Valdemar Möller åter gästar Minnenas Motell. Den här gången med en skivrecension.   

Jag läste någonstans att de flesta människor slutar att upptäcka ny musik vid ungefär 33 års ålder. Ibland tänker jag dystert att jag redan är där, trots att jag bara är 29 år. Det är så sällan som jag blir helt knockad av ett nytt band nuförtiden, inte alls som i sena tonåren då jag kunde hitta nya favoritartister varje vecka.

Men så läser jag en krönika av Mattias Alkberg där han hyllar det finsk-svenska bandet Vasas flora och fauna, jag blir nyfiken och lyssnar - och det tar inte många minuter innan jag faller pladask.



Vasas flora och fauna består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen, de kommer från den finska staden Vasa men sjunger på svenska. Förutom att det är ett fantastiskt bandnamn, och att titeln på debutskivan Släkt med Lotta Svärd är minst lika bra, så är texterna överlag oerhört starka. Smaka på rader som ”Jag har lärt mig att man inte kommer någonstans genom att bara vara snäll / man måste se ut som om man menar allvar även om man inombords är själv” från låten "Inget att berätta just ikväll" eller ”Jag är gärna gudförälder, det vore mig en ära att vara en dunkel bifigur / lära henne ett och annat om att drömma sig bort / slumra in och vakna opp i en annan tidsepok” från "Gudförälder". Att det sedan sjungs på vackert klingande finlandssvenska är i min bok också ett stort plus.

"Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i "Nog var han en vän"?"


Musiken är trallvänlig indiepop. Ibland tänker jag på Belle & Sebastian, ibland på det gamla svenska bandet Raymond & Maria. Man skulle kunna tänka att man har hört det här förut, men det är något med Flora och Fauna som är annorlunda och som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som att texterna handlar om hur det är att växa upp i Vasa, en stad som jag knappt kan placera på en karta och som jag vet mycket lite om. Ibland kan det vara en fördel att kunna relatera till textrader, som när Håkan Hellström sjunger om Jazzhuset och Andra långgatan-flickorna, men det kan också vara fascinerande med texter som utspelar sig i en värld som man inte alls känner till. Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i Nog var han en vän?

Jag kommer på mig själv med att börja skriva ned låttexterna och googla de olika platserna i låtarna bara för att jag vill veta hur det skulle kunna vara att leva där. Och jag vet inte när något sådant senast hände.

Tråkigt nog verkar det som att Iiris Viljanen, som sjunger på flera av låtarna och verkar spela en viktig roll, redan har hoppat av och därför tycks Vasas flora och faunas framtid i nuläget mycket oviss. Men att de har gjort en av de bästa debutskivorna på svenska på länge, det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dem.

måndag 18 maj 2015

Dagens fynd

Sommarens utomhushäng är räddat. Den bara stod där, bland saker som skulle slängas snart om ingen ville ha någon av prylarna.


söndag 17 maj 2015

Minnenas Motell firar syttende mai

Vad passar bättre att fira Norge med än en lista över fem bra norska låtar? Gratulerer med dagen, Norge! 

Jotunheimen (foto: Johanna Hellström)

Honningbarna - Opp de nye blanke
Punkens framtid, tänkte jag när jag såg hypade Honningbarna på Pustervik för några veckor sedan. Kanske var det överord, men "Opp de nye blanke" är en fantastisk låt och bandets liveshow var en upplevelse jag sent kommer glömma. Tur jag ska se dem på Roskilde i sommar oxå.

Turbonegro - Prince Of The Rodeo
Det finns många Turbonegrolåtar jag skulle kunna tipsa om, de var trots allt ett av de banden jag lyssnade på mest under några år i mitten av 00-talet. "Prince of the rodeo" sägs ha varit den första låten bandets då nye gitarrist Euroboy spelade med bandet sedan han värvats inför Apocalypse dudes. För att vara säker på att behålla jobbet såg han till att göra de inledande gitarriffen så svåra som möjligt, de andra bad honom förenkla riffen. "", blev svaret. Euroboy är än idag Turbonegros sologitarrist.    

Satyricon - Mother north

En gammal black metal-favorit från mitten av 1990-talet. Satyricon är fortfarande aktiva och även ifall jag tror de utvecklas en hel del musikaliskt verkar de inte kunna komma undan den här låten. Fenriz nämnde den så sent som i den intervju Slavestate gjorde med honom nyligen. Själv hade jag önskat att de intervjuade Satyr och frågade om han fortfarande tyckte punk var "ointelligent musik för ointelligenta människor" (Close Up 1995). Hursomhaver så gillar jag "Mother north" massor när jag är sugen på dubbeltramp och lite black metal.

