måndag 31 december 2012

Årets låtar 2012

För några veckor sedan, inspirerad av de stora tidningarnas årsbästalistor, gjorde jag en lista över favoritlåtar som kommit i år. Visserligen aningen nonchalant att göra det redan 9 december, men kunde de på Svenskan och DN så kan väl jag?

Låtarna är inte nödvändigtvis de jag lyssnat på mest i år, men det är de bästa bland 2012 års låtar. Bara en låt per akt. Om listan är i ordning? Typ, men bara nästan. Inte på marginalen, men i stort sett.

Men vilken som faktiskt är den bästa låten i år kan variera från dag till dag. Det här är listan anno 9 december.

Några av låtarna är värda att kika lite extra på...

Neil Young & Crazy Horse - Walk like a giant
Ryktena började gå i den tidiga augustimånens sken. Om riktigt långa låtar på Neil Young & Crazy Horse turné, den första på många år. I mitten av augusti hittade jag en bootleg från en drygt veckogammal spelning och fick för första gången höra underverket. Nästan 25 minuter lång, med ett jävla gnisslande i slutet. Jag fascinerades och gillade den. Ännu bättre och betydligt kortare - bara 16 minuter - på skiva.

Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
TAW har aldrig varit rädd för att uppfattas som pretentiös, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Den här låten har så mycket i sig jag är så svag för. Årtalsreferenser, uppväxtskildring, geografiska platser etcetera. Jag föll pladask. Och vilken titel!

Bob Dylan - Tempest
Det var med viss oro jag slog på Dylans nya skiva. På nätforum och i recensioner hade talats om att rösten slutligen gett upp. Det var naturligtvis strunt. Med några få undantag tycker jag inte den är speciellt mycket värre än den varit på de andra skivorna senaste decenniet eller så. Tvärtom passar den spruckna bluesrosliga gammelrösten alldeles utmärkt för rövarhistorier som den här. Och visst är det en ödets ironi att även Bob Dylan till sist gjort en låt om Titanic?

Patti Smith - Amerigo
Låten börjar lugnt, några spridda ord och sen rullar det på. Låten känns klassisk redan första gången man hör den. Man vill skicka det där brevet. Fast ifall det skulle bli "Amerigo" eller covern på "After the gold rush" som kom med på listan var ett svårt beslut, men nog vinner en egen låt framför en egen cover? Patti Smith bevisade 2012 att hon fortfarande är i högsta grad relevant. Grattis på 66-årsdagen i efterskott förresten!

De nya skivorna med sådana som Mikael Wiehe, Moneybrother, Graveyard, Little Marbles, bob hund, Peter LeMarc och Blue for two har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på (eller alls) för att ha hittat favoritlåtar på än. Därför har jag enkelt och bekvämt kunnat dra gränsen vid tjugu låtar.

Vilka är era favoritlåtar från året som snart gått?

söndag 30 december 2012

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!

lördag 29 december 2012

fredag 28 december 2012

När slutade jag lyssna på hela album?

Hur lyssnar ni på musik?

Jag vet inte när det slog mej att hur jag lyssnar på musik förändrats så i grunden sedan någon gång i mitten av 00-talet.

Albumlyssnandet har för egen del nästan helt försvunnit och istället ersatts av ett lyssnande på enskilda låtar. Jag lär inte vara ensam om detta, i och med CD-skivans död, mp3:ans maktövertagande och Spotifys, visserligen antagligen tillfälliga, vinst. Jag tror albumlyssnarna idag är ganska få, eller vad säger ni?

I begynnelsen var just albumen. Jag började köpa och få CD-skivor vid 12 års ålder och några år senare kompletterades det med vinyler. Så såg det ut och jag orkade sällan byta låt mitt i en skiva. Samtidigt gillade jag att spela in blandband när det skulle skjutsas av någon förälder till en spelning i Borås eller senare åka med Fredrik i hans bil. Även till fest gillade jag att spela in olika typer av blandband. Till nyårsfesten 1998-1999 blandade jag Bathory-låtar på ena sidan och Black Sabbath-låtar på andra sidan. Men kassettbanden var trots allt bara komplement till albumen. Trevligt var även att spela in blandband till vänner, även ifall jag nog gjorde det rätt sällan. Blandskivor däremot, sådana har jag periodvis varit mycket flitig med.

