lördag 31 augusti 2013

Första dagen på Kompledigt 2013

Visor, akustiska gitarrer, mikrobryggd öl av högsta klass, trevligt folk och familjär stämning. Jag och Joakim har tagit Kompledigt även i år.
 
Festivalen inleddes med Maja Heurling, hennes fina röst och flinka gitarrspel imponerade på mej. Och "Om du tänker att jag varit med någon annan" är som jag redan tidigare konstaterat en riktigt bra låt, jag blev definitivt nyfiken på att kolla upp mer med henne. Den där låten om tåget till Berlin vill jag höra igen.

Direkt efter Maja Heurling kom Vera Vinter. Hon har fantastiska låtar som "Paris" och "Du gör mig rädd" vilka bägge lyssnats på ganska flitigt på sistone, men tyvärr gick lite av publikkontakten förlorad då det behagade börja regna under Vera Vinters spelning. Men hennes låtar och röst kan inget regn ta bort.

Heurling och Vinter var en perfekt inledning på festivalen. Med nästa artist, Calle Kristiansson, missade jag allt utom den avslutande Afzeliuscovern "Odysseus", som dock satt fint.

Nina Ramsby bjöd på en underbar mix av finstämda låtar och eldflängt mellansnack, eller vadå mellansnack, det var en mellanshow! När hon dessutom kör "Glimmande nymf" är det bara att kapitulera. Nina Ramsby bjöd som grädde på moset på fredagens enda elgitarr.

När det mörknat var det dags för fredagskvällens höjdpunkt. Självaste festivalgrundaren Johan Johansson steg upp på scen tillsammans med sin basist Richard Donatello. Att se Johansson live är alltid en upplevelse, även ifall spelningen led något av Wiehesyndromet, så mycket mellansnack att det spelades för få låtar. Men blir det inte någon ny skiva med Sanna Carlstedt vet vi nu att det beror på att Lundsberg stängdes, så kan det gå! Johansson spelade min request "(Där det gick åt pipan för) Napoleon", stort tack för den. Med Johanssons låtskatt kan inget gå fel, han är en textförfattare och ordkonstnär av rang.


Johanssons setlist, om det kan intressera någon.
  1. Lust
  2. En tavla av Picasso
  3. Plocka fram Jesus
  4. ??? (tror det var en cover)
  5. (Där det gick åt pipan för) Napoleon
  6. Blått & guld
  7. Va?!
  8. Dömd

  9. Världens bästa dåliga exempel

Mot slutet av Johanssons spelning började det åter regna, något som dessvärre dränkte Dan Viktors spelning. När jag nu för första gången på mer än ett decennium skulle se honom uppträda som soloartist istället för att gästa någon annans spelning. Förstalåten "Glad" var jättebra liksom den avslutande covern "Vintersaga" tillsammans med Caj Karlsson, men i övrigt regnade spelningen tyvärr bort lite.

Avslutade kvällen inomhus gjorde Spritbaletten. Holger var kvar även i år, till allsång och jubel från publiken.

Idag ser vi fram emot Christina Kjellsson, Caj Karlsson och en hel hoper till!

fredag 30 augusti 2013

44-årigt sväng intakt

New Morning och Selfportrait har aldrig hört till de Dylanskivor jag prioriterat - därför ökade inte heller pulsen när Dylans i och för sej underbara Bootleg series nu kommit fram till dessa skivor. Men vad du än gör, missa inte "Highway 61 revisited" tillsammans med The Band från Isle of Whight-festivalen 1969. Så svängigt, sådan underbar orgel signerat Garth Hudson och vilket samspel med hela bandet.

onsdag 28 augusti 2013

"Brötakäng, skriv brötakäng!" - första recensionen av Sörlings Svinstia

Äntligen har jag fått tid att börja lyssna igenom Sörlings Svinstia. Första lyssningen skedde i sällskap med Jonas Ruud, som här gör sin debut på bloggen och Joakim Larsson, känd gästbloggare. Vi tyckte det kändes lämpligt att lägga upp det som ett klassiskt låtsnack från gamla tiders fanzines - fast band och titel var såklart känt och det bläddrades flitigt i det snygga omslaget. Vi började med första skivsidan, de tre övriga följer vid senare tillfälle. Den som väntar på något gott.  

Svintask - "Rage against the new age"
Jonas: Astavibbar!, Blitzslinga, påminner melodiskt om Blitz "Razors in the night", men burkiga trummor.
Johan: Ja, ingen vidare inspelning.
Jonas: Vad var det för konstigt stränginstrument en bit in i låten?

Hellshit - "Polisgris"
Johan: Tror jag har haft en demo med Hellshit.
Joakim: Påminner om Attentats "Ge fan i mej" 
Jonas: Nånting tilltalande med det här riffet, men gitarren låter svajig, som om det är något fel på den.

Nervös reaktion - "Discotönt"
Jonas: PIL! Public Image Limited i inledningen! Fast påminner om PF Commando. Skulle kunna vara från 79. Kommer även att tänka på "Police oppression" med Angelic Upstarts, basen, även gitarren.
Johan: Man kan inte tro att detta är enda repet.
Joakim: Jag är svag för när instrumenten kommer in var för sig och sist sången.
Johan: Det är lite Joy Division sådär.
Joakim: Eller en låt med Sly & The Family Stone, fast där kommer sången först, och sen trummorna så man kan dansa, etc, låten handlar om hur man bygger upp en funklåt.
Jonas: Funk-tastiskt!
Jonas: Gillar förresten att det här är så totalretro, sångmässigt, låtmässigt, soundmässigt, textmässigt - discotönt!
Joakim: Så underbart paradoxalt, för att få sånt sound idag, "gammal sjuttitalsinspelning", så måste man ju kunna massor på grund av modern utrustning.  

