onsdag 31 december 2014

Bästa låtarna som kom 2014?

Dags att sammanfatta musikåret 2014 med en lista. Den enda listan jag gör för 2014 - och i dessa spellistetider blir det en Spotifylista över bra låtar. Listan är en ögonblicksbild, låtar kommer byta plats och jag kommer upptäcka fler bra låtar som kommit ut 2014. De tio första står i bokstavsordning och delar förstaplats på listan. De nedanför slåss om andraplatsen, typ. Listan är inte på liv och död, faktum är att den jag ägnat mest energi åt att upptäcka i år är Emmylou Harris och med henne har det inte kommit något nytt 2014.

Tomas Andersson Wij - Nu dör en sjöman
Främst bland snyftarna på Tomas Andersson Wijs skilsmässoalbum Mörkrets hastighet - även ifall konkurrensen med förstasingeln "Santa Monica" är hård. Det mörka albumet avslutas trots allt hoppfullt, det är snart nytt år och ett skitår är slut.

Love Antell - En av oss kommer dö ung
Jenny var väldigt på om jag skulle lyssna på den här The Ark-covern, "du kommer verkligen gilla den", och visst gjorde jag det. The Ark har aldrig varit bättre.

Katja Castberg - Frösöns Backar
Jag imponerades stort av Katja Castberg på Göteborgs Visfestival när 2014 ännu var ungt. "Frösöns Backar" står sig fortfarande som en väldigt bra låt.

Rodney Crowell - The Long Journey Home
Revolvermannen ger sig ut på prärien i Montana. Solen går antingen upp eller ned, beroende på smak hos betraktaren. Och Rodney Crowell bjuder på precis sådan USA-romantik som jag är svag för. Hoppas verkligen han och Emmylou Harris spelar "The Long Journey Home" på Way Out West i sommar.

First Aid Kit - Master pretender
First Aid Kit följde upp succén The Lions Roar från 2012 med nästan lika bra Stay Gold. Vilken av låtarna som skulle komma med på den här listan var inte självklart, i morgon hade jag kanske valt "Waitress song", i övermorgon en tredje.

Per Granberg - Har aldrig trott
I år var året när Charta 77-sångaren Per Granberg äntligen släppte sitt soloalbum. De många åren som Kompledigtarrangör har satt sina spår i Granbergs sololåtar. Kalla det visa, kalla det singer-songwriter, kalla det gubbe med efternamn. Bäst var den här duetten med Hasslös finest Caj Karlsson.

Krig & fred - Väder & vind
Förre svågern Carl Magnus band lät sig friskt inspireras av en av Håkan Hellströms bästa och minst kända låtar och fick till den här poppärlan. Jag sörjer fortfarande att jag inte kom iväg på releasespelningen på Jazzhuset i höstas.

Per Persson - Tönnebro
Packet upplöstes och Per Persson aviserade en solokarriär. Den Perssonska stilen känns igen, jag saknar bara Limpans dragspel litegranne och ser fram emot att höra mer.

David Södergrens Hot Five - En lång hård väg
Joakim for till Örebro i somras och såg Perssons Pack - och när han kom hem pratade han om det lokala förbandet. Låten åkte in på min valrörelselista och jag kunde aldrig sluta lyssna på den.

Weeping Willows - (We're In) Different Places
Okej, låten kom ut på singel redan 2013. Men albumet kom i år och låten är skitbra, så klart den ska vara med. Nog så.

Lyssna på dessa tio låtar och tolv till här!

tisdag 30 december 2014

Man skriver inte en serie om ett rockband om man inte tänker hålla ett jävligt högt tempo

Vad är väl nostalgi? Det kan ju tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles... underbart.

I tre kvällar har vi bjudits på göteborgsk 1991-nostalgi i Peter Birros version. Allt från Siewert Öholm till Fågel Blå-affischer har virvlat förbi i en rasande takt. Viva Hate!  