Mot slutet av gymnasiet började jag resa alltmer för att träffa vänner i Göteborg och andra ställen i landet. Inför dessa resor var ambitiösa blandband en självklarhet. Varje band var unikt, jag skrev inga låtlistor och banden lyssnades i regel bara på en gång.

Detta fortsatte och förfinades när jag efter gymnasiet började busspendla regelbundet. Samtidigt regerade albumen hemma. Jag började ladda ner låtar, men snarast för att de skulle kunna spela in på blandbanden. Ofta köpte jag sedan skivorna. Ett försök med CD-spelare blev kort då den stals efter bara några veckor, dessutom åt den batterier till frukost. Banden kändes bättre.

Blandbanden började kallas bussblandband och dessa spelade jag in nya allt ifrån varannan vecka till varannan månad, sedan kördes de i freestylen (vem kom på att vi i Sverige skulle kalla det freestyle, egentligen?) om och om igen. Banden sparade aldrig utan samma kassett användes tills den blev utsliten. Visserligen kunde det ibland kännas som jag inte hann lyssna på mina skivor tillräckligt när jag jobbade mycket, men hemma regerade som sagt skivorna och albumlyssnandet. Musik på datorn? Jaa... som komplement och att ha när man satt vid datorn. Men som bas i lyssnandet? Aldrig.

När jag sommaren 2005 flyttade till ettan mitt i Borås som blev mitt hem de kommande 5-6 åren hade jag de första månaderna inte ens en dator, men sedan min laptop inköpts började den långsamma förändringen bort från albumlyssnandet. Mp3-orna blev fler och fler. Dessutom hade jag slutat pendla regelbundet, och efter något år köpte jag en mp3-spelare som rymde hela en halv gigaybyte musik om jag minns rätt. Fortfarande köpte jag både nya och gamla album och lyssnade på dessa ganska ofta, men med tiden blev det bekvämare och mer vanligt att slå på några mp3:or när man satt vid datorn.

Jag minns att jag 2008 köpte både Eldkvarns och Ulf Lundells nya skivor, men undrar om jag sedan dess köpt en enda ny skiva? 2008 kom mycket riktigt också Spotify, som kunde ha inneburit en renässans för albumlyssnandet. Men så blev det inte, kanske är det för enkelt att byta låt på Spotify för att albumlyssnandet ska kunna vara fortsatt starkt? Inte blev det fler album lyssnade heller när min CD-spelare gick sönder på en fest i mellandagarna 2009. Men jag saknade den inte speciellt mycket heller, symptomatiskt nog.

Var finns då albumlyssnandet kvar hos mej? Dels när en favoritakt släpper ny skiva och dels när jag köper en LP-skiva, eller återupptäcker någon i den egna samlingen, som jag verkligen snöar in på. Och ibland av rent nostalgiska skäl. För att återhöra någon gammal favoritskiva, i sin helhet. Som den var tänkt att lyssnas på.

Fast kanske är det en rest av albumlyssnandet att jag väldigt sällan lyssnar på och en samma låt gång-på-gång?

onsdag 26 december 2012

Att minnas 1994

Sommaren 1994. Värme, fotbolls-VM, Stephen Kings "Det" som teveserie, husvagnssemester med familjen och för egen del ett nyfiket sökande efter mer trallpunk.

Vi låg med husvagnen en vecka på Sturkö utanför Karlskrona, mer än 15 år innan jag senare skulle flytta till staun. En dag inne i staun stegade jag in på en skivbutik och frågade efter De Lyckliga Kompisarnas Tomat. Den hade de inte, men jag fick istället tips om Krymplings självbetitlade skiva. Något slags allstar-trallpunkband sa skivhandlaren. Jag hade ju trots allt bestämt mej för att köpa en skiva, så trots att den var ganska dyr och jag inte hört talas om bandet så fick det bli ett köp.