Pöbeln - "Seskarö 1917" 
Johan: Vilken skillnad mot "Dödsmaskin"!
Jonas: För lågt mixad sång.
Johan: Inte alls lika bra som "Dödsmaskin"
Jonas: Seskarö 1917?
Johan: Kan ju ha varit nått revolutionärt. 
Jonas: Gillar det, sund råhet.
Joakim: Kommer ju från Luleå, låter som Umepunk från samma tid men hårdare för de fryser ännu mer. Tänk er nerdragna mössor.
Jonas: Inte Umehardcore?
Joakim: Tänkte kanske mest på hardcore. 

Ugly Squaws - "Vackert när det brinner"
Jonas: Gillar reverbet.
Johan: Det är fan inte gateat reverb. Både tralliga och hårda på samma gång, tänk er med annan produktion.
Joakim: Går ju att höra texten ganska väl.
Johan: Har inte dom haft nån demo som heter "Vackert när det brinner"? Bästa låten hittills förresten.
Jonas: Episkt!
Johan: Riktigt melodiöst stick och rösten påminner en del om Ulkes på tidiga Streberslåtar, tänk "Cell 43". 

Skam - "Slå bara slå"
Joakim: "Jag drömmer varje natt" - men det är inte fult att stjäla!
Jonas: Det här låter ju oxå som PF Commando! Men Skam ville låta retro.
Johan: Bäst i konkurrens med Ugly squaws. 
Joakim: Bra!
Jonas: Redigt bra!
Joakim: Man känner ju för att hoppa runt.
Johan: Bra refräng.
Joakim: Och sjunga med.

Morte Paura - "Porca Madonna" Jonas: På italienska! Koklockan är typiskt italiensk hardcore från åttitalet.
(Stora skratt från alla tre åt koklockan)
Joakim: Men det känns mer som en rolig sak att slå på än som en del i kompet.

Victims - "This Fear"
Joakim: Man kan ju ha sina misstankar om varifrån de fått sitt namn.
Jonas: Kul låtnamn, Disfear, hö hö.
Johan: Var inte de från Nyköping oxå?
Jonas: Det här var ju riktigt bra, kvalitets... brötakäng, skriv brötakäng!
Johan: Känns ju som något man skulle haft på en split-7" från nittitalet, Disvictims borde ha hetat.
Jonas: Offer för dis-vågen. 

The Quilpish - "Smash the system"
Joakim: Introt låter som en grungeballad, men konstigt intro till den här låten. 
Johan: Från Kristianstad!
Jonas: Som min granne Mats, han öppnade alltid dörren i morgonrock och hade dammsugaren framme, men det var aldrig städat.
Johan: Annorlunda mot de andra.
Jonas: Men det är ju som en Really Fast-samling men över en längre tidsperiod.
Joakim: Det här låter ju bra.
Jonas: Ska bara se om vi har damm på nålen eller om vi det ska låta så.
Joakim: Härligt när man undrar sånt.
Jonas: Det var som det skulle.

Pass Out - "A few minutes" 
Johan: US hardcore! Man hör hur de kommer från den bakgrunden. 
Joakim: Men det är mer skejtligt.
Jonas: Saxofon...
Joakim: Ja, nått blås.
Johan: Har definitivt lyssnat på Millencolin, men är hårdare, eller så har jag bara taskig referensram.
Jonas: Jag gillar det.

KKPA - "I min värld"
Joakim: Känns som att de borde börja sjunga om troll snart, om ni hajar.
Jonas: Sången lite som Charles Hårfager.
Johan: Men jag har ju hört den förut! (försöker sjunga med)
Joakim: Skitbra.
Jonas: Låter som en klassiker, även om jag inte hört den.
Joakim: Trallig refräng.
Johan: Bästa låten på skivsidan, men lite fejk kanske eftersom jag hört den förut.
Joakim: Jag vet inte, skulle man ha fest med lite olika människor skulle den säkert funka eftersom den var så ösig.

Det var första skivsidan det, ser fram emot de tre återstående. Fantastiskt kul att Mikael Sörling gör denna kulturgärning!

tisdag 27 augusti 2013

Jobba på bibliotek...

... men låtsas att man jobbar på skivaffär när det ska sorteras in skivor.

måndag 26 augusti 2013

Om Winnerbäcks "Utkast till ett brev".

Tydligen hörde jag den redan för två år sedan. På Lars Winnerbäcks suveräna höstturné 2011 med nedtonat komp, ett par nya låtar och spännande arrangemang på de gamla låtarna. Men "Utkast till ett brev" var inte den av de nya låtarna som satte sig hos mej, låten jag fick rysningar av var "Vem som helst blues". Hoppas han inte glömt den. Men att "Utkast till ett brev" var något anonym för två år sedan innebär inte att låten känns slätstruken idag.

Det är en Lars Winnerbäck vi känner igen, musikaliskt känns det som en fortsättning på förra skivan Tänk om jag ångrar mig och en ångrar mig igen. En catchy melodi, skön basgång och refräng som långsamt sätter sej. Texten är dyster, finurlig ("högkvarteret Greta Garbo" eller "öppna som ett tvårumshotell") och riktigt, riktigt bra. Men det är inte utan att jag undrar hur bra "Vem som helst blues" hade kunnat bli?

