Dan Berglund och Lina Sandberg på Rockborgen

Eder bloggare besökte igår legendariska Rockborgen i den gamla hemstaden Borås för att se Dan Berglund i husets café. Det kan ha varit första besöket på Rockborgen sedan Dia Psalma och Råttorna spelade där våren 2008.   

Före Dan Berglund spelade Lina Sandberg, som var en ny bekantskap för mej. Hennes spelning var betydligt längre än en förbandsspelning brukar vara, så det känns lite fel att kalla henne förband. De delade snarare på kvällen. Hennes låtar var bra, framförallt när hon sjöng på svenska. Låten om norrsken hör jag gärna igen. 

Precis före Dan ska gå på scen strömmar mer publik till. En publik som knappast tillbringat timmarna innan konserten med att dricka kaffe om vi säger så, utan tankat med öl och gamla hits från Dans sjuttitalsskivor. Det finns en typ av Dan Berglund-fans som effektivt kan förstöra en spelning, detta var den typen. Fast Dan själv hanterade det hela väl och spelade på.

Kvällens sjuttitalslåtar blev "Johan & Johanna", "Våren i Backadalen", "Ballad till minnet en kamrat" och "En yngling". Alla fick såklart stora ovationer, även om jag själv klappade och jublade ihärdigast på andra låtar. Som jag tidigare skrivit sätter jag 2007 års Såna som vi... som Dans bästa skiva. De sedan 1987 års Vildmarken återkommande låtarna om Frasse Swahn är även de stora favoriter och denna kväll fick vi inte mindre än tre låtar om denne personlighet. Däribland den ännu outgivna låten om när Frasse Swahn skulle handla kläder med sin gamla mor. En fantastiskt dråplig historia (med bland annat rimmet Swahn-Backaplan) jag verkligen skulle vilja höra inspelad i studio. 

Men det var inte den enda outgivna låten för kvällen, återigen spelade Dan låten med dagboksanteckningar från 4 mars 2012 och så en låt jag aldrig hört live tidigare. Sen finns ju "Landet efteråt" som Dan spelade förra och förförra året, men som tyvärr inte fanns med igår. Det är alltså minst fyra outgivna låtar han spelar live, nu måste det väl vara dags för en ny skiva? 

En annan höjdpunkt var som alltid "Lilla villastad", fri från åttitalsarrangemangen på skiva. Den påades av Dan som "en sockrad spya".

Rockborgens café är litet och gemytligt och passade väldigt bra för en sån här spelning. Att de dessutom börjat servera folköl gjorde inte saken sämre. Tankarna for iväg under Lina Sandbergs spelning, jag tänkte på när jag för snart tjugu år sedan satt vid ungefär samma ställe i caféet, kanske vid samma bord, och såg Banal Anal på Knallepunken 1995. Och så tänkte jag på alla promenaderna i grannen Annelundsparken när jag många år efter Knallepunken bodde i den lilla lägenheten mitt i Borås. Jag satt och hoppades Dan skulle spela "Såna som vi..." ("kom inte med sånt där kretsloppstrams, att allt börjar om nån annanstans") och minsann, det gjorde han.

Fast tyvärr präglades spelningen alltför mycket av de respektlösa fyllona. Dessa fyllon, som precis som oss andra verkligen vill se Dan men så att säga är FÖR laddade, tycks förfölja Dan och hans spelningar. Kanske ett ämne för en låt? Om de som tagit Frasse Swahn-myten lite för långt, eller något i den stilen.

Dan har två spelningar inbokade i Göteborg under våren, jag hoppas komma iväg på bägge. Våren 2015 får gärna bli en Berglund-vår, det funkar lika bra i Bergsjön som i Backadalen.

Utmärkta spelningar med Dan Berglund och Christina Kjellsson

Två av förra årets bästa spelningar eder bloggare såg stod Dan Berglund och Christina Kjellsson för, så när de igår spelade på Musikens Hus spelade den trötthet dagen dittills präglat av ingen roll. Jag for dit ändå.

Dan Berglund såg jag som sagt göra en magisk spelning på Folkteatern för ett år sedan och gårdagen kan bäst beskrivas som en komprimerad variant av den. En stor skillnad var dock att Dan valde att spela låtarna i kronologisk ordning! Detta eftersom det nu i dagarna är fyrtio år sedan han debuterade som artist, på en gala för strejkande hamnarbetare.

