söndag 30 november 2014

Snart har helgen v. 48 tagit slut

Minnenas Motell uppmärksammar naturligtvis helgen v. 48. Gästbloggaren Nils Valdemar Möller var på plats i Borås i helgen.   

Hur firar man bäst helgen v. 48?

Jo, genom att gå på konsert med bob hund förstås! Det är med denna tanke i huvudet som jag sätter mig på bussen till Borås för att återigen se bandet som har varit en trogen vän till mig sedan tidigt 00-tal (det är inte för inte som jag har den piprökande hunden tatuerad på bröstkorgen).

För er som inte har hängt med i svängarna kommer här först en kort resumé av vad som har hänt de senaste åren: I texthäftet till samlingsskivan 10 år bakåt & 100 år framåt skriver managern Marcus Törncrantz att Conny Nimmersjö en gång berättade att ”det mycket väl kunde göras hela skivor med bara fisljud för – som han lovade – 'bob hund är oberäkneliga'.” Och det är lite i den andan som de har verkat de senaste åren. Inte så att de verkligen har spelat in skivor med fisljud (det hade inte varit så kul), men de har gjort väldigt oberäkneliga saker.

"Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol."
Sommaren 2013 sa de upp replokalen och sålde alla sina instrument på en bob hund-festival i Helsingborgs hamn. Den här hösten har de bland annat intagit Malmös operascen och gjort musik till stumfilmen A Man With A Movie Camera. När de nu spelar på Borås stadsbibliotek så har de innan konserten skickat ut en lista på allt de behöver låna för att kunna genomföra spelningen. Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol. Dagen innan konserten har de också haft ett öppet rep tillsammans med delar av Borås musikliv där det även ska ha skrivit en ny låt tillsammans med gästerna.

Man kan tänka att allt det här bara är billiga pr-knep. Men jag tycker att det är alldeles lysande. Alternativet hade ju varit att fortsätta kuska land och rike runt och spela samma låtar på exakt samma sätt som tidigare (ungefär som Rolling Stones, U2 eller annat valfritt rockband som har hållit på i några decennier). Att istället låna instrument på de ställen de spelar på blir ett sätt att förnya sig och att våga utsätta sig för någonting osäkert.

"Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen."
Jag hade mina farhågor innan konserten att det kanske inte skulle bli så röjigt och stökigt som det brukar vara på en bob hund-konsert. De spelar ändå mitt inne i ett bibliotek och att det inte finns någon alkohol till försäljning borgar också för en ganska lugn tillställning. Men trots att ljudvolymen är lägre än på vanliga rockkonserter (Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen) och publiken är lugn och städad så blir det ändå en formidabel konsert. Mycket handlar ju förstås om Thomas Öbergs scenpersonlighet. Till exempel bestämmer han sig vid ett tillfälle för att placera en stol mitt i publiken. Sedan ställer han sig på stolen och börjar vicka på den så att det förflyttas framåt genom publiken, alltmedan han fortsätter sjunga. Jag undrar vilken annan artist som skulle göra något dylikt?

Mellansnacket är som vanligt lysande (”Vi har alltid höga förväntningar på vår publik så nu förväntar vi oss att vår första kvinnliga statsminister så här!”, ”bob hund har publiken med de renaste händerna och de smutsigaste hjärtan – eller om det var tvärtom” etc.) och vi får en hitkavalkad som inkluderar låtar som ”Helgen v. 48” (förstås!), ”Nu är det väl revolution på gång?!”, ”Ska du hänga med? Nä!” och ”Tralala lilla molntuss”. I den sistnämnda låten händer för övrigt något oväntat. Bandet har till att börja med svårt att komma på hur den börjar och när de väl har kommit igång så går Connys förstärkare sönder vilket gör att resten av bandet får spela versen ett antal gånger innan han kan komma in i låten igen. Men faktum är att det inte gör någonting. Thomas underhåller publiken under tiden och att jag tänker att just det här är en del av poängen till att de har valt att låna instrument och så vidare. Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland.

"Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland."
En viktig anledning till att det låter så bra är också de gästande insatserna från Borås musikliv. En kille på saxofon gör ett grymt inhopp i ”Blommor på brinnande fartyg” och det lokala bandet Tramp Stamp tar över instrumenten i ”Billiga lösningar till varje pris” och fortsätter att spela låten medan bob hund själva kliver av scenen. Därefter spelar de en egen punkig låt som handlar om att inte kunna prata spanska. Det är energiskt och faktiskt riktigt bra, kanske låter det till och med lite som bob hund själva gjorde på sina tidiga spelningar. Efter detta kliver bob hund på igen och tillsammans med en stor kör som står på en trappa bakom scenen framför de låten ”Åh döds”. De avslutar med ”Allt på ett kort”, ”Festen är över” och till slut ”Jag rear ut min själ”. Där och då inser jag återigen varför det här bandet har betytt och kanske fortfarande betyder mer än något annat band för mig. Och alldeles snart har helgen v. 48 tagit slut.

lördag 29 november 2014

Tomas Andersson Wij gick rakt fram och över husen

Så fick jag äntligen se Tomas Andersson Wij spela med fullt band. Sologitarristen Peter Morén, keyboardisten Gustaf Spetz, basisten Jerker Odelholm och trummisen Per Eklund som tillsammans med TAW själv spelade i nästan två timmar i Storans vackra sal i torsdags.

Tyngdpunkten låg på nya skivan I mörkrets hastighet, men de tunga skilsmässolåtarna låg utspridda i setet och blandades ut med en lång rad kända låtar från de tidigare skivorna. De mest obskyra låturvalen var väl dels "Jag fick aldrig dig" från självbetitlade skivan (en låt som passar utmärkt live och går i linje med temat på nya skivan) och "Små hål i din röst" från debuten.

Jag har haft mina TAW-perioder i år. Några veckor i somras och framförallt tidigare i höst när nya skivan släpptes och jag passade på att också lyssna igenom TAWs hela diskografi. Kanske borde konserten legat för en månad sedan? Den var fantastiskt bra, men hade jag sett den när den senaste TAW-perioden led mot sitt slut hade jag inte tvekat att utnämna den till en av årets bästa. Nu blir omdömet istället att den var just fantastiskt bra.

Den stora behållningen från konserten var fullbandsversionerna av såna som "Jag är på väg till dig", "So long", "Hälsingland", "Landet vi föddes i", "Gör nånting vackert", "Blues från Sverige" och avslutande "Ett slag för dig" - och givetvis, den blivande klassikern från I mörkrets hastighet, pianoballaden "Nu dör en sjöman". Framförallt "Gör nånting vackert" framfördes i en utsökt version med en supertaggad Peter Morén som dessutom sjöng en av verserna. Överhuvudtaget smyckades låtarna med perfekta stämmor och körinsatser från de flesta i bandet. En annan låt som funkade utmärkt var nya "Gå rakt fram över husen". En blivande livehit månntro?

TAW visade som vanligt sina talanger vad gäller mellansnack, hos honom har många av hans kollegor en hel del att lära. Vi fick både ett roligt och lättsamt mellansnack innan "Santa Monica" och ett politiskt brandtal innan "Landet vi föddes i".

Det var inga många låtar jag saknade, annat än "Då kör vi då", att inte spela den låten när han dessutom turnerar med band är närmast tjänstfel. Annars tyckte jag TAW gjorde rätt i att vid sidan av balladerna från nya skivan prioriterade typiska "bandlåtar" från de tidigare skivorna.

När en skriver om TAW är det lätt att dra fram sakrala jämförelser. Hans frikyrkouppväxt gör sig påmind ibland, det var en predikant vi såg på scenen. Men en fantastiskt ödmjuk och förnuftig predikant som jag gärna lyssnar på. Jag hoppas TAW kommer tillbaka till Göteborg i vår, han får gärna ha med sig bandet, men jag tänker gå i vilket fall som helst.

TAW gick rakt fram och över husen till oss i torsdags. Det vill jag uppleva igen.