Åge Aleksandersen - Dekksguten

Från black metal och punk till något helt annat. Åge Aleksandersen är Björn Afzelius norske polare och precis som hos Afzelius möter här de amerikanska gubbarna med efternamn en nordisk dansbandstradition. "Dekksguten" är en väldigt mysig ballad, inte minst tack vare Åge Aleksandersens trøndemål, om att våga följa sina drömmar. Givetvis dyker även Björn Afzelius upp och sjunger duett.    

Kjøtt - Urbane problemer

Kjøtt var ett tidigt norskt punkband som bland annat turnerade med KSMB på den tiden det begav sig. Jag har sett att det finns en hel del material med bandet på Spotify, men har inte kommit mej för att kolla upp mer än "Urbane problemer". Men om resten av låtarna är lika bra så är det ett fantastiskt bra punkband, givet att kolla upp för den som gillar den svenska punken från samma tid. 

lördag 16 maj 2015

Igår kväll var jag sjutton, plötsligt blev jag trettitre

Blogginspirationen är det lite sisådär med, men lite navelskådande funkar alltid. Det är någonting att skriva medan man väntar, som Håkan Hellström kanske skulle uttryckt saken.

Har jag slutat lyssna på ny musik det senaste året?

I sommar fyller jag 34 och enligt en studie refererad av Gaffa så slutar vi upptäcka ny musik efter vår 33-årsdag. Att vår smak sägs ha "mognat färdigt" vid 33 års ålder.

Jag vet inte hur väl det stämmer in på mej. Bara det senaste halvåret har jag upptäckt åtminstone fyra nya akter för egen del. Akter där jag tidigare inte hört något eller på sin höjd någon enstaka låt men nu lyssnat in mej ordentligt på. AK von Malmborg, Slowgold, Kapten Hurricane och The Mob har alla klivit bland mina hundra mest scrobblade akter. Tre aktuella namn och ett betydligt äldre. Och förra året upptäckte jag Emmylou Harris på allvar, hon gick från en handfull lyssningar på "Boulder to Birmingham" och "Hard Times" till att nu finnas med på förstasidan i mitt last.fm-bibliotek.

Å andra sidan, alla dessa fem akter rör sig inom genrér jag sedan tidigare gillar. Det är inte som att jag upptäckt någon helt ny och för mej outforskad musik. Till stor del formades min musiksmak åren kring millennieskiftet, sista året på gymnasiet och åren kring de tjugu. Då kompletteras punken, hårdrocken och proggen med de många gubbarna med efternamn. Och i stort sett befinner jag mej där fortfarande, även ifall jag oxå insett att det finns kvinnor med efternamn.

Samtidigt som den musik jag lyssnar på till vardags i stort sett varit sig likt i snart femton år, även ifall det hela tiden tillkommit nya band och artister, så är jag alltid nyfiken på att höra nya genrér och uttryck live även ifall jag vet att jag kanske inte kommer lyssna så himla mycket på det efteråt. Roskildefestivalen är en guldgruva, Roskilde bokar sedan många år medvetet gott om akter ifrån Afrika, Sydamerika och Asien, akter som ligger väldigt långt ifrån vit gitarrbaserad rock och pop. Jag tycker det är fantastiskt roligt och spännande att kolla upp sådana band på Roskilde. Även ifall jag kanske inte kommer lyssna sönder dem på Spotify när jag korsat sundet och är tillbaks i Sverige.

En annan sak som kännetecknar mitt musiklyssnade är kvantiteten. Jag lyssnar nästan hela min vakna tid, framförallt om jag är själv, på musik. Enligt last.fm ligger mitt snitt på 75 låtar per dag. Lägg till det att det inte ens är ett tvåsiffrigt antal låtar jag scrobblat 100 gånger eller mer. Och där har vi åter den tonårige Johan som beställde tio skivor från Ginza när de andra köpte två eller som inte alls förstod meningen med att köpa en dyr aktuell singel och spela sönder den. Så upplever jag musik. Många olika låtar, kanske aningen konservativ med att hitta nya stilar, men ständigt sugen på att höra massor av olika låtar och akter. Varför spela samma låt tio gånger på raken när jag höra tio olika låtar med samma utsökta artist? Och i den där studie hävdades att vi som tonåringar är mest intresserade av den senaste och mest hittiga musiken, själv lyssnade jag mycket på Mikael Wiehe. Ridå!   

