"Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival."

Ibland hittar en texter som är så bra att jag vill läsa texten gång på gång. Det hände igår när Malmöbloggaren Anders Törnblad skrev om ett åtttitalsminne. Läs och njut.    

Fast på Roskilde 1988 blödde jag en hel del. Inte ekonomiskt, än hade inte drickandet svämmat över alla gränser, utan ur foten. Vi stod inne i tältet och hoppade och dansade till Pogues, Cohen och Billy Bragg som körde sina set direkt efter varandra. Bara en sån sak. Tror inte jag fattade hur bra det var, egentligen. Thatchertiden skämde bort oss med bra musik och Cohen filosoferade om Grekland, New York och Montreal.
Men det bar sig inte bättre än att en avslagen flaska lyckades smyga sig genom mes höga sandal och en bit in i min högerfot. Blodet strömmade ut, men jag märkte ingenting förrän Bragg spelat New England som extranummer. Åh, herrejävlar så ont det gjorde, kände jag då och fick linka iväg till sjukstugan. En glad dansk syrra frågade om jag "tagit något", men det hade jag ju inte. Skadad kan bli ändå. Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival.
Och aldrig mer har jag sett Pogues, Cohen eller Blly Bragg. Eller för den delen fått en flaska i foten.

Ett blandband ur det förflutna

En varm och solig helg i september 1999 tog jag 300-bussen till Göteborg för att gå på fest. Till resan spelade jag in ett C60-band med nya och gamla favoriter. Jomenvisst gillade jag Rusningstrafik och Happy Hour Viser skarpt redan då. Men när jag tänker efter kommer nog alla låtarna utom "Europa" från skivor jag köpte 1999, så det var nog mest nya favoriter. 

A-sidan

1. Lars Winnerbäck - Ingen har lust
2. Lars Winnerbäck - Nån annan
3. Lars Winnerbäck - Höst på min planet
4. Lars Winnerbäck - Vår för hjärter dam
5. Lars Winnerbäck - Låg
6. Stefan Sundström - Vårsamba
7. Stefan Sundström - Livet är liksom en fest
8. Stefan Sundström - Mazurka på gravkanten
9. Stefan Sundström - Vals till Evert Tåb 

B-sidan

1. Stefan Sundström - Den döende yuppien 
2. Stefan Sundström - Latlåt från Farsta 
3. Billy Bragg - Thatcherites
4. Blomgren - Ran
5. Blomgren - Höst
6. Björn Afzelius - Europa 

 

Billy Bragg på Pustervik i höst

Av en slump var jag inne på Pusterviksbiljetter.com igår och tappade nästan hakan när jag fick se att Billy Bragg skulle spela på Pustervik i höst. Jag hade helt missat det, tydligen släpptes biljetterna redan för flera veckor sedan. Jag såg hursomhaver till att stänga munnen och boka biljetter till mej och Joakim. Billy Bragg imponerade på Way Out West förra sommaren och nya skivan Tooth & nail är bra. Det ska bli fantastiskt kul att se honom igen.

Fast jag blir inte klok på vad det är för slags plats vi fått? :)

Billy Bragg släpper ny skiva

Englands finest, Billy Bragg, släpper ny skiva snart, turnerar massor i Nordamerika till våren och i Storbritannien till hösten-vintern. Då blir det Skandinavien i sommar då?

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!