Så först kom sjuttitalslåtarna "Anderssons kärring" och "Våren i Backadalen", därefter åttitalslåtarna "Lilla Villastad" och "Nattvandrare" och sen ett hopp fram till låtarna från denna sidan milleniet. "Såna som vi...", "Wellamo" och "Skymningen". Och på det några ännu outgivna låtar, två jag kom ihåg väl från förra årets spelning, "Landet efteråt" (?) och den om 4 mars 2012 och sedan som extranummer en ny mustig historia om Frasse Swahn och dennes eviga problem med byxor. Denna gång skulle han ut och köpa byxor tillsammans med sin gamla mor. En underbar historia. Dags för en ny skiva snart, Dan? Vid sista extranumret frångicks kronologin och Dan publikfriade med "Johan och Johanna".

Det är verkligen ett fantastiskt låtmaterial Dan Berglund sitter på. Med bara sin tordönsröst och sin gitarr kan han lätt trollbinda en hel publik, och detta trots sin beundransvärda vägran att basera sina spelningar på sjuttitalsdängorna.

Därefter var det dags för Christina Kjellsson, en artist som verkligen kan det här med publikkontakt. Där Dan Berglund trollbinder publiken integrerar Christina Kjellsson istället publiken i konserten. Allsång, skämt och allsköns upptåg.

Hits som "Finland" och "Grön turban" blandades med låtar från nya skivan; "Hundar", "For förbi" och "Ingenting för oss". På den sistnämnda med Incka Ullén och Lotti Perned från William på kör. Och sen blir det allvar när Christina sjunger duett med självaste Jesper Odelberg i "Cirkus". De gör en väldigt fin och bra duett.

Som sistalåt kommer en minst sagt egensinnig "cover" på "Sjuttonde balladen". Med en träffsäker och rolig text får Christina åtminstone mej att minnas hennes spelning med ett stort leende. 

Gunnar Källström, som med stor framgång arrangerat den trevliga kvällen och skulle spela efter Christina Kjellsson, fick ursäkta, jag for vidare på annat i Göteborgsnatten. Två utmärkta spelningar fick jag och ser redan fram emot nästa viskonsert på Musikens Hus.

Vi kan kalla det en Håkan Hellström-effekt

När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags. 

Så skrev jag om Dan Berglunds gästspel på Håkan Hellström konsert på Scandinavium för två veckor sedan och visst gick folk hem och lyssnade på "Såna som vi". Kolla bara på last.fm-statistiken. 

Fantastisk Håkan Hellström på Scandinavium

Eder bloggare såg en göteborgsk ikon i stil med regnet, varven och Volvo i lördags. Äntligen var det dags för Håkan Hellström live igen. 

En gång för många år sedan hade jag en bränd cd-skiva, omslaget bestod av artist, skivtitel och låtlista utskrivet. Skivan var skamlöst nedladdad och efter några lyssningar började jag långsamt förstå hur bra den var. Och att han den där Håkan Hellström kunde leverera även på skiva, att det var dags att släppa alla tvivel. Skivan var Ett kolikbarns bekännelser och jag utnämnde den senare till 2005 års bästa skiva. Det var den brända skivan, med det textade omslaget, jag kom att tänka på när Håkan Hellström smög igång lördagskvällens konsert på sin snygga vita elgitarr. Han gick ut en kväll, för att känna lukten av våren. Det gjorde även jag en gång i tiden. Och den där brända skivans omslag blev bara mer och mer tummat.

Sedan i somras hade jag knappt lyssnat på Håkan Hellström innan jag i fredags åter lyssnade igenom Det kommer aldrig va över för mig och det slog mej igen, skivan är inte lika bra som de tidigare. Den berör mej inte lika mycket. Det är som med ett par låtar på Försent för Edelweiss och 2 steg från Paradise, det går liksom inte ända fram. Hur skulle det bli att se honom igen? Denna artist som jag i lördags såg för femtonde gången.

Det var fantastiskt.

Första halvtimmen eller så var jag lite svårflirtad. Men sen släppte allt med "Gullbergs kaj paradis". De bortsprungna katterna ropade tillbaks och resten av konserten blev ett segertåg. Jag kom ihåg varför jag gillar Håkan Hellström så mycket. Jag njöt av "Jag har varit i alla städer", "Gårdakvarnar och skit" (med inte bara en utan två GAIS-halsdukar uppkastade på scen, nästan så man blir fotbollsintresserad!) , "Klubbland" (en av Håkan Hellströms bästa upptempolåtar?), "Tro och tvivel" (med Håkan Hellström & The E Street Band), "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar" och så vidare. Kvällens låt jag-hade-glömt-hur-bra-den-var blev "Uppsnärjd i det blå".

När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags.

Resten av ordinarie set var en promenadseger med "En midsommarnattsdröm" (med Adam Lundgren på leadsång!) och "Det är så jag säger det".  

