torsdag 21 november 2013

Boken om Björn Afzelius en besvikelse

Norstedts fortsätter välgärningen att släppa svenska artistbiografier, nu har turen kommit till eder bloggares ungdomsfavorit. En efterlängtad bok! 


Några sidor in i Björn Afzelius : en god man - och bara en människa slår det mej, "jag har läst det här förut". Men var?

Jag läser hur klassamhället i den lilla bruksorten Hakarp (där Björn Afzelius föddes) exemplifieras genom hur folk bor och vilken bil de kör, om de nu överhuvudtaget kör bil. Det exemplet har jag läst förut, men då var det inte Gunnar Wesslén som beskrev Hakarp så. Orden är Björn Afzelius egna, från de självbiografiska sidorna som inleder sång- och notsamlingen 95 sånger från mitten av nittitalet. När jag bläddrar igenom boken och ser det gedigna bildmaterialet slår det mej även där, jag har sett sett många av de här bilderna förut. Även Björn Afzelius egna kommentarer om låtar och uppväxt känns märkligt bekanta för att stå i en nyutkommen biografi.   

Jag såg verkligen fram emot boken. En biografi om Björn Afzelius har jag länge tyckt saknats, det har funnits ambitiösa booklettexter skrivna av både artisten själv och mångårige medmusikern Hannes Råstam, det har kommit böcker om Mikael Wiehe, Hoola Bandoola Band och musikrörelsen, men om Björn Afzelius har ingen riktig biografi funnits. Förrän nu. Eller?

Boken känns som en besvikelse.

Mycket riktigt verkar 95 sånger ha utgjort en betydande del av författarens källmaterial. Jag lånade sång- och notsamlingen igen igår och där återfinns citat efter citat, och ibland sådant som inte ens står som citat i biografin utan ord som förefaller vara författarens egna. Nu är det förvisso helt omöjligt att intervjua någon som inte är med oss längre, andra källor måste användas. Inget konstigt med det. Men att basera en så stor del av biografin på en bok som redan kommit ut, utan att ens nämna denna bok, tycker jag är ohederligt.

Överhuvudtaget ger inte Björn Afzelius : en god man - och bara en människa särskilt mycket nya fakta och infallsvinklar på Björn Afzelius för den som redan läst 95 sånger och booklettexterna till samlingar som Den röda tråden och Sång till friheten. Den inledande historien om smuggling av pengar till oppositionella på Cuba är heller ingen hemlighet, Pierre Schori talade om det i en tevedokumentär redan strax efter Björn Afzelius död och Hannes Råstam har skrivit om det. Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut, Gunnar Wesslén sammanställer men ger oss nästan inget nytt. Några få undantag finns, mer om dessa senare.

"Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut"


Nåväl, det hade väl inte gjort så mycket ifall Gunnar Wesslén sammanställt redan kända fakta, för att sedan tillfoga nya, gärna genom ambitiösa intervjuer med många av de inblandade. Skivinspelningar, turnéer och resor till olika projekt runt om i världen skulle kunna ha gåtts igenom. Även ifall huvudpersonen är död är ju de allra flesta andra trots allt i livet. Men boken är bara knappt 150 sidor lång, som en jämförelse var den biografi om Ulf Lundell som kom ut 2007 närmare 1000 sidor lång.

Det är som att författaren inte riktigt orkat slutföra sina i flera fall väldigt intressanta idéer. Några kritiker intervjuas om sin njugga inställning till Björn Afzelius, men det hela beskrivs väldigt kortfattat. En vers i "Medan bomberna faller" kommenteras med att den upprörde många inom "terapisvängen" - och sedan följs det inte upp. För att bara ta några exempel.

Björn Afzelius många skivor nämns visserligen kronologiskt men inte speciellt utförligt. Jag hade gärna läst kommentarer från till exempel Olle Nyberg, Tommy Rander och andra som samarbetade med artisten Björn Afzelius under många år. Boken hade med fördel kunnat bli dubbelt så lång och då hade det varit enkelt att överse med att hälften av innehåller var, så att säga, känt.

Nu blir boken summarisk och som sagt mest en sammanställning av redan kända fakta. Med några få undantag och det är framförallt relationen till döttrarna Rebecca och Isabelle. Gunnar Wesslén har såväl intervjuat dem som plockat med en text de själva skrivit. Här framträder en mer komplex bild av pappan Björn Afzelius, porträttet är ömsint och fint. Några uttalanden från hans barn har jag aldrig stött på förut. Några av författarens egna minnesbilder från umgänge med Björn Afzelius, från födelsedagsfester och semestrar i Paris och Castellvechio i Italien känns även de läsvärda och "nya", om än väldigt kortfattade. Hade det inte varit bättre för Gunnar Wesslén att skriva just en vänbok och inte en biografi? 

Kvinnohistorierna det stått om i kvällspressen och som orsakat så stort rabalder på www.bjornafzelius.com känns som en parentes på några sidor, var det inte ungefär samma som stod i en av bookletarna? Däremot hade ett mer ambitiöst och problematiserande kapitel om Björn Afzelius kvinnosyn och kvinnoporträtt inte skadat, men se det får vi inte. 

Och sen undrar jag var korrläsningen blev av...? Alla dessa slarv- och stavfel som återfinns genom hela boken, det är sådant som självfallet dyker upp under skrivandets gång, men som lika självklart ska rättas till innan manuset ges ut.
   
Frågan är hur man ska se på Björn Afzelius : en god man - och bara en människa, är det en vänbok eller är det en artistbiografi? Som artistbiografi betraktad känns den ganska medioker, men som vänbok har den sina kvalitéer. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig biografi om artisten Björn Afzelius.

3 kommentarer:

  1. Jag var och såg den mycket bra teaterpjäsen Johnny Boy för någon månad sedan, vet inte hur mycket som skall hängas upp på Björns liv och leverne ur den, men den gav en rätt intressant och nyanserande bild på det vi vanligtvis ser som samhälls förbättrare.

    SvaraRadera
  2. Håller helt och hållet med dig! Hade helt klart högre förväntningar på boken men det var mest "skrap på ytan" och ihopsamlande av sånt man redan läst (enda positiva med det är väl att man får allt det på ett o samma ställe...). Dock var det björns döttrar skrivit extremt fint och kul att läsa;)

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer!

    Jag hade gärna sett Johnny Boy, hoppas den kommer till Gbg.

    Och Emmy, ja, det stycket var fint och bidrog med något "nytt". Det är så synd att inte Norstedts krävde en mer ordentlig och omfattande bok när man ändå satsade på att ge ut en bok med allt det innebär.

    SvaraRadera