Lite tråkigt är det att Winnerbäck inte verkar ha plockat med bandet från höstturnén 2011 in i studion utan kört på fullt rockband, gissningsvis med en och annan medlem från det stjärnspäckade band han spelade med sommaren 2012. Men jag betvivlar inte att nya albumet Hosianna kommer vara fullt godkänt med några riktiga fullträffar till låtar och jag ser massor fram emot konserten på Scandinavium om några månader.

lördag 24 augusti 2013

När jag hittade David Bowie på gatan

Det måste ha varit i början augusti 2002. En lördags- eller söndagsförmiddag gick jag från lägenheten på Vejlegatan till bussen. Jag skulle till jobbet för ett långt helgpass, från lunchen vid tolvsnåret till natten kom vid nio på kvällen. Det var varmt ute och tanken på att tillbringa hela dagen på jobbet kändes inte helt angenäm. På gatan ser jag då en cd-skiva, med den blanka undersidan uppåt, något omslag syntes inte till.

Som den nyfikna person jag alltid varit plockade jag upp såklart skivan och såg att det var en samlingsskiva med David Bowie. "Kul", tänkte jag. Den måste ha fallit ut från någon fest kvällen innan. "Så var man en skiva rikare, hoppas den funkar". Och jodå, trots att den gått sönder lite längst upp på högra kanten av skivan visade den sej funka alldeles utmärkt och skivan snurrade en hel del den närmsta tiden. "John, I'm only dancing" blev en ny favoritlåt. Skivan har jag kvar.  

Så gick det till när jag hittade David Bowie på gatan.

fredag 23 augusti 2013

Laddar Håkan Hellström upp inför Ullevi 2014?

Håkan Hellström är Sveriges största artist. Det finns ingen idag aktiv som kan konkurrera med honom om den titeln år 2013. Sveriges största artist släppte i våras sin hett efterlängtade nya skiva, den första på två och ett halvt år. Efter det väntade förstås ett segertåg genom landet?

Nej, faktiskt inte. Med nästa helgs Popagandaspelning inräknad har Håkan Hellström bara gjort fjorton konserter på nya skivan, däribland fyra i våra grannländer. Häromdagen så offentliggjordes då en inomhusturné, med ynka tre konserter! Ståplatsbiljetterna till Scandinaviumkonserten sålde slut i Springsteenhastighet i morse. Nån extrakonsert har inget sagts om.

Vad handlar det här om? Varför spelar inte Sveriges största artist ute mer?

Är det Håkan Hellström själv eller någon oumbärlig medlem i bandet eller crewet som av något skäl inte KAN turnera mer än vad de gör? Sjukdom? Familjeskäl? Etcetera. Isåfall är det inte mycket att tala om. Men att någon annan än Håkan själv skulle vara oumbärlig verkar märkligt när Hurricane Gilbert kunnat sluta i bandet.

Eller är det så att artisten blivit bekväm? Isåfall lär det straffa sig på sikt.

Eller är det hela en uppladdning inför att Håkan Hellström sommaren 2014 ska lyckas med det som ingen svensk artist nånsin gjort?

Sälja slut Ullevi.

De enda svenskar som sålt slut Ullevi är Gyllene Tider på återföreningsturnén 2004. Handlar Håkan Hellströms fåtaliga framträdanden om att bygga upp en förväntan inför en sådan konsert? Ett tryck, som gör att han kan sälja mer än 50 000 biljetter till en enskild konsert. Kanske. Eller så släpps det snart åtskilliga fler datum till inomhusturnén och det sätts in ett knippe extrakonserter på Scandinavium. Då kanske det är dags att hålla inne med Ullevispekulationerna ett par år till. Men att stadens stora son någon gång kommer fylla stadens stora arena, det är jag övertygad om.

torsdag 22 augusti 2013

Doin the pogo!

Nästa månad är det dags att se dem igen, den göteborgska punkrockens motsvarighet till Eldkvarn. Bandet som alltid funnits där, spelat ute ofta och släppt ett otal skivor där man kanske inte har koll på alla. Det är åter dags för Troublemakers! Lördag 14/9 spelar de på Sticky Fingers ihop med Alonzo Fas 3.

Jag tänker stå där och mina vana trogen skrika efter "När månen lyser klar" och "Hjältarna skålar i blod", den sistnämnda har jag ett kärt Troublemakersminne till. Första gången jag såg bandet var på Rockborgen i Borås för femton år sedan, i sticket på "Hjältarna skålar i blod" sträckte Blomgren ut micken till publiken och vem fångade den och sjöng sticket? Jo, eder bloggare i snart 17-årig tappning. Lycklig vart man. Sedan dess har jag sett Troublemakers ett par gånger om, sammanlagt åtta gånger. Men det var ett tag sedan sist, på Henriksberg i början av 2010. Den senaste veckan har det ju blivit en hel del lyssnat på både Troublemakers och andra göteborgska punkband, det lär bli ett kul återseende på Sticky Fingers om några veckor!

onsdag 21 augusti 2013

Ett omaka låtpar

Har du varit på en festival tillsammans med mej har du sannolikt hört låtarna. Följde du Birdnestimperiets utgivning i mitten av 1990-talet likaså. Låtarna är sinsemellan rätt olika, den ena är manglande hardcorepunk och den andra hurtig skapunk. Jag vet inte vad det är som gjort att jag fastnat för dem. Kanske är det Michael, Jonas och mitt flitiga lyssnande på festerna i Skene åren kring millenieskiftet som spökar?

"Pizza Pete" handlar om kvarterets bästa pizzabagare, Pete som både är snabbast och coolast. Jag minns hur Stoned och andra skapunkband retade mer hårdföra punkare till vansinne på det glada nittitalet. Samma hårdföra punkare som inte sällan även retade sej på norrlänningar som med stora kryss på händerna tyckte såväl sprit som kött inte var så kul. Vilket är en utmärkt brygga över till Final Exit. Det "hemliga" Umeå-allstarbandet med folk från både Refused och Abihinanda. "The Beginning" handlar om dem själva, "in case you didn't know, we're Final Exit". Mangel och röj.

