söndag 30 juni 2013

Inga goa gubbar i Götet?

Inte så vanlig i Göteborg?
Stockholm har Ulf Lundell, Stefan Sundström, Johan Johansson, Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij och många fler.

Det finns många gubbar med efternamn från huvudstaden, av de ovanstående är alla utom Winnerbäck dessutom uppvuxna i eller nära Stockholm.

Men hur kan en genré som är så vanlig i Stockholm knappt finnas alls i Göteborg?

Göteborg har istället gott om popartister och popband, och några av dessa blir väl gubbigare med åren. Men varför finns ingen göteborgsk Ulf Lundell eller Lars Winnerbäck? Det närmsta man kan komma är väl Håkan Hellström, som tvivelsutan var inne och nosade på gubbrocken på den utsökta Ett kolikbarns bekännelser och även ibland på senare skivor.

Men göteborgarna tycks hellre spela i band. Ska man se det som ett utslag av göteborgsk kollektivism? Eller stockholmsk individualism?

Samtidigt. Det finns ju göteborgska soloartister - både män och kvinnor - som är i närheten av det här med gubbar med efternamn. Maud Lindström, Loke Nyberg, Emanuel Blume, Christina Kjellsson och Troublemakerssångaren Blomgrens suveräna soloskiva för att bara nämna några. Intressant nog är ju de flesta av dessa inflyttade göteborgare. Men ingen är så framgångsrik och profilerad som stockholmarna.

Trots att Evert Taube föddes på Vinga så framstår det alltmer som om den siste göteborgaren med efternamn dog för snart femton år sedan med Björn Afzelius eller möjligen med Totta Näslund för åtta år sedan. Men även Afzelius och Totta var inflyttade. Så vad är det med göteborgska soloartister?    

Vad tycker du enna?

lördag 29 juni 2013

Så kom Ginzaskivorna häromdagen

Beställ och du ska få.


Nomadsskivan är särskild värd att nämna eftersom den dels är av det tuffa 10"-formatet och dels färgad vinyl. Läckert. 


Skamlöst skryt

Har du tillgång till Miljöpartiets medlemstidning Grönt så kasta en blick på kultursidorna i nya numret där eder bloggare skriver en liten artikel.

fredag 28 juni 2013

Bejaka dina lustar och ge livet allt (Hela Huset Skakar)

Inte var det bättre förr. Sommaren 1995 läste jag i punkfanzinet Skrutt om Hela Huset Skakar. Ett mångårigt band från Stockholms södra förorter men med skånsk sångare och frontman i Lennart Markebo. Jag tyckte bandet verkade riktigt bra och fantiserade kring hur de lät. Blås, gitarrer, piano... Ja, det var så vi gjorde förr om åren. Som jag skrivit tidigare fanns det ingen möjlighet att kolla upp små obskyra band stup i kvarten om man bodde i Tranemo i mitten av nittitalet. Så jag läste artikeln i Skrutt igen och fantiserade vidare.

Några år senare visade det sej att Fredrik hade deras LP Moralisk upplösning och jag lånade den. Punkrökare som "Leva livet" och "Släng dej i väggen" passade mej alldeles utmärkt, de många mer bluesorienterade låtarna var kanske inget jag spisade till vardags men de var sköna och har vuxit med åren och den extatiska "Så gott med rostat bröd" bjöd på en devis jag tagit med mej genom livet (just det - Bejaka dina lustar och ge livet allt).

För några år sedan tog jag "Så gott med rostat bröd" med på ett Roskildeblandband, hela festivalen satt jag och hoppades på att någon som gick förbi skulle känna igen låten och bli glad över att höra den. Jag väntar ännu.

Hela Huset Skakar är verkligen den perfekta mixen av progg, blues och punk - och till detta Markes breda skånska. Tänk er punkattityd och -energi, samtidigt som musiken snarare ligger inom proggens och bluesens domäner. Ett otal medlemmar har passerat revy genom åren, bland tidigare medlemmar finns bland annat Guld-Lars (KSMB & Köttgrottorna) och Håkan Persson (P3-veteran).

Jag köpte så småningom även samlingsskivan 1976-1995 där det mesta utom just LPn fanns med och den 1997 helt nyutkomna Ännu mer. På samlingsskivan fanns det gamla klassiker som "IQ 25" och "Ingenting är som en starköl" och en hoper då helt nya låtar, där "Sommar uti hagen" (cover på Gudibrallan), "City mail tjej" och inte minst "När hippien kom till stan" sticker ut. Kul grepp att göra en låt om hur mycket bättre saker blivit sedan 1960-talet.

Det finns ett par band som är sorgligt bortglömda och undanskuffade ur det allmäna musikmedvetandet, Hela Huset Skakar är ett sådant band. Hittar du någon av deras skivor så passa på!

Men utöver någon låt har jag fortfarande inte hört det där pianot som jag fantiserade mej till att de hade i sättningen - undrar varifrån jag fick det?

Vila i frid Anders Burman

Svenskt musikliv blev en viktig själ mindre igår.




Och naturligtvis hur många fler skivor som helst...

Uppdatering 19:12: Det är ju fruktansvärt pinsamt hur jag kunde missa/glömma att den gode Burman producerat Perssons Packs två första skivor. Jag skäms.

onsdag 26 juni 2013

Dagens fynd

Vilket låt med Calexico.

Country-texmex-blues-singersongwriter-kalladetvadduvill.

Ser fram emot spelningen på Roskilde nästa vecka.

tisdag 25 juni 2013

Knark-Håkan

Hur har Håkan Hellströn kunnat bli så folkkär med de här texterna?
Hem & skola och Siewert Öholm har definitivt tappat mark.

"Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem"

("Känn ingen sorg för mig Göteborg")

"Jag sålde 14 gram marocko finest
I korridoren på Åvägens studenthem"

("Dom kommer kliva på dig igen")

"Jag tror det var Daniel som sa
Jag visste att du skulle komma tillbaks
Tillbaka till stan som en nattfjäril mot ljuset
Tillbaka till knarket, och jag stod där med ögonen slutna
Så som man gör inför långa vägar"

("Långa vägar")

lördag 22 juni 2013

Tomas Andersson Wij årets Taube-stipendiat

"Han är en unik rockpoet som med uppfriskande allvar står fast vid dygder som musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup" skriver Tidningen Vi i ett pressmeddelande

Hösten 2000 dök TAW och framförallt "Landet vi föddes" i upp lite överallt. Jag gillade vad jag hörde och upptäckte under vårvintern 2001 resten av Ett slag för dig-skivan. Sedan dess har han funnits med. För snart tio år sedan lyssnade jag massor på den då aktuella Stjärnorna i oss och var redigt tjurig på Hultsfredsfestivalen som inte bokade honom den sommaren.

