måndag 29 september 2014

Milstolpen 111111

I eftermiddags nådde mitt scrobblande en milstolpe då låt nummer 111111 scrobblades. Denna triumf i ettor. Särskilt lämpligt med Docenterna då jag idag även köpte biljett till deras konsert på Nefertiti om några månader.

Vilka ska spela på Roskildefestivalen 2015?


Glöm inte önska akter till nästa års Roskildefestival. Tre namn vill de ha in och du är dessutom med och tävlar om biljetter till festivalen.

Själv önskade jag nedanstående akter
  • Neil Young & Crazy Horse - inspirerad av "Ponchos" tankar i Rolling Stone 
  • Emmylou Harris - eftersom hon i år seglat upp som en ny storfavorit
  • Anne Linnet - jag kommer aldrig sluta hoppas på att få höra "Tusind Stykker" från Orange Scen en solig eftermiddag

söndag 28 september 2014

The Partisans vinner utan attityd

Eder bloggare gick något oplanerat på Henriksberg igår för att se ett gammalt och ett nytt punkband.

Till att börja med väntade jag in Michael på mellanvåningen, eftersom det är godare att dricka öl ur riktiga glas än plastglas. Men musiken blev betydligt bättre när jag klev upp på övervåningen, där "Another girl, another planet", "Sound of the suburbs", "Eighties" och en rad andra klassiker stod för uppvärmningen.


Finnegan's Hell kämpade i motvind, till att börja med utan scenljus och med sången alldeles för lågt mixad för min smak. Jag hade inte hört talas om Finnegan's Hell förrän några timmar före spelningen och inte heller hunnit lyssna på bandet, så ibland trodde jag under låtarnas intron att det faktiskt var covers de spelade. Men enda cover jag verkligen kunde identifiera var en fartfylld "The Molly Maguires". Referenserna till Dropkick Murphys och Flogging Molly är annars så självklara att de egentligen inte behöver nämnas. Men eftersom jag en gång i tiden var stort fan av framförallt Flogging Molly så gillade jag vad jag hörde. Även ifall delar av bandets attityd kändes något tröttsam ju längre spelningen gick.

 
The Partisans var otvivelaktigt vad kvällens publik kommit för att se. Och det var härligt att se den blandade publiken glatt röja till bandets klassiker. Jonas och flera andra vänner har talat väl om The Partisans genom åren och här finns en oupptäckt skatt för mej. The Partisans gjorde en grymt bra spelning, här behövdes ingen påklistrad attityd. Som sista låt körde de "17 years of hell" ännu en gång, inte repat så mycket inför spelningen?

fredag 26 september 2014

Who's gonna stand up and save the earth?

Som sistalåt på Stockholm Music & Arts i sommar spelade Neil Young & Crazy Horse den ännu outgivna röjiga dängan "Who's gonna stand up".

Nu har han släppt en akustisk version och en orkestrerad version. Bägge två givetvis fantastiska!

Och som inte det vore nog släpper Neil Young i höst det nya albumet Storytone - fullt ut inspelat med den 92 personer starka orkestern. Konceptet är inte helt nytt för den gode Neil, redan på Harvest fanns ett par låtar med orkester och på Harvest Moon finns en låt. Med tanke på hur pass bra "Who's gonna stand up" var med orkester ser jag med stor spänning fram emot hela Storytone.

torsdag 25 september 2014

Tjugu år sedan Krymplings på Rockborgen

Tröjan har jag kvar!
Ikväll är det tjugu år sedan jag var på mitt livs första konsert. Jag börjar bli gammal.

Superpunkgruppen Krymplings spelade på Rockborgen i Borås med Hans & Greta som förband. Av Hans & Greta minns jag inte mycket, men Krymplingskonserten fanns kvar som en av de främsta konsertupplevelserna ända till jag kring millennieskiftet började åka på festivaler. Rockborgen var slutsåld den kvällen. Trallpunken spirade det magiska året 1994.

I helgen återförenas Krymplings till Beat Butchers trettiårskalas. Jag var på tjugufemårskalaset men skippar den här bemärkelsedagen, Krymplings gjorde sig nog ändå bäst 1994.  

Redan när bloggen var nystartad skrev jag om konserten.   
"I publiken stod en själaglad 13-åring från Tranemo som var på sitt livs första konsert. De framförde hela skivan, en låt från vardera bandet och om jag minns rätt nån dansbandsdänga som sista extranummer. Till råga på allt sålde Coca Carolas trummis Mårten skivor och klagade inte det minsta när en klase 13-åringar hängde runt honom. Ett imponerande tålamod. På samma konsert köpte jag min första bandtröja och fick mitt livs första Birdnestkatalog. Sannerligen en viktig kväll." (Att minnas 1994)
Och här en annan kväll från samma turné.