För mej kommer "Pizza Pete" och "The Beginning" alltid i par, de är för mej en helhet.
En rätt omaka helhet som varit med på nästan varje festivalblandband jag gjort.

tisdag 20 augusti 2013

De fem bästa punklåtarna om Göteborg


Inget ämne är för litet för Minnenas Motell. Nu ska här koras de fem bästa punklåtarna som handlar om Göteborg. När jag såhär första veckan åker spårvagn och pendeltåg runtom i Götet med omnejd är det dessa och många andra som finns med på spellistorna. 

1. Troublemakers - Staden Göteborg
Motivering överflödig egentligen. Den här klassikern ursprungligen från tidigt 1980-tal är verkligen Göteborgspunklåten nummer ett. Rabblandet av Hisingen, Kortedala torg, Frölunda och så vidare. Finns i flera bra versioner med små variationer i texten. 

Trubbel i Teaterladan på Hultsfredsfestivalen i somras
2. Trubbel - Gbg City
Enda nutida låten på listan. Trubbel spelar på i gammel go göteborgspunktradition med en stor dos rocknroll inblandat och precis som i "Staden Göteborg" ska det rabblas stadsdelar och annat. Och för att verkligen gräva ned låten djupt i den göteborgska leran nämns oxå Cederhöök och En Halv Special. Låten innehåller dessutom en av de mest spännande definitionerna av "Göteborgs city", "från Öckerö till Kållered". Att något aktuellt band för vidare den stolta Göteborgstraditionen känns tryggt!    

3. De Lyckliga Kompisarna - Älvsborgsbron
Vad gör nu ur-Stockholmarna De Lyckliga Kompisarna på en lista som denna? Först: Jo, jag vet att det från början är en Total Egon-låt, men DLK-versionen är mer tight och Total Egon-versionen känns som en demoinspelning. Jag har alltid föredragit versionen DLK spelade in till Sagoland. Men vart var vi? Alltså, märkligt nog finns det ingen av mej känd låt om Älvsborgsbron skrivet av något Göteborgsband. Istället krävdes Tumbas store son Mart Hällgren - som väl förresten bor i Götet numer? "Älvsborgsbron" är en av DLKs bästa låtar överhuvudtaget, tänk så mycket bra som kan komma av att stå och titta ner i Göta Älv. De instrumentala partierna i låten är helt otroliga även de, DLK goes symfonirock!

4. Attentat - I Denna Stan

Attentat har gjort många bra Göteborgslåtar, men det är något med "I Denna Stan" som gör att jag länge återkommit till den låten. Det kan vara något med raden "På Masthuggstorget står gubbsen i klungor och säger att dom mår bra" och sen det där om matchen på söndagen - goa Götet i kvadrat på något sätt. Punkbanden från Götet var inte mindre arbetarromantiska än annat som kommit från den här stan.    

5. Bruset - 90%
Att femteplatsen alltid ska vara så svår. Är det kanske Perkele som gjort den femte bästa punklåten om Göteborg? Är det verkligen Bruset? Eller är det Göteborg Sound? Idag är det Bruset - men imorrn kan det vara något annat band. Visst, delar av texten känns lite daterade idag. Men det är klart man känner sympati för Lasse som hänger på ståplats på Ullevi varje söndag klockan sju med "en bärsa i näven". Trots att jag inte ens gillar sport!     

Vilka är dina favoriter?

söndag 18 augusti 2013

fredag 16 augusti 2013

Sommarpratet visade vägen

Ett fynd från Martin Scibbyes och Johan Perssons sommarprat. Hatten av för den flummiga Black Sabbathklingande rocken.

Och hatten av för hela sommarpratet förresten, mycket tänkvärt och det är inte alla sommarprat som avslutas med "Levande begravd".

Men var blev den utlovade Johnny Cash-låten av?

onsdag 14 augusti 2013

Anabola trallmelodier

Något som kanske lite överraskande engagerade en del trallpunkband i början och mitten av nittitalet var utseendefixering och anabola steroider - vid sidan om mer kända ämnen som EG/EU, rasism och Carl Bildt.

Jag kan på rak arm komma på åtminstone tre band som gjort låtar på temat. Naturligtvis finns det fler, någon som har några förslag?

De Lyckliga Kompisarna är kanske det mest kända exemplet. "Le som en fotomodell" fick till och med ge namn åt bandets utmärkta debutskiva. Uppföljaren Tomat inleds med den 17 sekunder långa stänkaren "Fotomodellen får ingen mat".

Det är så synd om fotomodellen,
hon får ingen mat.
Hamburgaren tar de ifrån henne
när de har fotat klart.
Stackars lilla fotoprinsessa
måste ha diet.
Men hon vet att hon är vacker.
Måste stå emot sina hungerattacker.

Coca Carola är ett annat exempel. På Beat Butchers 10-årsjubileumsskiva har de med Läckert-outtaken "Anabola melodier". "Anabola melodier" var även titeln på den split-LP Coca Carola släppte tillsammans med 23till redan 1988, fast själva låten dök upp först många år senare.

Avslutningsvis tänker jag på Boråsbandet Vacuum, storfavoriter hos mej och de andra Tranemopunkarna 1994-1995. På bägge de första 033-samlingarna tar deras låtar upp just anabola steroider ("Pojkar, pojkar") utseendefixering ("Vackra lik").

Men det är klart, sämre ämnen kan tonåringars idoler ta upp.

tisdag 13 augusti 2013

Är det här allt det blir så dör jag - när Håkan Hellström efterträdde Jakob Hellman

Kring millenieskiftet gjorde Sveriges Radio den ambitiösa programserien Livet är en fest om svensk populärmusiks historia.