Jag har som sagt haft lite svårt att ta till mej senaste skivan och eftersom han turnerade så snålt i somras inte heller sett honom live sedan Lisebergsspelningen för lite mer än två år sedan. Allsången i "Pistol" och "Valborg" imponerade och förvånade därför något, de flesta har definitivt inte haft svårt att ta till sej Det kommer aldrig va över för mig. Kanske har jag trots allt haft fel om skivan? Men lite avigt blir det för mej ändå när många nya låtar sparas till extranumren (även ifall "När lyktorna tänds" är otroligt bra!). Men hade jag fått bestämma hade såna som "En vän med en bil", "Brännö serenad", "Långa vägar", "Zigenarliv dreamin" och "River en vacker dröm" varit självskrivna. Och när blev det okej att skippa "Nu kan du få mig så lätt"?! Jag minns en Lisebergsspelning sent 00-tal när den inte spelats, då sjöng istället publiken allsång på låtens refräng under promenaden ut från nöjesparken.   

Då jag hade inte hade sett Håkan Hellström live i år innebar det oxå att det var första gången jag såg den kör han nu utökat bandet med. En kör som innebar att jag första gången sett kvinnor på scen tillsammans med honom! Välkommet. Kören förstärkte de souliga inslag som alltid funnits i Håkan Hellströms musik, inte minst på scen. Och när det inte var soul jag tänkte var det E Street Band. Likheterna med Bruce Springsteen blir bara fler och fler för varje år och även Springsteen kan ju sin soul. Men jag saknade Hurricane Gilbert i bandet, den lite försagde gitarristen vid Håkans sida, han som föll i gråt under spelningarna. Fast i Hurricane Gilberts frånvaro träder Simon Ljungman fram alltmer och nye gitarristen Mattias Hellberg tillförde inte bara gitarr utan även munspelscills. Heja! Och bäst i bandet? Som alltid Finn Björnulfsson. Denna enmansarmé av slagverk, utstrålning, brett leende och snygga polisonger.

Att Håkan Hellström var bra på att mellansnacka visste jag sedan tidigare, det var ju trots allt femtonde gången jag såg honom i lördags, men att han var såhär bra och kunde få sådan publikkontakt, det hade jag nästan glömt. Visst, vid något tillfälle kunde jag fylla i hans meningar i förväg, men framförallt var mellansnacket varmt och magiskt. Lika magiskt som linnet med födelseåret 1974 på. I våras frågade jag när Håkan Hellström skulle peaka, i Göteborg lär han inte peaka på länge. Den officiella publiksiffran i Scandinavium igår var fantastiska 12115. Otroligt. Trots att detta var tredje spelningen i Götet på ett halvår. Själv blev jag påmind om varför jag gillar honom så mycket.   

Tack för i lördags Håkan. Du måste turnera nästa år oxå.

Håkan Hellström < 3 Dan Berglund

"Gå hem och sök efter honom på Spotify"

Ikväll gästade Dan Berglund Håkan Hellströms konsert på Scandinavium. Jag hoppas att några av de som följer Håkan Hellströms uppmaning förmår att titta förbi Dans propagandistiska sjuttital för att istället upptäcka "sentida" pärlor som Vildmarken (1988), Allt är idioternas fel (2011) och främst av alla Såna som vi... (2007).

Dan Berglund är så mycket bättre när han tonat ned politiken och istället plockat fram människoskildringarna och det mellanmänskliga. Till exempel mästerverket han, Håkan och Håkans E Street Band körde.

 

Eller för den delen några andra av de låtar jag skrev om efter konserten i vintras.

Mina fem mest lyssnade låtar första kvartalet 2013

Sinn Fenn i Karlskrona 15 mars

* Sinn Fenn - Fyra årstiderna
* Dan Berglund - Wellamo
* Mattias Alkberg - Skända flaggan
* Sinn Fenn - I Danmark stod folket och lyfte på hatten
* Bruce Springsteen - The promise

Last.fm gör livet som musikgourmet, musikgourmand och statistiknörd lite roligare.

Det flitiga lyssnandet på Sinn Fenn och Dan Berglund kan spåras till konserter i februari och mars och i Sinn Fenns fall även att de dök upp på Spotify, Bruce Springsteen till en bok och Alkerg? Ja, han är helt enkelt Alkberg.

Intimt med Dan Berglund

Eder bloggare såg Dan Berglund på Folkteatern i Göteborg i lördags.

När han inleder med "En yngling" hörs flera i publiken dra efter andan. Att han skulle välja att inleda med den nästan nio minuter långa mordballaden var det nog inte många som väntat sig. "Det var ett meningslöst mord i Borås 1972-73 nångång", en nyhet för mej.