Mycket känns igen i serien från annat som både Peter och Marcus Birro gjort tidigare. Det finns tydliga likheter med yngre broderns fullträff till bok Att leva och dö som Joe Strummer från 2010, till och med namnen Daniel och Morgan förekommer på karaktärer där. Men som alltid börjar det ännu tidigare, namnet Daniel finns även på huvudpersonen i åtminstone av Peter Birros nittitalsböcker. Episoden när Daniel spelar Nationalteatern för förortskidsen känns igen från texten Peter Birro skrev till tributeskivan Nationalsånger från 2002.

Likväl faller jag för serien. Jag är ju allmänt svag för nostalgi. Jag gillar verkligen att följa två högljudda tonåringars maktkamp om ett band och ett helt liv. Jag gillar verkligen alla göteborgsvyer (so what att gator och torg inte alltid överinstämmer med verkligheten?). Jag gillar alla referenser till en tid så fjärran från vår, men ändå inte alltför lång bort. 

Men serien är för kort! Allt Birro velat pressa in på tre timmar gör tempot ibland löjligt högt, referenserna och tidsmarkörerna staplas på varandra och ges inte det utrymmet de förtjänar. De tre avsnitten hade väl åtminstone kunnat vara en och en halv timma långa? Jag hade velat se mer av Färjenäs och andra klassiska spelställen, mer av Viva Hates tysta medlemmar Juan och Fabian, mer av Fanny och mer av Daniels och Tommys fantastiska mamma . Fast jag hade kunnat klara mej med färre vyer och scener från Älvsborgsbron. 

Visst känns det som Peter Birro inte kunnat bestämma sig för om han skulle berätta en historia om musik och kärlek eller en historia om vilken sida av lagen en ska befinna sig? Jag hade föredragit mer kärlek och musik och mindre actionkomedi. Samtidigt går det inte att komma ifrån hur fantastiskt roliga scenerna med den misslyckade gangstern Sören är. 

Men den där castingen av han som ska föreställa Björn Afzelius vill jag reklamera! Och det går såklart att ifrågasätta att Daniel, en snart 19-årig slacker uppvuxen i Götet, i serien har körkort. Den går jag inte på. 

Fast nu sitter jag i soffan med en känsla av tomhet och funderar på om jag ska se om serien. Jag gillade verkligen Viva Hate.

måndag 29 december 2014

Thåström hade fel

Vi skriver tidigt 2006. Eller möjligen sent, sent 2005. Jag har laddat ner Thåströms färska Skebokvarnsv 209 och peppar inför spelningen i mitten av februari. Surfar in på thastrom.se då och då, i brist på skivomslag att hålla i.

Thåström listar på hemsidan under några års tid sånt han just då gillar mycket. Kanske var det bara låtar, jag minns inte. Kanske skivor, konserter, skådespelare, platser...

Den där gången sent 2005 eller tidigt 2006 finns låtarna "Miss you much" med Lucinda Williams och "Parliament square" med Stina Nordenstam med på listan. Jag laddar ner dem också.

I en helgondagbok upplagd natten mellan 8 och 9 januari 2006 skriver jag:
nattmusik
lucinda williams & stina nordenstam
datorn i knät

Jag gillar bägge låtarna massor och lyssnar flitigt på dem medan vintern och mörkret fortfarande håller lägenheten mitt i Borås och min älskade Annelundspark i sitt grepp.

Förvåningen när jag först i år inser att Lucinda Williams låt inte alls hette "Miss You Much", utan "Jackson". Thåström hade fel. Den gången. Alla har fel.

Men låtarna är fortfarande bra.

söndag 28 december 2014

Livets skafferi

För tjugu år sedan var jag på mitt livs andra spelning. 28 december 1994 ordnade kommunen en spelning,. Jag har skrivit om spelningen tidigare, till exempel för ett år sedan.

"För nitton år sedan spelade Mögel och Vacuum i Limmared. Jajamen, så stor var punken 1994 att kommunen ordnade spelning för de unga punkarna. I Limmared."    

Vi var inte så himla mycket folk där, men entusiasmen bland besökarna var stor. Jag tror Boråsbanden Mögel och Vacuum var något överraskande över röjet och publikstödet ute i bushen. En viss besvikelse uppstod dock när Mögels nya sångare inte kunde "Reagan sniffar". Mögels nya batiktröja blev den givna merchandisen att köpa. Jag minns när jag stagedivade och skickades bakåt i publikhopen till dess ingen mer publik fanns och jag föll ner på golvet och slog i några fingrar rätt hårt. Det var fantastiskt.

