torsdag 31 december 2015

Det här lyssnade jag på 2015

Last.fm, tala till mej! 
De fem mest lyssnade akterna
1. Slowgold
2. Eldkvarn
3. Christina Kjellsson
4. Tomas Andersson Wij
5. AK von Malmborg

De fem mest lyssnade albumem
1. AK von Malmborg - Vår tids rädsla för AK von Malmborg
2. Slowgold - Slowgold
3. AK von Malmborg - Hens majestät AK von Malmborg
4. Slowgold - Stjärnfall
5. Slowgold - Glömska

De fem mest lyssnade låtarna
1. Kapten Hurricane - Du är rock'n'roll
2. AK von Malmborg - Kom och kom
3. Johan Rothstein - Sorgliga sånger
4. Slowgold - Det osynliga
5. Marit Bergman - Today will be the day when the mourning ends 

Gott nytt år! 

onsdag 30 december 2015

2015 i låtar

2015 har som alla andra år varit ett fantastisk musikår.

Slowgold har gått från klarhet, gamla favoriter som Marit Bergman, Alice B och Kajsa Grytt har släppt nya låtar som förebådar fantastiska album nästa år, på en Brun 7-fest i våras upptäckte jag Psykofant som jag sedan även fick se på Asperö i somras och på hösten upptäckte hela pop-Sverige deras "Shorelinevänstern" trots att de borde upptäckt "Tjorven knarkar inte!", Thåström lurade en hel värld att tro att han sjöng om Harry Potter, Roger Karlsson släppte en av årets bästa ballader, Hagaliden släppte äntligen sitt album, Bäddat för Trubbel gjorde en skön duett med Nisse Hellberg och sent på året upptäckte jag guldkorn som Den Stora Vilan, Frida Selander och Agent Blå. Ändå har jag bara hört en bråkdel av allt som släppts i år, inte minst tror jag det är många punkband jag missat. Skärpning till nästa år.

Här är i alla fall en lista, i bokstavsordning, med bra låtar som kommit i år. En låt per akt - och förslagsvis börjar ni med att lyssna på de jag nämner ovan. Listan kommer fyllas på.

tisdag 29 december 2015

Lemmy var en bro mellan generationer

Ian "Lemmy" Kilmister 1945-2015

Lemmy var gammal. Faktiskt jämnårig med Neil Young sånär som på några veckor och bara ett par år yngre än Bob Dylan. När Lemmy föddes på julafton 1945 hade röken från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki knappt hunnit skingras.

Lemmy spelade i band medan Metallicamedlemmarna fortfarande gick i blöjor och hann med att vara roddare åt Jimi Hendrix. Först som 30-åring bildade han Motörhead som turnerade ända in i det sista. För bara några veckor sedan spelade de på Scandinavium, jag sålde min biljett eftersom jag hade ångrat mej, var trött och kände att det räckte att jag sett Motörhead ett par gånger redan.

Och det sätter någonstans fingret, eller snarare den distade bassträngen, på vad Motörhead handlade om. Turnera. Åka runt och spela sin unika mix av hårdrock, punk och gammal enkel rocknroll. "We are Motörhead, we play rocknroll" som Lemmy brukade säga. År ut och år in turnerade de, oavsett om bandet för tillfället hade särskilt stor publik eller inte. Motörhead besökte våra egna breddgrader flitigt. Den som haft det minsta intresse för rockmusik och gått på konserter och festivaler några år har lätt kunnat se Lemmy och de andra.

Lemmy som varit roddare åt Jimi Hendrix. Lemmy som var en bro mellan generationer. 

Mitt bästa konsertminne med Motörhead är nog Roskildefestivalen 2010. Lemmy klagade något över att de fick spela "too fuckin' early" när de gick på scen vid tvåtiden på eftermiddagen men det hindrade inte bandet att köra en blytung version av den ganska sentida Motörheadlåten "In the name of Tragedy", en låt jag upptäckt bara dagarna innan jag reste ner till festivalen.

Och ja, idag sitter det en gammal sliten Motörheadtröja under munkjackan.
 
The häeven is yours, Lemmy.

måndag 28 december 2015

Sluta klappa, snälla

För några år sedan var det extranumren, nu går konsertpolisen vidare till nästa ofog.

De flesta av oss har varit med om det. Artisten eller bandet spelar en ganska lugn låt, kanske ett lugnt intro, kanske en omarrangerad låt. Helt plötsligt får då några i publiken för sig att det saknas något. Och de börja klappa. Klappa. Klappa.   
"Vi klappar takten, vi klappar taken, vi tappar takten"
Jag avskyr det. Om till exempel Lars Winnerbäck får för sig att spela en låt själv på akustisk gitarr vill jag höra det. Inte Lars Winnerbäck spelandes en låt på akustisk gitarr samtidigt som några hundra personer försöker klappa i takt till låten.

Givetvis är det en annan sak om ett band under en röjig låt gör en fyrtornsliknande pose och själva klappar med händerna. Då dränker inte några hundra personer klappande i ungefär lika många takter låten utan höjer konsertupplevelsen, det är kul att till viss musik (till exempel Troublemakers och Bruce Springsteen) stå upp, klappa och tjoa. Det innebär inte att det passar på intima spelningar eller lugna låtar, när det dessutom är väldigt sällan som den entusiastiske klapparen kan hålla någon form av takt.   
 
Sluta klappa, snälla.

söndag 27 december 2015

Neil Young till Roskildefestivalen 2016?

Bland det jag gillar mest är att spekulera om hur akter ska turnera och vad för något festivalerna ska boka. Ibland har jag haft rätt och ibland har jag haft fel. Min stora gissning just nu är att Roskildefestivalen kommer boka Neil Young & The Promise Of The Real.

Sommaren 2016 turnerar de i Europa och de har konserter släppta i Sverige och Norge veckan efter Roskilde, tisdagen 5 juli på Dalhalla och torsdagen 7 juli på Stavernfestivalen. Två dagar efter Stavernfestivalen är de tillbaka nere på kontinenten och spelar i Amsterdam. Ännu är inga danska datum släppta. Visst, de kan spela i Köpenhamn söndagen 3 juli, dagen efter Roskildeveckan är slut. Men mer troligt är att Neil Young och hans unga nuvarande band går upp på Orange Scen vid tiosnåret på kvällen lördag 2 juli och avslutar Roskildefestivalen 2016.

Roskildefestivalen brukar boka Neil Young med jämna mellanrum och senast han spelade där var 2008. Givetvis vore det högst passande med ett besök nästa år. De bägge turnéerna Neil Young och Promise Of The Real har gjort i Nordamerika under 2015 har varit rena ramla julafton för kalenderbitande Neil Young-fans. De har dels kört med Neils vanliga upplägg, med mycket nytt och många hits. Vissa kvällar har halva Harvest spelats. Men bland setlistorna har även nuförtiden minst sagt sällan hörda guldkorn som "Don't be denied", "Double E", "Country home", "Western hero" (endast spelad fyra gånger överhuvudtaget, tre i år), "Time fades away" och "Vampire blues" skymtats. Det finns ingen anledning att tro att sommarens Europaturné kommer bli mindre spännande.

Klart Neil Young kommer komma till Roskilde, när släpper ni honom?

lördag 26 december 2015

Energisk releasespelning med Slowgold

För precis ett år sedan gästade Michael med en recension av Slowgolds då nysläppta EP. Föga anade jag då att Slowgold ett år senare skulle vara min överlägset med scrobblade akt under året som gått, men så blev det.

 
Mycket har hänt sedan Michael skrev sin recension. Med flitigt turnerande och en utgivningstakt som på ett år kunnat räkna in två album och två EP-skivor har Slowgold blivit en av de klarast lysande stjärnorna på den göteborgska musikscenen, likt en syster till sådana som Den Stora Vilan och Graveyard har Amanda Werne och hennes stadiga rytmsektion Johannes Mattsson och Erik Berntsson klivit fram och tycks nu stå inför något av ett genombrott.