Inte blev jag besviken. Det visade sig vara 11 låtar klassisk 1994-trall med sångarna och huvudsakliga låtskrivarna från banden Charta 77, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Coca Carola och Köttgrottorna. Det satt bra det. Jag lyssnade massor på skivan resten av veckan och fortsatte hela sommaren. Även sedan jag veckan efter hittat DLKs Tomat i Västervik. Idag får jag väl säga att skivan åldrats något ojämnt. En del av låtarna är fortfarande bra och en del passade nog bäst när jag var tretton.

Johan Johansson visade sej ha producerat skivan och skriver:

Eftersom medlemmarna hade så pass fullt upp med sina ordinarie band gick det bra, med andra ord: ingen hade tid att lägga sig i och peta sönder allting, och jag fick p.g.a. detta göra som jag ville.

På hösten gjorde Krymplings en lång Sverigeturné. 22 stopp på 23 dagar eller något i den stilen. Söndagen 25 september kom turnén till Rockborgen i Borås. I publiken stod en själaglad 13-åring från Tranemo som var på sitt livs första konsert. De framförde hela skivan, en låt från vardera bandet och om jag minns rätt nån dansbandsdänga som sista extranummer.

Till råga på allt sålde Coca Carolas trummis Mårten skivor och klagade inte det minsta när en klase 13-åringar hängde runt honom. Ett imponerande tålamod. På samma konsert köpte jag min första bandtröja och fick mitt livs första Birdnestkatalog. Sannerligen en viktig kväll.

Sen tycker jag vi till sist ska ta och reda ut en sak. Låten heter faktiskt inte "Skattefria Dunken" utan "Dunken". Rätt ska vara rätt!

tisdag 25 december 2012

Vad hette Moneybrothers flamma egentligen?

Jag har funderat på det i flera år.

Vad hette Moneybrothers flamma egentligen?

Om det var så att faktiskt hon hette Joanna så är jag inte den som ska ifrågasätta någonting - och då bortser vi från resten av inlägget.

Men om hon fick heta Joanna endast i ett försök att anglifiera låten undrar jag om Moneybrothaa inte sett hur Bob Dylan stavade namnet redan 1966?

Fast kanske hette hon något helt annat?
Och när allt kommer omkring, vem är jag att ifrågasätta poetens frihet?

Julklappar

Anar ni, som jag, ett tema?

måndag 24 december 2012

"Jag vill också skriva om julsånger"

Det kom ett mail i eftermiddags. "Jag vill också skriva om julsånger". Avsändare var min gode vän Joakim Larsson, här på en bild från Roskilde i somras när han rakar av sig tomteskägget. Scenen är din, Joakim!

Gubbar med efternamn brukar ju skriva jullåtar ibland. Förmodligtvis efter lite för många flaskor julöl. Ofta med ett nostalgiskt kärleksbudskap eller om "The spirit of christmas". Och även punkarna brukar uppmärksamma julen, men då oftast den lite mer miserabla sidan eller genom att ironisera över hela högtiden.
En genré där jullåtarna är mer ovanliga är kanske den indiepop som ligger mig varmt om hjärtat. Och det är bara först på senare år som de börjat dyka upp i några större mängder. Och det är oftast de lite mer avspända svenska artisterna som gör det som en rolig grej. Oftast rör de sig, som de så ofta gör, i de lyresistiska traditionerna mellan gubbarna och punkarna. Här är mina tre favoriter.

Julian Casablancas - Christmas Treat
Strokessångaren Julian Casablancas gör en cover på en låt som först framfördes i Saturday night live. Väldigt lo-fi, väldigt Strokigt och fruktansvärts smörigt juligt. Lika juligt som att någon säger att "På julen får man ta från det undre lagret" eller sura miner kring Monopol.



