måndag 21 juli 2014

Luna Green, Slottsskogsteatern 2014-07-19

Lagom till att gårdagens gästbloggning publicerades damp det ned en gästbloggning från trogne gästbloggaren Michael Porali. Eder bloggare är så tacksam för gästbloggarna. 

Helgen 18-19 juli kan mycket väl ha visat sig vara en av årets sämsta, tråkigaste och mest meningslösa hittills. Faktum är att nivån av uttråkning och ensamhet manifesterade sig i att jag faktiskt orkade kolla igenom fredagens post redan på lördagen, när jag ändå låg i kalsonger och drack mitt "morgonkaffe" vid halvfemtiden på eftermiddagen. Göteborgs Fria Tidning, som jag prenumererar på, brukar sällan bli läst förrän en bra bit in i nästföljande vecka, men i brist på allt annat bläddrade jag igenom den och efter en faktiskt ganska intressant artikel om vilka rättigheter man har rätt att kräva som sommarjobbare fastnar ögonen på en liten notis som säger att Luna Green spelar, relativt nära mitt hem, två timmar senare. Det skulle ju faktiskt kunna vara en anledning att ta på sig byxor, och efter att ha lyssnat igenom Swedish strawberries, Luna Greens senaste album via mitt hatkärleksobjekt Spotify, är jag otroligt nog både nyduschad och har kläder på mig.



Slottsskogsteatern är en minimalt utrustad historia belägen just ovanför en av parkens två stora gräsmattor, lyckligtvis avskärmad så pass ordentligt att de konstant dunkande sambatrummorna nedifrån parken bara stör fram tills Luna Green, Göteborgs flitigast anlitade livebasist Petter Seander och resten av bandet (en gitarrist och en trummis vars namn är mig obekanta) intar scenen. Tyvärr glömde jag att stjäla med mig någon av låtlistorna från scenen, men både "Sussh" och "Swedish strawberries" från albumet med samma namn avhandlades intill perfektion, så väl som "Purposely unawarely" som fick den fantastiska presentationen "...handlar om.. ni vet.. WHEN I FUCKED IT ALL UP, som vi ju gör varannan minut ungefär". En sanning så god som någon.

Jag har lyckats missa Luna Green både på This is Hultsfred och på Liseberg någon vecka senare, så med tanke på att jag egentligen inte hade några förväntningar är det en förvånansvärt positivt överraskad skribent som sitter bakom tangenterna en timma senare. Trots pinsamt dålig uppslutning och i ärlighetens namn ett rätt skramligt liveljud (med allra största säkerhet Slottsskogsteaterns fel, snarare än bandets) lyckas kvartetten (med undantag för de redan nämnda sambatrummorna i periferin) för en dryg halvtimma stänga ute såväl den intill besvikelse värdelösa helg jag har, som de Bingo Rimér-minnnde (och dito skrävlande) medelålders fotograferna på främsta bänkraden som enligt vad jag uppfattade varit ute och fotat kvinnliga modeller hela dagen och nu såg en möjlighet att få fortsätta sina eskapader under en gratis livekonsert. Och visst, bandet är fotogeniskt som få andra, med de svartklädda musikerna i kontrast till Luna Greens kritvita topp och kjol, så de fick säkert valuta för sin investerade tid de med.

Själv nöjer jag mig med att ha fått tillbringa delar av min lördagkväll insvept i den suggestiva, nästan David Lynch-minnande musik som av okänd anledning hittat in på en scen vars arrangemang i övrigt mest består av visor, barnteater och tradjazz. Kanske trots allt en passande inramning, med tanke på att Luna avsutar med att tacka publiken med "ni.. LYSSNAR... och grejer. Det är ju ändå 2000-talet. Tack!".

Själv lyssnar jag redan en andra gång för dagen på Swedish strawberries. Det borde ni också göra.

Michael Porali

söndag 20 juli 2014

Pearl Jam på Friends Arena 28 juni: "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag.

Minnenas Motell har idag äran att välkomna en ny gästbloggare. Denna gång är det eder bloggares svåger Andreas Andersson som var i Stockholm för några veckor sedan. Det väckte minnen till liv och till sådant finns Minnenas Motell. Stort välkommen som gästbloggare, Andreas!