Jag tror inte mitt musikintresse slutade utvecklas förra sommaren.

fredag 15 maj 2015

Den danske musik

De här goa dängorna spelades på onsdagens quiz med tema Danmark på Kvilles Pastahouse. 

Gasolin - Hva' gør vi nu, lille du?
Anne Linnet - Tusind stykker
Rasmus Seebach - Natteravn
Love Shop - Fuck Min Højdeskræk
Per Vers - Roskilde State of mind
Torsson - Danmark
Metallica - Creeping Death
Magtens Korridorer - Leila Khaled
Love Shop - En nat bliver det sommer
Anne Linnet - Venus
Gorilla Angreb - De kommer ud om natten
VM Holdet - Re-sepp-ten
Timbuktu - Kejsaren e naken
Eldkvarn - Tennsoldater
Charta 77 - Sagor
Brødrene Olsen - Smuk som et stjerneskrud
Magtens Korridorer - Vestebro
Rum 37 - Sabotør
Folkeklubben - Sønder Boulevard
Lars Winnerbäck - Köpenhamn och överallt

måndag 11 maj 2015

Kom och quiza om Danmark!

På onsdag håller eder bloggare åter i quiz på Kvilles Pastahouse.  

I urminnes tider har svenskarna blickat västerut när det blivit vår.

Till en annan plats där det är okej med Tuborg till frukost, där det fortfarande går att röka inomhus och där ingen räds ett kraftuttryck.

Så gör vi även på Kvilles Pastahouse på onsdag när Johan håller i veckans quiz med tema DANMARK.

Varmt välkomna till ett quiz om Preben & Mads, Bestefar & jag, pølse och allmänt hygge.


Kvilles Pastahouse
Onsdag 13 maj 19:00 
Brämaregatan 18, Göteborg

Låtlista Brun7-festen 9 maj

I lördags höll eder bloggare i ett quiz på temat Pop & Politik på Brun7-festen. Låtlista som nedan, minus låtarna som utgjorde kvällens introtävling.   

Kite - I give you the morning
Krig & fred - Väder & vind  
Kenta - Just idag är jag stark
Håkan Hellström - Långa vägar
Lisa Ekdahl - Vem vet
Uno Svenningson & Sophie Zelmani - Men bara om min älskade
Black Sabbath - Iron man
Thåström - Om Black Jim 
Veronica Maggio - Sergels torg  
Kajsa Grytt - Ja e inte som ni
Katrina & The Waves - Walking on sunshine
Håkan Hellström - Himmel blå, himmel blå

lördag 9 maj 2015

Lydia Loveless på Pustervik

Allt började med en Facebookkonversation.

Torsdag 12:20
Jenny: I morgon ska jag och Andreas se Lydia Loveless, tror du skulle gilla.

Torsdag 12:25
Jag: Hon verkade ju intressant, jag köar in en låt.

Torsdag 12:27
Jenny: Köa in två.

Torsdag 12:45
Jag: Fasen. Det här är bra.

Torsdag 14:33
Jenny: Visste du skulle gilla. 

På fredagsförmiddagen hade jag lyssnat igenom alla hennes tre album och köpte biljett.

Så kom det sig att eder bloggare infann sig på Pusterviks övervåning igår kväll tillsammans med systern och svågern för att ihop med andra besökare i olika varianter av jeans, ansiktsbehåring, rutiga skjortor eller generellt mörka kläder se 24-åriga alt-countryartisten Lydia Loveless från Ohio. Hon och hennes fyrahövdade band har uppenbarligen publik nog för att ganska tidigt på kvällen nästan fylla övervåningen och många i publiken verkade ha lyssnat på Lydia Loveless betydligt längre än vad jag hunnit med. 

Foto: Andreas Andersson
Det blev en ganska röjig mix av punk och powerpop, kryddat med underbara countryslingor från steel guitarspelaren på ena sidan av scen. Jag tänkte mer än en gång på Emmylou Harris utsökta album Hard Bargain eller Sheryl Crows snygga cover på Bob Dylans "Mississippi". Ibland saknade jag en akustisk gitarr i ljudbilden, men vem kan klandra den som vill röja på live?

Något som fascinerade mej var vilken gammal publik Lydia Loveless hunnit spela till sig på bara några år. Kanske är det låttitlar som "Always lose", "Back on the bootle", "Bad way to go" och "Everything's gone" som gör att en något ålderstigen publik med förkärlek för country och gubbar med efternamn lockas? Väldigt befriande med en ung tjej som gör den här typen av musik.

Vid några tillfällen kliver bandet av och lämnar Lydia ensam på scen med sin elgitarr och vid de tillfällena bränner det till som mest, då kom hennes tuffa röst till sin fulla rätt. 