  1. En gång till ska gatorna
  2. Födelsedag
  3. Jag är på väg till dig
  4. Tommy och hans mamma
  5. Ljuset här i rummet
  6. Santa Monica
  7. Gå rakt fram och över husen
  8. Stumr und drang
  9. Ikväll har du en vän i Malmö
  10. Mitt barnsliga leende
  11. Romantiken
  12. So long
  13. Hälsingland
  14. Landet vi föddes i
  15. Värmlands indianer
  16. Gör nånting vackert
  17. Jag fick aldrig dig
  18. Blues från Sverige

  19. Små hål i din röst
  20. Oroshjärta
  21. Orden i vinden
  22. Nu dör en sjöman

  23. Ett slag för dig

torsdag 27 november 2014

Hasta la vista, baby

Dessa låtar spelade jag och Jonatan på gårdagens quiz på Kvilles Pastahouse. Temat för kvällen var Terminator II. Låtarna med Bad Religion, The Clash och Elliot Smith formade den röda tråden - någon som kan ta tråden? 

Public Enemy - Fight the power
Bob Marley - Iron Lion Zion
Wye Oak - Strangers
Love Antell - En av oss kommer dö ung
Kajsa Grytt & Thåström - Bara vi står ut
Doktor Kosmos - Doktor Kosmos gör en låt 
Bad Boo Band - Knulla i Bangkok
Kitok - Sista utposten
Sharon van Etten - Every time the sun comes up
Buddy Holly - Rave on
Morrissey - Speedway
De Lyckliga Kompisarna - Tänk om jag vore
Patti Smith - Banga
Bad Religion - Los Angeles is burning
The Clash - White Riot
Elliot Smith - L.A
Frida Hyvönen - Terribly dark
Samantha Fox - Touch me
Docenterna - Vi ser rätt bra ut tillsammans
bob hund - Helgen v 48

tisdag 25 november 2014

Chicago-Jazzen!

Uje Brandelius a.k.a Doktor Kosmos går loss pianot. En gammal favorit.

måndag 24 november 2014

Åter dags för quiz på onsdag!

På onsdag är det dags för eder bloggare att åter hålla quiz ihop med Jonatan på Kvilles Pastahouse. Välkomna! Klockan 19:00 går spektaklet av stapeln.

29:e augusti 1997 skulle ett kärnvapenkrig bryta ut sedan Skynet blev medvetet om sin egen existens.

Men så blev det inte.


26 november 2014 väcks historien till liv när Kvilles Pastahouse bjuder in till quiz på temat Terminator II. sno en motorcykel, såga av ett fräsigt hagelgevär, öva in din bästa Arnold-imitation eller skrik nånting med Edward Furlongsk målbrottsröst. eller ge dig iväg på en biljakt med tuffa hollywoodefekter. Ladda upp på det sätt du finner lämpligt.
 

Om du inte kommer? Hasta la vista, baby.

Kvällens quizvärdar är Johan Hellström och Jonatan Westlin.

fredag 21 november 2014

Kjell Höglunds bästa skiva

En gång listade jag Kjell Höglunds fem bästa låtar - tre av låtarna var från 1984 års Tidens tecken. Men Kjells bästa skiva är faktiskt inte Tidens tecken, allra bäst är i mina öron Inkognito från 1995.

Inkognito är en välproducerad skiva där en powertrio med studiomusikerrävarna Staffan Astner, Sven Lindvall och Per Lindvall tillsammans med producenten Tommy Lydell och dennes synthar och programmeringar gör Kjells låtar rättvisa.



Att experimentera med synthar och programmeringar hade Kjell gjort i mer än tio år. Tidens tecken var det första exemplet och det fortsatte på Hemlig kärlek, Ormens år och Höglund Forever. Vissa låtar från dessa skivor blev riktigt bra, men någon riktig helhet blev det inte förrän Tommy Lydell satte sig i producentstolen.

På skivan blandas taggiga elgitarrer med Tommy Lydells synthar och resultatet är strålande. Dessutom skrev Kjell Höglund till Inkognito en sällsynt bra samling låtar. Skivan är varierad utan att känna splittrad. En finstämd ballad som "Miramar" blandas med technodängan "Sokrates". Rocklåten "Liv & död" möter en modern variant av talkin blues i "N.Y 1970". Och över alla andra låtar tronar "De fördömdas ö" och när jag är på det humöret "Maggi har en Macintosh".
  
Inkognito var det första Höglundalbumet jag hörde i sin helhet. Några månader efter att jag sett artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk på min första Hultsfredsfestival var det dags att ta tag i Kjell Höglund. Denne märklige och legendariske artist som så många talade med vördnad om, men det fanns så lite att läsa om då hösten 1999.