1992 hörde jag för första gången låten "Alive" med Pearl Jam från debutskivan Ten. Såg den på MTV och tyckte det var helt ok, det var ju lite som Nirvana fast mindre farligt kände jag. Debutskivan som låten kom ifrån hade förvisso släppts redan 1991 och var en stor snackis, men som 14-åring såg jag nog inte helheten i vad en musiksnackis var för något. Visst, jag fattade att Nirvana var helt sensationella i sin skräniga ljudbild och gick hem på MTV, och att i ”grungevågen” var där jag skulle hittade musiken jag skulle lyssna på ett tag framöver. Livet gick vidare trots att "Alive" var på väg att drabba rockälskare världen över likt en godartad pest.
"Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.
När jag samma år lystrade till den tidens varje kväll återkommande P3 live, just denna kvällen med Pearl Jam live från nåt ställe i London så ändrades allt. Jag var vid den här tiden inlyssnad på hela Ten –skivan som jag hade på kassett, men var inte omtumlad på det sättet jag skulle bli. Det var P3-livespelningen som chockade. Pearl Jam inleder den spelningen med en tassande till klimaxväxande ballad i låten "Release". Så kan man väl fan inte göra om man är ett rockband? Man börjar med nåt rivigt för att kicka igång publiken och sedan när publiken behöver vila kör man en ballad, punkt slut! Men Pearl Jam började med det lågmäldaste de hade och sedan stegrade allt till en rockkonsert av perfektion. Ett ungt band som står på tårna och gör allt för att påverka sin omgivning och bli sedda och lyckas beröra. En ung Eddie Vedder sjunger i mitt tycke bättre än vad jag hade hört någon annan göra i huvud taget. Han tog vartenda tillfälle han hade att fylla ut en textrad med ordet –Fuck och svära så fort han fick chansen. De brände av hela Ten-skivan och Neil Youngs "Rockin in the free world" under en timme för mig livsförändrande konsert. Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.

Jag fick chansen att se dem i Stockholm år 2000 (två dagar innan Roskilde-tragedin). Då kändes det inte lika fantastiskt längre. Ny musik och musikstilar hade passerat min lilla sfär och pockade på min uppmärksamhet. Pearl Jam och inte minst Eddie var det lite buttra svåra bandet på den tiden. De skulle ta strid mot allt och alla och deras personliga problem och egon satte käppar i hjulen för sig själva och de tog sig själva på ett fasansfullt stort allvar. Konserten var givetvis hur bra som helst men inte på det där omvälvande sättet som det varit om jag sett dem 1993-94. Pearl Jam och medlemmarna samt fansens syn på bandet skulle förändras för alltid på den där konserten i Roskilde två dagar senare.

Jag utgår ifrån att mycket händer i ett rockbands liv på tjugotvå år. Idag känns bandet uppsluppna över att stå på en scen framför sina fans. Eddie verkar genuint njuta av varje sekund han står på scenen, må så vara att han drar i sig två till tre flaskor rött under en konsert. Men ödmjukheten inför sina fans, att alltid verka vilja göra en kväll alla för alltid kommer att ha som ett gemensamt minne tillsammans är någonting som slår mig denna kväll. Samtliga medlemmar är idag 50 plus och har släppt tio studioalbum. Det är så tydligt denna kväll på Friends Arena att fansen är så hängivna. Det är allsång i princip alla låtar. Vare sig det är nya "Lightning bolt", största örhänget "Alive", låten "U" (som bara släpptes som singel bland fan club-medlemmar på 90-talet) eller en cover på Dead boys punkiga "Sonic Reducer". Publiken är med på allt och Eddie rycks med och växer ju längre spelningen går och rödvinsflaskorna sinar. Under de nästan tre timmar de spelar så ryms nio låtar från debutalbumet och det tillhör inte vanligheterna men ryktet säger att de lade in dessa låtar för att försäkra sig om att publiken kan hitta hem i det dåliga ljudet som brukar vara på Friends arena men som denna kväll faktiskt är helt ok.
"Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva."
Men det är ju det där med låten "Release", som knockade mig på P3 live på 90-talet. Bandet öppnar med den på konserten. Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva. Vi har pratat om detta efteråt Swonken och jag. Vad var det som hände? Jag nämnde innan att mycket hinner ändras i ett bands tillvaro och liv på 22 år. Än vi fansen då? Det som sköljde igenom mig när release tassade igång och stegrar till klimaxet var MINA 22 år sedan jag hörde den låten för första gången. Fasen, en hel karaktär och personlighet har byggts upp under de åren. Jag har slutat skolan, min hund som fanns med 1992 har dött för länge sedan, jag har blivit av med oskulden, haft långa relationer som byggts upp och malts ned och tagit slut, jag har pluggat färdig, börjat jobba, pluggat igen, fått bra jobb, fått sparken, pluggat igen, påbörjat nya relationer, varit olyckligt kär, levt dekadent, rest, varit ett svin, blivit behandlad som skit, människor omkring mig har dött, gamla vänner har försvunnit, nya vänner har kommit till, jag har skaffat mig nya värderingar i livet. Men den där låten "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag och med den kraft som känslostormarna slog till mig med när jag till slut fick uppleva den live var omöjlig att värja sig emot. Jag ville inte stå emot den. Det var en sån härlig och sann känsla. Ett fulländat bevis på att jag fortfarande lever och att jag lever som fan. Musik när det är som bäst och viktigast för människan.