Tomas Andersson Wij är verkligen en av mina favoritlåtskrivare. Inte minst uppskattar jag hans mångsidighet, trots att han är urstockholmare har han gjort några av de bästa landsbygds- och småstadsskildringarna som finns. Det är han, Plura Jonsson och några till som klarar av att på ett övertygande sätt beskriva såväl storstadens puls som småstadshotell som skogsvägar och gärdsgårdar. Kanske allra bäst binds allt detta samman i "Blues från Sverige".
  
Skivorna som följde på Stjärnorna i oss är lite ojämna i mitt tycke. Där finns mästerverk som "Värmlands indianer" och "So long", men helheten blir ändå klart svagare än på Ett slag för dig och Stjärnorna i oss. 2010 års Spår har jag inte lyssnat på många gånger.  

Men förra året gjorde TAW en storstilad comeback med Romantiken. En riktigt bra skiva från den inledande Stockholmshymnen "Långa vägen hem" till Slasreferensen i avslutande "Ljuset här i rummet". Däremellan finns pärlor som "Jag är på väg till dig", "Sturm und drang", "Då kör vi då" och "Kärlek 95". Om jag någonsin tvivlat på TAW försvann tvivlen helt när jag tog mej ann Romantiken. 

hemsidan finns frikostigt med kommentarer till de flesta låtar (med undantag för de två senaste skivorna men det kommer väl säkert med tiden). Att surfa runt och läsa de små berättelserna gör att låtarna växer, de får ett eget liv och ibland en ny innebörd. Vad låtarna handlar om för mej visste jag redan, men att dessutom få en berättelse från låtskrivaren själv, och ofta mer än de pliktskyldiga två-tre meningar man annars kan få hålla till godo med. Kanske är det något av det jag gillar bäst med TAW? Han vill berätta, han vill att vi ska lyssna och ta del av det han har att säga. 

I nästa nummer av Tidningen Vi kommer en intervju med honom, ser fram emot den. Intervjun i Värvet i våras var riktigt hörvärd. 

Jag hoppas Taube-stipendiet sporrar till fler konserter och en uppföljare till Romantiken. Tydligen ska det vara något speciellt med TAWs konserter i Hagakyrkan, Göteborg. Vad sägs om att spela där i höst igen? Jag vet en nyinflyttad Göteborgare som kommer vara där isåfall.  

fredag 21 juni 2013

Retro man

Har just beställt vinylskivor från Ginza. Det har jag inte gjort på femton år.

Midsommarmusik

Vad finns det då för musik om en dag som idag?

Strebers komponerade tidigt 1990-tal en punkballad som heter duga med "Midsommarvisa". Ängar, röda läppar, vit klänning och allt, i Streberstappning!

Och firar du midsommar i stan bjuder en av Eldkvarns mer kända låtar kanske lite överraskande på en midsommarreferens. "Det var midsommarafton på lyckliga gatan. Jag gick till ett gathörn och sen gick jag tillbaka" sjunger Plura i "3:ans spårvagn genom ljuva livet". Det hele ska ha inträffat en midsommarafton på Rörstrandsgatan i Stockholm.

En annan som en gång gillat att skriva om midsommar är Blomgren, sångaren i Troublemakers, som även släppte en utmärkt soloskiva i mitten av 1990-talet. "Midsommarskröna" finns i både Troublemakers- och soloversion. Även flera andra av de gubbiga sjömansvisorna på Blomgrens soloskiva passar bra i midsommartid, tyvärr finns den inte på Spotify men går att ladda ner på Secondklasskids.

Och om du är sliten i morgon bittida har Pugh Rogefeldt gjort en låt om det. "Hare nu så bra" handlar om en solig midsommardag efter en midsommarafton som uppenbarligen bjöd på både en och tre snapsar.

onsdag 19 juni 2013

Roll on Bob

I morse bokade jag en speciell konsertbiljett. Det är den 72-årige Bob Dylan som kommer till Köpenhamn i oktober. Han spelar på med Dylanmått mätt lilla Falconer Salen och jag fick plats på rad två. Det är skillnad mot när jag sett honom på Scandinavium, Kinnarps Arena i Jönköping och Malmö Arena. Kanske är detta sista gången jag ser honom live?

Jag tillhör inte de som tycker Dylan är kass live, däremot är han minst sagt ojämn. Ibland är han aptråkig och ibland fantastisk, detta kan inträffa under samma konsert. Men jag tror förutsättningarna för en glimrande konsert är bättre på en liten arena. Dessutom var senaste skivan, förra årets Tempest, mycket bra och setlistorna under vårturnén i USA dominerades helt av material från de senaste tjugufem åren. Kanske har Dylan insett att det är vad han gör bäst?

Med tanke på hur bra skivorna han släppt sedan 1989 års Oh mercy och framåt är så är jag nöjd. Jag hör hellre en mörk blueslåt från någon av dessa skivor än en pliktskyldig "Blowin in the wind".

Sedan 1988 har den lille mannen från Minnesota åkt runt runt runt i främst Nordamerika och Europa för att kväll efter kväll spela för sin publik. På något sätt känner jag på mig att det i höst blir sista gången jag ser honom. Jag vet inte varför, men det är en känsla jag har. En oktoberkväll i Köpenhamn. Jag har plats på andra raden.  

"Shine your light, move it on, you burn so bright, roll on Bob.
"

Soniceffekten

Sonic Magazines lista över de hundra bästa albumen fortsätter ge svallvågor på nätet.


Last.FM-statistiken över Stina Nordenstams And She Closed Her Eyes - albumet de rankade som etta.

tisdag 18 juni 2013

"Det är karma, detta händer på grund av att vi är på väg mot svikarfestivalen."

Några goda vänner åkte till det Hultsfred som flyttat till Stoxa och Sigtuna. Jag blev nyfiken på hur festivalen skulle vara och eftersom Minnenas Motell gör anspråk på att täcka mer musik än man först kan tro bad jag Sofia Hjort skriva något om festivalen. Så välkommen som gästbloggare Sofia, hur var det i Stockholm?