Hello Saferide - iPod X-mas
Sockersött. Smärta. Helt vanlig Annika Norlinlåt med andra ord. Men kryddat med Be my baby-trummor (mer stämmningsfullt blir det inte) och bjällror. Tänk att bli lämnad på julen. Som Fairytale of New York men utan ett lyckligt slut.

And as for present, you fuck, I had an Ipod nano
With your name written on it
It's gonna fit well into my new life listening
To Gloria Gaynor, singing
"I will survive"



The Raveonettes - The Christmas song
Danskarna i Ravonettes verkar vara tämligen julfrälsta med dels den här dängan från 2001 och dels jul-EP:en Wishing you a rave christmas från 2008. Men deras intresse för julen är intressant, eftersom att The Christmas Song får representera något som jag inte funnit någon annanstans bland indiejullåtarna. För den är inte ironisk, den handlar inte heller om en jobbig jul. Den handlar om julen på ett sätt som 50-talets klassiska jullåtar snarare brukar...

Bjällrorna finns där, men utan ironi, i gott samspel med Raveonettes klassiska The Jesus and Mary Chain-sound. Texten behandlar klassiska julteman som snö, ljus, tomten och julgranar.

Jul på Minnenas Motell

Jag är inte så mycket för julmusik egentligen.

Men det finns ju trots allt ett par bra låtar - även ifall jag inte vet ifall de bör lyssnas på i klump. Hursomhaver är det bra låtar som råkar ha julen som gemensamt tema.

Vi inleder med tre inte speciellt julentusiastiska jullåtar. Charta 77s "Tomtarnas paradmarsch", Lars Winnerbäcks "Julgröten" och Mattias Alkbergs "Helgen v 51". Visst är den kanske lite för högt mixade tamburinen i Charta-låten charmig?

Efter dessa tre är är julpeppen nere i botten och då är det dags att plocka fram världens bästa jullåt, eller vad säger du, Fredrik Virtanen? The Pogues med Kirsty MacColl i "Fairytale of New York".

Eftersom den är så bra så får även Håkan Hellström och Plura Jonsson framföra den!

En jullåt jag gillat väldigt mycket de senaste åren är Moneybrothers duett med Jerry Williams, "Falling in love (with Christmas time)". Den enda engelskspråkiga och egna låten på den utmärkta coverskivan Pengabrorsan.

Från Bob Dylans julskiva, redan omskriven, får den klassiska "Here comes Santa Claus" komma med.

Sen ringer vi in Phil Spector att arrangera en Ulf Lundell-låt. Den underbara "Snart kommer änglarna att landa". Lundell har gjort rätt många låtar på jul- och vintertema, en del mindre bra, de flesta helt okej och några som spelar i högsta divisionen. Utöver den här så räknar jag titellåten på Xavante och "Snön faller och vi med den" dit.

Jag minns en maratonlång bilfärd en jul för något decennium sedan. Samma julskiva snurrade gång på gång. De enda bra låtarna på den var just "Fairytale of New York" och "Snart kommer änglarna att landa".

Därefter börjar julpeppen kännas lite sisådär och då är det dags för Tom Waits på svenska med tuffa Bad Liver. "Julkort från en hora", och det kan man ju tolka lite som man vill.

Så till Anders F Rönnbloms klassisker "Det är inte snön som faller" som jag aldrig kan bestämma mej för om jag älskar eller hatar.

Den följer vi upp med en av de första Ebba Grön-låtarna jag föll för. "Nu släckas tusen människoliv". Ogudaktig och textmässigt väldigt mycket tidiga Ebba Grön. Jag är löjligt förtjust i barnkören.

Till sist blir det både stämningsfullt och superseriöst med Simon & Garfunkel. Den känns skrämmande aktuell än idag.

God jul på er.

lördag 22 december 2012

Det började med ett kassettband en nyårsafton

När kompisarna kom hem från Kamikazepunken 1995 berättade de bland annat om Candysuckspelningen. "Ena gitarristen sjöng ju nästan lika mycket som sångerskan". Den gitarristen var Liv-Marit Bergman.

