Sluta klappa, snälla

För några år sedan var det extranumren, nu går konsertpolisen vidare till nästa ofog.

De flesta av oss har varit med om det. Artisten eller bandet spelar en ganska lugn låt, kanske ett lugnt intro, kanske en omarrangerad låt. Helt plötsligt får då några i publiken för sig att det saknas något. Och de börja klappa. Klappa. Klappa.   

"Vi klappar takten, vi klappar taken, vi tappar takten"

Jag avskyr det. Om till exempel Lars Winnerbäck får för sig att spela en låt själv på akustisk gitarr vill jag höra det. Inte Lars Winnerbäck spelandes en låt på akustisk gitarr samtidigt som några hundra personer försöker klappa i takt till låten.

Givetvis är det en annan sak om ett band under en röjig låt gör en fyrtornsliknande pose och själva klappar med händerna. Då dränker inte några hundra personer klappande i ungefär lika många takter låten utan höjer konsertupplevelsen, det är kul att till viss musik (till exempel Troublemakers och Bruce Springsteen) stå upp, klappa och tjoa. Det innebär inte att det passar på intima spelningar eller lugna låtar, när det dessutom är väldigt sällan som den entusiastiske klapparen kan hålla någon form av takt.   
 
Sluta klappa, snälla.

Det expanderande Minneas Motell-imperiet.

Till sist så. @MinnenasMotell.

Bob Dylan & jeg

Bob Dylan fyller sjuttifyra år idag. Det firar eder bloggare med lite egotrippad statistik och fakta som hade gjort Jan Björklund stolt.

Årets jag upptäckte Bob Dylan: 1997, min vän Per Kj var nyfiken på honom och fick så långsamt med mej på tåget.
Låten som fick mej att falla: "I shall be released"
Första skivan jag köpte: Freewheelin, oktober 1999.
Antal gånger jag sett Bob Dylan live: 7 gånger
Bästa spelningen: Antagligen Köpenhamn hösten 2013, men även de sista två tredjedelarna i Göteborg tio år tidigare aspirerar på att ha varit bäst. 
Antal scrobblade låtar: 4772 (vilket placerar honom på en andraplats)
Mest scrobblad skiva: Time out of mind
Mest scrobblad låt: "Girl from the north country"
Antal böcker jag har om/av Bob Dylan: 5 stycken (Howard Sounes - Dylan Biografin, Bob Dylan - Memoarer, Håkan Lahger - Dylan, en kärlekshistoria, David Dalton - Det är inte mig ni söker och Christian Braad Thomsen & Asger Schnack - Bob Dylan, en guide till hans skivor)
Mest underskattad skiva: Desire.
Spelningen jag ännu väntar på att få se: Jag skulle hemskt gärna se Bob Dylan spela på Roskildefestivalen en gång.

Grattis Bob! Jag hoppas vi får många år till tillsammans. 

Igår kväll var jag sjutton, plötsligt blev jag trettitre

Blogginspirationen är det lite sisådär med, men lite navelskådande funkar alltid. Det är någonting att skriva medan man väntar, som Håkan Hellström kanske skulle uttryckt saken.

Har jag slutat lyssna på ny musik det senaste året?

I sommar fyller jag 34 och enligt en studie refererad av Gaffa så slutar vi upptäcka ny musik efter vår 33-årsdag. Att vår smak sägs ha "mognat färdigt" vid 33 års ålder.

Jag vet inte hur väl det stämmer in på mej. Bara det senaste halvåret har jag upptäckt åtminstone fyra nya akter för egen del. Akter där jag tidigare inte hört något eller på sin höjd någon enstaka låt men nu lyssnat in mej ordentligt på. AK von Malmborg, Slowgold, Kapten Hurricane och The Mob har alla klivit bland mina hundra mest scrobblade akter. Tre aktuella namn och ett betydligt äldre. Och förra året upptäckte jag Emmylou Harris på allvar, hon gick från en handfull lyssningar på "Boulder to Birmingham" och "Hard Times" till att nu finnas med på förstasidan i mitt last.fm-bibliotek.