Det var på ett hostel i Istanbul som ryktet nådde mig: Hultsfredsfestivalen flyttar från Hultsfred till Sigtuna. Eftersom det var i samma veva som Tommy Nilssons påstod sig byta namn till Tommy Black, fast det bara var en löjlig reklamkampanj, kändes ryktet mer som ett jippo än verkligt. Jag som redan köpt biljett till festivalen skulle ju till orten som festivalen fått sitt namn ifrån och inte till någon gammal och i festivalsyfte oprövad golfbana utanför Stockholm!

Väl hemma i Sverige och med bättre fungerande 3G-nät visade det sig att ryktet var sant. Vi som köpt biljett fick ett mail där flytten konstaterades och vi fick drygt en månad på oss att fundera på om vi ville ha kvar biljetten eller byta tillbaka den mot pengarna. Det blev en ganska velig månad men tillslut bestämde jag mig för att behålla biljetterna, delvis för att alla artister jag ville se flyttade med upp till Sigtuna och delvis för att jag tänkte att det kunde vara kul att se hur det här egentligen skulle bli. Hur skulle det kännas att gå på en festival som svikit orten Hultsfred och som backas av ett monsterbolag med ett stort och hotande kapital mitt under festivaldödsepidemin?


"Det blev en ganska velig månad men tillslut bestämde jag mig för att behålla biljetterna"

En onsdag knappt två månader senare är vi på väg upp till den nya Hultsfredsfestivalen. I vårt sällskap är alla fyra något förvirrade. Det känns ologiskt att åka mot Stockholm när vi är ju på väg mot Hultsfredsfestivalen. Jonatan berättar att han tänker sig festivalområdet som om det befann sig i Hultsfred, att det där bandet borde spela på den där scenen, men att han gång efter gång fått påminna sig själv att festivalen flyttats. Innan vi ens lämnat Göteborg fastnar bilens baklucka med all vår festivalpackning inuti. Den sitter som sten och rör sig inte en millimeter trots att vi bänder och drar i den. Den tredje bilmekanikern som försöker lyckas tillslut förlösa vår packning med våld och erfarna händer och efter det skrockar någon av oss och kläcker ur sig att det är karma, att detta händer på grund av att vi är på väg mot svikarfestivalen.

Tillslut, efter att ha kört fel på grund av en felaktig markör av området i festivalens egna app och dålig skyltning, anländer vi till festivalområdet. Vi bor på lugn & grön camping och där är det redan många som, kvällen innan festivalens start, slängt upp sina tält och sitter utanför och dricker en och en annan öl. Vi lyckas få en riktigt bra plats på en kulle under några tallar. På campingområdet finns det en del matstånd och en förväntan i luften. Det känns att detta är premiärfestivalen för många besökare, en känsla som finns kvar hela festivalen, inte minst på grund av det ohyggliga knöandet framåt i publikhavet under de största och mest röjiga akterna som Arctic Monkeys och Fatboy Slim.

Vi startar festivalen på torsdagen med att se MEW på Green, den största scenen. Vi är där en halvtimme innan konserten startar och hamnar mitt framför scenen i andra raden, vilket är en av fördelarna med att vara på en festival med en fjärdedel så mycket besökare som den kan ta. Efter detta lärde vi oss att vi kunde gå en kvart innan från campet och ändå få väldigt bra platser.

Men det är inte alla spelningar som drar lite publik. Det är säkert en femtedel av festivalens besökare som ser Daughter på den näst minsta scenen White. Sångaren Elena Tonras leende sprider sig enda bak till oss där vi står längst bak i tältet, efter att ha kommit dit i tredje låten. Hennes förvåning när många av besökarna sjunger med i låtarna gör att hon fnissar i ungefär alla mellansnack.

Eftersom det blir alldeles för långt att recensera alla 17 artister vi hörde och såg listar jag här de fem bästa utan inbördes ordning och inte ens med motivationer varför de finns med på min lista (recensioner kan ni googla fram själva, jag håller med om allt som är bra): Hästpojken, Nordpolen, Two Doors Cinema Club, Arctic Monkeys och The Flaming Lips. Okej, en liten motivation till The Flaming Lips. De är festivalens tuffaste. Wayne Coyne står med silvrig kostym på ett altare av någonting som ser ut som utomjordiska maneter som sprider sig över scenen under blinkande sladdar och den psykedeliska musiken är någonting som jag kommer lyssna in mig mer på.

Annat observerat är att det finns alldeles för få bajamajor och duschar, att toapappret inte fylls på tillräckligt snabbt, att det inte finns tvål på festivalområdet förrän på fredagen och att det inte finns på campingområdet överhuvudtaget under festivalen och att besökarna inte får ta med sig maten de köpt på det avspärrade matområdet ut till scenerna på grund av någon tvist med kommunen. Och den dåliga skyltningen till området då, som jag gnällde på tidigare. Det märks att FKP Scorpio vill spara pengar, även om ryktena talar om stora akter även nästa år. Det är såklart artisterna som drar mest, speciellt av förstagångsbesökarna, och det vet tyskarna om. Men för att få besökare som återkommer år efter år måste de satsa lite mer på besökarna, om så bara med några fler bajamajor. Detta, och ett nytt namn som inte anspelar på den frånflyttade orten, kanske kan tvätta bort svikarryktet från festivalen. Och då kan det bli riktigt, riktigt bra.

måndag 17 juni 2013

Sator kom, spelade och segrade

Som utlovat en egen recension av Sators spelning på Hultsfredsfestivalen i fredags. 

Vid midnatt på fredagskvällen samlades en stor publikskara framför RP-scenen. Det var dags för de legendariska dalmasarna att åter spela på en scen vid Hulingens strand. De slog tidigt fast att det bara finns ett Hultsfred. Bandet kom hem igen i fredags.


Jag tror ingen blev besviken på den ösiga punkrocken som levererades från veteranerna. Under låtar som "I wanna go home" och "I'd rather drink than talk" var publiken i extas. Fast de hade gärna fått spela "What you are is what you get" och "We're right, you're wrong" också, men varför klaga på en utmärkt konsert? 

Publiken var en av de äldre på festivalen och åtskilliga Hultsfredsbor hade tagit sig till festivalområdet en kväll som denna - men så finns det oxå en särskild relation mellan Hultsfred och Sator.

Här har de inlett turnéer och Sator har spelat på Hultsfredsfestivalen många gånger. Under festivalens tio första år spelade de i varierande former på alla festivaler utom en. Även efter det första decenniet har bandet spelat flera gånger på olika scener på den kära Hultsfredsfestivalen.