Några år senare kapade hon Liv och släppte så småningom solodebuten 3 a.m serenades. Eftersom jag hade gillat Candysuck var jag förstås nyfiken och på Hultsfred 2002 trängde jag mej in på Stora Dansbanan och såg en låt. Det räckte bra med en låt kände jag, hade ju inte hört skivan än.

På nyårsafton gav Michael mej ett C60 med Marit Bergman på ena sidan och Bright Eyes på andra sidan. Jag la det åt sidan och kom mej inte för att ta fram bandet förrän maj. På en resa ut till Tranemo lyssnade jag på det och blev djävulskt imponerad av Marits sida. Det blev en hel del lyssnande på det där bandet närmsta månaden. Om jag minns rätt var det drygt hälften av låtarna från 3 a.m serenades, en liveversion av "It would have been good" och en cover på X-Ray Spex "Oh bondage, up yours".

Så var det dags för Hultsfredsfestivalen 2003. Jag tror det var redan tidigt på torsdagkvällen. Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band.

Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV . Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs.

Hon gav oss även den självklara nyårshymnen med "This is the year" från första skivan, jag tror inte det gått något nyår sedan dess utan att jag spelat den minst en gång.

Jag har sett Marit flera gånger sedan den rusiga debutspelningen och gillade verkligen uppföljaren Baby Dry Your Eye, men av det senare materialet har det bara varit enstaka låtar som engagerat. Men de har å andra sidan engagerat rejäl, "Tony" och "Snow on the 10th of may" liksom. Likväl fanns inte glöden från de två första skivorna och Hultsfredsspelningen 2003 riktigt kvar. Kanske är det så enkelt som att ens smak varierar?

Hon var emellertid bra när hon framträdde med sitt piano på Sagateatern i Borås 2009 och Lisebergs Taubescen 2010 (bilden är därifrån, den bästa jag hade, sorry). Tydligen ska hon i somras ha spelat den nya låten "Ibland gråter jag bara för att tiden går".

Känns som även 2013 års Marit Bergman kan bli hur bra som helst.

fredag 21 december 2012

Mina första vinyler

Mitt datumminne är enligt vissa av något osund art. Nu ska jag berätta om mina tre första vinylskivor. Bloggen heter inte Minnenas Motell för intet.

Det bör ha varit lördagen 23 september 1995. Jag, Tobias, Pelle, Jonas, kanske Lasse och möjligen någon mer, åkte in till Borås över dagen för att handla skivor. Vi gick även med i en demonstration mot Frankrikes provsprängningar av atomvapen i Moruroa-atollen. Talade gjorde dåvarande mp-språkröret Marianne Samuelsson.

Men vi åkte som sagt främst in för att handla skivor. Vi besökte Hold On Records, Skivspegeln och EKO. Ja, på den tiden fanns tre skivbutiker i centrala Borås.

Asta Kask - Än finns det hopp
På Hold On hade Jonas tidigare i veckan sett en Asta Kask-singel som jag och Pelle var ute efter, han ville dock inte säga var i butiken han sett den. Jag hade turen på min sida. På Än finns det hopp stod "Dom får aldrig mej" ut bland låtarna. Det är än idag en Asta-favorit.

The Clash - This is England
Det blev en till vinylskiva på Hold On. Den här visade sig bli den första av ganska många Clash-singlar jag köpte under ett par år. Hemkommen blev jag först lite besviken på den, det var inte det Clash jag hade hoppats på. Jag var mer inne på "London Calling" och "White Riot". Många år senare blev "This is England" en av mina absoluta favoritlåtar med The Clash och då var det kul att kunna plocka fram singeln.

Vacuum - Pillerparty
Ifall det var före eller efter besöket i Borås jag skaffade Pillerparty minns jag inte, men det var antingen på sommaren 1995 eller senare under hösten samma år. Inte heller minns jag ifall det var direkt från bandet jag köpte singeln eller hur det nu var. Det var inte i någon butik i alla fall. Kan ha varit av någon som satt på flera exemplar.