 

onsdag 24 september 2014

Och sommaren fryser till is

Lars Winnerbäck har en lång rad mindre kända pärlor. Hans nittital med demokassetter och bortglömda låtar från de tidiga skivorna bjuder på massa bra material och det finns en och annan singelbaksida daterad senare än så.

En bortglömd pärla till låt är den lite mer än två minuter långa sorgesamma hösthymnen "Och sommaren fryser till is".

"Och sommaren fryser till is" finns i två versioner. Dels en elektrisk från Risajkling, den kassett med nya och gamla låtar som Lars Winnerbäck och Johan Johansson spelade in i den sistnämndes sommarstuga tidigt 1998 och som sedan såldes på spelningar. Och dels en tidigare akustisk inspelning från hans andra demokassett 3486 ord från Lars Winnerbäck utgiven några år tidigare.

Där den akustiska är en finstämd duett med norska Martine Biong är den elektriska betydligt kallare och utan duettpartner.

Jag tycker bägge versionerna av låten är fantastiska. Trots att LW åtskilliga gånger i senare låtar skrivit positivt om hösten syns här inte mycket av "skådespel i höstlövsdans", "jag gillar Stångån på hösten" eller "nu i september börjar en annan typ av vår". Den nittonårige Lars Winnerbäck gillade inte hösten, eller åtminstone inte just den hösten.

En av "Och sommaren fryser till is" har en vänlig själ lagt upp på Youtube och den andra finns på ett fildelningsnätverk nära dej.

Är det inte dags att förlika sig med den tidiga karriären och släppa alla tre kassetterna digitalt nu, Lasse?

tisdag 23 september 2014

Grattis på 65-årsdagen Bruce Springsteen

Idag fyller Bruce Frederick Joseph Springsteen 65 år. Grattis! Tänk att denne artist med sina eviga längtan efter att sätta sig i bilen och dra iväg nu fyller svensk pensionsålder. Pensionär eller ej, när han gör nästa Sverigebesök nästa eller nästnästa år eller vad du nu kan bli lär han åter fylla några arenor och tidningarna gå i spinn. Och jag lär köpa biljett.

Födelsedagsbarnet själv på Parken, Köpenhamn maj förra året
Jag har bloggat en del om Bruce Springsteen här på Minnenas Motell och gör det enkelt för mej en dag som idag.

"Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan." - från Streets of København (130113)

"Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem." - från "Bruce" av Peter Ames Carlin (130117)

"Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?" - från Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster (130516)

söndag 21 september 2014

Dagens nostalgitripp: Nirvana och Pearl Jam på Roskildefestivalen 1992

Redan i det första inlägget här på Minnenas Motell nämnde jag SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 och hur jag satt och bandade dessa. Jag ville se och höra Nirvana och Megadeth, men fick även Sator, Buffy Sainte-Marie, Just D, Pearl Jam, Traste Lindéns Kvintett och fler därtill.

På SVTs Öppna Arkiv ligger nu första programmet uppe - med Pearl Jam och Nirvana. Se och njut av musiken och 1992-looken.

Det är nästan kusligt vilken låt som kommer först, om en betänker vad som hände åtta år senare.

lördag 20 september 2014

När Sinn Fenn spelade... Shoreline!

Eder bloggare är i förra hemstaden Karlskrona och kommer att tänka på senaste besöket här.

Sinn Fenn spelade på Hasslöfestivalens torsdagstjuvstart i somras. En bra setlista, med såväl en oväntad cover i "Shoreline" som deras gamla hit "Fotboll, Dylan och meditation", som trots starka publikönskemål inte brukat spelas live särskilt ofta på bandets spelningar de senaste åren. Enda kruxet var väl att spelningen var för kort.


  1. Nu närmar sig slutet
  2. Angelica
  3. Pappa är en flygkapten
  4. Shoreline (!)
  5. Balladen om Sven och hans ångestfyllda julimorgon
  6. Fotboll, Dylan och meditation
  7. Fyra årstiderna
  8. Nu är det nog
  9. Sven Axelssons liv leverne
  10. ???
  11. Klättrarna
  12. Djävulens hus
  13. Brännvinsbåt

fredag 19 september 2014

"När jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid"

Det finns kvällar som inte borde få ta slut. Kvällar som skulle få bryta mot tidens ramar och fortsätta pågå så länge känslan finns kvar. En sådan kväll var på Roskildefestivalens sista dag i somras när Stevie Wonder spelade.