Serien handlar om ett Sverige där Moneybrother ännu inte finns, men Anders Wendin ett kort tag till sjunger i Monster. Och ett Sverige där Robyn fortfarande är mest känd för "Do you really wan't me" och hennes parfym. Där The Hives mot sluttampen av serien precis håller på att slå igenom med singelhiten "Hate to Say I Told You So" och Oskar Linnros ännu går på gymnasiet.

Eller ett Sverige där Håkan Hellström i ett av de sista avsnitten just släppt sin första sololåt, Jakob Hellman intervjuas om solodebutanten Håkan Hellström och programledaren Stefan Wermelin plockar fram spåkulan. Känner ni historiens vingslag?

söndag 11 augusti 2013

Semesterlåtarna

Idag är sista dagen på semestern och trots vad jag tidigare skrivit om Spotifystress så har jag faktiskt haft ett gäng låtar som snurrat regelbundet under de tre semesterveckorna - vid sidan om flitig lyssning på en rad andra akter förstås. Men det är dessa låtar jag hela semestern återvänt till. De tio låtarna har funnits med vid sol & bad, när jag suttit och läst på balkongen, på resorna till Göteborg och Linköping och så vidare. Det är riktigt bra låtar.

The Tough Alliance - "Take No Heroes"
En helt annan artist jag smygföljer på Spotify verkar lyssna på den här låten ofta, jag blev helt enkelt nyfiken på vad som lockade så. The Tough Alliance har inte hört till mina favoriter tidigare, men den här låten har satt sej. Kul oxå hur den skiljer ut sej mot resten av låtarna.

Lucas Paine - "Misty Mountain Tryst" och "Better Days"
Lucas Paine upptäckte jag redan första semesterdagen, de här låtarna var de jag gillade bäst. Jag kommer nog för lång tid förknippa semestern 2013 med Lucas Paine.

Laura Cantrell - "Bee"
Samma dag som jag surfade runt på ett par musikbloggar och upptäckte Lucas Paine ramlade jag över Laura Cantrell och den här smäktande balladen.

Tanya Donelly - "Heart of gold"
Tanya Donelly är ingen ny bekantskap, Throwing Muses har jag gillat i många år. Men hennes fina cover på Neil Young är en ny upptäckt. Stråkarna i början och hennes röst tillför verkligen något till låten.

Mary Lou Lord - "Beeswing" och "1952 Vincent Black Lightning"
Jag läste om henne i Skrutt för första gången i mitten av nittitalet, sen upptäckte jag till min förfäran försent att hon spelade på Hultsfredsfestivalen 2003, men två år senare såg jag henne på Ladyfest i Göteborg. De här Richard Thompson-coverlåtarna är dock nya för sommaren.

Magnus Johansson - "Som en syster" och "Här kommer min tjej"
Magnus Johansson har jag lyssnat en hel del på i sisådär ett decennium. Men de här låtarna, Lundell-covern "Som en syster" och den irländskklingande "Här kommer min tjej", har jag upptäckt på allvar först i sommar.

Tommy Körberg - "Vågor"
Jag såg att Tomas Andersson Wij spelat en låt som hette "Vågor" i Stockholm i juni och undrade vilken låt det var. Den fanns ju inte på hans skivor. Googlade mej fram till att det var en amerikansk låt han skrivit en svensk text till som Tommy Körberg sjungt in. Spännande, tänkte jag. "Vågor" i Tommy Körbergs tappning lät som något ur en musikal, "smörigt" tyckte Agnes. Jag älskade det.

Det har varit några sköna semesterveckor. Snart är det dags att säga farväl till Karlskrona och hej till Göteborg.

fredag 9 augusti 2013

Way Out West 2013: Alabama Shakes var bra och Neil Young ställde in

När jag står och tittar lite halvhjärtat på Johnossi ser jag Neil Youngs keyboard monterad uppe i taket. Jag ler, pulsen slår lite snabbare och jag börjar hoppas på att få höra "Like a hurricane", för på den brukar väl Frank "Poncho" Sampedro spela keyboard? Jag försöker få iväg ett mms till Joakim, men 3G-uppkopplingen fungerar såklart inte. Det är då ännu nästan en halvtimma kvar till Jenny messar att Neil Young & Crazy Horse ställt in. Festivalens 2013-upplaga lever för mej i en halvtimma till. Sen dör den. Knall fall.   

Jag hoppas såklart "Poncho" blir bättre och att Neil med häst återvänder till Europa så snart som möjligt. Men visst undrar man varför det inte blev en solokonsert med Neil istället? Fast vad vet jag om vad som hände och vilka beslut som togs? Jag har inte den koll som vissa på Facebook och i kvällspressen har, de tycks vara tvärsäkra på vad som hänt och vad som borde gjorts eller inte gjorts.

Hey hey, my my 
Rock and roll can never die

Som jag skrivit om tidigare har jag alltid varit lite kluven till Way Out West och inte riktigt kunnat stämma in i alla superlativ som hörts om festivalen redan från första året. Samtidigt hyllar jag den köttfria festivalen och ibland har de fått till en del riktigt bra bokningar och när Neil Young & Crazy Horse släpptes väntade jag spänt in endagarsbiljetterna.

Men Way Out West får ibland för sej en del märkliga saker, som att det var tydligen var helt omöjligt för mej att få ha mitt endagarsarmband på högerarmen, där mina andra festivalarmband sitter. What?! Det lär ryka av snart, jag vill inte ha festivalarmband på bägge handlederna. Så där blev Way Out West av med lite gratisreklam. Och vad skulle den där fåniga RFID-plastbiten vara till för? Dumheter. 

Undrar förresten varifrån GP fått det där om att vi står och sippar på ekologisk mikrobryggd öl på Way Out West? Jag blev jätteglad när jag läste det på gp.se på torsdagsförmiddagen och blev hyfsat besviken när det visade sig vara samma dyra tråkiga Norrlands Guld i petflaska som på t.ex Borgholms slottsruin.  