När jag såg Slowgold göra en akustisk minispelning på Bengans för några veckor sedan hoppades jag på att snart kunna få se Slowgold igen och minsann, jag fick möjlighet att gå på releasespelningen för Glömska förra helgen. Jag tog vagnen över hela stan och for till Kungsstens industriområde. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och förmodligen var det sista gången Slowgold kunde ordna releasefest på det här sättet, nästa gång är det en större lokal och andra förutsättningar som gäller.

Inledande "Ljuset kommer att stå på" och "Som en sten" från vårens album satt som ett smäck. "Brinna långsamt" möttes av jubel och verkar ha blivit lite av hit under hösten, det är en förtjusande countrylåt där den amerikanska countryn och den svensk proggen ingår ett lyckat äktenskap. Hemlig gäst för kvällen var bob hund-gitarristen John Essing, som medverkar på Glömska. Tillsammans med honom togs låtar som "Rosor" och "Dina systrar" till nya höjder. Både som trio och tillsammans med John Essing jobbade Slowgold upp en enorm energi på scenen, en energi som inte kan ha lämnat någon oberörd. 

Avslutade gjorde "Hundarna", "De osynliga" och en rasande "Öppna sår". Ingen lär ha gått från spelningen besviken. Amanda Werne kan se tillbaka på ett fantastiskt 2015 och det finns inget som inte talar för att 2016 kommer fortsätta lika bra. Om Roskildefestivalen har koll på den göteborgska musikscenen bokar de henne till Risingsscenen nästa år, Slowgolds sjuttitalsdoftande drömrock skulle passa på den gamla hippiefestivalen likt en rutig skjorta på Andra långgatan.



torsdag 24 december 2015

"If I hang myself in a Christmas tree would you be missing me?"

Julafton på Minnenas Motell och traditionsenligt gästar Joakim Larsson med en bloggning om jul i allmänhet och julmusik i synnerhet.

Har ni följt mina julbloggningar genom åren så har ni märkt att jag gradvis blivit mer och mer positivt inställd till "Tis the season to be jolly". Helt tydligt har det kanske inte varit får erkännas, men det har ändå funnits där. Gradvis muntrare har jag blivit. En obehaglig upplevelse. En nästan lika obehaglig upplevelse som Jon Travoltas och Olivia Newton Johns version av "Deck the Halls" från 2012.

Jag skriver det här på min läsplatta (ingen gratisreklam här inte) men Johan får leta upp en bild på framsidan på plattan och lägga här för att sätta den traumatiska stämningen.

Det allmänt sjuka världsläget, gränslös gränssättning och ett par timmar i centrala Göteborgs julrusch garanterar er dock en svart julblogg. Eller brundaskig som åkrarna utanför mitt tågfönster.

Göteborg går ju även under namnet Lilla London. Borta i riktiga London så spelade Malcom Middelton från Arab Strap 2007 in videon till en jullåt som enligt honom själv inte handlar ett skit om julen utan bara allmän existentiell ångest. På temat om att allt är skit i världen så deklarerade han "Moral thoughts like peace can make you feel so alone" varpå han förklarar för oss att vi alla ska dö. Ensamma.

Men, nu är det filmtajm i julbloggningen. Och under tiden ni ser den kassa jultomten ramla runt, slåss och supa så kan ju ni fantisera om att få göra det samma i er lokala julrusch.

Några radio-DJ:s på BBC kampanjade för att låten skulle bli det årets jultoppetta. Bookmakers satte oddsen till 1000/1 och den blev som bäst nummer 34. Med andra ord gick det åt helvete med det med. Passande.

På temat om att supa bort julångesten så är ett måste Princes "Another Lonley Christmas". Tyvärr så är den nog svår att få tag på snabbt eftersom Prince är en av dem som inte låter sin musik streamas, vilket ju är extra intressant just denna jul när The Beatles ska läggas upp på Spotify. Men det måste ändå nämnas att detta popvidunder alltså har gjort en låt där han sjunger om att dricka banandaiquiri tills han blir blind för sjunde julen på raken. Slå den alla ledsna människor med djup röst och gitarr! Banandaiquiri, det ska Prince till för den.

Kom dock ihåg att kröken inte är lösningen på julproblemen, om man dricker för mycket och inte kan hantera det, vill säga. Det mediokra svenska hiphopbandet Medina har klämt in riktigt mycket julångest i sitt sliskiga försök till socialrealism i "Jul igen". Rekommenderas kanske egentligen inte, men inte ska ni ha det bra. Den är ju ändå bättre än Just Ds jullåt som jag inte ska nämna vid namn. Men en ledtråd är att det är samma titel men utan mellanrum...

"Jag vaknar upp av ett skrik, min farbror är full som ett svin igen
Han står och slår på sin tjej som har gömt hans sprit
Det är jul och jag hatar mitt liv
Min mamma dog efter hon födde mig
Och min pappa drog men han glömde mig
Fick bo kvar hos hans kriminella bror som är lyst"

Vid tredje genomlyssningen blir det ganska svängigt. Vid 1000:e är vi tillbaka på Just D. Mellanrummet kanske krymper för varje lyssning.

Men citatet ovan kan användas för att måla en bakgrund till det julproblemen som du med allt största sannolikhet känner igen dig själv mest i. Laakso, vars återföreningsspelning i somras var riktigt bra, har gjort flera jullåtar! "Hang me in the Christmas Tree" och såklart "Merry Christmas" som beskriver det lidande som vi klassresenärer som flyttat till storstad plågas av. Ah, oh, ve oss.

"If you go back to your hometown for christmas then
You have to have an answer each and everyone
...
The traditional christmas fight!
My dad says: "That's it I know you've been unfaithful to me"
And my sister says: "I don't wanna be part of this family"

Nä, jul, det är väl inget att ha egentligen. Grabbarna med de snygga håren i bandet med det muntra namnet Hurts (egentligen förväntar man sig ju en riktig bjällerklangdänga med det namnet) uttrycker det kanske bäst i sin "All I Want For Christmas Is New Year's Day" från 2010. Vissa längtar till jul. Jag längtar till nyårsdagen, för då kan man i alla fall hoppas på något nytt.

PS: Undrar ni vart "Fairytale of New York" tagit vägen? Det är ett axiom att det är världens bästa julsång bland oss popgubbar som jobbade i kvällspressen på 90-talet. Även bland oss som har samma smak som om vi gjorde det. (Det är vårt fel att Erik Haag får vara jobbig i julkalendern.)
PS2: Men "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" då?, säger ni. Se ovan säger jag då. Det är inte logiskt säger ni. God jul säger jag då. Logiken tar vi efter helgerna.

tisdag 8 december 2015

Grattis Kjell Höglund

"Vad är det för buller som hörs i garaget såhär under nattens mörkaste timmar?"

En av de mest mytomspunna svenska artisterna fyller idag sjutti år.

Grattis Kjell Höglund!

Och till sjuttiårsdagen har journalisten Magnus Thorén fått tag på Kjell Höglund, som nästan helt drog sig tillbaka från offentligheten 2008, intervjuat både denne och vänner till honom om vad som hänt sedan dess och fått ihop den väldigt fina dokumentären Ett liv är kort. Obligatorisk lyssning!

Jag har skrivit en del om Kjell här på Minnenas Motell genom åren, utsett hans bästa skiva, tipsat om den gamla dokumentären från 2001 som bär det fantastiska namnet Jag klev av tåget på den här planeten och här är jag, upptäckt en ny favoritlåt, skrivit om en gammal favoritlåt, listat hans fem bästa låtar och givetvis skrivit om när jag upptäckte honom. Till den här dagen funderade jag på om det var dags att lista de fem mest lämpliga låtarna att börja med om en hört "Gennesarets sjö", "Man vänjer sej" och "En stor stark" och vill gå vidare. Fast det kändes faktiskt rätt gjort, med tanke på allt jag redan skrivit. Jag sökte vidare, likt en karaktär i en historia signerad artisten själv försökte jag leta efter det som inte syns, det som bara anas.  

