Låtar som betytt särskilt mycket för mej (1/7)

Jag blev utmanad på Facebook för någon vecka sedan att lägga ut sju låtar som betytt särskilt mycket för mej. Och även ifall jag är seg i starten är det klart jag vill haka på. Det kommer inte bli sju sådana här bloggningar på rad, det kanske tar ett par tre veckor att komma igen de sju låtarna. Kommer försöka gräva fram låtarna kronologiskt.

Vi börjar kring sommaren 1993. Rättegången mot Lasermannen började, Ulf Lundell gjorde en fantastisk comeback på livescenen med en turné som av många anses som en av hans bästa och Conway Twitty och GG Allin dog. Själv fyllde jag tolv år och lyssnade mycket på Metallicas "Nothing else matters".

Metallica hade varit stora för mej något år och visst gillade jag sådana låtar som "Jump in the fire", "Battery" och "Blackened" skarpt, men det var något speciellt med "Nothing else matters". Jag kände inte till begreppet powerballad, men kanske var det precis vad jag sökte efter. En låt som både var hård och mjuk på samma sätt. Jag satt och stavade mej igenom texten i bookleten till den svarta skivan och försökte sjunga med. I vuxen ålder har jag fått höra låten live flera gånger, älskar den fortfarande och magin från när jag var tolv år finns kvar.

Metallica på Stockholm Fields: "Sanslös energi"

Att jag varken kunde se Metallica eller gå på Hultsfredsfestivalen förra helgen är riktigt tråkigt. När vännen Johanna Rosvall, som dessutom är en ivrig bloggare, skrev att hon skulle på Metallica var det ju givet att fråga om hon ville gästblogga. Så välkommen som gästbloggare Johanna! Fotona står Niklas Johansson för. 

När jag tittade på vädret på mobilen där vid tio på morgonen precis när jag vaknat upptäckte jag att regntimmarna gått från 4 till 16. Kul. Dagen på STHLM Fields spenderades i ett dis av irriterande små regndroppar och ett och annat duggregn. Det regnade som mest när vi (bror, mor och jag) kom upp från tunnelbanan på Karlaplan, regnponcho åkte direkt på och vi följde strömmen bort mot Gärdet. Vi hade löst in våra biljetter dagen innan mot band så passerade grindarna utan några problem och kom in under Spiders spelning. Hann inte höra så mycket av det men det var inte så dumt.

Festivalområdet var uppdelat på två scener som användes varannan gång så mellan spelningar förflyttade man sig från den ena änden till den andra, rätt trevligt då det inte var några problem att ta sig från ena scenen till den andra, eftersom alla gjorde det.

Jag tänker inte skriva utsvävat om alla banden, som jag egentligen kunde hoppat över för att bara se Metallica. Men så här antecknade jag på mobilen:

Spiders. Tog snabbt slut. Allt folk hade inte kommit till festivalen än. Sångerskans mascara rann.

Gojira. Nog det enda bandet jag gillade utöver Metallica. Riktigt bra drag.

Cult of Luna. Schysst sound tills de började sjunga.

Ghost. Anspelade på kyrkan och kyrkosång. Rolig utklädsel. Sångaren hade en stel sminkning så han knappt kunde röra på läpparna. Tråkig musik men kläderna var ett plus.

Mastodon. Tråkigt. Inte min grej, inte ens spexiga.

Danzig. Det här var ett band jag hade sett fram emot men så fort sångaren öppnade munnen visste jag inte vad jag skulle ta vägen. SÅ falskt! Vi gick istället till den andra scenen och placerade oss bra inför Metallica. En kille i närheten sa det ganska bra: ”Danzig kör fortfarande och tydligen har han nån bakom scenen som sjunger åt honom så han kan hålla tonen i mer än 2 sekunder.”

 

"Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående." 