Idag lyssnar jag på Ditt ljug och Pillerparty.

fredag 26 december 2014

"Jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre"

Foto: Ellika Henrikson
Michael Porali gästar med en skivrecension denna annandag jul. Här får ni SLOWGOLD - EP.

Slowgold är ett namn som hängt med länge på Göteborgs livescener, men som alltid legat lite i periferin hos mig själv, trots att jag ändå uppskattat det jag sett och hört. Antagligen är det helt enkelt bara ett klassiskt utslag av "man kan inte ha koll på allt" som legat till grund för detta, och trots att bandets självbetitlade debutalbum funnit ute i två år har jag ändå bara lyssnat på det ett fåtal gånger. När 2014 nu lider mot sitt slut och uppföljaren, enkelt kallad EP görs tillgänglig för allmänheten, bestämde jag mig helt enkelt för att anstränga mig lite mer.

Fyra låtar på tretton minuter avverkas, och redan från de första tonerna i inledande "Det osynliga" står det klart att jag uppenbarligen borde gjort det här för länge sedan. Psykedeliska gitarrslingor blandas med Amanda Wernes rader om att bygga något osynligt med mjuka händer och trots låtens relativt lågmälda arrangemang är det en känsla av något storslaget som smyger sig på. Amanda, som i allt väsentligt är Slowgold, rör sig röstmässigt någonstans i gränslandet mellan storstadsdekadensens Hope Sandoval (Mazzy Star) och Vera Vinters kyliga ensamhet, och musikaliskt låter det både så västkustskt som det de facto är, och som ett amerikanskt 1970-tal på samma gång.

"Våren" bjuder på bluesiga munspelsslingor och sprött filmiska toner av en roadtrip till Dalsland, medan "Öppna sår" framstår som betydligt skitigare och refrängens "Hur kan ni säga sådant om mig? Jag vet vilka ni är!" skaver precis sådär lagom mycket till igenkänning. Avslutande "Finland" är en betydligt lugnare, ledsammare historia om "löjliga tankar som vem man ska vara idag", framförd endast med akustisk gitarr. Refrängens "Var inte rädd för mörka dalar" knyter ihop EP-säcken som en varm och trygg famn, och härmed ber jag om ursäkt att jag hittills inte ägnat Slowgold den uppmärksamhet hon uppenbarligen förtjänat hela tiden. Nu vet jag bättre.

Michael Porali


torsdag 25 december 2014

Han skriker God Jul, GOD JUL!

Jag inser att ni undrat, var är Joakim Larssons gästbloggning om julmusik? Har Minnenas Motell lämnat missionen att sprida julmusik? Nej, ni kan vara lugna. Här ges inte upp. Men gårdagen var helt enkelt så hektisk att eder bloggare inte hann lägga upp den. Men julhelgen är lång och här kommer så den traditionella julgästbloggningen av Joakim Larsson.

Idag är det kallt i Ljusdal. Runt tio minus och en vind som tar sig in förbi alla kläder, allt kött och kryper in och bosätter sig i benmärgen.

Utanför Domus sitter en man och tigger. Han har virrat in sig i allt han äger för att hålla kylan på stången.

Från den här scenen breder sig misären ut över land och rike. Människor firar jul ensamma. Människor ångrar saker. Människor fryser. Människor har ångest. Människor lider av krig. Människor dör. Människor från Ljusdal till Saigon.

Det är dags för de tre sorgligaste jullåtarna jag vet!

3. Marvin Gaye – I Want To Come Home For Christmas (1972)

Jag får erkänna att jag ägnat det mesta av den tid jag lagt på musik sedan senaste julbloggningen åt mitt långsiktiga projekt om att bli soulgubbe på heltid. Så jag fortsätter på Motowntemat från senast. Den här låten skrevs för att vara med på A Motown Christmas som jag skrev om förra året. Men den tog av olika skäl sig inte riktigt in på skivan, men släpptes som en singel. Singeln hade en ganska moderat försäljning och fick egentligen inte så stor uppmärksamhet förrän långt senare.