Jag beställde samlingen Lokomotiv och kort därefter den andra samlingen Glöd. Min vana trogen så tipsade jag vännerna om hur bra mitt nya fynd var. Michael lånade det då senast utkomna Höglundalbumet på biblioteket och sedan var det dags att åter skicka ett kassettband mellan Torkelsgatan i Skene och Saxofonvägen i Tranemo. På ena sidan fanns Inkognito och på andra sidan delar av Tom Waits Mule Variations. En bra blandning!

Skivan kom ut samma år som Kjell fyllde 50 år. Jag har hört hur han talat om sin tanke att de flesta konstnärer, oavsett om det är musiker, författare, bildkonstnärer eller vad som helst, når sin höjdpunkt innan de fyller 50. Och att det är anledningen till varför han höll ett så högt tempo i sin skivutgivning under 70-, 80- och tidiga 90-talet. Kanske hade Kjell i sitt eget fall rätt? Jag har sedan jag fick kassettbandet och lite senare köpte skivan själv hela tiden återvänt till Inkognito. Många av Kjells skivor är mer eller mindre ojämna - här finns ingen ojämnhet. Bara en väldigt bra skiva.

torsdag 20 november 2014

En grej som hände för elva år sedan

Så Doktor Kosmos repar igen?

När Gaffa frågar bekräftar Doktor Kosmos själv, Uje Brandelius, och och säger att en ny platta inte är otroligt.

Se där.

Jag som trodde bandet somnat in förevigt när Uje tagit trygg anställning som mellanchef hos Vänsterpartiet och Stålispojken Martin Aagård kommit att bli en av Aftonbladets mer profilerade kulturskribenter.

Tydligen är det dessa två ihop med de andra två klassiska medlemmarna Miss Universum (Catti Brandelius) och Twiggy Pop (Lina Selleby) som repar igen. Då uppstår frågan, vem spelar trummor? Varken Handsome Hank eller Den Nye?

Ett återförening med Doktor Kosmos sätter igång minnen.

De var under första halvan av 00-talet ett av mina absoluta favoritband. Det började med att Michael spelade in några låtar på kassett - kanske rentutav en hel kassettsida? - våren 2000. Jag minns hur jag direkt föll för "Utbildningen". Likväl såg jag inte mycket av deras Hultsfredsspelning det året eftersom vi kom iväg försent från campet.

Men sen blev det mycket Doktor Kosmos. Jag tog till mej hela Evas story, jag och J såg dem live flera gånger om, de släppte Reportage! och den inköptes direkt, vi köpte Stjärn-Jerry, jag såg dem på Hultsfredsfestivalen 2002...

Fast säg det som varar för evigt? 2005 kom dubbelalbumet Ett enkelt svar.

"Årets skiva som dessvärre blev något av en besvikelse: Doktor Kosmos - Ett enkelt svar (för lång, för spretig, för många halvdana låtar)" (2005)  

Och där nånstans tog det slut mellan mej och Doktor Kosmos. Deras spelning på Hultsfredsfestivalen 2005 var ganska trist, och trots suveräna låtar som "Lesbian Wannabe" och "Känsloklubben" var Ett enkelt svar ändå betydligt sämre än de tidigare skivorna. 

Några år senare kom Hallå? Jag såg bandet på Siestafestivalen! men var inte speciellt imponerad. Florence Valentin var den stora upptäckten på den festivalen, den nya grejen. Fast nog kunde Doktor Kosmos fortfarande leverera i sällsynta ögonblick, "Doktor Kosmos gör en låt" är bandet i sin absoluta högform. Men likväl. Det var slut. Mitt intresse lågt och bandet somnade kort efter Hallå? in.

Skulle då en ny Doktor Kosmos-skiva vara intressant 2015? Tveksamt.

Skulle jag gå och se bandet live igen om chansen gavs? Självklart.

fredag 14 november 2014

När jag tog förnuftet till fånga

Förmiddagen efter Morrisseykonserten låg jag bakfull på hotellrummet, för seg för att gå upp och för seg för att kunna somna om.

Jag klickade fram Eldkvarns 40-årskonsert på Cirkus för snart tre år sedan, en konsertfilm jag märkligt nog aldrig sett. Eller märkligt och märkligt, jag är inte mycket för att titta på Youtubeklipp och DVD:er. Ser hellre på musiken live eller nöjer mej med att lyssna på den. Hursomhaver, där jag låg hade jag inte mycket att göra och jag tänkte att någon låt kunde jag ju alltid kolla på. Det blev desto mer.