Å andra sidan, alla dessa fem akter rör sig inom genrér jag sedan tidigare gillar. Det är inte som att jag upptäckt någon helt ny och för mej outforskad musik. Till stor del formades min musiksmak åren kring millennieskiftet, sista året på gymnasiet och åren kring de tjugu. Då kompletteras punken, hårdrocken och proggen med de många gubbarna med efternamn. Och i stort sett befinner jag mej där fortfarande, även ifall jag oxå insett att det finns kvinnor med efternamn.

Samtidigt som den musik jag lyssnar på till vardags i stort sett varit sig likt i snart femton år, även ifall det hela tiden tillkommit nya band och artister, så är jag alltid nyfiken på att höra nya genrér och uttryck live även ifall jag vet att jag kanske inte kommer lyssna så himla mycket på det efteråt. Roskildefestivalen är en guldgruva, Roskilde bokar sedan många år medvetet gott om akter ifrån Afrika, Sydamerika och Asien, akter som ligger väldigt långt ifrån vit gitarrbaserad rock och pop. Jag tycker det är fantastiskt roligt och spännande att kolla upp sådana band på Roskilde. Även ifall jag kanske inte kommer lyssna sönder dem på Spotify när jag korsat sundet och är tillbaks i Sverige.

En annan sak som kännetecknar mitt musiklyssnade är kvantiteten. Jag lyssnar nästan hela min vakna tid, framförallt om jag är själv, på musik. Enligt last.fm ligger mitt snitt på 75 låtar per dag. Lägg till det att det inte ens är ett tvåsiffrigt antal låtar jag scrobblat 100 gånger eller mer. Och där har vi åter den tonårige Johan som beställde tio skivor från Ginza när de andra köpte två eller som inte alls förstod meningen med att köpa en dyr aktuell singel och spela sönder den. Så upplever jag musik. Många olika låtar, kanske aningen konservativ med att hitta nya stilar, men ständigt sugen på att höra massor av olika låtar och akter. Varför spela samma låt tio gånger på raken när jag höra tio olika låtar med samma utsökta artist? Och i den där studie hävdades att vi som tonåringar är mest intresserade av den senaste och mest hittiga musiken, själv lyssnade jag mycket på Mikael Wiehe. Ridå!   

Jag tror inte mitt musikintresse slutade utvecklas förra sommaren.

Borde jag börja dissa hiphop?

Ibland funderar jag på hur jag ska få fler läsare till bloggen. Och i dessa klick-tider så är ju ingen hemlighet vad som drar läsare. Det är STARKA åsikter, KONSTIGA åsikter och löjligt ONYANSERADE resonemang. Så har det väl i och för sig varit länge inom inte minst musikjournalistiken. Pluspoäng för att så njutningsfullt som möjligt dissa såna som Sting och Björn Afzelius. Och sen nån gång i mitten av nittitalet är det alltid ett plus i vissa kretsar att dissa musik gjord av såna som skivdebuterade redan på sextitalet. Allt välformulerat och lagom roligt skrivet. Dissen går hem.

Problemet är att jag tycker det är roligare att hissa än att dissa. Jag är mer än något annat ett fan som vill skriva om musik jag gillar. Det är inte mitt yrke att lyssna på nya skivor eller gå på allsköns möjliga konserter och tycka till. Betalar jag pengar för att gå och se ett band är det för att jag gillar bandet. Tycker jag att en festivalspelning är trist går jag därifrån. Och i grund och botten hyser jag stor beundran för var och en som lärt sig spela.

"Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst."

Men visst finns det musik jag skulle kunna dissa. Jag förstår mej till exempel inte på hiphop. Visst, "På lokal" med Roffe Ruff är en kul låt och när Looptroop sjöng på svenska nån gång på stenåldern hade jag ingenting emot dem. Men överlag fattar jag inte hiphop. Det är inte min musik. Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst. Jag skulle kunna dissa hiphop, dels för att det är kul att få ösa ur sig skit ibland och dels för att göra mej till gubbrockens och punkens förkämpe gentemot hiphopen. Men framförallt för att starka onyanserade åsikter ju brukar gå hem.

Ja, ni hör hur löjligt det låter.

Varför bry mej om sån musik jag ändå inte förstår och inte gillar?