METALLICA. Åh, fantastiska Metallica! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Metallica är ett band jag har vuxit upp med och som jag velat se innan de slutar. När Metallica började spela kvart i nio blev publiken som vild och så fortsatte det genom hela spelningen som varade i ungefär två och en halv timma. Alla 51 000 besökare på området var samlade kring norra scenen för att se dem och vilken mäktig känsla! Det sjöngs med i alla texter och nynnades gitarrsolon, händer var upp i luften och de syntes att bandet hade riktigt kul på scen. Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående. Tre av låtarna presenterades dessutom av personer från Mjölby, Helsingborg och Malmö som var helt rusiga av adrenalin.

Metallica for omkring på scenen och publiken skuttade med i musiken. Fantastisk konsert! Vill se dem igen!

Efter en heldag i småregn, ståendes och trötta men nöjda följde vi den strida strömmen ut från festivalområdet och gjorde Östermalms gator till gågator med de 51 000 människor som skulle från området samtidigt. Trots att bilar inte kom fram och människor var överallt så var det en härlig stämning. Alla var så nöjda med Metallica.

Så går ett festivalarmband från min handled och kommer aldrig åter

Igår gick ett festivalarmband sönder. Det var Sonisphere 2009 som till sist lämnade in. Ett armband som länge varit ett av de mer anonyma, då det haft en förmåga att hamna under flera andra band. Jag har tidigare skrivit om Sonisphere, när jag jublade av lycka över att Metallica bokats till förra årets Roskilde.

I Hultsfred, när Sonisphere drog in veckan efter den döende festivalen 2009, fick jag äntligen se dem. Jag och Jonas stod bredvid varandra och 17 års drömmar gick i uppfyllelse. Det var precis så bra som vi hoppats.   

Jag och Jonas for med festivalbussen till Sonisphere för Metallicas skull. Vi hade med mitt silvergrå kupoltält, som tjänstgjorde på en lång rad festivaler 2008-2010. Vi slog upp tältet nära Hulingens strand, långt bort från där vi bodde på ängen och åkern under de klassiska Hultsfredsåren. Till Sonisphere kom vi på fredagen, men om jag minns rätt spelade inga band då. Vi badade och pratade Metallica och Hultsfred oavbrutet.

På lördagen såg jag, utöver Metallica, The Cult, The Hives (faktiskt enda gången jag sett dem) och Bullet, heavymetalbandet jag upptäckt på Arvikafestivalen två veckor tidigare.

Metallica var fantastiska. Det var verkligen 17 års drömmar som blev verklighet. Sonisphere 2009 var en trevlig festival. 

Därför är inte Live Nations Gärdesfest ett hot mot Sweden Rock

För några dagar sedan läste jag att Metallica skulle spela tillsammans med bland andra Slayer på en ambulerande stadsfestival, ett av stoppen skulle vara i Storbritannien. Det som var speciellt med Metallicas gig var att besökarna skulle få rösta fram setlisten. Jag messade Jonas och skrev "törs man hoppas på en Ullevikonsert enligt samma koncept?"

Dagen efter offentliggjorde Live Nation sin nya endagarsfestival på Gärdet i Stockholm, deras Gärdesfest headlinar med Metallica och Slayer och sammanlagt ska tio band spela. Allt går av stapeln 30 maj nästa år (när jag inte kan! mörgelgruff!), alltså en vecka före Sweden Rock Festival. Live Nation satsar således på en kraftmätning mot giganterna i Norje. Hur ska detta sluta?

Live Nations Gärdesfest kommer såklart bli en succé. Tiotalet hårdrocksnamn, med folkliga och breda Metallica i spetsen, centralt i Stockholm kan inte gå fel.

Men Gärdesfesten är inget hot mot Sweden Rock.

Nog för att Metallica är ett av världens största band och med en publik långt utanför den vanliga hårdrockssfären, men så himla exklusivt är inte ett Metallicabesök i Sverige 2014. De spelade på Sonisphere i Hultsfred 2009 och på Ullevi 2011. I somras headlinade de Roskildefestivalen och gjorde en fantastisk spelning. Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren.

"Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren".