Till sist fann jag vad jag sökte. Den halvt dolda skatt som finns bara några klick bort. Under sju års tid, från 2000 till 2007, skrev Kjell Höglund nästan varje månad ett månadsmeddelande på sin hemsida. Han blandade vardagsbetraktelser, rapporter från Badols restaurang, reseskildringar, gamla och nya manus, brevsvar, en rejäl dos flum och annat klassiskt Kjell Höglundskt. Ibland skriver Kjell långt och medryckande, ibland tycks det vara mest av plikt. Men helheten blir oerhört spännande för den som uppskattar Kjells verk. Stilen känns delvis igen från hans spännande åttitalsroman Magnus Opus. Jag följde meddelandena i realtid och den uppmärksamme märker säkert ett och annat uttryck jag mer eller mindre skamlöst snott. Författaren Kjell Höglund har alltid hamnat i skymundan av musikern Kjell Höglund, vilket på ett sätt är lite märkligt med tanke på att Kjell själv alltid sett sig mer som en skrivare än en musikartist. Å andra sidan släppte han betydligt fler skivor än böcker och nådde, minst sagt, rejält mycket mer framgång med skivorna.

Faktum är ju att han var vansinnigt produktiv fram till dess han fyllde femti 1995. Efter det blev det bara två skivor, men något fler andra texter. Men det är också helt logisk om en som Kjell alltid, och inte bara i Magnus Thoréns dokumentär, hävdar att en konstnär när en punkt när denne är färdig.

Kjell Höglund är färdig och lever ett stilla pensionärsliv, men alla hans låtar och texter finns kvar. Ännu ett grattis Kjell!

måndag 7 december 2015

Lundell slutar på topp med en finsmakarnas kväll

I helgen nådde Ulf Lundells turné Göteborg och eder bloggare var på den första spelningen. 

För en gångs skull hade jag lyckats hålla mej. Annars har min egen nyfikenhet och Lundellpublikens förkärlek för kalenderbiteri gjort det alltför enkelt att kolla upp vilka låtar som kan tänkas komma. Visst, jag har sett turnépremiärer vid några tillfällen och Lundell byter ofta ut betydligt fler låtar under turnéerna än yngre adepter som Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men likväl har jag ofta vetat ungefär vilka låtar som funnits med på setlistan, eller funnits med tidigare under turnén och då har jag blivit besviken om han hunnit stryka dem. Faktiskt har det nog mest varit till besvär för mitt sinne att jag så lätt kunnat kolla setlistorna innan. Men den här gången höll jag mej. Det var bara i Facebookflödet några enstaka låtar fladdrat förbi.

Redan 2008 sa Lundell att han var ute på en avskedsturné, en lång sådan förvisso, men ändå en avskedsturné. Och inför den här turnén har han sagt att det är hans sista, faen vet... Men sammantaget får man ändå säga att han efter 2006 turnerat betydligt mindre än han gjorde 1993-2006, varje sommar har inte inneburit Lundellturné och flera av turnéerna (till exempel vårsvängen 2009 och sommarturnén 2010) har varit ganska korta.

Jag har sett Ulf Lundell många gånger, i vår är det femton år sedan jag såg honom för första gången och jag har bara missat två turnéer sedan dess, sammanlagt har jag med lördagens spelning sett honom tjugutvå gånger. Som den nörd jag är tänkte jag alltså att det kunde bli riktigt spännande med en uttalad avskedsturné på konserthus. Och det blev det!

Kvällen inleddes med att artisten klev ut ensam på scen och körde "Lejon på Gotland". "Lejon på Gotland"! En av mina första favoritlåtar! En av de första låtarna jag tog till mej när jag i augusti 2000 kom i kontakt med dubbelsamlingen Öppna landskap 75-95. En låt jag aldrig trott jag skulle få höra live. Nu framfördes den helt solo och med nittitalstexten om Groznyj och Sarajevo smakfullt uppdaterad till dagens ännu trasigare värld. Nivån för kvällen var satt.
"När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll."
Andra höjdpunkter var "Aldrig så ensam", med Janne Bark på alltid lika utsökt akustisk sologitarr, "Senare år", som jag länge velat höra live men alltid missat, den bortglömda men mycket vackra "Maranita", och direkt efter kom "Lazarus", den episkt långa och utmärkta titellåten på en i övrigt väldigt ojämn skiva, "En fri man i stan", som fanns med på bussblandbandet när jag flyttade in till Borås våren 2001, när den kom släckte jag alltid lampan och la boken åt sidan och bara lyssnade, "Ryggen fri", blytung liknande den liveversion från 1997 som till sist kommit upp på Spotify och som sista låt innan extranumren kom så låten jag hoppats på efter att just den synts i flödet. Club Zebra. Den nästan femton minuter långa "Jungeleland"-inspirerade låten fylld av både livsglädje och vemod om Ulf Lundells tidigaste turnéer. En av de två turnéer jag missat genom åren är nämligen Club Zebra-turnén och sedan den hösten för tolv år sedan har det grämt mej. Nu fick jag "Senare år" och titellåten, men "Orkney" får jag tydligen klara mej utan.

När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll. Fast det saknades knappast hits. "Rom i regnet" kom redan som andra låt, "Är vi lyckliga nu?" har hittat sin väg hem till publikens hjärtan efter att ha spelats åtskilligt på både konserter och P4 i några år nu, "Snön faller och vi med den" går alltid hem, "Jag saknar dej" är en given publikfavorit sedan femton år, under "Kär och galen" reste sig hela konserthuset och sist av allt kom "Öppna landskap", även ifall han som satt till vänster om mej nog var missnöjd över att den inte lät exakt som på skivan från 1982.

Men det var en Ulf Lundell som vågade göra något annorlunda - och det en lördagskväll. Han tog konserthusformatet på allvar. Han vågade spela ganska udda låtar, mycket midtempo och ballader, minus unpluggedturnén 2008 har jag aldrig sett så lite av Den Vita Viskningen. Det här var ingen kväll för hans Telecaster. Att Lundell var ovanlig fåordig och lite butter gjorde ingenting, det passade låtarna som hand i handske. Fast kanske gjorde humöret att det blev något färre låtar än de andra kvällarna den här turnén?  
"En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt."
En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt. Men allt de där fick de faktiskt göra när Lundell spelade på Trädgårdsföreningen för bara fyra månader sedan, det var precis en sån spelning. Och trots att jag verkligen gillar den typen av låtar, så saknade jag inte sådana som "(Oh la la) jag vill ha dej", "Förlorad värld", "Sextisju sextisju" eller "Hon gör mej galen" det minsta i lördagskväll, det var inte deras kväll.   

När jag nu kollar setlistan från söndagens konsert ser jag att mer än hälften av låtarna från lördagen bytts ut och att jag bland annat gått miste om "Venus & Jupiter", "Främmande stad" och "Två blåa ögon". Jag måste försöka få biljett till den sedan länge utsålda spelningen 30 december. I min bok är Ulf Lundell på väg att sluta på topp. Han behöver inte turnera mer efter det här.    

lördag 5 december 2015

Steget går inte längre under min radar

Även fredagskvällen tillbringades på Pustervik. Där The Tape och Steget spelade.

Steget är ett sånt där band som nästan helt gått under min radar, trots att flera vänner försökt få mej att lyssna på dem och jag varit nära att se dem live några gånger. Men igår var dags! Stärkt av att ha lyssnat igenom bandets mest populära låtar på Spotify ett par gånger om begav jag mej ner till Pustervik.

Först ut var förbandet The Tape. En ung tuff trio, med den något udda triosättningen gitarr-gitarr-trummor. Bandets drömska och lätt introverta låtar hade gjort sig bra på även på torsdagens spelning med Widowspeak. Drömrock är det nya. Allra bäst lät The Tape när de röjde på i bästa Sonic Youth- och Neil Young & Crazy Horse-stil.

Steget har mutat in en egen teg i den Göteborgska popmyllan. Deras egensinniga sång-och-piano-pop sticker ut bland alla de gitarrband den här stan annars är fylld med. Och Steget är ett rätt stort band insåg jag. Nedervåningen på Pustervik var nästan helt fylld. Det var många som ville höra melankoliska pianoballader och Steget gjorde ett kanongig. Kvällens bästa låt var "Såna som du", vilket mästerverk till låt. Och vilken fantastisk frontperson Matilda Sjöström är! De går nu inte längre under min radar, tur det.