Jag fortsätter nog som tidigare. Och några finns det ju som läser.

Lördagsmys

I eftermiddags sorterade jag mina 7"-singlar.

Fyra år på last.fm

En dagbok i musikform, ett modernt substitut för skivsamlingen, ett tidsfördriv eller ett bokstavsliknande beroende? Oavsett vad det är har last.fm och scrobblingen har nu i fyra år förgyllt och förslavat mitt musiklyssnande.

22 oktober 2010 var en fredag och på kvällen klickade jag mej in på last.fm för att kolla hur det gick till att skaffa konto, sedan dess har jag varit fast.

Och hur firas fyra år som scrobblare på ett bättre sätt än genom lite härlig egotrippad statistik?

Först mina fem mest spelade akter.

Sedan jag började scrobbla:
1. Eldkvarn
2. Bob Dylan
3. Neil Young
4. Ulf Lundell
5. Lars Winnerbäck

Senaste året:
1. Neil Young
2. Eldkvarn
3. Tomas Andersson Wij
4. Emmylou Harris
5. Lars Winnerbäck

Och sen mina fem mest spelade låtar.

Sedan jag började scrobbla:
1. Patti Smith – Rock n Roll Nigger
2. Eldkvarn – Konfettiregn
3. Kjell Höglund – Gennesarets sjö
4. Johan Johansson – Lite längre fram
5. Winter Took His Life – Lucky star och Eldkvarn – Fulla för kärlekens skull

Senaste året:
1. Magnus Ekelund & Stålet – Du Och Jag Mot Världen
2. Karin Renberg – Kärleken Vi Skickade
3. Emmylou Harris – Leaving Louisiana In The Broad Daylight
4. Roger Karlsson – Magisk kväll i karavan
5. Oskar Linnros – Annie Hall

Slutligen mina fem mest spelade album

Sedan jag började scrobbla:
1. Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
2. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
3. Perssons Pack – Diamanter
4. Karin Renberg – Farväl Tristess
5. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig

Senaste året:
1. Karin Renberg – Farväl Tristess
2. Emmylou Harris – Wrecking Ball
3. Weeping Willows – Broken Promise Land
4. Emmylou Harris – Hard Bargain
5. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down och Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

"Det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi."

Valdemar Möller, som gästbloggade på Minnenas Motell förra året, har startat bloggen Landskapsmusik där han gör en Spotifylista per landskap. Sådana nördiga initiativ bör självklart uppmuntras, så därför har eder bloggare gjort en intervju med denna nykomling i musikbloggosfären. 

Du har skrivit om ett par landskap nu, hur känns det?
Det känns roligt och spännande. Jag upptäcker en massa ny musik genom det här, samtidigt som jag förhoppningsvis underhåller andra. Skåne var relativt lätt att skriva om eftersom det kommer så mycket bra musik därifrån, Blekinge och framförallt Öland var desto svårare – vilket ledde till att jag slog ihop Öland och Gotland.

Varför startade du en blogg om det här?
Det slog mig att det kommer bra musik från så många olika delar av Sverige, samtidigt som det också finns många band som man inte har någon aning om var de kommer från. Så det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi. Jag tycker det är roligt att veta var de artister jag lyssnar på kommer ifrån, det ger en extra dimension till musiken. Plus att jag älskar listor förstås!

Något landskap du ser särskilt mycket fram emot att skriva om?
Värmland, som jag själv kommer ifrån, ska bli roligt. Många förknippar bara Värmland med dansband, men det finns förstås en massa annan bra musik därifrån också. Göteborg, där jag bor, ska också bli kul.

Det är inte så många som slår ett slag för landskapen i dessa tider, funderade du på att välja t.ex län istället?
Haha! Nej faktiskt inte. Jag har nog bättre koll på de svenska landskapen än på länen faktiskt. Kanske något som sitter kvar sedan geografilektionerna i mellanstadiet.

Tror du projektet får någon fortsättning?
Vem vet. Jag kan avslöja att jag funderar på att ha en omröstning om vilken landskapslista som blev bäst när jag är klar och lotta ut blandskivor med musik från det vinnande landskapet till alla deltagare.