Jag minns 2005, när festivalen firade tjuguårsjubileum. Alla kvällar 20.05 spelade en hemlig akt på Pampas. Sista kvällen hade rykten gått om att Kent skulle spela, om jag inte minns helt fel spelade de i Finland den dagen, så varifrån folk fick det förstod jag inte. Själv stod jag där och hoppades på Sator, Docenterna eller något liknande och blev själaglad när Chips Kiesbye, Kent Norberg och de andra gick på scen. En annan som blev själaglad var den här på bloggen ofta omnämnde Fredrik Virtanen.

I fredags såg Chips Kiesbye ut som en amerikansk gubbrockare i hatt, skägg och långt hår, Kent Norberg var tuff i skinnväst, Heikki Kiviaho studsade än hit och än dit, Hasse Gäfvert myste bakom sin alldeles för lågt mixade synth och med sin retromick och Micke Solén röjde bakom trummorna.

Jag har sett Sator tre gånger genom åren och de har aldrig varit så bra och taggade som i fredags

Och förresten, Hultsfredsfestivalen kommer tillbaka nästa år skriver Barometern! :)

Sonic-fejden

Det är inte bara jag som reagerat på Sonic Magazines visserligen mycket läsvärda och i flera stycken riktigt bra lista över de hundra bästa svenska skivorna någonsin.

Fredrik Virtanen är förbannad i dagens Aftonbladet.
Jag fattar, klart att det är humor.
Men ingen som bryr sig det minsta om musik som konstform skrattar.
Det är som att hoppa över ”The Sopranos” på en lista över världens 100 bästa tv-serier. Det är som att förneka Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det är som att välja bort The Beatles ”Revolver”.
Vilken skiva saknar han? 


söndag 16 juni 2013

Hultsfredsfestivalen lever

Hultsfredsfestivalen lever. Ja, så känns det faktiskt (även ifall en promenad på fredagskvällen snarare gick i minnenas tecken). 

Entusiasterna i "This is Hultsfred"-föreningen har lyckats återstarta Hultsfredsfestivalen på plats vid Hulingens strand. Campingen låg på gamla Pampasfältet och från vårt camp såg vi Stora Dansbanan och med lite god vilja Teaterladan. Helt klart surrealistiskt. Och väldigt trevligt.  

På campingen fanns kanske hundra tält och en god service från ridklubben som sålde fika och handbollsklubben som hade förvaring och mobilladdning. Klassiskt Hultsfredskoncept, där lokala föreningar är med och driver festivalen framåt. Något som däremot inte var klassiskt Hultsfred var de korta avstånden. Stå och frysa på en konsert, kunna gå ned till tältet och hämta en tröja och komma tillbaka på nästa låt!   

Alla var på gott humör, stämningen var bra och såväl vakter som poliser trevliga. Mysigt är ett ord jag tycker sammanfattar helgen väl. Och tänker man på att föreningen bildades för två månader sedan och släppte de första banden 1 maj var arrangemanget verkligen imponerande. Även ifall den vegetariska maten lämnade en del att önska, men det blev bättre ju längre festivalen pågick.

Första bandet för egen del var Mire Kay på Stora Dansbanan på fredagseftermiddagen. Ganska introvert och stämningsfullt med mestadels akustisk gitarr och cello. Det kändes bra, även ifall jag undrar om inte en sittande publik passat bättre?

Stora scenen hette RP-scenen, till Rockpartys minne, och först ut där var stjärnskottet Miriam Bryant, som kul nog spelade både på Hultsfred Stockholm och riktiga Hultsfredsfestivalen. Hennes låt "Finders Keepers" har jag kommit på mej själv med att nynna på åtskilliga gånger efter konserten. Riktigt catchy, inte konstigt att hon blivit så populär.

När ishavsvindarna från Hulingen blev för kalla på fredagskvällen gick Agnes, Jenny och jag till Teaterladan och såg Hurricane Love. Trots att Malmöbandet bara har en låt på Spotify och rimligen utöver den är okända för nästan hela publiken lyckades de frammana ett stort publikstöd, inte minst på grund av de karismatiska sångarna. En synth låg långt fram i ljudbilden och gav soundet ett skönt driv.       

Efter Hurricane Love var det dags för festivalens verkliga höjdpunkt. SATOR! Men de förtjänar en egen recension, så de återkommer vi till senare. Jag tror inte någon gick besviken från deras spelning.  

Först bandet jag på lördagen var Riddarna, vilka Michael pratat väl om i flera år. Tremannabandet med dystra texter på svenska och spänstig lite progressiv tung rock gav mej klara November-vibbar. Andra referenser som dök upp i huvudet var Magnolia, Kebnekajse och Black Sabbath. Deras glada uppträdande stod i skön kontrast till musiken och texterna. Jag måste kolla upp Riddarna närmre!   

Några timmar efter Riddarna äntrade Göteborgspunkarna Trubbel samma Teaterlada. Och med sej hade de sommarens kanske tuffaste doakör med bland annat Riddarnas sångare. Trubbel, kören och dess publik röjde som det anstår en klassisk Teaterladanspelning. Och när Perverts "Ronka" kom som extranummer hände det som numer sker kanske varannat år. Eder bloggare lämnade glasögon till första bästa vän (i det här fallet lyckligtvis sambon) och kastade sej glatt ut i röjet. Med tanke på tilltagande ålder kändes det skönt att "Ronka" inte är en särskilt lång låt.
Men vad kul det var :)

Efter Trubbel och en langos var det dags för The Nomads på RP-scenen. De inledde med "Miles Away" från fjolårets comebackskiva Solna. Jag minns hur jag sitter hemma och kollar på ZTV-sändningen från bandets tjuguårsjubileum på Hultsfred 2001, de gästades av bland andra Jello Biafra, Wayne Kramer och Nicke Andersson. En bokning av The Nomads kändes helt rätt till en Hultsfredsfestival som denna. Bandet är tight och samspelt, men lockade tyvärr inte publik i samma utsträckning som Sator. Sedan de släppte Solna förra året tycks de ha kommit igång igen och i våras kom 10"-skivan Loaded Deluxe. De två skivorna tycktes dominera setlistan och inte mej emot.


Vånna Inget fick avsluta festivalen för egen del. Kanske var jag för trött för att verkligen kunna ta till mej konserten, jag gillar röjiga låtar som "Nödsignal" och "Jag ska fly tills jag hittar hem", men avnjöt den bäst sittande. Vånna Inget var ödmjuka inför att spela på den klassiska Teaterladan och förvaltade Hultsfredsarvet med den äran. De kändes verkligen sympatiska. Undrar dessutom om inte deras röjiga punkrock kan bli nästa stora hype? Det vore välförtjänt. 