Sweden Rock är festivalen som klarat sig riktigt bra trots festivaldöden. Även årets festival var slutsåld (trots att huvudnamnet Kiss även spelade på Friends Arena i Stockholm), satsningen på ett förutsägbart, tryggt och stjärnspäckat program har gått hem och de har dessutom en trogen och kapitalstark festivalpublik. Sedan flera år tillbaka arrangeras dessutom Metaltown i Göteborg ibland bara någon vecka efter Sweden Rock - utan att festivalen tappat besökare.

Genom att Gärdesfesten och Sweden Rock inte heller krockar möjliggörs för särskilt hugade hårdrockare att faktiskt åka på bägge arrangemangen. Visst, det lär inte vara billigt. Men för den med jobb och stort intresse är det gissningsvis en lätt utgift att ta. Som sagt - hårdrockspubliken är både trogen och kapitalstark. Och stockholmare som vill se Metallica men inte är lockade av camping, Blekinge och festivaldamm hade ändå inte åkt till Sweden Rock.

Jag tror Sverige är stort nog för tre hårdrocksfestivaler under ett par tre veckor.

Metallica på Roskildefestivalen i somras

I'm your dream, make you real - Metallica på Roskildefestivalen

Roskildefestivalen andades genom, tänkte på och fullkomligt kokade av Metallica. Både Turbonegro och Ensiferum smög in Metallicariff på sina konserter - och de var förmodligen långt ifrån de enda. Publikhavet var nog ett av de största som någonsin skådats på Dyrskuepladsen. 

Inledande kvartetten "Blackened", "For whom the bell tolls", "Disposable heroes" och "Harvester of sorrow" satt som ett smäck och publiken kom igång rejält. Jag och de andra valde att backa en bit, det var ett jäkla röj mycket längre bak i raderna än vad vi hade gissat på och min cellskräck kickade in. Å andra sidan såg vi betydligt bättre sedan vi backat några rader.

Fem låtar in kom konsertens enda dipp, trion "The day that never comes", "Carpe diem baby" och "I disappear". Visst, den första är helt okej och den mellersta framfördes tydligen för bara tredje gången, men jag och många med mej ville höra låtar från de fem första albumen. Metallica vet naturligtvis vad folk vill höra och bara fyra av arton låtar var inte från de fem första. Framförallt Master of puppets och ...and justice for all präglade setlistan, med hela fem spår från den förra och tre från den senare. Från Kill 'em all hämtades bara avslutande "Seek & destroy". 

"Welcome Home (Sanitarium)" framfördes i en fantastisk version långt bättre än på skiva, i "Orion" saktades tempot ned något och tankarna gick till Cliff Burton och med "One" som startnummer bjöds vi på eld och explosioner i den omfattning som världens största metalband kräver. Hela setlistan finns på setlist.fm.

"Mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma."

Allt som allt spelade de ungefär två och en halv timme och tiden for förbi snabbare än den gör till och med på Springsteenkonserter. Som jag sa till Andreas efteråt, jag gillar egentligen Springsteen mer men Metallica sitter djupare i mej. Låtarna är en del av mej. De finns i min ryggmärg. Jag har massor av minnen från den där tiden mellan barndom och ungdom till de här låtarna. Minnen från mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma.

Och trots att Metallica nästan uteslutade lever på gamla meriter så känns de inte daterade eller som föredettingar på scen. Tvärtom, bandet var både vitalt och tight. Taggade till tusen. James Hetfield visade vilken frontman och scenpersonlighet han är. Bandet är självklart publikfriande och tyckte säkert det var befriande att inte ha en aktuell skiva att turnera på.

En kan ju tycka att sådär sjättte kvällen på festivalen skulle kroppen börja säga ifrån något när en konsert passerar två timmar. Men icke, adrenalinet som pumpades upp under de avslutande "Creeping Death" och "Seek & destroy" gjorde att de lugnt kunnat fortsätta natten igenom.

Metallica har ju genom åren knappast gjort sej kända som ett ödmjukt och anspråkslöst band, men faktiskt var det precis vad James Hetfield och de andra utstrålande konserten genom. Spelglädje och ödmjukhet. Avslutningsvis tackade alla fyra en efter en för konserten och naturligtvis kom Lars Ulrich sist. Till publikens jubel konstaterade han på danska att Metallica borde spela oftare än vart tionde år på Roskilde. Jag hoppas festivalledningen hörde på.