Steget

Ett suddigt The Tape, my bad!

fredag 4 december 2015

Drömrock med Widowspeak

Eder bloggare var på Pustervik igår.

När Slowgold varit en ständig följeslagare det senaste året, och inte minst de senaste veckorna sedan Glömska släpptes, och jag kompletterat det med Neil Youngs ditch-skivor Time Fades Away och On The beach de senaste dagarna lät en spelning amerikanska folkrockduon Widowspeak lockande. Och jag fick vad jag ville ha. Drömrock, gitarrer, skägg och en känsla av att sjuttitalet egentligen inte är speciellt långt borta.

Duon, som i livesättning var en kvartett, lät betydligt mer skramligare och hårdare live än på skiva och det passade bra, annars hade det kanske blivit lite segt i längden. Det var tyvärr en ganska gles skara som kommit till Pustervik igår kväll, men skaran stod kvar hela den mer än sjuttifem minuter långa spelningen, uppskattade vad den hörde och visade bandet sin uppskattning. Widowspeak har all anledning att känna sig nöjda och jag tror de vann några nya fans igår kväll. Vem vet, kanske blir det här en spelning det kommer refereras till när de spelar på Way Out West nån sommar? 

söndag 29 november 2015

Inga billiga lösningar till varje pris

Mina tio första bob hund-spelningar följde ungefär samma mall. Utomhus, festival, sommar, rasande energi, rundgång och en Thomas Öberg som var överallt på scen samtidig. Klättrande på förstärkare, svingande sin mick och ständigt med konen, ibland vit, ibland röd och vit, som sin följeslagare. bob hund levererade alltid och jag gick aldrig därifrån besviken.

Min elfte bob hund-spelning, gårdagens föreställning på konserthuset tillsammans med Göteborgssymfonikerna, var helt annorlunda. Något annat kom fram i bob hunds musik. Det vackra, det smärtsamma, det storslagna... Sådant som ofta skymtat igenom på skivorna men inte kommit fram på festivalscenerna. Till och med Thomas Öberg var en delvis ny scengestalt. Han var visserligen den enda på scenen som rörde sig, men till och med hans rörelsemönster var delvis nytt. Det klättrandes inte på några förstärkare om vi säger så - men givetvis var konen med.


bob hunds furiösa synthsmyckade punkrock gick utmärkt att framföra tillsammans med de eminenta Göteborgssymfonikerna. "Helgen v48", "Min trampolin", "Tinnitus i hjärtat" och de nya låtarna "Hollywood nästa" och "Rocka billigt" hörde till kvällens höjdpunkter. När bandet och symfonikerna dessutom kompletterades med körer, på några låtar Popkollokören och på några Göteborgssymfonikernas egen kör, var det inga billiga lösningar till varje pris utan bob hund med extra allt.      

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att fira helgen vecka 48.

Som snart har tagit slut.

lördag 28 november 2015

Ikväll spelar Eldkvarn i Västerås, är det för sista gången?

Tony Thorén
Ikväll spelar Eldkvarn i Västerås, är det sista gången bandet står på scen?

Det var under Allahelgonahelgen det sjönk in i mej. Visst, egentligen hade jag ju hört det redan flera veckor tidigare. När Tony Thorén skrev på sin Facebooksida att bandet skulle ta en paus och han och Werner sökte jobb. Media plockade upp det. Men det var under Allahelgonahelgen media till sist intervjuade Plura Jonsson och jag förstod att det verkligen inte skulle vara någon mening med att sitta och kolla när turnéplanerna i smyg fylls på, ingen mening med att kolla vilken småstad jag skulle kunna få se bandet den här gången, ingen mening med att hoppas jag och Eldkvarn skulle på samma festival och så vidare. Sveriges förmodligen mest långlivade och flitigast turnerande rockband skulle ta en paus under 2016.

Ikväll spelar Eldkvarn en tidigare uppskjuten spelning i Västerås och sen stänger de boken under 2016. Och öppnar den igen 2017? Eller? De ska ju "spela för döden" som de sjunger i den underbara "Blues för Bodil Malmsten".

Det var den oron som fick mej att faktiskt bli lite nedstämd på riktigt. Visst, gubbarna börjar bli gamla och jag har sett dem massa gånger. De har inte gett ut nytt material på fyra år. Och allting har ett slut. Så vari ligger egentligen dramatiken ifall Eldkvarn faktiskt skulle lägga ner?
 
Plura Jonsson
Kanske blev jag lite provocerad när Plura sa "Att komma till Uppsala för andra gången på samma år och köra samma låtar och samma mellansnack, det börjar bli som ett ok som man ska bära". Det är en känsla jag absolut kan förstå, men då kan bandet låsa in sig i replokalen och repa in ett helt nytt set, sånär som på de typ tre-fyra låtar de inte kan komma undan. De har faktiskt släppt över tjugufem skivor och har gott om material att välja mellan. Låt fler upptäcka sådana mästerverk som "Förgiftat blod", "Två brustna hjärtan och tio blå" och "Var det inte vi igår?". Och ifall Pluras hälsa sviktar och det blir för jobbigt att stå upp upp en och en halv timma så kan de gå över till att spela sittande, det skulle antagligen funka hur bra som helst. Men vad hjälper nytt set och stol om lusten helt enkelt inte finns? Givetvis inte alls.

Självklart ska Eldkvarn ta en paus om de vill - och jag tror faktiskt inte vi har sett bandet för sista gången.

Även om det inte blivit några nya låtar skrivna och den verkliga lusten saknas när bandet ställer sig i replokalen 2017 och de då inser att det inte går att styra skutan M/S Alkohol vidare så är jag övertygad om att bandet då väljer att sluta på topp med en ambitiös avskedsturné och inte låter karriären sluta med att de genomförde en uppskjuten spelning i Västerås senhösten 2015 och sen försvann ut i tröttsam tevekarriär för en medlem och tja, kanske inte så mycket överhuvudtaget för de andra.
    
Eldkvarn har aldrig varit främmande för att slå på den stora trumman när chansen ges. Cirkus Broadway, kyrkokonserterna och den stjärnspäckade fyrtiårskonserten på Cirkus 2011 för att ta några exempel. Alltså lär det kunna bli en schysst avskedsturné om något år, säkert med några nyinrepade gamla guldkorn.

Eller så kommer bandet tillbaka och är som bäst när de slår i underläge, så som de gjort så många gånger förr. Tänk bara på Utanför Lagen, Limbo och Atlantis. I april 2017 kanske det är jag som far till typ Ulricehamn och ser Eldkvarns turnépremiär för den nya asbra skivan? Som i klassisk Eldkvarntradition givetvis får ett rätt kasst namn.

Slowgold utmärkt även som akustisk trio

När längtan är som störst kan saker hända plötsligt. När jag skrev om Slowgolds nya album Glömska förra veckan beklagade jag mej över att jag trots många chanser inte sett Slowgold live sedan i januari. Så fick jag häromdagen veta att Slowgold skulle spela akustiskt på Bengans sent på fredagseftermiddagen. Vad jag trodde skulle vara ett par tre låtar med Amanda Werne helt själv visade sig vara en minikonsert med Slowgold som akustisk trio. Ett format som passade låtarna alldeles utmärkt.

Glömska släpptes som sagt förra veckan, men vinylen har inte kommit från Tyskland än och gårdagens gratisspelning i Bengans källare får väl ses som en försmak inför releasefesten 19 december. Slowgold har hamnat avsevärt mycket mer i ropet sedan konserten på Pustervik för snart ett år sedan. Två hyllade album och ett flitigt spelande har placerat Amanda Werne på kartan. Men det var en ödmjuk och nästan lite blyg Amanda Werne som var självklart centrum på scenen.

De inledde med "De osynliga", Slowgolds största hit att döma av antalet spelningar på Spotify och en utsökt låt. Följt av några låtar från nya skivan, den vackra "Vila", countrypärlan "Brinna långsamt", "Korta sommar" och min favoritlåt "Rosor", som på skivan är präglas av röjiga elgitarrer, men Amanda visade att det gick lika bra att framföra låten med akustisk gitarr. Mellan låtarna byttes det munspel i samma takt som Neil Young kan göra ibland, fantastiskt. Sedan en publikrequest med "Hundarna" från debuten och avslutningsvis "Öppna sår", en egen favorit på EPn jag upptäckte Slowgold genom.