Vädret? Kyligt och lite regnigt på fredagen. Soligt och gött på lördagen.

Som märks är jag nöjd med banden. En bra banduppställning, inte minst med tanke på hur kort tid hela festivalen sattes upp på. Jag hoppas arrangemanget gick runt eftersom jag tänkte åka tillbaka nästa år. Det här gav mersmak. Hultsfredsfestivalen lever igen.

Men seriöst - var fanns Smålandsrullen?! Mest saknad i år!  

Minnenas promenad

Michael, Joakim, Agnes och eder bloggare tog en promenad i minnenas tecken på fredagskvällen. Det var ett stort ögonblick, inte minst för Michael (tionde Hultsfredsfestivalen) och mej själv (åttonde Hultsfredsfestivalen).


 Över de här broarna har man släpat packning fram och tillbaka ett otal gånger.


Härnere stod Atlantistältet.


Det kunde vara svårt att tro det när man gick igenom träsket, men även de som bodde därnere behövde vatten ibland. 


I det här T-korset på vägen upp mot Ängen kunde man köpa pizza. Vill minnas att byggnaden var gul.


Festivalbesökarna kan lämna Ängen, men spåren av dem finns kvar länge.  


Älskade Ängen. Här bodde jag 99, 00 och 02.


Och så "åkern" eller "klostercampingen" som en del kallade det, ängen som låg mittemot den första Ängen och som användes för första gången 00. Här bodde jag 03, 04 och 05. Notera strålkastarna som finns kvar.  

fredag 14 juni 2013

Come on pilgrim

Jag har skrivit mycket om Hultsfredsfestivalen den här våren och idag bär det av igen. För åttonde året far jag på Hultsfredsfestivalen. Vad som väntar mej vet jag inte riktigt, men jag ser det som en pilgrimsfärd. Jag vill se Hulingen igen, jag vill åka smalspåret igen, jag vill åter se band spela på den klassiska mark som Hultsfreds folkets park är, jag vill gå runt oppe på ängen och kika efter var vi bott genom åren och jag vill inleda festivalsommaren på ett klassiskt sätt. Kommer vi vara 300 personer där? Eller 3000? Det återstår att se.

Och jag tar mej friheten att citera mina egna ord dagen efter att FKP Scorpions tagit med sig namnet till Stockholm. Inte kunde jag då, för mindre än tre månader sedan, tro jag skulle resa till Hultsfred denna sommaren.

Förmiddag onsdag 12 juni 1999. Gassande solsken över Saharaentrén. Jag och resten av campet anländer precis före de långa köerna bildas. De andra går in med tältet för att hitta en bra campingplats, jag stannar kvar utanför med resten av vår packning. Liggandes över packningen öppnar jag en ljummen skakad folköl och inser att ja, det var precis lika härligt att vara på plats som jag drömt om. Andra känner frihetskänslan när de tar körkort, det är inget mot känslan av att ta en ljummen folköl vid sin festivalpackning en onsdagsförmiddag. Där och då inser jag att det här med festival var lika härligt som jag trott redan när jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992.
Jag var på Hultsfredsfestivalen i många år, alla år utom ett från 1999 till 2006. Sammanlagt sju år. Jag har bott mer än 30 nätter på Hultsfredsfestivalens camping, haft några av mitt livs roligaste stunder på festivalen och sett ett otal sjukt bra konserter på festivalens scener.
Vi ses på Sator, Nomads, Vånna Inget, Trubbel och några till.

torsdag 13 juni 2013

onsdag 12 juni 2013

Tillbaka till Sonic?

Efter att ha köpt de tre senaste numren av Sonic börjar jag fundera på om det inte är dags att teckna en prenumeration igen? 


Jag prenumererade på tidningen ett år för ganska så precis tio år sedan, men struntade i att förlänga prenumerationen efter en årsbästalista på tjugufem skivor där jag ägde typ en och var intresserad av att skaffa två-tre stycken till. Då insåg jag att tidningen inte riktigt var relevant för mej.

Men jag upplever att tidningen blivit mer djärv i vad den skriver om de senaste åren - den törs sätta Bruce Springsteen på omslaget och skriva en lång artikel om Peter LeMarc. Det hade de inte gjort för tio år sedan. Men till skillnad från kvällisarna, som mycket väl kan göra detsamma, så är det kvalitet i det man skriver.

Ska nog ta och teckna den där prenumerationen.

tisdag 11 juni 2013

De tjugu bästa trallpunkskivorna, plats 10-1

Här fortsätter listan över de tjugu bästa trallpunkskivorna, läs gärna om skivorna på plats 11-20 i söndagens blogginläggPerioden som behandlas är 1990-1995 och enbart studioalbum får vara med på listan. 

10. Krymlings - Krymplings (1994)
Med sångarna från Dia Psalma, De Lyckliga Kompisarna, Charta 77, Coca Carola och Köttgrottorna i samma band och Johan Johansson och Christian Edgren som producenter kunde det inte bli annat än bra. Någon gång vill jag lyssna igenom skivan låt för låt, mening för mening, för att identifiera vem som sjunger vilken mening. Någon som är på? 
 
9. Radioaktiva Räker - Labyrint (1994)
På samma skolresa som jag köpte Ebba Gröns We're only in it for the drugs och De Lyckliga Kompisarnas Dammsugarförsäljare blues (sic!) på hörde jag för första gången talas om Radioaktiva Räker. En kompis var ute efter deras albumdebut, lite Göteborgshurtigt föreslog jag att han skulle kika på Feskekôrkan. Hemma började vi raskt lyssna på bandet och tilltalades av den snabba trallpunken. Räkerna retade de hårda crustpunkarna, men älskades av oss unga fans. Labyrint är väl egentligen i kortaste laget för att kunna kallas för ett album, och flera av bandets bästa låtar saknas, men albumet är ändå otroligt bra och ett mycket bra exempel på den unga trallpunken. Med tanke på att de flesta andra trallbanden som släppte skivor på de större bolagen hade medlemmar i 25-30-årsåldern stack Räkerna ut då medlemmarna befann sig i tonåren eller de tidiga tjugu. 