Vacuum var ett av de tuffa punkbanden inifrån Borås, några år senare fick de efter krav från Alexander Bard byta namn och la då till Borås. Hur det gick till går att se på Youtube :)

Bandet stod med en rejäl fot i trallpunken och den andra foten i amerikansk punk och skatepunk. Bad Religion-influenserna lyser igenom rätt ofta. Pillerparty-7":an från 1993 är något ojämn. "Pojkar, pojkar", "Carl Bildt" och "Fågelfri" är bra låtar, men annars tycker jag låtarna från 1994 och 1995 års Kakofoni- och Rockborgen-samlingsskivor är bättre.

Jag såg Vacuum live två gånger. På Fokus i Limmared 28 december 1994 (övertygade av högstadiets 15-20 entusiastiska punkälskare ordnade kommunens fritidsförvaltning en konsert med Vacuum och Mögel - i Limmared!) och på Knallepunken på Rockborgen i maj året efter.

Tydligen hade bandet en fullängdare på gång, men de hann lägga ned innan den kom. Trist, jag tror bandet hade kunnat nå en större publik än de gjorde.

De närmsta åren kom det bli många fler vinyler. 7", 12", LP och till och med ett par 10".

Den här natten är den längsta

För tre år sedan släppte Bob Dylan sin julskiva Christmas in the heart. Jag visste inte vad jag först skulle tro när jag läste om att han spelat in något sådant, det kändes inte speciellt mycket Dylan!

Likväl är det en mysig laidback skiva inspelad med turnébandet, en handfull studiomusiker och en sjuhövdad kör. Man känner igen de flesta låtar, åtminstone till melodierna. Hurtiga "It must be Santa" bryter på ett roligt sätt av emot de mysiga balladerna, även ifall den nog är mer rolig än bra.

Första gången jag lyssnade på Christmas in the heart i sin helhet var på en bussresa från Borås till Tranemo på julaftonsmorgonen 2009. Jag får säga att den passade bra. Även såhär, en kväll några dagar före dan passar den bra. Ingen oförglömlig upplevelse, men bättre än alla andra julskivor jag hört.

Inkomsterna från skivan gick till organisationer som arbetar mot svält, inte heller det känns speciellt typiskt Dylan. Sen typ The Times They Are A-Changin har han ju varit ytterst försiktig med uttalanden och gärningar som kan tolkas som politiska, "Hurricane" från Desire får väl ses som ett gyllene undantag.

Kanske är det så enkelt som att gubben drabbades av julkänslor?





torsdag 20 december 2012

När jag och TSOOL knöt ihop säcken

Det stod inget om The Soundtrack Of Our Lives i fanzines som Skrutt och Pie Mag, inte heller kunde man läsa om dem i Close Up. Jag lyssnade då som nu inte på melodiradio. Därför missade jag The Soundtrack Of Our Lives när det begav sej 1996. Jag hörde aldrig "Instant Repeater 99" på P3.

Åren gick och 2001 återkom TSOOL på skivdiskarna. Föga överraskande missade jag det till en början. Men på dagensskiva läste jag framåt vårkanten.

"Receptet känns igen. Influenser från band som Doors, Stooges och Rolling Stones är tydliga."

Vänta lite nu. The Doors och Stooges? Tydliga influenser?! Det här måste kollas upp.

Jag messade eller mejlade Michael och bad om låtar. Han lät nästa blandband inledas med sex TSOOL-låtar, två från varje skiva. I juni köpte jag Behind the music och inom något år även debuten Welcome to the infant freebase. Jag gillade verkligen det jag hörde. Det var som några av 60- och 70-tals bästa rockband körts genom en 90-talscentrifug. Ut kom ett band som kändes modernt och gammeldags på samma gång, men så hade de oxå en låt vid namn "Retro man".

Den sommaren lyssnade jag flitigt på TSOOL under resorna till och från jobbet och fick även se dem när Kalasturnén kom till Röda Sten. Winnerbäck fick inleda den kvällen eftersom det var hemmaplan för TSOOL och i Gbg var de hetare än den gode LW. Det här var på den tiden när folk fick sätta sig ned under "Tonight" - ett udda inslag av publikkontakt. bob hund avslutade som alla andra kvällar.