Söndagar på Roskilde är alltid speciella. Många drar hem, campingen börjar förvandlas från något slags hem till något som ser ut som dagen efter bomben och ett efter ett slår matstånden igen. Det stora vemodet rullar in. De senaste åren har vi i vårat camp sett till att råda bot på söndagsvemodet genom att festa till det som om festivalen inte alls höll på att ta slut och sen tillsammans gå och se en av de sista konserterna på Orange Scen. Förra året var det Kraftwerk. I år var det Stevie Wonder.

Jag har aldrig egentligen lyssnat på Stevie Wonder, ändå kände jag igen låt på låt. Medan solen gick ner över Orange Scen stod vi och gungade till hans svängiga soul. Som Joakim sa, "när jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid". Vi hade gått in tillsammans, vi som var kvar i campet, och under vår lampskärm stod vi strax bakom minneslunden och njöt av att in i det sista finnas kvar i Roskildefestivalen 2014. Detta till Stevie Wonders fantastiska show. Jag har inte varit sugen på att lyssna på honom efter festivalen, det räcker med minnet av kvällen som inte behövde ta slut.


Den natten drog jag och Joakim ut våra sovsäckar ur våra respektive tält och sov under partytältet.
  
Och Roskildefestivalen har nu tröttnat på söndagens vemod och hemdragande publik och har till nästa år tidigarelagt de fyra dagarna festivalområdet har öppet, så nästa år gäller onsdag till lördag. Men blir det lika magiskt framför Orange Scen på lördagskvällen?  

torsdag 18 september 2014

Robyn Hitchcock – The man upstairs

Det är dags att väcka bloggen ur sin sommar- och valrörelseslummer. I Facebookmejlen låg en recension Michael Porali mailade över för ett par veckor sedan, så vad finns det att tveka på nu när löven börjat byta färg och kvällarna blir mörka. Klart Minnenas Motell ska upp på banan igen och klart det ska ske med en recension signerad bloggens mest trogna gästbloggare. Hoppas det finns några läsare kvar.  


Det är väl ingen hemlighet att jag i stort sett ratar all musik gjort tidigare än 1980, samtidigt som jag ratar de flesta gubbar-med-gitarr-och-efternamn både före och efter den tiden. Dock är Robyn Hitchcock en av de få som faktiskt lyckats tilltala mig, och det till och med under en längre tid, även om det ska erkännas att jag inte direkt följer herrns förehavanden särskilt noggrant. Att han ens släpper ny skiva nu i höst (ja, det är höst!) kom som en överraskning när jag öppnade denna veckas nyhetsbrev från en av de stora musikdistributörerna, men har jag fått den att ladda ner så är det självklart att jag lyssnar! Vissa av titlarna kändes igen redan på förhand, men efter att ha läst det medföljande pressutskicket inser jag att det helt enkelt beror på att ungefär halva plattan består av covers. Dock ”gamla” covers, så att jag inte klarade av att placera låttitlar vars original är signerade till exempel the Doors eller Roxy Music är i ärlighetens namn inget jag ens tänker skämmas över.
"Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr"
Albumet i sig då? Jodå, det innehåller på ”gammaldags” manér tio låtar och har en speltid på sammanlagt trettioåtta minuter, vilket faktiskt känns helt lagom med tanke på att det vi har att göra med här inte direkt är i kaliber med I want to destroy you utan ett album fullkomligt befriat från både slagverk och distpedaler. Ackompanjerad av Jenny Adejayan (cello) och Charlie Francis (piano) tassar Robyn Hitchcock sig igenom de tio låtarna på ett sätt som vore han fjorton år gammal, på väg hem från sin första fylla (kanske med en date till och med?) och är livrädd för att väcka sina föräldrar med att få trappan upp till pojkrummet att knarra. Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr, och i ”Somebody to break your heart” går han ta mig tusan till och med loss på bluesmunspelet! Jag är faktiskt inte helt säker på varför jag inte avfärdade honom i samband med att jag avfärdade Bob Dylan, Rolling Stones och alla de andra gäspningarna när mitt mer aktiva musiklyssnande inleddes någon gång i högstadiet. Men i och med att The man upstairs, släpps den 27 augusti 2014, är jag än en gång glad att jag inte gjorde det.

Michael Porali