Det enda bandet jag såg på riktigt igår var Alabama Shakes. Bandet har hunnit turnera sej till en imponerande scenvana sedan jag såg dem på Roskildefestivalen förra året. Att sätta dem på samma dag som Neil Young skulle spelat var ett lyckokast. Steget från Alabama Shakes sköna mix av soul, blues och rocknroll till en och annan Neil Young-låt är inte enormt. Kanske ett tänkbart nytt kompband Neil?

Brittany Howard är en mycket duktig frontfigur, med ett minspel som heter duga, massor av inlevelse och en härligt bred sydstatsdialekt. Publiken var till att börja med något avvaktande, men ju längre konserten gick desto mer kom folk igång och bandet lär ha fått en hel hög nya fans. Några som inte verkade lika nöjda var Håkan Steen och Marcus Larsson (Sonic & Aftonbladet), jag stod snett bakom dem nästan hela konserten och de applåderade inte en enda låt.

Way Out West-spelningen var bandets första i Sverige och att bandet är en ny bekantskap för många här i landet bevisas väl om inte annat att de fortfarande saknar en artikel på svenskspråkiga Wikipedia. Undras tro om inte något nyblivet fan skapar en snart?



Typ så va?

torsdag 8 augusti 2013

Yster och pigg Olle Ljungström på Liseberg

Tydligen var eder bloggare på en skandalspelning igår. Det förstod en inte igår, men GP är mycket tydliga.

Bandet inledde med att buga inför publiken och körde sedan igång "Du sköna värld" samtidigt som Olle Ljungström smög ut mot scenen, de var utökade med ytterliggare en strängbändare och hade mer pondus än sist. Kontrasten var påtaglig mot när jag såg honom på Hasslöfestivalen för några veckor sedan.

På Hasslöfestivalen var Olle Ljungström lite blyg och trevande och spelade redan vid fyra på eftermiddagen inför en ganska liten publik. Igår kväll var det en betydligt mer yster och pigg artist, om det var fylla, närheten till hemmet utanför Alingsås, den bättre speltiden eller den större publiken är inte lätt att säga. Han hoppade än hit, än dit, likt en annan gycklare. Jag gillade det, och det verkade de som stod runtomkring mej göra oxå. Det var ingen skandalspelning. Men inte visste jag att Olle Ljungtröm hade sådana Iggy Pop-kvalitéer? 

Medelåldern på konserten var hög, fullt i klass med en Eldkvarnkonsert men inte så hög som på en Lundellkonsert. Men de många gamla Reeperbahnfansen fick gå hem utan någon Reeperbahnlåt.

Nu är inte jag den som är mest inlyssnad på Olle Ljungström, men efter vad jag kunde märka var det inte mer än i nån enstaka låt han tappade bort sej. Och det gör väl sångare mest hela tiden? Den enda låten som spelades i en tveksam version var dessvärre "Den norrländska präriens gudinna", ju mindre Olle Ljungström gjorde desto bättre, ju mer bandet fick spela och körsjunga på egen hand, desto bättre lät det.

På tal om bandet, Olle Ljungström måste ha det mest blonderade band som synts på en scen sedan Boråsarna Rydell & Quick. Fantastiskt kul! Och det är som alltid lite lustigt att gå på Lisebergsspelning, publiken är blandad och helt plötsligt ser man en abnormt stor chokladkartong som någon släpar på. Liseberg är som en förvuxen folkpark, där den ligger bredvid motorvägen. Det är charmigt.  

onsdag 7 augusti 2013

Äntligen!


Igår kom den! Dubbel-LPn jag och 197 andra stödköpte i vintras. Sörlings Svinstia med mer än fyrtio band från Mikael Sörlings tio år som recensent av punkdemos i Close Up Magazine. När jag hunnit lyssna kommer såklart en recension.   

tisdag 6 augusti 2013

Vi satt och chattade i natten och talade om Platon

- Missa inte "Den gröna sfinxen"!

Jag satt hemma hos min dåvarande flickvän en lördagskväll i början av 2001, egentligen skulle jag ha pluggat till ett matteprov, jag hade ratat utgång för att sitta hemma och plugga men istället satt jag och laddade ner Kjell Höglund-mp3:or på Napster. Jag hittade en som hade en hel massa Höglund, hen var online och vi började chatta. Det var så jag upptäckte "Den gröna sfinxen".

Så kom det sej att jag bland tjugutalet nedladdade mp3:or prioriterade att lyssna på historien om tavlan med den gröna sfinxen. Jag hörde om det nattliga samtalet med Platon, hur de undvek att nämna tavlan med den gröna sfinxen och om hur tavlan till sist slutade som brasved. "Den gröna sfinxen" var med på åtskilliga bussblandband de närmsta månaderna och än idag kan jag ibland tänka på eviga bussresor mellan Borås och Tranemo när jag lyssnar på låten. Den var en av ett tiotal låtar som var nära att komma med på femteplatsen på min fem-i-topp-lista över Kjell Höglunds bästa låtar.

"Den gröna sfinxen" är från Kjell Höglunds andra skiva Blomstertid som kom redan 1972 och låten innehåller de för honom så typiska beståndsdelarna Egyptisk mytologi, historiska referenser och lite vanligt hederligt flum. Det är en av Kjells okända pärlor, den har aldrig funnits med på någon samlingsskiva och först när Kjells diskografi åkte upp på The Pirate Bay blev den möjlig att lätt att komma över. Den är värd en större publik, missa den inte. Klicka på Spotifylänken ovan, kika på nån annan streamingtjänst, gå in på piratbukten, leta i din skivhandel (lycka till) eller fråga dina vänner...