Faktum är att konsertfilmen med Eldkvarns 40-årskonsert var alldeles utmärkt. Visst kändes den lite hoppig ibland, det var om jag läst rätt två och en halv timmas konsert nerklipp till en och en halv timma inklusive en hel del klipp från bakom scenen. Men vilka versioner av låtarna Eldkvarn får till ihop med de många gästerna. Vilken kavalkad av hitlåtar och gäster. Och vad rörande att se Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Anders Wendin sitta backstage och repa Eldkvarnlåtar tillsammans. Bäst av gästspelen tyckte jag var dels sagde Håkans i "Konfettiregn" och dels Mauro Scoccos i "Det regn som faller". Två låtar som förresten borde vara självskrivna på varje Eldkvarnkonsert. Kanske har bandet tagit förnuftet till fånga och plockat in dem på setlistan nu ikväll på premiären av årets höstturné?

Att se filmen var en ren njutning, och visst blev jag lite piggare av det? Om två veckor är det dags att se bandet live igen.

torsdag 13 november 2014

"Jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt"

Julen har kommit till Minnenas Motell. Michael Porali skriver om julmusik i allmänhet och Mark Kozeleks nyutkomna Mark Kozelek sings Christmas carols i synnerhet.


Jag har, trots att jag varken vuxit upp i en stor familj eller någonsin ägt någon vidare gudstro, på något vis ändå alltid uppskattat julen. Eller kanske inte så mycket julen i sig, som allt som leder fram till den. Jag erkänner till och med att jag är en sådan där jobbig jävel som sätter upp min adventsstjärna redan tidigt i november, att jag alltid uppskattade mellan- och högstadiets skolavslutningar i kyrkan och att jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt. Trots min vuxna ålder brukar jag alltid försöka följa Sveriges Radios julkalender, och får jag inte se minst ett luciatåg under dagarna kring den trettonde december känns det ärligt talat som om något fattas mig. Dock har julmusik, alltså den mer kommersiella sorten, alltid dragit ner mig i en allvarlig populärkulturell ångest, och åtskilliga är de gånger jag suckat högt åt ännu en vinter med "Tänd ett ljus", "Let it snow" eller den mest förhatliga av de alla, "Feliz Navidad" snurrandes i offentliga miljöer vart man är hamnar i staden. Dock har jag faktiskt hittat ett par riktiga julpärlor här och där de senaste åren, till exempel när Crocodiles och Dum Dum Girls samarbetade på den helt underbara "Merry Christmas baby (please don't die)" för ett par år sedan, och Electric Fantastic Sounds electro-samlingar med nyskriven synth- och elektronisk julmusik av svenska artister. "Det syns ingen snö" av New Modern Angels kan mycket väl vara bland det mest finstämda som gjorts på jultemat någonsin.



En annan sak jag alltid uppskattat, eller åtminstone sedan jag kom i kontakt med honom någon gång i gymnasiet, är Mark Kozelek. Med en diger katalog i ryggen, både under eget namn så väl som i egenskap av frontfigur Red House Painters och Sun Kil Moon är det i det närmaste legendstatus på honom efter tjugofem aktiva år som musiker, hur sur och tvär - och ibland även barnslig - han må vara utanför scenen. Jag gillade till och med hans helt onödiga utspel häromsistens, eller åtminstone låten det mynnade ut i (för ärligt talat, att släppa en låt som heter "War on Drugs - suck my cock" bara för att deras spelning överröstat hans egen under en festival, ÄR faktiskt ganska fånigt).

Desto mjukare och trevligare framtoning bjuds dock på endast någon månad senare, i form av fjorton finstända julsånger i klassisk Kozelek-förpackning. Och det är till allra största del traditionella hymner det handlar om, och ingen är mer nöjd än jag om "Jingle bells" och "Santa Claus is coming to town" får stryka på foten till förmån för exempelvis "Silent night" eller "O come all ye faithful" när det ska tolkas julsånger.