1990, sex år efter Gayes död, kom den med på The Marvin Gaye Collection. 1992 släpptes A Motown Christmas som CD-utgåva med den här låten som extra spår. Så låten blev ett soundtrack till det första Irakkriget istället för Vietnamkriget.

För låten handlar om att vara krigsfånge på jul. Muntrare blir det inte.

2. Johnny Cash – Ringing the bells for Jim (1963)

Ganska typiskt Cash att släppa en skiva som heter The Christmas Spirit och inkludera det här slaget i hjärtat. En sång som handlar om Jims lillasyster som ertappas av prästen när hon klättrat upp i kyrktornet för att slå i kyrkklockorna för hans skull. Doktorn säger att det snart är slut och Cash säger mellan raderna att det inte räcker med det man hör i sången. Man kan ge sig fan på att lillasyrran kommer lämnas ensam i någon Dickens-berättelse när väl Jim har checkat ut också.

1. Tom Waits – Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (1978)

En bittersöt pärla. En livsfarlig låt. Jag brukar argumentera för att Tom Waits borde förbjudas, för han kan på ett obehagligt sätt borra sig in i den lyckligaste själ och sprida ett mörker som fastnar som knäck mot gommen.

Historien om en prostituerad kvinna som skriver till Charlie och berättar om att hon är gravid. Har börjat få ordning på sitt liv. Ska snart gifta sig med en bra man som lovat att ta hand om barnet. Hon tror att hon är lycklig. Så i sista stroferna så vänder allt. Allt det där var en lögn, hon sitter i fängelse och får nog komma ut vid alla hjärtans dag… Kan jag få låna lite pengar för den delen?

Och för att ni ska veta att jag vet att det finns en annan sida av julen också så presenterar jag den i form av denna dänga:

måndag 22 december 2014

Håkans triumf

Det är imponerande hur mycket det går att krama ut ur tre timmar.

En bok.

En film som i numer klassisk Håkan Hellström-stil görs ganska svårtillgänglig i ett tidigt skede. Nu ska Aftonbladet visa den och jag är säker på att det lär det bli en DVD i sinom tid.

Och ett otal referenser i sociala medier och i tidningar.

De tre timmarna kommer pratas om länge. Och fortsätta fylla på Håkans bankkonto. Håkan, eller kanske snarare hans management, är väl värda något slags pris för årets affärsidé.

När jag spekulerade för snart ett och ett halvt år sedan kring ifall Håkan Hellström laddade upp Ullevi trodde jag kanske inte riktigt på det själv. Kanske handlade en del av bloggningen om en viss surhet över att jag missade Håkan sommaren 2013 och såg ut att missa hans då ännu korta vinterturné. Sen släpptes det både fler biljetter till Scandinaviumspelningen och fler datum.

Strax före jul började så GP kampanja för att Slottsskogsspelningen sommaren 2014 skulle flyttas till Ullevi. Och jag vågade mej på en spaning om det inför 2014.

Hur kan då artisten gå vidare?

Han har sagt att han ska skriva nya låtar. Då kan en rimligen förvänta sig en ny skiva till hösten 2015 eller våren 2016. Följs den av endast ett fåtal väl valda inomhusspelningar tämligen direkt på skivsläppet lär sommarturnerandet kunna bestå av endast en andra Ullevispelning. Det vore tufft.

Eller så lägger Håkan ner allt vad traditionellt turnerande heter och börjar istället spela på typ Jazzhuset en kväll i veckan varje vår- och hösttermin. 40 spelningar per år. Olika teman för spelningarna. Gäster. Covers. Lite av typen offentliga rep. Tänk er! Första året skulle kön sträcka sig från Jazzis till Gamlestan, sen skulle det lägga sig och den verkliga charmen infinna sig. Håkan skulle ha gångavstånd hem och kunna äta frukost med familjen varje morgon.

måndag 1 december 2014

Eldkvarn tände till sist Karlskronapublikens låga

Eder bloggare såg tillsammans med sin syster Johanna Eldkvarn på Karlskrona Konsthall i lördags. Samma ställe där eder bloggare såg Karlskrona för ganska så precis fyra år sedan. Johanna såg dem för första gången och hälsar att hon gärna ser dem igen.
 