En gång är ingen gång

Invasionen, Arvikafestivalen 2010

Kanske kan det kallas en ketchupeffekt. Eller så handlar det om att jag råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Ibland blir det så att jag ser samma band gång på gång under säg ett halvår eller års tid, utan att ens ha ansträngt mej för det. När jag såg Eldkvarn tre gånger 2012 var det ett högst medvetet val, men ibland händer det att band bara "råkar" korsa min väg flera gånger på ganska kort tid.

2009-2010 var det så med Invasionen och Mattias Alkberg, jag såg deras gemensamma spelning här i Götet på hösten och till sommaren spelade de på både Siesta!- och Arvikafestivalerna. Tre spelningar med vardera bandet på drygt ett halvår, mest av en slump. Jag åkte inte till Siesta! eller Arvika för Invasionen eller Matti Alkberg, men såg såklart banden när tillfälle gavs.

På långfredagen är det dags att se Vånna Inget för tredje gången på mindre än ett år. De spelade på This is Hultsfred 2013 och på Jazzhuset i höstas. Nästa vecka tar de klivet upp till Pustervik. Jag tror inte att jag hade rest till Göteborg för att se Vånna Inget, åtminstone inte både höst och vår, men när jag nu bor här och har möjligheten så ser jag dem gärna igen. Rätt plats vid rätt tillfälle.

Och det är klart att Göteborg ofta är rätt plats för att se spelningar :)

På spaning efter ett nittitalsfenomen

När CD-skivorna på nittitalet konkurrerade ut vinylen dök ett nytt fenomen upp.

De "gömda" låtarna.

När vi inte bytte CD-skiva efter att ha lyssnat på skivan (ja, vi lyssnade ofta på hela skivor) kunde det ibland helt plötsligt dyka upp en till låt efter ett par minuter. Låten fanns inte med på omslaget. Sannerligen ett CD-fenomen svårt att tänka sej skulle funnits på vinylens tid och närmast bisarrt när det blev mp3 och sedermera streaming av lyssnandet.

Det gömda spåret "Endless, Nameless" på Nirvanas Nevermind hör till de mer kända. Bland svenska punkband var gömda låtar populärt, Dia Psalmas Gryningstid, Räserbajs Noppriga tights & moonboots och Troublemakers Mental kristid har samtliga gömda spår.

Charta 77 tog på n'Annorlunda det hela ett steg till när det efter sisådär sju-åtta dök upp en röst som på bred västmanländska säger "haaaallååå! du kan stänga aaav". Låten fortsätter ännu någon halvminut. 

För att inte tala om Marilyn Manson som på Antichrist Superstar har ett åtittal tysta fyrasekundersspår mellan låt 16 och 99. Fast jag vet inte ifall det stod med på omslaget? Mitt intresse för Marilyn Manson har alltid varit rätt begränsat. 

Alla skivorna ovan kom ut 1991-1996.

De förhoppningsvis sista dödsrosslande dolda spåren fanns kanske i mitten av 00-talet när både Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser och på sätt och vis Moneybrothers Pengabrorsan försågs med dolda spår. Kanske har någon vaken läsare koll på fler skivor med gömda spår på denna sidan millennieskiftet?

På Spotify idag ser det bara märkligt ut när sista låten sticker ut med apart längd. Fenoment var som gjort för tiden innan spellistor och lyssnade på en skilda låtar, som gjort för en tid när CD-skivan utsågs till årets julklapp, som gjort för en annan tid.

Jag kan inte påstå att jag saknar de gömda låtarna.

Ursprunget

Med hjälp av minnet har vi förmågan att lagra erfarenheter och göra det möjligt att känna igen och lära. Minnena blir en del av vår person och ger oss också en plats i tidsdimensionen. Med hjälp av minnet kan tänkandet ta itu med de problem som möter oss. 
Wikipedia: Minne

Ett motell, motel, eller motorhotell är en sorts hotell som finns i närheten av en väg.
Wikipedia: Motell

Dags att göra upp med extranummerseländet

"Inte de där extranummren ikväll oxå!"