Nu vill jag se Slowgold snart igen.

söndag 22 november 2015

Vill du jag ska komma och spela skivor och dricka gratis öl?

Det började med en fråga, som så ofta. När den första Brun7-festen skulle ordnas i våras frågan arrangörerna Adam och Mikael om jag hade lust att DJ:a - och det hade jag såklart. Sagt och gjort, jag började fixa ihop en samling DJ-skivor och spelade lite gamla och nya favoriter nån timma. I somras blev det så en DJ-spelning till, och en till och under hösten ännu fler. Och i samma takt blev DJ-skivorna fler. Jag tror att det är en av orsakerna till att bloggen somnade in. Mitt musikintresse kom att kanaliseras genom att göra fler och fler DJ-skivor. Och efter spelningarna på Brun7, Röda Sten, Jazzhuset och Pustervik har jag fått blodad tand. Säg till om du vill jag ska spela skivor!

Indiepopen och punken tar störst plats bland skivorna, men jag har såklart även en hel del gubbrock (givetvis), sexti- och sjuttitalsrock, americana/country, grunge, elektroniskt, metal och självklart oxå lite schlager/dansband, stora 80-taltshits och eurodisco. Det mesta utom RnB och hip-hop, ungefär.


Foto: Andreas Samuelsson

lördag 21 november 2015

Alice B är tillbaka

Äntligen är Alice B tillbaka. Indiehjälten från Göteborg som släppte ett fantastisk debutalbum 2012 och sedan slutade släppa skivor. Visst, hon spelade regelbundet på hemmaplan inför en trogen publik. Och 2014 fick hon spela före Håkan Hellström på Ullevi. Men det kom inga nya skivor, även om hon spelade nya låtar live. Alice B fortsatte att mest vara en angelägenhet för delar av den Göteborgska indiescenen. Förrän den här veckan. Den gamla livefavoriten "Svanar" kom till sist ut officiellt och en ny skiva kommer i vår. Det är dags att resten av landet får upptäcka Alice B.

fredag 20 november 2015

Att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin

På annandag jul förra året gästade Michael Minnenas Motell med en recension av den då nysläppa fyralåtars EPn som var första släppet på några år från Slowgold och nån vecka senare såg vi Slowgold live. Där och då började det för mej. Och idag är Slowgold min näst mest lyssnade akt senaste året. Trots att jag, pinsamt nog, lyckats missa varenda chans att se Amanda Werne och hennes kompmusiker live sen den där kvällen i början av januari. Och det har inte saknats tillfällen.

Idag släpps nya albumet Glömska som är Slowgolds fjärde släpp på ett år, på ett år har hon hunnit med två album och två EP. Det är produktionstakt som för tankarna till den utgivningstakt exempelvis Beatles och Bob Dylan hade på sextitalet, och att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin. Tidsmaskinen tar en tillbaka till låt oss snarare säga sjuttitalet.

Visst, jag var inte med då. Men det var inte Amanda Werne heller. Likväl är Slowgolds låtar inbäddade i ett orangebrunt skimmer av gamla Neil Young-plattor, stearinljus i urdruckna vinflaskor och drömmar om Gärdesfester och Woodstockfestivaler. Utan att det känns nostalgiskt eller daterat! Tvärtom lyckas Slowgold låta i högsta grad relevant för mitten av 10-talet. Men det är kanske inte så konstigt, i en stad som fött fram ett band som Graveyard är Slowgold ett helt logiskt syskon. Ett syskon som visserligen är mer inne på folkrock än hårdrock, men likväl ett barn av samma tid.

Glömska är ett alldeles lagom långt album, 38 minuter långt och med tio låtar. De flesta låtarna går i ett ganska lugnt tempo, men i "Rosor" vrids tempot upp en aning och låten blir en skön kontrast till de mer finstämda låtarna. "Brinna långsamt", som kom redan på EPn tidigare i höstas, är en lysande countrypärla. Avslutande pianoballaden "Mitt hjärta" tror jag är en av de finaste låtarna som kommit i år. Låtar som "Glömska" och "I regnet" kryddas med en orgel som för tankarna till Bo Hanssons utmärkta Sagan om ringen. När jag först hörde talas om att det skulle finnas med en orgel på skivan gick mina tankar till The Doors, och inget ont om det, men givetvis hämtar Amanda Werne istället, trots att alla jämför henne med Neil Young, inspiration från den svenska proggen.

Slowgold tycks stå på randen mot något slags genombrott. Jag hoppas verkligen det blir så.

måndag 12 oktober 2015

Chantal Acda - The sparkle in our flaws

Och vi fortsätter upplivningsförsöket av Minnenas Motell med ännu en gästbloggning. Nu är det Michael Porali som recenserar en skiva. Jag fick texten för några veckor sedan. Om ni vill hålla koll på kronologin.

Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".

Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.

Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.

Michael Porali

lördag 10 oktober 2015

L7, Electric Ballroom, London, 16 juni 2015

Dags att få liv i Minnenas Motell igen kanske? Först ut är eder bloggares gamla klasskompis Beatriz Alvarez som för två år sedan skrev om Dregens självbiografi, i somras var hon och såg L7. Jag fick texten för länge sedan men eftersom jag då låg i bloggkoma så kommer den först nu. Läs och njut.

Förra årets absolut bästa julklapp alla kategorier var helt klart när L7 via sin Facebooksida meddelade att de planerade en återförening med tillhörande Europaturné under kommande år. Genast startade vi grupper och mailinglistor för minutiöst planerande. Vart skulle de spela? När? Skulle de komma till Sverige? Givetvis inte. Vart skulle vi då åka? Berlin, Prag, Glasgow…? Vi valde London för där hade flest av oss varit tidigare.


"Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte." 

Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte. Deras ”Shitlist” tonsätter exempelvis filmhistoriens kanske coolaste och råaste öppningsscen, nämligen den i Natural Born Killers där Juliette Lewis sular en flaska i nyllet på en gubbe som inte kan låta bli att tafsa för att hon dansar framför jukeboxen på ett café. L7 var samtida med exempelvis Nirvana, Alice in Chains, The Breeders och Hole och det var videos med band som dem man fick se om man kollade på ”Alternative Nation” på MTV i mitten av nittiotalet. Det gjorde jag. Jag var typ tretton och tyckte att L7 var de coolaste brudarna jag någonsin sett med rosa hår, stora kängor och jeansshorts. Dessutom lät de väldigt tufft och bra och var gapiga som satan. Hade någon talat om för mitt trettonåriga jag att jag typ 20 år senare skulle blåsa till London och kolla deras återförening hade jag skrattat. Det jag inte riktigt visste då var att det minst sämsta med att vara vuxen och löneslav är att man har både råd och möjlighet att göra exakt sådana här saker.


"Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan."

Spelningen, då? Magisk givetvis, från första ackordet till ”Deathwish” till extranumrena. Bandets solklara stjärna måste vara basisten Jennifer Finch som studsar barfota runt på scenen, ligger på golvet, tar sig i skrevet, gör halva bakåtkullerbyttor och slänger med det illröda håret. Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan. De drar igenom i princip alla hits vi minns, ”Everglade”, ”Fuel my Fire”, ”Slide”, tidigare nämnda ”Shitlist”… och allt låter precis så svinbra som förväntat, faktiskt. Jag tvingas stundtals att kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att det känns så jävla STORT, och när de som sista extranummer dundrar igång kanske världens bästa låt, ”Fast and frightening” så bankar hjärtat så hårt att det känns som att det ska slungas ut mellan benen på mig. Denna underbara fantastiska hyllning till grannskapets tuffaste tjej som struntar i allt, har skitigt hår, röker gräs och som alla straighta tjejer önskar de kunde vara lesbiska med. Alla känner väl en sådan?

Magiskt.



lördag 25 juli 2015

Kungarna från Broadway på hemmaplan

Så hände det till sist. Eder bloggare tog Bus4You genom ljuva livet och for till Norrköping för att se sitt favoritband Eldkvarn på vad som brukar anses vara hemmaplan. En stående inbjudan från Daggis sedan några år tillbaka var till sist dags att tacka ja till. Joakim gjorde mej sällskap och tidigt i torsdags morse for vi österut.