8. Strebers - I fädrens spår (1990)
Skivan är för många måhända mer känd som Kallt stål varmt blod, att "+ I fädrens spår" stod tillklottrat nedanför missade i alla fall jag under flera år. CDn ifråga innehåller alltså både miniskivan Kallt stål varmt blod och albumet I fädrens spår. Nåväl, här låter Strebers folkmusikinfluenserna blomma ut ordentligt. Allt från inledningsstycket med fioler till "Balladen om Lilla Elsa", "Sluten cell nr 13", fiolsolot i "Terrorbalans" och punkballaden "Midsommarvisa" doftar folkmusik. Och på tal om inledningen, efter fiolintrot följer låtkvartetten "Betongens kungar", "Makten & härligheten", "39 steg" och nämnda "Balladen om Lilla Elsa". Vilka låtar! Redan där har skivan vunnit mitt hjärta.       

7. Köttgrottorna - Sanningens morgon  (1994)
Köttgrottorna var veteraner när trallpunkvågen drog igång tidigt nittitalet. Medlemmarna befann sig i begynnande eller odiskutabel medelålder och bandet kunde fira tio år mitt under brinnande våg 1993. Likväl kunde de 1994 släppa sin bästa skiva någonsin, trots låtar som "Full och dum" och "Älska mej" är det en genomgående politisk och allvarsam skiva. 

6. Coca Carola - Tigger & ber (1992)
Tigger & ber är en sådan skiva som man lätt glömmer bort hur bra den är. "Gråa herrar" och "Döda dej" är relativt kända hits, men när skivan kommer fram inser man hur den faktiskt är fylld av schyssta punkrocklåtar. Från den inledande BDSM-titellåten (och sånt lyssnade man på som 13-åring?!) till den gömda låten som följer direkt på Travolta Kids-covern "Bli polis".   

5. De Lyckliga Kompisarna - Tomat (1993)
DLK lyckades med det nästan omöjliga, de följde upp en skitbra debut med andraskiva som är nästan lika bra. Egentligen är det väl en smaksak vilken av skivorna som är bäst, på Tomat är det hurtigt, glatt och välproducerat. Tomas Gabrielsson och Johan Johansson har producerat med den äran. Till skillnad från debuten så släpps fler låtskrivare än Mart Hällgren fram och både Sussie Persson och Egil Jansson har "egna" låtar med och ges stor plats i en del av Marts låtar. Ibland blir det kanske lite väl glättigt, men låtarna håller väldigt hög klass. Vid sidan om "Ishockeyfrisyr" finns mindre kända pärlor som till exempel "Egons fest" och "Mina fåglar". 

4. Charta 77 - Tecken i tiden (1995)
När Tecken i tiden släpptes stod svensk nittitalstrall på sin topp, jag minns hur bandet var med i ett musikprogram på SVT och fick prata om nya skivan och spela några låtar. Omslaget är superläckert. Tecken i tiden innehåller några av Chartas bästa låtar; till exempel "Lilla Björn och lilla tiger", "När världssamvetet tog semester" och "En del mornar". Men det finns samtidigt en rad låtar som mest känns som utfyllnad och "Banja Luka" slarvade de bort som en B-sida. Det gör att en fjärdeplats får räcka. Kanske låter detta som en diss, men det handlar ju om att förklara varför den inte kvalar in bland de tre bästa trallpunkskivorna.      

3. Dia Psalma - Gryningstid (1994)
Bandet som Ulke, Ztikkan och Stipen startade efter Strebers sista turné lät mycket riktigt höra talas om sig. Med Gryningstid nådde ett svenskt punkband ut till större publik än några gjort sedan Ebba Grön och KSMB var aktiva mer än ett decennium tidigare. Dia Psalma uppmärksammades i tevenyheterna, spelade på Gröna Lund och Liseberg och fyllde musikföreningars lokaler runtom i landet. Starkt inspirerade av såväl hårdrock som folkmusik fick Ulke och de andra ihop en riktigt bra debutskiva som förvaltade Strebersarvet men samtidigt bröt ny mark. Visst, en och annan text är lite pubertal, men det är en del av charmen. Och Dia Psalma har haft en osviklig förmåga att locka nya unga fans.     

2. Charta 77 - Grisfesten (1993)
Chartas Magnum Opus. Idén om ett konceptalbum kring att växa upp i en småstad håller hela vägen ut, från det inledande punkareposet "Kungarna af stan I" till den avslutande rödvinsindränkta pianoballaden "Jag". Precis som flera andra skivor på den här tjugu-i-topp-listan är Tomas Gabrielsson producent, är han svensk nittitalstralls grå eminens? Över texterna vilar nostalgi och ett vemod. Per Granberg minns vänner som försvunnit och som blivit kvar,  fotbollslaget han aldrig platsade i, en annan tid när "a-lagare var trevliga pilsnergubbar" och när han och en kompis som sextonåringar drack folköl i sommargräset. En kärlekssång till hemstaden Köping finns naturligtvis också med i "Vår Stad",  när jag var i Köping förra sommaren kunde jag konstatera att kyrkklockan blivit lagad.         

1. De Lyckliga Kompisarna - Le som en fotomodell (1991)
Riktigt vad det är som gör De Lyckliga Kompisarnas debut så otroligt bra är inte lätt att säga. Är det melodierna? Gitarrslingorna? Kombinationen av tokroliga och allvarsamma texter? Eller är det helt enkelt en fantastisk välkomponerad samling bra låtar? Egentligen är det nog ganska jämnt skägg mellan ifall Le som en fotomodell och Grisfesten ska toppa listan, kanske är det en humörfråga? Låt oss göra ett experiment, byt ut Mart Hällgrens röst mot en growlare eller någon som skriker fram råpunk, visst skulle det funka på överraskande många låtar? DLKs debut är mer manglig rent musikaliskt än man ofta tänker på. Skivan gavs ursprungligen ut på LP med ett helt annat omslag och endast de fjorton första låtarna. På CDn la man till några tidigare singelsläpp och gjorde en redan bra skiva ännu bättre.   

Och så brasklapparna...
Storfavoriter som Tuk Tuk Rally, Big Fish och Johan Johansson är föga överraskande inte aktuella för listan eftersom de knappast spelade trallpunk även ifall de huserade på Beat Butchers och Birdnest. Samma öde drabbar efter viss tvekan och vånda även 23 Till och Troublemakers. Och sen finns det en rad bra trallband som aldrig släppte album eller tillräckligt bra album, bland dessa finns t.ex Gymnastiken, Hans & Greta, Finkel Rokkers och Vacuum.