Jag hade glömt hur bra Konsthallen var för en konsert av det här slaget. Med bar längst bak i lokalen (med riktiga ölflaskor, inga jävla plastglas!), stående publik och en ganska liten lokal uppstod en rockklubbskänsla som passade kvällens Eldkvarn utmärkt. Setlistan var nästan helt befriad från lugna låtar utan fokus låg på upptempolåtarna. Inledande "Hunger Hotell" var en välkommen comeback i livesetet och visade vilken nivå Eldkvarn ville sätta för kvällen. Fast nog gick den lite snabbare på skiva?

Det är tre år sedan Eldkvarn släppte någon ny skiva, men åtminstone frontfiguren Plura Jonsson har hållit sig aktuell genom folkkära teveprogram och kokböcker. Och bandet är ännu intressant nog för att locka 400 personer till en konsert i Karlskrona. När Plura intervjuades i Dalarnas Tidning för några veckor sedan inför ett av de första stoppen på turnén kändes det som en aningen turnéovillig och opeppad frontfigur, av det syntes ingenting på Konsthallens scen.

Publiken verkade glad men var samtidigt lite svårflirtad. Hits som "Fulla för kärlekens skull", "Pojkar, pojkar, pojkar" och "Alice" mottogs avvaktande. Först en bra bit in på konserten hade blygseln släppt, antagligen i takt med att fler ölflaskor tömts. Vid den från teve kända "Vår lilla stad" tände publiken till på allvar. Publikens låga hölls brinnande genom det avslutande hitsvepet "Kärlekens tunga", "En liten kyss av dig" och "Kungarna från Broadway" och minsann om det inte även brann till från publiken i refrängen på inledande extranumret och Corneliscovern "Somliga går med trasiga skor".

"Kungsholmskopplet" var en av kvällens höjdpunkter för egen del. Den svängde som tusan i samspelet mellan Carla Jonssons blanka (nåja) gitarr och maskinisten (hihi) Claes von Heijnes piano. Låten svängde som gick den på svart bensin (touche!). Som vanligt var även låtarna Adrian Modiggård valt ut att sjunga bland höjdpunkterna. Grymma versioner av de gamla Genom ljuva livet-klassikerna "Allt vad du vill ha" och "Jag har gjort det igen". Soulpunk brukar jag kalla Adrians insatser, så kändes även den här kvällen.

Foto: Johanna Hellström
 Visst är det fascinerande? Lördagskvällen var min fjortonde Eldkvarnkonsert. Men ännu kan jag få höra livedebuter för egen del, trots att de som sagt inte har släppt något nytt på flera år fick jag tre livedebuter. Dels redan nämnda "Kungsholmskopplet" och "Allt vad du vill ha", vilka jag faktiskt trodde jag hört någon enstaka gång men när jag skulle föra in dem i min statisik över Eldkvarnlåtar jag hört live såg jag att de var nya. Och dels avslutande "Söders kors", när jag såg att Tony Thorén gick av scen och Werner Modiggård klev bort från trummorna gissade jag på "Ikväll" och hann tänka att det var väl synd, att de inte inte ville göra något nytt, men så blev det en ny allsångslåt! Jag log och sjöng med för full hals.

I vår ska Plura ut och sjunga covers av Bob Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen på svenska ihop med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Själv längtar till sommaren då den gamla kvarnen ger sig ut på vägarna igen. Eldkvarn är en grupp och gör sig bäst som grupp. Då finns det ingenting som slår dem.


  1. Hunger Hotell
  2. Fulla för kärlekens skull
  3. Barn av sommarnatten
  4. Pojkar, pojkar, pojkar
  5. I skydd av mörkret
  6. Kungsholmskopplet
  7. Be-Bop-A-Lula-Land
  8. Allt vad du vill ha (sång: Adrian Modiggård)
  9. Alice
  10. Runt solen
  11. Vår lilla stad
  12. Kärlekens tunga
  13. En liten kyss av dig
  14. Kungarna från Broadway
  15. Somliga går med trasiga skor
  16. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
  17. Söders kors