Norrköping är på många vis en viktig stad inom den del av svenskt musikliv den här bloggen sätter så högt. Inte bara Eldkvarn, utan även Magnus Johansson och Ulf Lundell har skrivit om den gamla industristaden vid Motala Ström. Liksom 23till, Beat Butchers-bandet som inte var speciellt mycket punk men ändå alltid fanns med i de sammanhangen. Till sist förstod jag deras gamla Även vackra fåglar skiter-hit "Sista supen". Allt föll på plats när jag stod utanför Sista supen och Daggis berättade historien om galgbacken.

Det var åtta år sedan jag senast var i Norrköping och den gången fanns inte mycket tid för musikaliska vandringar. Det togs igen med råge den här gången. Med Daggis som värd förevisades först Magnus Johansson-land, Drottninggatan och Tyska Torget. Dock utan varesig spårvagnar som körde ikapp eller någon blåsorkester. En kan inte få allt.

Givetvis blev det även ett besök på Cafe Broadway och hörnet Tunnbindaregatan-Bråddgatan. Klassisk mark och känt långt utanför de allra mest nördiga Eldkvarnkretsarna, det räcker att ha varit på vilken Eldkvarnspelning som helst i några år och hört "Kungarna från Broadway" påas. Det var kul att äntligen få se den omtalade skylten och äta en Eldkvarnare på caféet.



Och så gick vi på Kungsgatan, St Persgatan och givetvis ner för Södra Promenaden. förbi Halvars kiosk (även ifall byggnaden väl är ny?), "plugget" och den nuförtiden inte fullt så nya bibblan.

Jag går på promenaden
Jag hade funderar mycket på hur det skulle vara att se Eldkvarn i just Norrköping. Att se ett band eller en artist på hemmaplan brukar alltid vara speciellt, sen går det verkligen att diskutera hur mycket hemmaplan Norrköping faktiskt är för Eldkvarn. Av de sex som stod på scen i torsdags är bara de tre i frontlinjen, bröderna Jonsson och Tony Thorén, från Norrköping. Även ifall Tony bodde sina första år i Kortedala. De andra tre är inte från Norrköping och det är mer än fyrti år sedan bandet drog till Stockholm. Likväl har Eldkvarn sjungit mycket om Norrköping och staden har svarat upp gentemot bandet. Så okej, Norrköping är hemmaplan. En text som den här är i högsta grad med och bygger historien om Norrköping och Eldkvarn.

Bandet inledde med fyra säkra kort, "Barn av sommarnatten", "Fulla för kärlekens skull", "Somliga går med trasiga skor" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Det är nästan så man kan tro att de var aningen osäkra på publiken, eller snarare var det väl den vanliga setlistan för den här turnén. Och en inledning som känns igen ganska mycket från såväl Karlskrona i vintras som Göteborg förra året. Och "Pojkar, pojkar, pojkar" får väl till sist anses ha bytt plats i setlistan på riktigt. Från sin klassiska plats sist i ordinarie set till just låt nummer fyra.


Eldkvarn lockar folk i Norrköping, inget snack om den saken, spelstället var kanske inte det största jag sett men det var helt knökat och platsen framför scen kändes lite underdimensionerad i förhållande till hur många av besökarna som faktiskt var där för att se bandet. Det var större åldersspridning än vad det brukar vara på Eldkvarnkonsert, även ifall flera av de yngre besökarna definitivt var Pluras kök-grabbar (även kallat "sköna killar" TM) av den typen som lätt pratar sönder en lugn låt och skrålar sönder en upptempohit. Låt vara att setlistan nästan helt var fri från lugna låtar.

"Kungsholmskopplet" fanns kvar i setlistan från turnén förra hösten-vintern och var en av kvällens bästa låtar. Carla och Claes von Heijne gör låten till en härligt bakåtblickande rocknrollexplosion. Adrian Moddigård stod i vanlig ordning för några av kvällens bästa låtar, "Jag har gjort det igen" och "Ettt fall av kärlek", vilken röst och vilken utstrålning den killen har. En annan låt som funnits med ett tag nu och jag fick höra för tredje gången var Carlas gamla pärla "Runt solen". Till de mer obskyra låtvalen för väl även föras "Största skvallret i stan", en av de mindre kända låtarna från Kungarna från Broadway, men icke desto mindre en av de bästa på skivan.

 
Plura tillbringade våren på turné med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelandes covers på amerikanska artister och en av låtarna från den turnén fick följa med till Eldkvarns turné. Wiehes översättning av den klassiska "Always on my mind", "Jag tänkte jämnt på dig". En bra cover som gärna får finnas med nästa gång Eldkvarn spelar in nytt, när det nu blir.

"Jag tänkte jämnt på dig" var kvällens enda livepremiär för min del, vilket kanske inte är så konstigt när jag såg bandet för femtonde gången och de inte släppt en ny skiva på snart fyra år. Och jag hade gärna hört fler låtar om Norrköping, vart var "3:ans spårvagn genom ljuva livet", "Landsortsgrabb" och "27"?

Men livepremiärer eller ej, låturval hit och dit, likväl vill jag verkligen se Eldkvarn på varje turné. Jag behöver en dos Eldkvarn live minst en gång i halvåret. Jag vill höra sångerna om den stora landsvägen, barerna, sorgerna, kärleken och småstäderna.

  1. Barn av sommarnatten
  2. Fulla för kärlekens skull
  3. Somliga går med trasiga skor
  4. Pojkar, pojkar, pojkar
  5. Jag tänkte jämnt på dig
  6. Kungsholmskopplet
  7. Största skvallret i stan
  8. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
  9. Alice
  10. Runt solen
  11. Vår lilla stad
  12. Kärlekens tunga
  13. En liten kyss av dig
  14. Kungarna från Broadway

  15. I skydd av mörkret
  16. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
  17. Söders kors

fredag 24 juli 2015

tisdag 21 juli 2015

Jag har aldrig gillat Robert Broberg

Dagens bekännelse. Jag har aldrig gillat Robert Broberg. Jag har alltid sett honom som en yngre Povel Ramel. Putslustig, lallande och tråkig. "Robban" liksom. När "Öken" var det tuffaste och roligaste många i klassen visste när vi gick i sexan förstod jag ingenting och lyssnade på Ebba Grön istället. Jag blev inte ens nyfiken när han några år senare gästade mina då nyblivna idoler Hoola Bandoola Band på deras återföreningsturné. Men av reaktionerna på Facebook och Twitter idag så förstår jag att missat den andra Robert Broberg. Vad ska jag lyssna på? 

måndag 20 juli 2015

Vad ska jag se på Way Out West?

Bara några veckor kvar. Något riktigt spelschema har de inte presenterat än, men vilka dagar de olika akterna spelar i Slottsskogen finns i alla fall släppt. Så det här får väl ses som högst preliminärt, krockar blir det nästan alltid och kanske ska jag försöka ta mej iväg på någon klubbspelning. Det har ju lyckats någon enstaka gång. Men det är några Slottsskogenakter jag är så gott som säker på att jag ska se, vilka har jag missat?

Torsdag: Belle & Sebastian, Goat och The War On Drugs.
Fredag: Emmylou Harris & Rodney Crowell, Father John Misty, Pet Shop Boys och Sunn O))).
Lördag: First Aid Kit, Little Jinder och Patti Smith.

UPPDATERING 21/8: Slarv av mej, klubbnamnen fanns ju visst med i schemat. Undrar om det kommer gå att se både The War On Drugs och Goat? Släpp tiderna snart Luger!

söndag 19 juli 2015

Dagens skivinköp

Var en tur till Skivhallen Majorna.


Och så blev det en 7"-singel oxå. För b-sidans skull. Den underbara covern på Tom Waits "Jersey Girl". Inspelad på en konsert i, just det, New Jersey.  

torsdag 16 juli 2015

Hagaliden har släppt ett utmärkt album

En skivrecension såhär längst in i juli.

