Storslaget Weeping Willows

Weeping Willows hade turnépremiär på Pustervik igår och eder bloggare såg sin första spelning med bandet. Alla foton är tagna av Joakim Larsson som även han var väldigt nöjd med konserten.

Med bland annat Velvet Underground ("Pale blue eyes") och Nick Cave ("Slowly goes the night") försökte bandet få oss i stämning innan de gick på. Sämre låturval finns det. Det fanns en förväntan i publiken, många var lite till åren. Eller som Joakim uttryckte det, "det här är indiegenerationen över mej", eller för den delen ett par indiegeneretationer över. 

När Weeping Willows startade i mitten av nittitalet var de ett sjumannaband, idag är de nere på fyra medlemmar. Men utöver det givna som en livebasist hade de såväl en grym kvinnlig stråkkvartett som en trumpet- och valthornsblåsande Stefan Sporsén med sej igår. De var aldrig färre än nio på scen. Inte undra på att det lät storslaget.  

Magnus Carlson är självklar i sin roll som frontman. En Morrissey och Frank Sinatra på samma gång. Han står både för de stora gesterna och ler ödmjukt mot publiken. Och dansar med sej själv under de instrumentala partierna. Vilken entertainer! Trots sorgliga låtar sprider han glädje.    

Men Weeping Willows är så mycket mer än Magnus Carlson. Niko Röhlcke står för en av kvällens stora arbetsinsatser när han växlar mellan keyboard, pedal steel och ett par tre olika gitarrer. Andra gitarristen Ola Nyström spelar gitarr som jag vet inte vad och lägger sköna körstämmor efter Magnus röst. Faktum är att jag ju förra året såg de flesta i bandet spela bakom Stefan Sundström ett par gånger. Cirkeln är sluten.  

Setlistan dominerades av debuten Broken Promise Land och nya skivan The Time Has Come, två skivor som kan ses som varandras syskon. På nya skivan har Weeping Willows återvänt till de ljudbilder som gjorde deras debutskiva till så banbrytande. Vi fick en livepremiär på "Under suspicion" till publikens stora glädje. En annan låt de enligt Magnus Carlson sällan eller aldrig spelat live var "Eternal Flames", vilken fantastisk låt.

Men jag undrar om inte de låtar som rev ner flest applåder var trion "Blue and alone", "While I'm still strong" och "Stairs". De kom på rad och under "Blue and alone" fuktades ögonen. Denna tårpil vet var den träffar.

Extranumren "So It's Over" och singlarna från nya skivan, "It Takes a Strong Heart to Love" och "(We're In) Different Places" kändes självklara.

De senaste veckorna har jag lyssnat ohälsosamt mycket på Weeping Willows, att se dem live igår var ingalunda slutet, utan bara början. I sommar är det dags att se dem live igen och jag fortsätter lyssna så länge. Vi är inte färdiga med varandra, jag och Weeping Willows.  

Man blir glad av Stefan Sundström

Eder bloggare tog tåget till Hässleholms kulturhus efter jobbet igår för att se och höra Stefan Sundström med band spela "skogsjazz". 

Jag hade glömt hur kul det är se Stefan Sundström. Hur glad man blir över att se den egensinnige proggaren i sina tretornstövlar och Ebba Grön-tröja  som improviserar, brötar, dansar och hittar på vad som faller honom in. Man blir glad trots de ofta ganska dystra låtarna.

Från 1999 till mitten av 00-talet såg honom, solo eller tillsammans med andra artister, 1-2 gånger om året. Sedan dess har det bara blivit tre gånger, gårdagens konsert inräknad. Jag har saknat honom, märkte jag efter bara någon låt.

Igår var det fredagskväll, några i publiken hade tagit sej ett stort glas vin innan konserten och tyckte det var helt okej att prata under en låt som inte roade dem och glatt ropa ut när det var något som roade dem. Nu är ju den gamle trubaduren och socialarbetaren Sundström inte helt ovan vid sådant och hanterade det bra.  

Före Stefan Sundström spelade Lina Högström under namnet Skator. Och inåtvända norrländska visor var kanske inte riktigt var de i raden bakom mej hade hoppats på, själv vart jag mycket glad när hon körde "(Inte) hem" som jag lyssnat på under eftermiddagen. Missa inte den låten! Ett mycket bra val av för"band", där har ju Sundström ett gott väderkorn sedan tidigare.   

Sedan blev det "skogsjazz" med Sundström och hans band. Nya skivan dominerade förstås setlistan. När jag lyssnade på Under radarn de första gångerna kom jag att tänka på gamla låtar som "Under isen (ligger himlen)" och "Häst utan tyglar", en likhet även Sundström verkar tänkt på eftersom de fanns med i setlistan. Mot slutet av konserten blev det lite publikfriande nittitalshits med "Amors pilar" och "Babyland" i fantastiska versioner. "När tåget går" med endast Sundström och Lina Högström på fiol var mycket fin. Avslutande låt var den riktigt obskyra "Aprilflingor" från Renjägarens visor. 

Från bandet på Under radarn medverkade gitarristen Ola Nyström, kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Anders Hernestam. Dessa kompletterades av Niko Röhlcke på keyboards och pedal steel och på några låtar Lina Högström på fiol, eller som på sista låten trummor. Alltså fullt av gamla Sundströmbekantingar och sammanlagt halva Weeping Willows. Ola Nyström spelade gitarr med Sundström de tio första åren av dennes karriär, och det syntes att de var samspelta och gillade att spela ihop. När jag såg dem spela ihop märktes det hur mycket Ola Nyströms gitarrspel präglat de tidiga Sundström-skivorna. 

Med ett och annat politiskt brandtal, gummistövlar, låtar som avslutas med improviserade covers på Peps Persson och Staffan Hellstrand, lite småröriga mellansnack och jazzig progg på svenska är Stefan Sundström är långt från vad som kan anses hippt. Kanske är det därför han känns helt rätt?

Som vanligt antecknade jag setlistan.

1. Vår i Dalarna
2. Den ende
3. Häst utan tyglar
4. Fåglar
5. Hej hej hej Lou
6. Bye bye Trondheim
7. Faller en faller alla 
8. Blonde
9. Alla ska i jorden
10. Sentimentalsjukhuset (cover på Charlie Engstrand)
11. Huset av glas
12. Under isen (ligger himlen)
13. Onkel Alf
14. Amors pilar


15. När tåget går
16. Babyland


17. Hur Sabina gör en konst utav att gå
18. Aprilflingor