Som andralåt kommer den outgivna "Landet Efteråt", om en turné han gjort upp genom Bergslagen, i Siljansbygden, ner i Värmland och tillbaks till Göteborg. Känslan av nedlagda fabriker, avfolkningsbygd och stora skogar är påtaglig. Jag minns när jag åkte med mormor och morfar mellan Borås och Rånnaväg en sommar för några år sedan, de kunde peka ut en nedlagd textilindustri i nästan varje by kändes det som. Turnén Dan Berglund pratade om gick inte förbi Sjuhärads skogar, men den kunde gjort det.

Efter detta håller han oss kvar i Värmland, närmare bestämt i Kristinehamn, med den tio minuter långa "Skymningen" från senaste skivan (2011 års Allt är idioternas fel). Ett långt mellansnack introducerar badplatsen med det magiska namnet Skymningen, hans tillflyktsort ett långt sommarlov på 1960-talet. Högt hopptorn, skitigt vatten och långt bort från föräldrarnas bråk. Klart han såg sig nödgad att ljuga om hur bra han kunde hoppa - med skruv till och med.

Dan gör det inte lätt för de i publiken som värmt upp med åtskilliga öl och nu vill sjunga allsång till "De mördades fria republik", "Mina herrar" och "Johan & Johanna". Vi andra förmår att uppskatta intimiteten, ärligheten och integriteten hos en stor berättare och vissångare.

Jag hörde talas om Dan Berglund för första gången när EAK släppte sin andra skiva Stolt 1996 och fick ett dubbeluppslag i Close Up Magazine. Renzo Aneröd framhåller där Dan Berglund som ett exempel på riktigt bra 70-talsprogg som fortfarande säger något. Något halvår senare hör jag Stolt och deras debutskiva och därmed mina första Dan Berglund-låtar. Bandet gjorde covers på "De mördades fria republik", "Kampens väg" och "Ballad vid minnet av en kamrat".

Idag är väl just EAKs covers på Berglund nästan det enda man kan lyssna på från deras två första skivor utan att börja leta efter skämskudden (versionen av "Ballad vid minnet av en kamrat" är en av mina absoluta favoritlåtar, vilken tolkning, och vilken Göteborgsskildring). Året efter kom samlingsskivan Nu är det nog!, där EAK gästas av Dan Berglund i en liveversion av "Mina herrar" - och jag hade fick för första gången höra Dans mäktiga röst. 1999 kom så samlingsskivan och till sist kunde man få höra Dan Berglunds eget material.

Dan Berglunds starkaste sida är hans människoskildringar. Låtarna befolkas av fyllon, hans polare Frasse Swahn, finska krigsveteraner och statare. På sjuttitalet utgjorde dessa en fond för de politiska låtarna, men från 1988 års Vildmarken och framåt har politiken satts på undantag och hans poetiska kvalitéer som textförfattare framträtt allt tydligare. För något år sedan insåg jag att Såna som vi... från 2007 är den skiva jag gillar bäst med honom. Det skulle ynglingen som spisade "Kampens väg" ha vetat.

Spelningen på Folkteaterns foajé i lördags var intim med publiken sittande i trappan och Dan nedanför densamma på en stol. Precis som tidigare gånger jag sett honom framfördes rätt få sjuttitalslåtar, utöver nämnda "En yngling" spelades "Ballad vid minnet av en kamrat", "Våren i Backadalen" och till sist publikfriaren "Mina herrar".

Dessförinnan hade vi bland annat fått en naken "Wellamo", låten om de finska krigsveteranerna som på 1950-talet flyttat från hemlandet tyngt av arbetslöshet och Sovjetiska krigsskadestånd till Sverige, där de diskade på Berns och Grand Hotell och sov i skift på billiga pensionat. Dan Berglunds far var en av dessa, själv kom han efter något senare på utvandrarfartyget "Wellamo". En annan som utvandrade från Finland på 1950-talet var min farmor, men hon hamnade på en textilfabrik i Tranemo.

"Kring Marstrands fästning" började med ett nynnande intro och det avskalade framförandet kontrasterade mot åttitalsproduktionen på skiva. "Frasse Swahns frälsning" passade bra eftersom vi ändå var i "de här kvarteren, där Frasse Swahn äntligen råkade ut för något som liknade en händelse i sitt liv".

En outgiven låt med dagboksanteckningar om söndagen 4 mars 2012 imponerade. Glöm inte bort den nästa gång det är dags för en skiva, den och "Landet efteråt" känns självskrivna.

Jag uppskattar integriteten i att vägra basera setet på allsångsvänliga sjuttitalsdängor. Spelningen var lång, närmare en timma och trekvart, och jag tror Dan hade kunnat spelat ännu längre om han bara velat. Även ifall det nog hade varit svårt att undvika "De mördades fria republik" då...