Som Boråsare fanns gott om möjligheter att se bandet. De kände en del folk i stan, Fredrik Sandsten hade pluggat på Högskolan i Borås och avståndet mellan Göteborg och Borås är betydligt kortare i mil än mentalt. Så det hände rätt ofta att bandet gjorde smygpremiärer eller halvexklusiva spelningar på min egen hemmaplan. Jag minns till exempel den halvakustiska spelningen på Kashmir strax före julen 2001 eller när de testade nya låtar på Sjunde himlen i maj 2004. I min helgondagbok skrev jag efter den senare spelningen "bandet var skitbra, men publiken mer hockey än rocknroll, jag gick snabbt hemåt efteråt".

Jag älskade rockposerna, den genomtänkta scenshowen, samspelet mellan gitarristerna Mattias Bärjed och Ian Persson, Fredrik Sandstens jonglerande med trumpinnarna och Martin Hederos närmast våldsamma sätt att spela på sina klaviaturer. Ebbot Lundbergs pondus och utstrålning gick rakt in i kroppen.

Trots att jag på Sjunde himlen gillade de nya låtarna började intresset ändå falna i och med Origin hösten 2004. Knappt hälften av låtarna imponerade, sen började det gå på tomgång. Jag såg bandet några gånger till 2005-2006, bland annat ett riktigt bra framträdande på Hultsfredsfestivalen 2006. Dia Psalma gjorde en rätt tafflig spelning på samma festival och i kontrast mot dem framstod TSOOL ännu mer som de proffs bandet verkligen är. Men intresset gick trots allt på sparlåga och när Communion kom 2008 tror jag inte jag lyssnade på den i sin helhet ens en enda gång.

Så kom beskedet tidigare i år att de skulle splittras. "Jaha?", fanns de fortfarande, tänkte jag. Hörde om spelningarna som går av stapeln nu i veckan på Södra Teatern i Stockholm och tänkte att jag hade säkert gått på några av dem om man bott närmare. Mindes nostalgiskt och något sorgset vårt fina förhållande ett decennium tidigare. Men så såg jag att vi skulle vara på Malmöfestivalen samtidigt! Lyssnade intensivt på dem i en vecka och såg en bra spelning på Stortorgets scen. Nya skivan Throw it to the universe bjöd dessutom på några bra låtar, inte minst den i sammanhanget något freudianska "Shine on (there's another day after tomorrow)".

Där i augustikvällen knöt jag och bandet ihop säcken.

onsdag 19 december 2012

Det gjordes tuffare musik 1928

Småstadskväll

Är det egentligen spännande att se samma band för tredje gången på ett år? Det kan ju vara dötrist, långtråkigt eller alldeles, alldeles underbart.

I lördags var det dags för Eldkvarn på Konserthuset i Kristianstad, vilket innebar konsertdebut i Kristianstad för egen del. Sällskap var kollega Mattias som var på sin första Eldkvarnkonsert. För att vara lördagskväll får jag säga att publiken var snäll och städad. Inte som den gången i Borås när några grabbar tyckte att introt på "Fulla för kärlekens skull" bäst kompletterades av brunstvrål.

Sen jag såg Eldkvarn i somras har de varit inne i replokalen och setlisten var till stor del annorlunda. Senaste skivan De berömdas aveny hade tonats ned, låtar som "Mina stjärnor har slockat" och "Jag är det hjärta" till sist fått ledigt och istället spelades sådana som "Man över bord" och "Vår lilla stad". Den sistnämnda har trots att den är känd från teve inte funnits med i setlistorna under de snart sex år jag sett bandet live. Men jag tycker nog allt att bandet kunde passat på att spela någon lång ballad när det ändå var konserthus och stillasittande publik, dessutom förstår jag inte varför "Huvudet högt" inte är självskriven som avslut på varje konsert? Men bortsett från detta var det en mycket bra och vital setlista.