- En gång till! Klapp-klapp-klapp

Konserter följer precis som de flesta andra ställningar en social kod. I den sociala koden för en konsert ingår att bandet eller artisten när det är ett par låtar kvar på den förbestämda låtlistan ska tacka för sej och gå av scenen. För att sedan blir inropad och inklappad av en entusiastisk publik. När bandet eller artisten sedan kommer in igen ska vi jubla högt av förvånad glädje. Det kallas extranummer.

Allvarligt talat, är det inte dags att göra upp med extranummerseländet?

Alla vet att det kommer, inte sällan går det att kolla upp eller lista ut vilka låtar som kommer. Det finns världsartister som kör samma extranummer en hel turné eller ett helt liv och det finns akter av alla storlekar som går av scen utan att ha kört senaste hitsingeln.

Extranummerseländet är ett fånigt och förutsägbart skådespel.

Jag kan förstå att artister och grupper som just blivit stora tycker det är vansinnigt kul att bli inropade. Men etablerade akter borde väl få bekräftelse nog ändå? Jag kan även förstå att de som uppträder vill ta en liten paus. Men då kan man göra det, utan att fåna sig med extranummer, till exempel genom att lägga in en paus mitt i konserten för just vila. Sådant förekommer förstås, bara i år har jag varit på två konserter med paus mitt i, men nog tusan dyker extranumren upp ändå. 
 
Det vore väl en sak ifall extranummer var just extranummer, något som dök upp ibland när akt eller publik var särskilt taggade, och att låturvalet till extranumren varierade. Tänk er att inte veta ifall det skulle bli extranummer eller ej! Att faktiskt känna att det gör skillnad när man står där och klappar. Då vore det en kul och spännande avslutning - istället för som nu ett eländigt skådespel.

Dialog

Så länge uppkopplingen funkar som den ska streamar vi och är glada

När jag satt och väntade in Nobelpristillkännagivandet igår förmiddags krånglade Spotify på både datorn och mobilen. Jag kunde bara lyssna på offlinelåtarna och fick vackert nöja mej med offlineutbudet. Då slog det mej återigen, vad märkligt att vi låtit oss bli så beroende av en tjänst som Spotify.

Låt oss gå tillbaka i tiden, en sisådär 15-20 år, föreställ er att vi alla hade haft ungefär samma typ av stereo och köpt våra skivor från exakt samma ställe. Valet av högtalare hade varit det som skiljt oss åt. Den mest monopolälskande socialistkapitalist hade inte kunnat konstruera något bättre.

Den mp3-samling som var så viktig för bara några år sedan spelat idag en allt mindre roll, jag minns när jag sommaren förra året skulle göra en blandskiva med Eldkvarn och då insåg att den sedan mer än ett halvår tillbaka släppta De berömdas aveny inte låg på datorn. Jag hade inte haft något behov av att ladda ner den. 

Fortfarande behöver Spotify fler musikintresserade i sin stab, det är inte bara jag som retat mej på de fåniga rekommendationerna och blir jag riktigt intresserad av en skiva så behöver Spotify kompletteras med Wikipediaartikel, discogs eller i något enstaka fall artistens egen hemsida.

Men Spotify har idag en fantastiskt dominerande ställning långt upp i åldrarna, även vi som gillar att klaga på Spotify tycker det är bekvämt och enkelt att klicka fram en låt på datorn eller mobilen istället för att gå de där stegen till stereon. Och ändå är tjänsten inte mer än fem år gammal, men sett till tekniken hade väl Spotify kunnat komma redan för mer än tio år sedan? Det var bara det att skiv- och musikbranschen även efter bredbandens intåg fortfarande trodde att CD-skivan var facit, slutet på decennier av teknisk utveckling av fonogram.

Vad händer då med oss den dag Spotify inte finns eller förändras så mycket att vi inte vill veta av det? Antagligen ska man inte överdriva dramatiken, det kommer såklart finns en annan tjänst som tar vid. En förmodligen ännu bättre tjänst. Så länge uppkopplingen funkar som den ska streamar vi och är glada.  

Hur många låtar kan du?