Välj själv, men missa inte låten.

måndag 5 augusti 2013

Lite egotrippad statistik, en måndag som denna

I förmiddags fick jag en väldig lust att spela last.fm-spelet. Jag kastade ut en förfrågan på Facebook om fem tal mellan 0 och 101. Robin nappade först och skrev "50, 42, 69, 85, 101". Så jag plockade fram listan och kollade.

Såhär blev det.

Köttgrottorna (plats 42)
Första låt jag hörde: "Älska mej"
Låt som fick mej att falla: "Älska mej"
Favoritlåt just nu: "En björk"

Kajsa Grytt (plats 50)
Första låt jag hörde: "Ökensand"
Låt som fick mej att falla: "Ökensand"
Favoritlåt just nu: "Är vi på väg hem"

Peggy Lejonhjärta (plats 69)
Första låt jag hörde: "Spår nummer 6"
Låt som fick mej att falla: "Spår nummer 6"
Favoritlåt just nu: "Förlorare"

Johnny Cash (plats 85)
Första låt jag hörde: "Ring of fire" antar jag
Låt som fick mej att falla: "Hurt"
Favoritlåt just nu: "Personal Jesus"

Bright Eyes (plats 101)
Första låt jag hörde: "Lua"
Låt som fick mej att falla: "First Day of my life"
Favoritlåt just nu: kan inte påstå att jag direkt har nån, men minns att jag gillade "Shell Games" som tusan för några år sedan

söndag 4 augusti 2013

Kul återseende med Skator & Stefan Sundström

Hela helgen har "Karlskrona Skärgårdsfest" gått av stapeln för första gången någonsin. Ingen av betalkonserterna på Stortorget har lockat eder bloggare, det gjorde däremot Skator och Stefan Sundström som spelade igår kväll på gratisfestivalen Live Green i Hoglands Park. Alltså samma konstellation som spelade på Hässleholms konserthus i våras.

Jag gillade Skator när jag såg henne senast och "(Inte) hem" blev en storfavorit efter att hon öppnat för Sundström - tack så mycket för att den spelades igår! Lina Högström är verkligen en spännande artist, med sina aviga och egensinniga låtar stryker hon inte direkt publiken medhårs. Men den som tar sig tid att lyssna hör en västerbottnisk melankoliker av hög klass.

Efter fem låtar med Skator gjorde Stefan Sundström och hans fyramannaband entré. Tretornstövlarna var utbytta mot foppatofflor, koftan mot en skjorta, Niko Röhlcke mot Gunnar Frick och konserten var dessvärre bara knappt timmen långt - Stefan Sundström bjöd på en sommarvariant av vad jag såg i våras.

Den "vispop" någon norsk tidning tydligen kallat bandets musik för passade den myssittande publiken i Hoglands Park utmärkt. Folk verkade väldigt tillfreds där de satt på filtar i gröngräset. Stefan Sundström lockade en betydligt större publik i Karlskrona 2013 än jag hade gissat på.

Låturvalet kändes till stor del igen från Hässleholmskonserten. Under radarn gavs stort utrymme, faktiskt var de fem första låtarna från nya skivan. En låt som "Huset av glas" framstår alltmer som en av skivans bästa, den är väldigt stark live komplett med tips om Sundström och Cornelis Vreeswijks favoritförfattare Aksel Sandemose. När jag första gångerna hörde "Huset av glas" på skivan stack den inte ut särskilt, men efter två liveframträdanden kan den liksom inte lämna mej.

"Hej hej hej Lou" tillägnades hemmasonen Caj Karlsson och lite här och var i konserten petade Sundström in referenser till Caj och Hasslö, till publikens förtjusning.

Mot slutet kom publikfriarna "Amors pilar" och "Babyland", den förstnämnda drog ner kvällens största applåder och den sistnämnda var kvällen helt klart bästa låt i mitt tycke. "Babyland" är en fantastisk låt och med Ola Nyström på gitarr blir den som allra bäst.

Trots att den redan från början korta konserten blev ännu kortare på grund av sen start så kom Sundström något överraskande ut och körde extranumret "Fisk i en skål", helt solo och något orepat. Den, "Avstånd till min käresta" och "Fläder" var de nya låtarna från vårturnén för egen del. "Fläder" kan jag inte ha hört live på många år. Det är en riktigt bra låt, den svenskspråkiga covern på "Good year for the roses", men fläderblom istället för rosor och Österlen som skådeplats för en livspusselkrisande rockartist.

Det är ett förbaskat trevligt initiativ att erbjuda Karlskronaborna ett knippe grattiskonserter under Karlskrona Skärgårdsfest med Stefan Sundström som främsta namn, men jag tycker arrangörerna gjorde ett märkligt val när dagens antagligen största artist på hela Live Green-festivalen fick korta sin spelning. Hade det inte varit mer rimligt att korta någon av de lokala akterna som spelade efter? De flesta som fyllt upp gräsmattan under Sundströms konsert försvann mycket riktigt efter "Fisk i en skål".

Efter att inte ha sett Sundström på några år känns det riktigt bra att ha sett honom två gånger i år. Litegrann som när man åter börjat umgås med en gammal kompis och inser att man saknat kompisen. Och Skator är som en spännande ny bekantskap. Det var kul att se er igen.

  1. Avstånd till min käresta
  2. Hej hej hej Lou
  3. Fåglar
  4. Vår i Dalarna
  5. Huset av glas
  6. Alla ska i jorden
  7. Faller en faller alla
  8. Under isen (ligger himlen)
  9. Fläder
  10. Amors pilar
  11. Babyland
  12. Fisk i en skål

lördag 3 augusti 2013

I wan't to see the bright lights tonight

När jag förra hösten läste om High Fidelity, för tredje gången eller så, samlade jag alla låtar som nämndes i en spellista. När jag lyssnade på min High Fidelitylista var det mycket som var bekant, en del som gick obemärkt förbi, en del jag tyckte var helt okej och en del tidigare okänt som jag verkligen hajade till inför. Det var så jag upptäckte Richard Thompson. Den där mörka rösten ville jag höra mer av.