Som så ofta började det med ett tips, och i fallet Hagaliden var det Michael som tipsade. Sommaren 2011 skickade han över "Upp på höjden", den ena av de två låtarna på Hagalidens fantastiska debutsingel. Jag gillade verkligen "Upp på höjden" och kom så småningom även att lyssna uppskattande på den andra låten "Det gör ingenting". Våren året efter var jag i Göteborg för att se Thåström, men eftersom gubbaspelningar både börjar och slutar ganska tidigt hann jag också hänga med ut till Röda Sten för att se Hagaliden göra en strålande releasespelning på sin 12":are Dansa blodet. Och som jag lyssnade på Hagaliden efter den där spelningen, men banden själva verkade låg lågt. Ända tills i år.

Hagaliden, Röda Sten 2012
Nu är det några dagar sedan jag satte mej på balkongen för att premiärlyssna på Hagalidens månadsgamla albumdebut Inget är vårt. Det dröjde några låtar, men sedan lossnade det och jag kunde konstatera att Hagaliden följt upp sina tidigare släpp med ett utmärkt album. Bandet fortsätter sin formel med välskrivna texter, fina körer, vemodigt blås och sorgsna pianotoner. De skriver in sig i den stolta Göteborgspoptraditionen, men står i högsta grad på egna ben. Inte minst är blåset en viktig del av Hagalidens särart. 


Efter några dagars flitig lyssning är det tre låtar på Inget är vårt som framförallt tycker sticker ut. "Lida vals", "Förunderligt och märkligt" och "Rätta viljan". "Förunderligt och märkligt" fanns med redan på spelningen för mer än tre år sedan och har länge funnits på bandets soundcloudsida, men då hette den kort och gott "Hagaliden". En underbar låt. "Lida vals" och "Rätta viljan" är sorgsna ballader av det slag jag är så svag för. Men jag kommer säkert få nya favoriter ju mer jag lyssnar, precis så blev det med Dansa blodet, och band som har de kvalitéerna brukar hålla länge.

Även ifall jag länge vetat att bandet jobbat på en ny skiva hade jag så smått börjat misströsta om den skulle komma, att de under våren släppt några singlar hade nästan helt gått mej förbi. Men nu är Hagaliden tillbaks och med Inget är vårt under armen kan Hagaliden gå hur långt som helst.

21 augusti spelar de på Pustervik. Jag längtar.

onsdag 15 juli 2015

tisdag 14 juli 2015

Det regnar inte längre på Roskildefestivalen

Nu är det dags att ta livet av vad som med tiden kommit att bli en seglivad myt. Regnet och leran på Roskildefestivalen.

Jag vet inte hur ofta folk anser sig behöva nämna regn och lera i samma andetag som Roskildefestivalen, men ofta är det. Och det har genom åren varit rimligt. Roskilde har genom året haft sin beskärda del av regnår (1991, 1997, 2000, 2004, 2007...) och när det regnar på Roskilde blir det lerigt. Jävligt lerigt.

Grejen är bara den att vädergudarna sedan regnårens regnår 2007 kommit att ha ett sällsynt gott öga till den gamla danska festivalen. Det regnar inte längre.

Jag har besökt Roskilde varje år utom ett sedan 2008, och har även hyfsad koll på vädret det år jag år inte var där, och det har varit mestadels soligt. Utöver att det hällregnade på lördagen 2011 och föll ett blygsamt regn när vi satte upp tälten i år har det inte varit något regn att tala om. Snarare tvärtom. Och det där hällregnet 2011 blev en TT-rubrik i Sverige, jag fattade ingenting när jag kom hem och folk frågade om det regnat hela tiden. 

För de flesta festivalbesökarna har bränt vinterskinn och bastuvarma tält varit ett större problem än blöta strumpor och dito sovsäckar.

Visst, det kommer såklart att regna på Roskilde igen (inte minst lär väl blogginlägg likt dessa reta upp vädergudarna). Men de senaste åtta åren har solskyddsfaktor varit viktigare än regnkappa. Leran är idag mer en myt än en verklighet att förhålla sig till. Ändå ska den där jävla leran och det där regnet alltid återkomma hos folk.

Och själv minns jag mest värmen från i år. Igen.

Roskilde Beach 2015

torsdag 9 juli 2015

Roskildefestivalen 2015


Ni har fått vänta några dagar, men till sist så.
 
Torsdag och min åttonde Roskildefestival börjar långsamt blekna bort. Post-festival-depressionen har varit något lindrigare än vanligt, men likväl finns tomheten där. Saknaden efter den parallella verklighet jag i år levde i i närmare nio dagar. Vi bor i Camp Bestefar och vi har vår lampskärm. Allt började med att jag och Joakim åkte till Roskilde själva för fem år och sex festivaler sedan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan dess har vi fått med oss mer folk. vuxit ihop med andra camp, fått med oss mer folk, tappat folk och fått nya, tagit över flyktingar från camp som inte längre finns och skapat vår egen Orange Feeling. Den här texten kommer mest handla om de band jag såg, men ni som själva varit på Roskilde vet att det egentligen är så mycket mer än musik. Det är hela upplevelsen. Magin.

Då kör vi. 

I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande  sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade  sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.

En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.

Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna.

Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.

Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.

Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.


På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.

Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.

Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.

Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.

Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden. 

Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.

Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?   


Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.


Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.

Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.        

onsdag 8 juli 2015

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger

Jag satt på balkongen igår eftermiddag och slösurfade samtidigt som jag lyssnade på Einstürzende Neubauten. Så fladdrade det förbi i Facebookflödet att Anders F Rönnblom lirade på något ställe i Majorna till kvällen. Joakim var på. Bara två dagar efter hemkomsten från Roskilde var det alltså dags för spelning igen. 

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Anders F, annat än att jag såklart hört såna som "Det är inte snön som faller", "Din barndom ska aldrig dö", "Europa brinner" och måhända något mer otippat "Komedia". Den sistnämnda spelade han tillsammans med Caj Karlsson på Hasslöfestivalen förra sommaren. Och på sitt Roskildeblandband hade Joakim med den fantastiska "Sommarnattsregnsmoln". Anders F låg så att säga i luften redan. 

Han spelade två ungefär timslånga set. Det första bestod till stor del av långa jams och udda nog var det Joakim snarare än Neil Young & Crazy Horse-älskaren som är eder bloggare uppskattade det. Men det tog sig och setavslutaren "Jag kysste henne långsamt" satt som ett smäck. 

Publiken var inte stor, men den satt kvar hela den långa spelningen, jublade där det passade och var tyst där det passade. Ingen fylleskrek efter "Det är inte snön som faller". Jag insåg att jag för första gången träffat de omtalade F-headsen. Och på ett ställe som har sjutti sittplatser känns inte en publik på femti personer alltför liten. 

Andra setet inleddes strålande med Anders F själv på akustisk gitarr och utsökta versioner av "Din barndom ska aldrig dö" och "Sommarnattsregnsmoln". Underbart, du hörde mina böner Anders F. Hela kvällen avslutades med en utdragen Grateful Dead-klingande "Komedia". 

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger hos mej igår kväll. Men jag var nog en av få som behövde övertygas. De andra var redan frälsta, många av dem sitter säkert där även ikväll när det är ännu en spelning med den säregna kultartisten. 

tisdag 7 juli 2015

Kent på Bråvalla: "Jag blev fan i mig förbannad."

Bråvallafestivalen bleknar långsamt bort. När jag stod och just hade hämtat ut mobilen från laddningen andra dagen på Roskilde (bloggningen kommer!) kunde jag se att jag hade fått en spontan gästbloggning på mailen. Sånt uppskattas. Jocke Norén gick på konsert för att träffa en gammal vän. 

Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.

Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.

När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.

Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.

Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.

Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.

lördag 27 juni 2015

I österled

Mot Roskildefestivalen. Ses om drygt en vecka. Leta efter mej på Agora J om du ska dit!


torsdag 25 juni 2015

Väl värt att vänta tolv år på Kajsa Grytt

Göteborg och Liseberg visade sig inte från sin vackraste sommarsida igår. Men vad gjorde det när Kajsa Grytt spelade på Taubescenen?