Går det att lista mer?
Kanske finns det anledning att återkomma med en topplista på singlar, livealbum och samlingar från samma tidsepok? Visst är det fantastiskt hur mycket bra musik som släpptes under första halvan av nittitalet? Vilka är dina favoriter?

måndag 10 juni 2013

Det verkar vara något på gång

 http://www.winnerback.se/

"Hosianna" var en av de nya låtarna som var med på den utmärkta höstturnén 2011. 

Ljug för mig, ljug för mig! - Håkan Hellström i Slottskogen

Jenny Hellström var på konsert i Göteborg i helgen. 

Håkan Hellström på hemmaplan. Och inte bara på hemmaplan, utan i SLOTTSKOGEN, en solig lördag i juni. Det känns som om alla jag känner i den här stan är där, och jag vill möta upp alla och träffa alla och det går sådär, men alla som är här ikväll delar ändå någonting, oavsett var framför scenen på Slottskogsvallen vi står.

Håkan Hellström skriver om livet så som det är. Hans musik har varit med mig sedan jag var 14 år och jag har sett honom live flera gånger. Men det här var någonting mer än så.

Som göteborgare sedan tre år och nykär i livet och staden och alla magiska människor här, som också känner igen sig i Håkan Hellströms texter, blev denna upplevelse något av ett nirvanamoment. Speciellt under låtar som ”Nu kan du få mig så lätt”, ”Ramlar”, ”Kom igen Lena”, ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” och ”Du är snart där”. Låtarna från nya skivan briljerar förstås också, och det känns som att hela publiken redan kan vartenda ord på nya skivan.



Marken skakar, alla sjunger med, folk gråter och hoppar och skriker och dansar. Han spelar i tre timmar och jag funderar efter cirka två och en halv: ”Vilka har han INTE spelat än?” Tomas Öberg från bob hund kommer in och briljerar (iklädd mask!) vilket är en kul och oväntad överraskning.

Mellansnacket är lite hackigt och slött precis som det alltid är, och som vanligt med Håkan Hellström blir denna virrighet en stor kontrast till de sylvassa låttexterna, som ikväll glänser lite extra.

”Du är snart där”, som konserten avslutas med, till fyrverkerier och tårar, ges verkligen rättvisa. Det ÄR en arenalåt som det ska skrikas med i av hjärta och smärta, och jag älskar att han låter den komma så, sist och till sin fulla rätt.

”För jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än
(Ljug för mig, ljug för mig)"


Och konserten sammanfattas ganska bra av att Håkan när han i slutet av samma låt sjunger: ”Håkan, du var bättre förr” och möts av högljudda protester från publiken.

Håkan, du var bäst ikväll.

söndag 9 juni 2013

De tjugu bästa trallpunkskivorna, plats 20-11

I sitt senaste nummer listar Sonic Magazine de hundra bästa svenska skivorna, listan innehåller mycket bra och jag ser fram emot att köpa tidningen och ta del av texterna. Icke desto mindre gör det mej förgrymmad att redaktionen helt missat den svenska trallpunkvågen på 1990-talet. Denna gyllene epok i svenskt musikliv är väl värd att uppmärksamma, vilket trogna bloggläsare redan märkt av. Här kommer därmed i två inlägg de tjugu bästa trallpunkskivorna. Perioden som behandlas är 1990-1995 och enbart studioalbum får vara med på listan. Vi börjar med platserna 20-11.    

20. De Lyckliga Kompisarna - Sagoland (1995) 
Jag köpte bandets tredje skiva Sagoland omgående efter att den kom ut våren 1995, men jag kände nästan direkt att något saknades. Här framträdde ett betydligt mer vuxet och faktiskt något tråkigare DLK. På husvagnssemestern 1995 lyssnade jag på skivan gång-på-gång för att se om den trots allt inte nådde upp till samma höjder som Le som en fotomodell och Tomat, men tvingades inse att den inte gjorde det. Med tanke på vilka skivor den jämförs med är det förstås inte lätt, trots låtar som "Sagoland" och "Brevet". Och med tanke på att flera låtar från 1994 års EP Dammsugarföljare Blues (sic) liksom den utmärkta Total Egon-covern "Älvsborgsbron" är med undrar jag om inte bandet hade lite ont om material?
     
19. Hiroshima - Våld föder våld (1995)
Hiroshima är kanske det minst kända av banden på den här listan. Söderhamnspunkarna vann gillande hos Rosa Honung Records och fick med en låt på den sista Kakafonisamlingen och ge ut ett album. Influenserna från Asta Kask och Cosa Nostra skiner igenom, även ifall sångarens brutala röst ger bandet ett mer eget sound. När jag intervjuade dem i Mitt i Skiten #2 berättade bandet att han fått sin röst genom "att dricka stora mängder starksprit och sjunga Exploitedlåtar i tonåren". 

18.  Charta 77 - Hobbydiktatorn (1992) 
Med Hobbydiktatorn tog Charta steget in i sitt nittitalssound efter den engelskspråkiga utflykten under ett par album. Här föddes det moderna Charta 77 och bandets verkliga storhetstid inleddes. Här finns flera klassiska hitlåtar, även ifall skivan i sin helhet hade vunnit på att kapas med några låtar.
 
17. Charles Hårfager - Knapra och fly (1995)
Skatepunk på svenska men med en dödsmetaltrummis? Ja, ungefär. Resultat blev snabba låtar med dystra texter och catchy melodier. När jag praoade i Tranängskolans uppehållsrum i nian spelade jag flitigt den här skivan i uppehållsrummets stereo. Det hade sina goda sidor att ha makt över nycklar och CD-spelare.       

16. Strebers - Till en vän (1992)
Några dagar in på 1992 körde Strebers trummis och textförfattare Johnny Rydh tragiskt nog ihjäl sej. Detta blev såklart början till slutet för det stilbildande punkbandet från Strängnäs. Ulke och Ztikkan gjorde tillsammans med producenten Tomas Gabrielsson och en trummaskin färdigt bandets sista skiva, till stor del på texter Johnny Rydh lämnade efter sig. Förstalåten "Högervindar" är närmast en trallpunklåt i kvadrat, komplett med en EG-diss och allt. Efter en höstturné med den tidigare dödsmetaltrummisen Stipen bildade de tre ett nytt band, som skulle bli den svenska punkens mest framgångsrika band sedan Ebba Grön. Vi lär få anledning att återkomma till det nya bandet. 