Jag sökte runt lite på Spotify och hörde ballader som "1952 Vincent Black Lightning" och "Beeswing", mer rockiga låtar som "Crawl back (under my stone)" och "Dad's gonna kill me" och naturligtvis - låten som nämndes i High Fidelity - "I wan't to see the bright lights tonight". Den version jag kom att lyssna på av den sistnämnda var dock någon ganska färsk liveversion av Richard Thompson solo istället för han och dåvarande frun Linda Thompsons gamla hit.

Trots mitt stora intresse för gubbar med efternamn hade Richard Thompson helt gått mej förbi tidigare. Men hans röst, brittiska accent och skickliga gitarrspel tilltalade mej direkt. Hans kombination av ballader med finlir på akustisk gitarr och svängiga rocklåtar är grymt bra.

Så sent som i våras kom en ny skiva - Electric. Tyvärr har den inte följts av några besök i Skandinavien, däremot har Richard Thompson Electric Trio turnerat med bland annat Bob Dylan och Wilco i USA. Vad sägs om att plocka med trion som förband på Europaturnén i höst, Bob?

fredag 2 augusti 2013

Grattis Freddie Wadling!

Idag fyller Freddie Wadling 62 år. Det firar vi med att bjussa på några av de bästa låtarna han framfört genom genom åren.
Och har du inte redan gjort det, så ta och läs Freak - boken om Freddie Wadling.

torsdag 1 augusti 2013

Inspirerad Tomas Andersson Wij på Ekenäs Slott

Eder bloggare såg Tomas Andersson Wij spela på Ekenäs Slott utanför Linköping igår.

Inramad av ett vackert renässansslott mitt ute på den östgötska landsbygden spelade Tomas Andersson Wij denna sista julikväll 2013. "Jag har spelat på tre-fyra Östgötska slott nu, för mej kommer Östergötland alltid vara mer Jane Austen än Lars Winnerbäck", som han själv uttrycke det. Bakom scenen och TAW syntes fält och skogar och till vänster stod det vita slottet. Miljön passade!

Jag har sett Tomas Andersson Wij spela själv med sina gitarrer några gånger nu och jag undrar om inte detta var hans mest inspirerade kväll hittills. Med en snäll, lyssnande, nykter, sommarglad och sittande publik. Då funkar till och med de mer introverta och allvarsamma låtarna utmärkt.

Ibland saknade man kanske något extra instrument eller ett helt band. Men oftast är det tvärtom, de flesta av TAWs låtar blir bara starkare ju mer avskalat han framför dem. Det märks på en del av hans skivor, hur de ibland blir för överproducerade. Trots sällskap av bara akustiska gitarr, munspel på några låtar och lite eko så lyckades TAW låta mycket. Gitarren växte i hans händer.

Låturvalet var lite oväntat. Senaste skivan, förra årets Romantiken, saknades nästan helt. Oväntade låtar från debuten, den lite bortglömda tredjeskivan Vi är värda så mycket mer och den självbetitlade skivan som kom i mitten av 00-talet spelades - men ingen "Landet vi föddes i" eller "Evighet".

TAW berättade att han fått rätt många önskemål om låtar inför den här konserten och tänkte försöka tillfredställa så många som möjligt. Kanske förklarar det en del udda låtval? Men precis som på tidigare TAW-konserter jag sett drog "So long", "Tommy och hans mamma", "Hälsingland" och "Där får jag andas ut" ner stora applåder. Som ett av extranumren kom Ulf Lundells "Diamanter", lite finurligt presenterad som en låt som passade i "detta landskap".

Eder bloggare fick både höra många favoritlåtar och en del låtar som knappt blivit lyssnade på tidigare. Det är inte lätt att framhålla enskilda favoriter, men jag gladde mej särskilt åt "Blåa berg", vackert påannonserad om hur han var på bröllop på en Hälsingegård och blickade ut över de blånande bergen och slogs av hur inget försvinner. Nere på kyrkogården ligger hans syster och morfar och väntar på honom. "Blåa berg" är en underbar låt från början till slut.

En annan låt som påades fint var "Där får jag andas ut", med berättelsen om TAWs farfar. Predikanten som for runt i Norrland, predikade och startade församlingar. Hur hans "något mer klentrogna sonson" följde med honom på en resa strax innan farfaders död på nittitalet. "Där får jag andas ut" har mycket riktigt tillnamnet "avsked till en svensk predikant".

Överhuvudtaget var mellansnack och påannonseringar väldigt bra, kanske extra kul att berätta när publiken sitter så snällt och lyssnar? Tomas Andersson Wij är verkligen en fantastisk berättare, både mellan och i låtarna. I hans låtar finns både storstaden och landsbygden. Man kan gå på både Västerbron och den lilla stigen ned till tjärnen. Däri ligger hans storhet.

Och till er tjänst, setlistan.

  1. Stjärnorna
  2. Vi är värda så mkt mer
  3. Jag börjar minnas mej
  4. Vågor
  5. De gröna vagnarna
  6. Ring mig Johanna
  7. En svensk rockstjärnas död
  8. Sanningen om dig
  9. Där får jag andas ut
  10. Mellanstora mellansvenska städer
  11. Tommy och hans mamma
  12. Sturm und drang
  13. Oroshjärta
  14. So long
  15. Hälsingland
  16. Blåa berg
  17. Diamanter (cover på Ulf Lundell)
  18. Varm sjö