Två låtar av David Bowie

David Bowie 1947-2016

"All the madmen" och "After all".

Det är de två David Bowie-låtarna som ligger mej särskilt varmt om hjärtat. Allt började veckorna innan Hultsfredsfestivalen 1999, det har jag redan skrivit om. Visst, "Ziggy stardust", "Space oddity", "Starman" och inte minst "The man who sold the world" är alla utmärkta låtar. Men framförallt är det till "All the madmen" och "After all" jag hela tiden återvänt. Dessa två sällan nämnda guldkorn som finns på The man who sold the worlds A-sida. De är inte David Bowies mest kända låtar, om än långt ifrån det mest obskyra han spelat in. Att jag upptäckte dem berodde nog mest på att jag råkade få dem och några månader senare köpte hela LPn.

"All the madmen" och "After all" gör inte så mycket väsen av sig. Det är två ganska anspråkslösa låtar. Långt från "Ziggy stardust", "Rebel rebel" och "Heroes". Även ifall kanske framförallt "All the madmen" byggs upp till något liknande en mer klassisk Bowiesk sprudlande teatralisk poppärla och en underbar textrad som "Gimme some good ol' lobotomy!". "After all" stannar kvar i sitt smygande nästan blygsamma tillstånd. Tills den stillsamt klingar ut. Och då vill jag ofta lyssna på de bägge låtarna igen, pust och stånk och flytta nål om det är LPn jag lyssnar på eller några klick om jag har Spotify framme. Jag kör låtarna en gång till, klart jag gör det. Från "All the madmens" inledning om vännerna som dag efter dag sänds iväg till "After all" klingat ut.

"All the madmen" och "After all" - två väldigt bra låtar av en artist som betytt så fantastiskt mycket för populärmusiken i nästan femti år.       

Vilka har jag ännu inte sett live men vill helst se?

Orange Scen, tänkbar för alla fem

Det är inte så många kvar nu. Akter jag inte sett live men väldigt gärna vill se. Då naturligtvis borträknat akter där döden satt käppar i hjulet, men att drömma om konserter med t.ex Nirvana, The Doors och Björn Afzelius är ju helt meningslöst. Liksom jag inte tror på ett återförenat The Smiths förrän jag själv står där i publiken.

Egentligen borde kanske Neil Young & Crazy Horse finnas med, men trots allt har jag sett Neil med annat band två gånger. Men vilka finns då kvar som jag helst vill se? Skäl nog för ännu en fem-i-topp-lista. För enkelhets skull bara internationella namn på den här listan, svenskarna kan vi ta en annan gång. Innan läsningen kanske det är intressant att se vilka band och artister jag redan sett live.

1. David Bowie
När nyheten slog ned i vintras om en comeback för David Bowie hoppades jag verkligen att skivsläppet skulle följas av konserter, det är ju ändå där pengarna ligger nu. Säg att han kör tiotal festivalspelningar, det skulle kunna vara lättförtjänta pengar och en chans för en ny generation att se David Bowie live. Jag slutar inte hoppas jag.

2. Nick Cave & The Bad Seeds   
Jag har sett Nick Cave med sitt Grinderman typ en och en halv gång, det är inget jag längtar efter att göra igen. Men med sitt klassiska band är jag säker på att han ännu skulle kunna trollbinda en publik. Olyckligt nog missade jag Stockholms- och Köpenhamnsspelningarna nu i höst innan det var försent. Men det blir säkert fler chanser.

3. Leonard Cohen
Medelåldern på den här femitopplistan är fånigt hög och äldst av alla är Leonard Cohen, han fyllde 79 förra veckan. Trots sin imponerande ålder har jag förstått att han än gör högst se- och hörvärda konserter. Jag har ratat honom på grund av priset ett par gånger, det är tydligen dyrt att bli gammal, men om det blir en chans till är det nog dags att slå till.