15. Mögel - Ditt ljug (1993)
Mögel var vid tiden för albumdebuten Ditt ljug mer rutinerade än de flesta andra punkband. Ända sedan de startat på Tullens fritidsgård i västra Borås nästan tio år tidigare hade de spelat punk för en mer eller mindre stor publik av Boråspunkare. Bandet hade lite av kultstatus och jag minns hur tufft de från Tranemo tillresta 14-åringarna tyckte det var när gitarristen Micke och trummisen Jörgen dök upp som vanliga besökare på Knallepunkgalan 1995. Skivan är mer hårdkokt än de flesta andra från samma tid och skiljer sig ganska mycket från de engelskspråkiga plattor bandet senare gav ut.  

14. Harlequin - Ont (1995)
Harlequin var sannolikt ett av trallpunkens mest egensinniga band. Här kombineras tvåackordspunk från Skaraborg med akustisk gitarr och texter med poetiska ambitioner. Ett par av låtarna är tonsatta Dan Andersson-dikter. Tråkigt nog kom det inte någon mer skiva.  

13. Räserbajs - Noppriga tights och moonboots (1995)
Räserbajs enda album är riktigt starkt, trots att några av bandets bästa låtar, "Kungar och knektar", "Kung av Guds nåde" och "Sossarnas fel", faktiskt inte är med på skivan. En viss brist på låtmaterial märks då flera covers och låtar från Fina flickor-singeln finns med. Likväl är det en skiva som håller mycket bra än idag.

12. Coca Carola - Läckert (1994) 
Coca Carola följde upp debuten Tigger & ber med en nästan lika bra andraskiva. Skivan innehåller inga dalar och ett par rejäla toppar. Och när Mart Hällgren bidrar med stämsång kan inget gå fel. 

11. Cosa Nostra - Eldar (1994)
De flesta av de mer framgångsrika trallbanden kom från Stockholm och Mälardalen, men även Skaraborgs punkscen stod sig stark. Cosa Nostra lyckades med konststycket att bli något eget, trots arvet från Asta Kask. Bonni och Bjurren såg till så Cosa Nostra fick stå på egna ben utan att luta sig mot Astaarvet. Resultatet blev lysande. Och är det inte dags att de eviga strulpellarna på Rosa Honung får upp den här och Cosa Nostras andra tidiga alster på Spotify?

Nedan en playlist med vad som fanns på Spotify. Inom kort fortsätter listan med platserna 1-10.

fredag 7 juni 2013

Boråsare, det finns en skivaffär i stan igen

Veckan har till stor del tillbringats i Sjuhäradsbygden och på en affischtavla i Borås såg jag ett anslag som gjorde mej glad. Det verkar som om min förra hemstad fått en efterträdare till anrika Hold On Records.

onsdag 5 juni 2013

Ett minne från en annan 5 juni

Jag, Joakim och Emmali tog 4:ans spårvagn genom ljuva livet ned till Mölndals stadspark 5 juni 2007. Nästan på dagen sex år efter att jag köpte min första Eldkvarnskiva såg jag dem live för första gången.

Ur en av mina bloggposter om Eldkvarn & mej.

tisdag 4 juni 2013

"Och även om jag älskar lyriken så kom jag för musiken"

En gästbloggning signerad Michael Porali.   

Jag kom inte för att se pojkar spela över i baren,
inte för spotten och slagen.
Och även om jag älskar lyriken så kom jag för musiken.

Med några av de rader som inleder stockholmssextetten (åtminstone på scen) Tysta Maris senaste livstecken Musiken inleder jag också min text om nämnda album, just för att det i mångt och mycket är precis vad det handlar om. Musiken. Eller snarare känslan i den. För visst att det finns mycket av textmaterialet här som är relevant i mitt eget liv och/eller min världsåskådning, men samtidigt finns det även en känsla både i arrangemanged, melodislingorna och framför allt även i Adam Nilssons röst som väger desto tyngre.

Jämfört med tidigare plattor har Tysta Mari dragit ner på tempot betydligt sedan de stökigt punkiga Sverige Casino och Tjugo minuter över tre, något man kunde märka spår av redan på 2011 års EP Blå nätter / Svarta dagar. Dock har de här, i likhet med till exempel Nobelkommittén och deras av mig enhälligt hyllade och sönderspelade Vi som ville någon annanstans snöat in helt och hållet på genren jag och många med mig endast refererar till som gubbpunk. 

Musikteoretiskt sett är det ett fruktansvärt uttryck, men det bär samtidigt fördelen att även de som inte är införstådda med genren oftast förstår exakt vad det innebär. Musikerna har i de flesta fall passerat trettiostrecket, hattar och gubbkepsar är mer vanligt förekommande än inte både på scen och bandfoton, och texterna behandlar allt oftare nostalgiska tillbakablickar om hur gamla bekanta, både i och utanför punkscenen) brukade brinna klarast av dem alla men numera slocknat, snarare än tvärtom. Och titlar som "Det var vackert" och "Det var längesen, Simone" talar sitt tydliga språk om var i livet upphovsmännen befinner sig. Men som sagt:

Jag kom inte för att se flickor flacka med blicken,
inte för att jaga den där första kicken.
Och även om jag gillar svetten och skriken så kom jag för musiken.

Och ni kom inte för att se obstinata recensenter tjata hål i huvudet på er.

Just därför ska ni sluta läsa och gå HIT.

Michael Porali

måndag 3 juni 2013

Neil blåser i vinden

Neil Young & Crazy Horse hade Europapremiär i Berlin igår.

Bland låtarna fanns "Blowin in the wind", kanske rentutav i versionen vi känner igen från WELD?

söndag 2 juni 2013

Jag var en av de 50

Det här giget var jag på, inte lika legendariskt som många andra Hultsfredsspelningar genom åren :)

Rodney Crowell var bra, även ifall han spelade alldeles för högt (det är inte ofta jag klagar på det) och publiken hade rymts på Stora Dansbanan istället för det minst sagt överdimensionerade Atlantistältet. Men bra var han.

lördag 1 juni 2013

Och jag som bara skulle köpa nån enstaka skiva

Stegade in hos Pedda igår eftermiddag. Hade bara tänkt köpa någon enstaka skiva. Kollade som vanligt bland Springsteenskivorna - och äntligen fanns den där! Av någon anledning har det inte blivit av att jag köpt Born to Run på LP förut.


Jag var egentligen nöjd och färdig för dagen där. Men sen började jag bläddra i backarna med 25-kronorsskivor (eller fem för 100 kronor). Och då dök den här gamla punkklassikern upp! 


Det var ju bara att leta vidare efter ett par 25-kronorsskivor till. Det tog inte lång tid och så det blev visst sex skivor inalles. Så kan det gå.