Sedan kan jag skriva vidare om konserten, vilka låtar de körde, vilket mellansnack Eddie utförde eller att han drack vin ur ett fans converse-sko under showen, men det har alla andra redan skrivit om. Jag har ingenting att tillägga där. Jag har sedan 1992 haft en relation till Pearl jam. En relation som gått upp och ned. Gått olånga stunder jag inte lyssnat eller tänkt på dem i huvud taget för att i en annan period lyssnat på dem mer eller mindre varje dag. Jag har alltid köpt alla skivor med dem, studioalbum som livealbum till samlingar och soundtrack där någon av medlemmarna bidragit med sång eller kanske handklapp. Men en skiva äger jag inte. Debuten Ten finns inte i min ägo. På Ten låter inte "Release" som den ska göra i min värld. Den versionen som jag vill ha i min värld fanns på ett kassettband länge, men inte längre. Men i mitt huvud så vet jag exakt hur den ska låta. Precis som på P3 live spelningen från London 1992. Och jag tror att den lät exakt så på Friends Arena i Stockholm den 28/6 2014.

/Andreas Andersson

onsdag 16 juli 2014

Ensamhörigheten - Majorna / Då stannar vi kvar

16 juli och hög tid att komma igång med bloggandet igen. Först ut i detta försök till comeback för Minnenas Motell är den trogne gästbloggaren Michael Porali med en skivrecension. En singel som även eder bloggare tycker låter bra.  

Med ett namn lika kryptiskt som lättrelaterat gjorde Ensamhörigheten sig ett namn för två år sedan med sin EP "Glöm aldrig". Sex finstämda, men ändå skeva spår av den nya generationens göteborgspop, och sedan blev det relativt tyst om bandet tills våren 2014 när de dels annonserade sin nedläggning och sin nya singel ungefär samtidigt.


Foto: Elias Hansson
 Majorna / Då stannar vi kvar fortsätter på den inslagna vägen, och här har vi två finstämt sommarsöta popsånger som står minst lika bra var för sig som som den enhet de släppts som. "På nätta ben vinglar vi fram, längst gatorna som saknar namn" är det första textraden frontmannen David Dackman yttrar, mot en fond av gitarrer, trumpeter och klaviaturer och i sin återhållna storslagenhet växer "Majorna" fram som en kärleksförklaring till såväl sena nätter i västra Göteborg som till den enskilda person man antingen tillbringat eller skulle vilja tillbringa dem med. Utan att överdriva kan jag ju avslöja att jag är smärtsamt bekant med båda situationerna.

Det är ju förvånansvärt lätt att dra till med en Håkan Hellström-referens här och var, både på grund av de många instrumenten, de lokala referenserna och till viss del David Dackmans frasering i vissa textrader, men faktum är att det vid närmare lyssning inte alls är varken särskilt rättvist eller relevant. Både "Majorna" och "Då stannar vi kvar", singelns andraspår (eller B-sida, om man vill vara analog) skulle absolut med lite innötning i valfri bekantskapskrets kunna växa till allsångshits som "För en lång lång tid" eller "Det kommer aldrig va över för mig", men av alla göteborgsband jag kan komma på att referera till är det nog snarare Hagaliden eller till viss del malmöorkestern Pestens Tid som ligger närmast till hands. "Då stannar vi kvar" är även den en lika delar deppig som pop-peppig historia uppbyggd på bombastiska marschtrummor och med en text som jag utan att veta säkert vågar mig på att gissa har beröringspunkter med bandets splittring - eller något helt annat.

Hur som helst har kvintetten, vars rötter för övrigt befinner sig närmare trettio mil från Göteborg, lyckats halka in bland mina mest spelade låtar sedan singeln släpptes i slutet av maj, och jag ser ingen anledning till att både "Majorna" och "Då stannar vi kvar" inte kommer växa och gro sig ännu mer fast under de resterande sommarmånaderna. Trots att jag inte riktigt har någon att dela de där vingliga stegen i Majornanätterna med. Men det är faktiskt rätt okej att möta soluppgången ensam efter en flaska vin eller två också!

"Ingen skulle vara den som sade 'jag vill stanna kvar'. Jag vill stanna kvar".
Michael Porali