Plura Jonsson var på utmärkt humör och bjöd på åtskilliga mellansnack, en del har man hört ett par gånger vid det här laget och några var nya. Måhända påverkades mängden mellansnack av Werner Modiggårds 40-gradiga feber och önskemål om lite längre pauser.

Som alltid var Tony Thorén och Claes von Heijne störtcoola, Adrian Modiggård bidrog med stämsång och fick som vanligt nuförtiden sjunga en låt solo oxå.

Jag noterade att "En liten kyss" av dig håller på att bli en riktig livefavorit, den fick tillsammans med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" kvällens största publikstöd. Kvällens höjdpunkt för mig var "Inget bra för mig själv", åter i setlistan för första gången på några år, med ett mycket bra intro av Plura och Carla Jonsson i elgitarrduell.

Men kanske är det allra bästa omdöme konserten kan få att jag bara någon dag efteråt började kika efter nästa chans att se bandet?

Till sist, kvällens setlist.

  1. Nerför floden
  2. Vår lilla stad
  3. Barn av sommarnatten
  4. Tårar från en clown
  5. På andra sidan regnet
  6. Alice
  7. Lilla Sofie
  8. Jag har gjort det igen (med Adrian Modiggård på sång)
  9. Fulla för kärlekens skull
  10. Man över bord
  11. Kärlekens tunga
  12. En liten kyss av dej
  13. Inget bra för mig själv
  14. Kungarna från Broadway
  15. Pojkar, pojkar, pojkar
  16. Vägen till Paradiset
  17. Ikväll

Minnen på decemberförmiddagen

Häromdagen var det tolv år sedan. Håkan Hellström på legendariska Kashmir, Trädgårn, Borås. Biljetten kostade 100 kronor. Hans första turné, Timo Räisinen var fortfarande med i bandet och Magnus Carlson körade och blåste trumpet. Jag gillade egentligen inte Håkan särskilt mycket, men alla andra skulle ju dit. Konserten satte inte speciellt mycket spår i mitt minne heller. Då är ett betydligt starkare minne hur alla punkarna från Götet började poga till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" på inflyttningsfesten ett halvår senare.

Själv var jag ännu inte gjord för Håkan Hellström, inte redo för dåliga gator, prinsessan Eva och dimmiga dagar. Inte heller hade jag ännu ställt mej frågan om var i Vasaparken kärlekslunden egentligen låg.

Vi hoppar fram till Kalasturnén 2003. Jag gick dit för att se Lars Winnerbäck, Marit Bergman och Magnus Carlson. Men konserten jag inte kunde sluta tänka på efteråt var Håkan Hellströms. Han som pekade ut Gullbergs Kaj från scenen på Frihamnspiren. Den hösten hade jag med "Nu kan du få mig så lätt", "Fulaste flickan i världen" och ett par låtar till på mina bussblandband. Och när Ett kolikbarns bekännelser kom några år senare föll jag pladask. Det är fortfarande en av de bästa skivorna någonsin.

tisdag 18 december 2012

Välkomna till livet och dess teater

Så gör man åter ett försök med att blogga. Det var rätt många år sedan första gången. Nu för första gången en musikblogg, fast skriva om musik har jag gjort i många år. Punkfanzines, Lunar- och Helgondagböcker, för att inte tala om ett otal Facebookstatusar. Men musik alltså, jag kan inte ta en ton, ett ackord och knappt gå i takt. Fast det har inte stoppat mej. Alla musikskribenter är väl misslyckade musiker?

Var började det? När Jonas spelade in Metallica-skivor på C90 till mej 1991? När jag hösten 1992 bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen den sommaren? När jag fick en CD-spelare och Metallicas svarta (eller om det var Master of puppets?) på tolvårsdagen sommaren 1993? Eller var det när jag upptäckte Ebba Grön ett halvår senare?

Det är försent att sluta nu.

Dessutom börjar det alltid ännu tidigare.