På Hultsfredsfestivalen 2003 gjorde jag ett ödesdigert misstag. Jag gick bara något låt in på Kajsa Grytts konsert på Stora Dansbanan. Ölen lockade mer. Senare samma år upptäckte jag hennes comebackskiva Är vi på väg hem? Det var så dags då, jag hade ju sumpat ett gig där den skivan gissningsvis utgjort större delen av setet. I tolv års tid har jag sedan alltid missat att gå och se henne. Till igår, då det äntligen var dags!

Jag gick dit helt nollställd vad gäller förhoppningar om låtar, utöver att jag tog för givet att nya singeln "Ja e inte som ni" skulle spelas liksom någon Tant Strul-låt, eftersom Liten Falkenholm ingår i bandet och Kajsa sagt till Djungeltrumman att det var kul att spela Tant Strul-låtar när hon ingick i bandet. Men utöver det - nollställd.

Då inleder hon med en av mina favoritlåtar från Är vi på väg hem? En av mina favoritlåtar! "Jag är en av dem" var en av de låtar jag först kom att älska på skivan och den inledde hon med. Kajsa, du har hört mina böner! Om jag nu hade varit en som bad böner. Och som inte det vore nog kom "Farlig liten djävul" som tredje låt! Svärtan i låtarna var lika stark nu som då.

Kajsa berättade att gårdagen var första riktiga konserten med hennes nya band, som utöver henne själv och Liten består av sonen Fabian Österman på gitarr, Jenny Farida på keyboard och Daniel Gamba på trummor. Kajsa och Fabians gitarrvägg förde stundtals tankarna till Sonic Youth och Neil Young & Crazy Horse. Bandet lät fantastiskt.



Andra pärlor som spelades under den drygt timslånga spelningen var för att nämna några "Jag ler, jag dör" (med sina underbara trummor), "Ja e inte som ni" (såklart), "Vad har jag gjort" (fint påad med att det har löst sig nu), "Östra kajen" (mycket bättre live än på skiva) och "Allt faller" (mangel!).

Sist innan extranumren kom så Tant Struls "Amason" och sist av extranumren "Slicka mej ren", vilka drog ner flest applåder för kvällen. Och visst, det är låtar jag gärna jublar åt och jag såg som tur var Tant Struls återförening 2012. Men Kajsa står utan problem på helt egna ben med sitt fantastiska solomaterial.

Det var värt att vänta tolv år, men jag hoppas nästa chans att se Kajsa Grytt kommer så snart som möjligt.

tisdag 23 juni 2015

Maggio-pepphen!

Sent skall syndaren vakna. Visst, jag har inte bott under en sten de senaste tio åren, så det är klart jag kände till henne och har hört en och annan hit. Åtminstone "Dumpa mig", "Jag kommer" och "Hela huset". Men det var först för några veckor sedan jag tog mej tid och ork att kolla upp Veronica Maggio på allvar. Det var givetvis spelningen på Roskildefestivalen som lockade.

Jag vill inte stå där i det dammiga Arenatältet tidigt på fredag eftermiddag nästa vecka och känna att jag hade kunnat få mer ut av spelningen ifall jag lyssnat in mej lite. Riktigt vad som väntade mej visste jag inte när jag tjyvkollade på några kompisars scrobbling och frågade andra om tips på låtar och långsamt byggde upp en playlist. Kanske skulle jag nicka och tycka att "ja, jo, det här lät ju helt okej", vilket är ungefär så jag känt inför de Maggiohits jag hört genom åren.

Det blev mer än så! Inget nickande och hummande. Jag gillade verkligen vad jag hörde. Först ut var "Hädanefter", vilket mästerverk till låt och vilken skön refräng. Och så balladerna "Snälla bli min" och "Låtsas som det regnar", väldigt vackra. Och så hiten jag faktiskt lyckats missa - "17 år", med sin fantastiska text och melodi. Och så fortsatte det. Veronica Maggio är min mest lyssnade akt den senaste månaden och jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Roskildefestivalen nästa vecka.

måndag 22 juni 2015

Ulf Lundells setlistor, eder bloggare spekulerar

Att Ulf Lundell fortfarande engagerar medierna i en omfattning liknande som han gjorde redan på åttitalet är fascinerande. Han kan knappt få ännu ett bloggutbrott på något i medierna som retat honom så blir det en artikel. Men handen på hjärtat, visst är det rätt ointressant? Nog för att artisten/författaren och privatpersonen Ulf Lundell inte riktigt går att skilja åt, men själv har jag alltid tyckt hans verk varit mer intressanta än hans person.  

I år firar han fyrti år som artist och det firas med turné både nu till sommaren och i höst, även om inga datum kommit för hösten än. Och visst skrev han något i sin blogg om nyårskonsert? Det vore såklart passande, tretti år efter den förra.

Givetvis firas dessa fyrti år med ännu en samlingsskiva.


"Snark", var min första reaktion. Vad finns det att samla återigen och vem vill ha ännu en Lundellsamling? I dessa Spotifytider. För bara tio år sedan kom tre ambitiösa dubbelsamlingar med de första tretti årens karriär och det är hur lätt som helst för vem som helst att sätta ihop en enkel Lundellsamling. 

Men så tänkte jag ett steg till, klart det finns en marknad för ännu en Lundellsamling. Dels finns samlartokarna, som köper allt. Och dels vill förstås ännu en betydande del av Lundells publik gärna köpa med sig en skiva som minne av sommarkonserten att spela i sin bil. De är inte tillräckligt intresserade för att sätta ihop en egen eller har helt enkelt inte den läggningen, haha. Och kostnaderna för att slänga ihop en ny dubbelsamling är förstås försumbara.

För en kremlolog som mej är det desto mer intressant att kolla vilka låtar som plockats med. Kanske kan låturvalet ge en ledtråd om sommarens och höstens setlistor? Bloggläsarna har fått maila in önskemål och det enda jag sett som läckt ut har varit att "Isabella" och "Två blåa ögon" varit fltigt önskade.

De två låtarna finns intressant nog inte med på 40!, där de flesta låtar känns minst sagt förutsägbara, "Rom i regnet", "Förlorad värld", "När jag kysser havet", "Sextisju, sextisju", "(Oh la la) jag vill ha dej", "Jag saknar dej"... Ja, ni förstår. Så fortsätter det. 

Men insprängt bland de trettien låtarna finns ett par rätt förvånande val. "På fri fot", den gamla förstalåten på Ripp rapp finns med. Den kom varken med på någon av tjuguårssamlingarna Lundell släppte 1995 eller trettiårssamlingarna 2005. Inte heller har den spelats live annat än någon enstaka gång i modern tid. Kommer han låta den finnas med på turnépremiären i Örebro på fredag?

Sen har vi "Och går en stund på jorden" som både är väntad och oväntad, den har funnits med på de tidigare nämnda samlingarna men är precis som "På fri fot" en riktig doldis live. Ifall det ska finnas någon form av röd tråd mellan samling och spelningar så kanske den gamla visan från Törst dyker upp i ett sjok av lugna låtar? Undrar vem som får vissla och vem som får traktera dragspelet?

Den tredje låten jag reagerar på är "Venus & Jupiter". Till skillnad från tidigare nämnda sjuttitalslåtar är det en betydligt nyare historia. Den dök upp på Club Zebra 2002 och spelades flitigt på efterföljande turné, men har sedan dess samlat damm i Ulf Lundells nothäfte. Samtidigt som den fick ge namn till en av trettiårssamlingarna.

Kanske dyker de här tre upp på årets spelningar eller kanske har jag bara likt en sportjournalist gissat kring saker jag egentligen inte vet något om?

På fredag är det turnépremiär. Jag ser väldigt mycket fram att se min tjuguförsta och kanske rentutav tjuguandra Lundellkonsert nu i sommar. "På fri fot", "Och går en stund på jorden" och "Venus & Jupiter" får gärna finnas med i setlistan.

torsdag 18 juni 2015

Äntligen!

Äntligen finns Troublemakerssångaren Christer Blomgren nu tjugu år gamla soloskiva på Spotify. Den är visserligen sentimental för att inte säga lätt gubbsjuk och pekoral, men likväl hur bra som helst!