"Det är till allra största del traditionella hymner det handlar om" 
Redan från inledningen i "Christmas time is here" står det dock klart att lika mycket som det här är en julskiva, är det helt och fullt också en Mark Kozelek-skiva. Hans karaktäristiska gitarrspel står i fokus, och avsaknaden av körer, bjällror och liknande utsmyckningar gör Mark Kozelek sings Christmas carols till precis lika mycket en singer/songwriterskiva endast de som av princip "måste" tycka illa om julen skulle ha svårt att uppskatta. Även det faktum att Mark Kozelek har en ovanlig talang att verkligen göra andras musik till sin egen vet vi ju redan från hans coverutflykter på "What's next to the moon", ett album helt bestående av nedstrippade AC/DC-covers så väl som på Sun Kil Moons "Tiny cities", i sin tur helt bestående av covers på indiedoldisarna Modest Mouse. Så vad finns det egentligen mer att säga? Årets julskiva är här!

Michael Porali

onsdag 12 november 2014

Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  


Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"

 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"
World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey. 

söndag 9 november 2014

Vilka fem låtar ska Morrissey helst spela ikväll?

Egentligen gillar jag inte att hoppas på särskilda låtar inför en konsert. Förhoppningarna slår ju så sällan in, såvida det inte är en låt akten ifråga brukar spela live. Alltför ofta har jag ju dessutom kollat upp setlistor, men det har jag lyckats hålla mig ifrån den här gången. Och jag har ju inte sett Morrissey på mer än fem år. Klart jag ska göra en fem-i-topp på låtar jag helst vill höra. Kanske inte den mest genomtänkta fem-i-toppen jag gjort, jag vet ju att han kommer spela mer än fem låtar. Såvida inte någon fått för sig att släpa in ett gatukök i Falconer Salen. Nu drar jag till Köpenhamn.

1. Reader meet author
Min första favoritlåt med Moz och fortfarande en av de bästa. Jag kan inte förklara vad som är så bra med den låten, jag har försökt, när Borås Tidning ville porträttera några Boråsiska Moz-fan inför giget på Åhaga 2009. Uppenbarligen gick det inte så bra eftersom jag inte plockades med i reportaget. Lika bra var det.

2. I have forgiven Jesus
En av Morrisseys bästa låttitlar, och han har många. Tillråga på allt en fantastisk ballad.

3. Come back to Camden
Som om det inte vore nog med "I have forgiven Jesus" bjöd comebackskivan You are the quarry på två fantastiska ballader. Jag älskar vemodet i "Come back to Camden" nästan lika som högmodet i "I have forgiven Jesus".

4. The Bullfighter Dies
Moz <3 djurrättsalliansen. Egentligen en bagatell till låt. Men jag gillar den som tusan. Men ta med dragspelet ut på scen för guds skull, annars kan det kvitta.

5. The teachers are afraid of the pupils
För Jan Björklunds skull. Och för att det vore så kul att få höra Moz spela en elva minuter lång låt live. Å andra sidan brukar han ju göra ganska korta spelningar, så då skulle ju en betydande del av setlistan tas upp av en låt. Men inte för inte citerade jag "The teachers are afraid of the pupils" i min kandidatuppsats. Jag skulle gärna höra den live och är säker på att Janne B vore glad om han spelade den.

lördag 8 november 2014

Storytone som bäst med symfoniorkestern

Följer upp måndagens bloggning om Neil Youngs nya skiva.

Så har då även deluxeutgåvan av Storytone lyssnats på tillräckligt för att avge ett omdöme.

Ut med symfoniorkestern, ut med bluesrockbandet och glöm bort storbandsjazzen. Här är det Neil själv med akustisk gitarr, piano och lite munspel. Klassisk Neil Young.

På vissa låtar funkar det utmärkt. "Plastic flowers" är som bäst i pianoversion, "Who's gonna stand up?" funkar lika bra solo som med symfoniorkester och "Glimmer" är lika vacker som på den vanliga Storytone-utgåvan.

Fast, låtmaterialet på Storytone är i sin helhet inte i klass med sådana mästerverk som Harvest och Harvest Moon. Det blir alltför tydligt när låtarna framförs i sina nakna soloversioner. Jag saknar inte bluesrocken och storbandsjazzen, men orkestern lyfte verkligen flera av låtarna. Visst är det aningen orättvist att jämföra Storytone med tidigare skivor, men samtidigt är det ofrånkomligt. Storytone Deluxe känns snarast som en Silver & Gold. Inte en oförglömlig skiva, men med flera riktigt bra låtar. Och vad mer kan en begära?