Metallica var först

Karlskrona 1994

Trashmetallegenderna från Kalifornien/Gentofte var mitt första favoritband. Det finns inga jag lyssnat på så länge och de var såklart med redan i första inlägget på Minnenas Motell. Och förmodligen har Jonas helt rätt i att jag fick kassettbanden 1992 istället för 1991, men likväl, Metallica är det band jag lyssnat på allra längst. I några år stod de högst på min himmel, med Nirvana närmast under. 

En Metallicaskiva var min första skiva. Bland mina första favoritlåtar fanns "Jump In The Fire" och "Blackened". Jag lärde mej bokstavera och sedan uttala hela namnet under de få sekunder det tog innan man slog i vattnet efter att man hoppat från tremeterstrampolinen i Tranemo simhall. Det imponerade nu inte på någon utom mej själv... 

Av de fem klassiska skivorna ägde jag alla utom Ride the lightning. Videon till "Nothing Else Matters" sändes flitigt, jag bandade den på VHS och försökte hjälpligt sjunga med i låten. 

Men tiderna förändras. Jag hade t-shirt med Metallicamotiv men köpte punkskivor. Så Metallica förpassades bakåt i skivsamlingen när jag upptäckte punken och i mitten av nittitalet sålde jag mina Metallicaskivor för att få råd med fler punkskivor. Något jag sedan ångrade, så bara några år senare köpte jag ...and justice for all på dubbel-LP och laddade ner en handfull mp3:or på Napster. Så ja, jag är en av de som blev utkastade från Napster av Metallica. Men jag tror vi bägge två kommit över det nu. 

Jag brydde mej aldrig om Load, Reload och allt det där andra. Mitt Metallica var - precis som för många andra - de fem första skivorna. När jag då och då lyssnade på Metallicaskivorna under 00-talet var nostalgifaktorn hög och jag insåg hur mycket jag fortfarande gillade bandet. Hela tiden fanns drömmen om att se dem live.

I Hultsfred, när Sonisphere drog in veckan efter den döende festivalen 2009, fick jag äntligen se dem. Jag och Jonas stod bredvid varandra och 17 års drömmar gick i uppfyllelse. Det var precis så bra som vi hoppats.   

De legendariska spelningarna på Roskildefestivalen 1999 och 2003 har fått mej att hoppas på att de ska bokas igen. Att få se och höra Lars Ulrich interagera med en dansk publik! Åren har gått, inget Metallica. 2011 spelade de på Ullevi samtidigt som Roskilde. Det kändes ganska surt.   

När så Metallica släpptes till Roskildefestivalen igår...
Joakim kunde inte ta miste på min entusiasm.

Festivalen måste haft tonvis med is i magen. Rimligen kostar Metallica ungefär som Prince 2010 och Bruce Springsteen 2012 - en tredjedel av artistbudgeten. Att inte få klart den bokningen förrän lite mer än en månad före festivalen måste ha kostat på bokarnas nerver.

Och visst är det kaxigt, andra festivaler skaffar Nordenexklusivitet på sina bokningar. Roskildefestivalen smäller till med Europaexklusivitet. 

Välkomna till livet och dess teater

Så gör man åter ett försök med att blogga. Det var rätt många år sedan första gången. Nu för första gången en musikblogg, fast skriva om musik har jag gjort i många år. Punkfanzines, Lunar- och Helgondagböcker, för att inte tala om ett otal Facebookstatusar. Men musik alltså, jag kan inte ta en ton, ett ackord och knappt gå i takt. Fast det har inte stoppat mej. Alla musikskribenter är väl misslyckade musiker?

Var började det? När Jonas spelade in Metallica-skivor på C90 till mej 1991? När jag hösten 1992 bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen den sommaren? När jag fick en CD-spelare och Metallicas svarta (eller om det var Master of puppets?) på tolvårsdagen sommaren 1993? Eller var det när jag upptäckte Ebba Grön ett halvår senare?

Det är försent att sluta nu.

Dessutom börjar det alltid ännu tidigare.