Nästa gång Lydia Loveless kommer till stan spelar hon på en större scen.

Foto: Andreas Andersson

fredag 8 maj 2015

"Oh la la (jag vill ha dej)" blir aldrig sig lik

Rutger Gunnarsson, betydligt mer känd för att ha spelat med Abba än för sitt korta inhopp hos Ulf Lundell, har gått ut tiden. I Ulf Lundell-land är Rutger Gunnarsson för evigt ihågkommen för att ha spelat bas på  "Oh la la (jag vill ha dej)", sedan Lasse Lindbom inte fixade basspelet på Lundells försök till discohit. Men han dök upp ännu tidigare, han spelar på någon låt på Nådens år och medverkade sedan på den efterföljande sommarturnén. Sen får vi gissa att Stickan Andersson åter kallade.

torsdag 7 maj 2015

Världens bästa podcast?

I veckan har jag till sist börjat hitta en pod jag slaviskt tänker följa och vars arkiv jag ser löjligt mycket fram emot att gå igenom. Det är givetvis skåningen Kalle Linds pod Snedtänkt, som presenterar sig själv med orden: "podden som pratar om det inga andra poddar pratar om". 

Allt började med att jag fick tips om avsnittet om Sjöwall-Wahlöös påverkan på svensk kriminallitteratur sedan gick jag vidare till avsnittet om 60- och 70-talsporr och idag kom så avsnittet som gör att poden förtjänar att uppmärksammas här på Minnenas Motell.

Kalle Lind har spelat in ett avsnitt om BLANDBAND tillsammans med göteborgaren Ina Lundström. Fantastiskt pod och helt rimligt att ägna nästan fyrti minuter åt fenomenet blandband. 

Själv började jag planera 2015 års Roskildeblandband redan på vägen hem från 2014 års Roskildefestival...

onsdag 6 maj 2015

Triss i punk på Pustervik

Hastigt och lustigt lyckades eder bloggare locka med sig den kände gästbloggaren Michael ut på Pustervik i fredags. Lagom till Troublemakers anslöt även den nästan lika kände gästbloggaren Joakim och det blev en väldigt trevlig kväll med bra spelningar och glada vänner.

Först ut var trion Lava Bangs, en helt ny bekantskap för mej. Lava Bangs mix av indie och riotgrrrl-punk var bra och bandet kryddade det hela med politiska mellansnack dagens till ära. Jag ser och hör gärna mer av Lava Bangs.


Kvällens huvudnamn för eder bloggares del var de gamla favoriterna i Troublemakers. I fredags var det på dagen nästan sjutton år sedan jag såg bandet för första gången på Rockborgen i Borås och den här kvällen blev den tionde gången. Troublemakers levererar alltid med sin förvisso tämligen grabbiga men ändå utsökta punkrock. De ska snart in i studion igen och spela in uppföljaren till 2009 års Made in Sweden och passade på att bjuda på ett par nya låtar. Jag blir alltid glad och sjutton år igen av att se Troublemakers. Det avslutande hitsvepet "Lilla IIb", "Hjältarna skålar i blod", "När månen lyser klar" och "Staden Göteborg" drog i vanlig ordning ner störst jubel och publikstöd. Den göteborgska punkens motsvarighet till Eldkvarn, de som alltid funnits där och spelar gång på gång, lär finnas kvar ett tag till.


Medan Troublemakers var mitt huvudnamn och Lava Bangs måhända Michaels huvudnamn så var huvudnamnet för de flesta i fredags norska Honningbarna. Jag hade aldrig hört talas om denna tämligen hypade norska kvintett innan i fredags men fick raskt konstatera att hypen var välförtjänst. Vilket jävla röj! Vilken show! Vilka låtar! Refused mötte Iggy & The Stooges och det mesta där mittemellan. För en timma kändes Honningbarna som punkens framtid! Det trodde jag inte när bandets sångare klev ut på scen och mer såg ut som en blyg kamrer, det såg han inte ut som så länge till. Ifall jag kommer lyssna på Honningbarna så väldigt mycket hemma är väl tveksamt, men jag ser löjligt mycket fram emot bandets spelning på Roskildefestivalen i sommar. Den där liveshowen vill jag uppleva igen. Mer anarkist-H och cello åt punkarna!

tisdag 5 maj 2015

Världens bästa Kajsa Grytt...

... och hennes nya singel Ja e inte som ni.

Liseberg i sommar, då ska jag äntligen få se Kajsa Grytt live för första gången.