Det väl bara att tacka Neil Young för att han ger oss extra allt.

fredag 7 november 2014

Dagens återkomst

En skiva som inte fick plats när jag listade tio skitbra skivor som saknas på Spotify var Marts Helt enkelt. Soloalbumet som den gamle De Lyckliga Kompisarna-sångaren gav ut året efter att DLK la ner. Samtidigt som skivan inte fick plats på listan är jag iicke desto mindre glad över att den sedan i morse åter finns på Spotify. Skivan i sin helhet når inte upp till de höjder som mycket annat Mart varit inblandad i gör (Total Egon, Krymplings, DLK...). Men likväl finns där två av Marts bästa låtar nånsin: "Liv bakom väggen" och "Rock'n'rollormen bet mig i benet". Att dessa två mästerverk till låtar åter finns tillgängliga på Spotify är en kulturgärning bara det. Återigen är det lätt att ta del av historien om hur det faktiskt går till i tesurplande hippiekollektiv och drapan om rock'n'rollormar och gummistövlar.

måndag 3 november 2014

Neil Young i musikalskepnad

Idag har eder bloggare umgåtts med Neil Youngs nya skiva.

Det har talats om Storytone i någon månad nu. Albumet Neil Young skulle ha spelat in med en 92 personer stark symfoniorkester, men Storytone har visat sig vara mer mångfacetterat än så. På skivan är sju av tio låtar med orkestern, två med något slags bluesrockande band och en låt är klassisk storbandsjazz. Splittrat? Jadå, och lägg då till att skivan även är släppt i en deluxeutgåva där även akustiska soloversioner av alla låtar finns inkluderade.

Neil med extra allt.

Kontrasten mot den i våras släppta coverskivan A Letter Home kunde inte vara större. En primitiv nästan olyssningsbar coverskiva inspelad solo följs nu en välproducerad skiva med tio nya låtar där det inte räcker att koppla in mina större högtalare för att kunna göra skivan rättvisa.

Jag har ännu inte lyssnat på deluxe-Storytone, utan tänkte följa upp dagens bloggning om några dagar. Alltså har det idag varit en Neil i någon slags musikal- eller gammaldags filmmusikdrapering, uppblandad med en del bluesrock i den stil som män födda på fyrtiotalet tycks vara så förtjusta i och så då lite storbandsjazz.

De orkestrerade låtarna är överlag riktigt njutbara samtidigt som de andra låtarna framförallt är sämre och även förstör helhetsintrycket - men det känns å andra sidan väldigt mycket Neil Young att göra precis så.

"Who's gonna stand up" fanns med på sommarens turné med Crazy Horse och släpptes tidigare i höst i såväl orkesterversion som soloversion. Jag gillade den storslagna orkesterversionen vid första lyssningen och den står sig fortfarande som ett av skivans bästa spår. En annan pärla är den betydligt mer finstämda "Glimmer", en låt jag la märke till redan vid den första genomlyssningen av Storytone i förmiddags.

Skivan har två teman, Neils miljöengagemang och årets skilsmässa från Pegi. Två teman det uppenbarligen gått att skriva ett antal bra låtar kring. Skilsmässoalbum är inget nytt, men att kombinera det med miljöengagemang känns som något nytt.

Jag gillar känslan av just musikal och gammaldags filmmusik, det passar Neils låtar. Det har vi i och för sig vetat ända sedan Harvest, där två låtar hade orkesterarrangemang signerade Jack Nietszhe. Synd Neil var tvungen att i vanlig ordning gå sin egen väg och inte fullt ut gjorde en skiva i orkesterskrud.

Nu ser jag fram emot att ta tag i soloversionerna. Det är tur nya skivor finns bara något klick bort idag.

söndag 2 november 2014

Tio skitbra skivor som saknas på Spotify

Insåg att jag skrivit flera gånger på sistone om bra låtar som inte funnits på Spotify. Det har varit singelbaksidor och liknande. Kände så att det var dags för ett helhetsgrepp om saken och kolla vilka album det är jag saknar mest på Spotify och där mina mp3:or fortfarande är livsviktiga. När jag inte spisar en och annan av dem på vinyl såklart. Varning för viss gnällighet nedan.