4. Manic Street Preachers
 Just det, kommer jag nånsin få se Manics live? Men den frågan är redan ställd.

5. Iggy Pop
Visst, Iggys bäst-före-datum är definitivt passerat, men jag skulle gärna se den förhoppningsvis ännu tanige 66-årige James Newell Osterberg hoppa runt på en scen och sjunga om hur han vill köra doggy style med flickvännen. Men jag är nog mer sugen på att se Iggy solo än med ett återförenat The Stooges, det kanske är som med Thåström. Ett återförenat Ebba Grön eller Imperiet skulle bara kännas krystat, men solo får Thåström gärna köra några gamla låtar. Så även Iggy.

När jag hittade David Bowie på gatan

Det måste ha varit i början augusti 2002. En lördags- eller söndagsförmiddag gick jag från lägenheten på Vejlegatan till bussen. Jag skulle till jobbet för ett långt helgpass, från lunchen vid tolvsnåret till natten kom vid nio på kvällen. Det var varmt ute och tanken på att tillbringa hela dagen på jobbet kändes inte helt angenäm. På gatan ser jag då en cd-skiva, med den blanka undersidan uppåt, något omslag syntes inte till.

Som den nyfikna person jag alltid varit plockade jag upp såklart skivan och såg att det var en samlingsskiva med David Bowie. "Kul", tänkte jag. Den måste ha fallit ut från någon fest kvällen innan. "Så var man en skiva rikare, hoppas den funkar". Och jodå, trots att den gått sönder lite längst upp på högra kanten av skivan visade den sej funka alldeles utmärkt och skivan snurrade en hel del den närmsta tiden. "John, I'm only dancing" blev en ny favoritlåt. Skivan har jag kvar.  

Så gick det till när jag hittade David Bowie på gatan.

Årets första skivinköp

Det är ändå lite lyxigt att vi har en skivhandlare i Karlskrona.

12":an är Pugh Rogefeldt med några låtar från 1985 års Hammarhjärta, en skiva jag inte rår för att jag gillar trots att skämskudden är bra att ha till hands ibland när man lyssnar på den.

Nu är det jag som går och slår på Low.

"Had to get the train from Potsdamer Platz"

Igår nåddes en förvånad musikvärld av nyheten om David Bowies nya album och nya singel "Where Are We Now?". Otroligt nog hade inte nyheten läckt i förväg och ord som "mirakel" användes om hans comeback.

I Aftonbladet frågade man sig i höstas var Bowie tagit vägen. Nu vet vi - han satt i studion eller skrivarlyan. Med gott resultat, "Where are we now?" är en snyggt skuren ballad om Berlinåren.

Jag har haft ett vänligt öra till David Bowie sedan jag fick ett par mp3:or av en chattande kamrat någon gång sent på våren 1999. I en artikel om Iggy Pop hade Bowie kallats "disco" och jag fördömde honom som det på chatten. Mp3:orna skulle motbevisa mej och det gick hem. Iggy gillade jag sedan flera år, men hade den bland punkare inte helt ovanliga uppfattningen att Bowie mesat till Iggy och därför var en mes själv. Vilka dumheter!

Veckorna före Hultsfredsfestivalen 1999 lyssnade jag på "Ziggy Stardust", "Space Oddity", "The Man Who Sold The World", "Starman", "After All", "All The Madmen" och några andra klassiska låtar. Så lustigt nog är David Bowie för mej alltid förknippad med min första Hultsfredsfestival trots att han inte spelade där.

En gång när jag var på väg till jobbet en söndagsförmiddag i början av 00-talet höll på jag bokstavligen på att trampa på honom. På trottoaren låg en cd-skiva med den blanka baksidan uppåt. Jag vände på den och där låg David Bowies singelsamling, den fick följa med mej. Uppenbarligen hade den ramlat ut från en fest kvällen före.

Bowie är ett av de internationella namn jag ännu inte sett live men väldigt gärna skulle se. Låt oss hoppas det inte bara blir en ny skiva utan även turné, det är väl ändå där pengarna ligger idag? Roskildefestivalen borde inse hur bra han vore för att avsluta årets festival på Orange Scen sent om söndagskvällen.