Fejk, jag låtsas bara

För egen del är svaret på ett sätt ganska enkelt, jag kan inga låtar. Jag är omusikalisk, att jag under några månader sista året i gymnasiet kunde spela "The Passenger" och "Pollenchock & stjärnfall" får betraktas som preskriberat. Sjunga låtar bör jag nog fortsätta göra bara för mej själv, för allas skull.

Men häromdagen funderade jag på hur många låtar jag ändå "kan"? Låtar som jag känner igen på ett par sekunder, som jag kan sjunga med i större delen av texten till och kan rytm och melodi på någotsånär. Undrar om det inte handlar om tusentals?

Eftersom jag sedan snart tre år sedan bokför allt jag lyssnar på hos last.fm kan jag ibland stöta på en låt jag "kan" trots att jag vet att den inte lyssnats på sedan åtminstone oktober 2010. Ändå känns den igen redan på introt, jag fixar texten och vet när refrängen kommer.

Att melodi och rytm gör det lättare för oss människor att minnas saker är inget nytt, men visst är det fascinerande det här med alla låtar man "kan"?  Hur många kan du?

Allvarligt talat Spotify?

Give 'Em Enough Rope ingen ny Clashskiva, den kom ut 1978. Det är inte ens någon nyutgåva med några extralåtar de hävdar är ny, utan skivan består av just de tio låtar som fanns med för trettifem år sedan.

Fortfarande tycks Spotifycrewet sakna någon som är genuint musikintresserad, fortfarande tycks det mest vara tekniker och ekonomer som står bakom Sveriges idag förmodligen vanligaste sätt att lyssna på musik.

Jag måste säga att jag förväntar mej mer av en rekommendation än att den ska rekommendera en som lyssnar på Bob Dylan att lyssna på The Clash. Kul, det hade man inte kunnat lista ut själv. Jag vill ju bli överraskad, tipsad om sånt jag inte visste att jag gillade. Kanske tipsad om akter Dylan själv låtit sig inspireras av eller akter som inspirerats av Bob Dylan? För att bara ta ett exempel.

Och sluta kalla skivor från 1978 för nya :)

Jobba på bibliotek...

... men låtsas att man jobbar på skivaffär när det ska sorteras in skivor.

Flytta in i ny lägenhet

Se till att snabbt få upp stereon och skivorna.

Why even the punks are writing love songs

Joakim Larsson är åter som gästbloggare och det med det sannolikt med vetenskapligt underbyggda blogginlägget någonsin på Minnenas Motell. Scenen är din!

“To me, making a tape is like writing a letter — there's a lot of erasing and rethinking and starting again. A good compilation tape, like breaking up, is hard to do. You've got to kick off with a corker, to hold the attention (I started with "Got to Get You Off My Mind", but then realized that she might not get any further than track one, side one if I delivered what she wanted straightaway, so I buried it in the middle of side two), and then you've got to up it a notch, or cool it a notch, and you can't have white music and black music together, unless the white music sounds like black music, and you can't have two tracks by the same artist side by side, unless you've done the whole thing in pairs and...oh, there are loads of rules.”

Från Nick Hornbys High Fidelity. Men det visste ni alla redan.

Gästbloggare och blogginnehavare. Foto: Jenny Hellström

Hjärtat slår snabbare. Munnen blir torr. Orden flyter inte lika lätt. Du blev just förälskad. Överkörd av en dubbeldäckare.

Musiknördens första reaktion är såklart att hjälpa känslorna hos den andra parten lite snabbare med hjälp av musik. Ett blandband, en bland-CD, en spotifylista. Timmar av funderande på hur man ska säga ord som egentligen är e-e-e-enkla. Men utan att det blir allt för uppenbart. Eller kanske egentligen precis lagom uppenbart. Men fungerar det? Jag har ägnat lite tid idag åt att undersöka vad forskningen säger.

Jacob, Guéguen, Boulbry och Selmi genomförde 2009 ett experiment där de spelade romantisk popmusik i en blomsteraffär. Resultatet visade att män - men inte kvinnor - spenderade mer pengar än de gjorde när ingen musik spelades.