Peggy Lejonhjärta - Viskningar och rop
Denna poppärla vann popsjälars hjärtan över hela landet och sedan lämnade dessa hjärtan i djup sorg när den inte följdes upp av någon ny skiva och bandet somnade in. Bandets och skivans kultstatus har såklart bara ökat av detta. Eller vadå popsjälar? Viskningar och rop tycks gå lika bra hem hos oss vars musiksmak snarare drar åt det gubbrockiga hållet. Gitarristen Johan Persson ("snygg-Johan") spelar fortfarande med Lars Winnerbäck och trummisen Torbjörn Nilsson är sedan ett par år tillbaka en av Sveriges bästa och mest profilerade politiska journalister som kung av Tidskriften Fokus långa reportage. Och okej, bandet ligger på hyllan, men varför finns inte skivan på Spotify?

Karin Renberg - Farväl tristess
En sorgligt bortglömd skiva. Jag skrev häromåret om att Farväl Tristess är väl värd att kolla upp, sedan dess har jag själv grävt mej ner i skivan djupare än jag nånsin gjort tidigare. Låtar som "Kärleken vi skickade" och "Värm honom ljus" har jag lyssnat på massor i år och hade gärna delat med mej av dem.

Neil Young - Time Fades Away
Om Time Fades Away skrev jag i våras när "Fem skitbra men okända låtar med med Neil Young" listades. Skivan ligger visserligen i sin helhet på Youtube, men Neil vägrar fortfarande ge ut den igen och därför lyser den fortfarande med sin frånvaro.

Beatles - Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band
Min absoluta Beatlesfavorit sedan många år. Att Spotify saknar Beatlesmaterial överhuvudtaget måste ju bero på att det är otroligt dyrt med gravplats, eller vadå?

Blomgren - Kom sol, kom regn
Troublemakerssångarens soloalbum från 1995 har visserligen en och annan textrad som inte håller för tidens tand, samtidigt går det inte att komma ifrån att hans visrock är förbaskat njutbar för den som gillar Göteborg, Stefan Sundström eller The Pogues.

Traveling Wilburys - Traveling Wilburys, Volume 1
Om den här fantastiska skivan har jag skrivit ganska nyss. Visst, för egen del är det såklart en del av magin varit att jag bara haft den på LP, men det hade ju varit trevligt att lättare ha med låtarna på spellistor eller att kunna skicka sådana som "Handle with care", "Last night" och "Tweeter and the Monkey man" till andra.

Blue for Two - Blue for two eller Songs from a pale and bitter moon
Jag har ingen koll på hur bra annat Radium 226.05-material är representerat på Spotify, men att inget med Blue for Two utom den senaste skivan finns där är ju en smärre skandal.

Cosa Nostra - Eldar
Rankad som det 11:e bästa trallpunkalbumet av mej för snart ett och ett halvt år sedan och redan då frågade jag om det inte var dags för Rosa Honung att få upp den här på Spotify - kanske läser de inte Minnenas Motell?

Perssons Pack - Kärlek och dynamit
Packets tidiga skivor finns av någon anledning inte på Spotify. Tur en har samlingen Diamanter, trist för den som inte har det, och så trist ska ingen behöva ha det.

POST - Allt är bra nu
Några stekheta julidagar 2005 besökte jag Per Kj i Linköping. På Crazy Records hittade jag den här skivan för en femtilapp, när jag såg den kom att tänka på vad Michael skrivit i sina liner notes till en blandskiva jag fick ett halvår tidigare. "Kolla gärna upp POST, bandet där Loke är/varit basist". Sagt och gjort. Jag köpte skivan och den depraverade schlagergaragen visade sig vara väldigt väldigt bra. Eldkvarns "Konfettiregn" och Kents "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" fick konkurrens av låtar som "Så många andra människor" och "Du kan säga det till mig". 2012 klämde POST till sist ut sig en ny skiva som finns på Spotify. De hade jobbat på skivan länge, några av låtarna laddade jag ner i demoversioner redan 2005. En variant av himlen är väl värd att lyssna på den med, men Allt är bra nu är bäst och den finns såklart inte på... just det!

lördag 1 november 2014

November är en mur av våt betong

En av Kents bästa låtar - och så finns den inte på Spotify. Vilket jävla sätt.