En annan studie av Guéguen, Jacob och Lamy - fick (förmodar jag heterosexuella) kvinnor i 18-20 år fick lyssna fem minuter på romantiska texter respektive neutrala texter (vad det nu är) tillsammans med en ung man. Undersökningen genomfördes under täckmantel att man testade ekologiska respektive icke-ekologiska kakor. Under en senare paus frågade den manliga deltagaren (som var en del av experimentet) om han kunde få den kvinnliga deltagarens nummer för att ta en drink senare. Kvinnorna som lyssnat på romantisk musik lämnade ut sitt nummer i 52,2% av fallen. De som lyssnat på neutral musik i 27,9% av fallen. Vad som var neutral respektive romantisk musik avgjordes av en kontrollgrupp. Nämnas ska dock att låtarna var på världens mest romantiska språk. Men att även deltagarna talade detta språk.

Men har just musik en särskild funktion? En studie av Lamy, Fischer-Lokou och Guéguen visar att män som uppmanades att minnas ett romantiskt minne var mer hjälpsamma gentemot kvinnor än män som inte tänkt på sådana minnen. En artikel (s 434ff) av Werner och Todd som jämnför användandet av "sånger" i "parningsriter" hos människor och icke-mänskliga djur pekar mot att musik kan vara en ännu mer effektiv metod.

Så romantiska blandband i vilken form de nu än tar har nog inte spelat ut sin roll. Men det här är väl egentligen inget nytt. Själv minns jag särskilt att smälta sönder till Spotifylistan "du är ett popsnöre och jag gillar popsnören."

Men nu blir kanske vissa av er oroliga – men påverkan av musik på handlandet – om det är så, då kommer vi ju in på hela den jobbiga diskussionen om skolskjutningar och videovåld. Kan musiken göra oss kära kan den väl också få oss att döda? Det kommer jag inte att ge mig in på så mycket mer än två saker:

1. Alla som riktigt fastnat i musik någon gång vet att den är stämningsförhöjande. Den kan till och med skapa känslor. I ett experiment där kvinnor lyssnade på "hata män"-musik och män på misogyn musik så gav de mer chilisås till personer av det motsatta könet när de lyssnade på den musiken än de gjorde annars. 
2. FN-organet UNESCO godtog 1989 “The Seville Statement on Violence”. Det är en sammanfattning av forskningsläget kring människans våldsanvändande.  Jag har i andra sammanhang sammanfattat en av grundteserna i detta dokument som att det ”…utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter.”

Och en sista sak. Kom ihåg en sak.  ”Love, love will tear us apart again.”

Inga goa gubbar i Götet?

Inte så vanlig i Göteborg?

Stockholm har Ulf Lundell, Stefan Sundström, Johan Johansson, Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij och många fler.

Det finns många gubbar med efternamn från huvudstaden, av de ovanstående är alla utom Winnerbäck dessutom uppvuxna i eller nära Stockholm.

Men hur kan en genré som är så vanlig i Stockholm knappt finnas alls i Göteborg?

Göteborg har istället gott om popartister och popband, och några av dessa blir väl gubbigare med åren. Men varför finns ingen göteborgsk Ulf Lundell eller Lars Winnerbäck? Det närmsta man kan komma är väl Håkan Hellström, som tvivelsutan var inne och nosade på gubbrocken på den utsökta Ett kolikbarns bekännelser och även ibland på senare skivor.

Men göteborgarna tycks hellre spela i band. Ska man se det som ett utslag av göteborgsk kollektivism? Eller stockholmsk individualism?

Samtidigt. Det finns ju göteborgska soloartister - både män och kvinnor - som är i närheten av det här med gubbar med efternamn. Maud Lindström, Loke Nyberg, Emanuel Blume, Christina Kjellsson och Troublemakerssångaren Blomgrens suveräna soloskiva för att bara nämna några. Intressant nog är ju de flesta av dessa inflyttade göteborgare. Men ingen är så framgångsrik och profilerad som stockholmarna.

Trots att Evert Taube föddes på Vinga så framstår det alltmer som om den siste göteborgaren med efternamn dog för snart femton år sedan med Björn Afzelius eller möjligen med Totta Näslund för åtta år sedan. Men även Afzelius och Totta var inflyttade. Så vad är det med göteborgska soloartister?    

Vad tycker du enna?