Progg på väg

Nämen kolla! Dokumentären Progg på väg om och från Hoola Bandoola Bands återföreningsturné 1996 finns ju på Youtube. En kul och sevärd dokumentär, inte minst för intervjun med den unge moderatpolitikern Tobias Sjö som hyllar Mikael Wiehes sånger men sågar hans politiska analys. Samme Sjö som idag är stabschef för moderaterna i Stockholms läns landsting. Ett inslag som verkligen sätter igång historiens vingslag är när Björn Afzelius talar om hur gott det är med rökning och hur fruktansvärt det är att ha blivit förvisad till längst fram i turnébussen för att få röka. Det är då ännu ett år kvar till han blir sjuk.

Björn Afzelius tolkas av dansband: "Han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier"

En suddig Trampe på Kompledigt 2013

Att eder bloggare är svag för Björn Afzelius är ingen hemlighet. Men samma bloggares fascination för dansbandskulturen är kanske inte lika känd. När så vissångaren, konferencieren, Youtubefanatikern och researchern Fredrik af Trampe på Facebook släppte sin Spotifylista där dansband gör covers på Björn Afzelius var det ju givet med en intervju kring Björn Afzelius och dansband.

Hur ironisk är du när du gör en playlist med dansband som spelar Björn Afzelius?
I slutändan blev jag inte så ironisk som jag hade tänkt mig. Först ville jag komma åt den humor som kan uppstå när svenska dansband sjunger om Nicaragua och ”matriarkatkotterier”, eller när norska Arnsteins får folk att dansa log-tryckare till en text som ”Ikaros”. Men i slutändan satt jag mest och tänkte att ”faan, det finns ju nåt stort i låtar som kan framföras av både en gammal proggare och några av Sveriges största dansband”. Det säger en del om Afzelius att han höll en så uttalad politisk linje i det han gjorde, och samtidigt gick hem i så många läger. Och även om jag i samtliga fall föredrar originalen så är en del av tolkningarna bra.

Du fick idén när du såg dokumentären, vad tycker du om den?
Den är mycket bra – kärleksfull men inte överdrivet skönmålande. Jag sörjer bara att Afzelius mångårige basist Hannes Råstam dog så pass ung att han dels inte kunde vara med i filmen, dels inte hann skriva den stora bok om Affe som han tydligen funderat på. Hans text i Sång till friheten-boxen är ju så jäkla bra, tänk dig den i boklängd, full med turnéhistorier och annat…

Visst är den texten fantastisk! Tror du listan kan bli populär?
Ja, vem vet? Inte mig emot!

Har du någon särskild favorit på listan?
Stefan Borsch var den överlägset meste Afzelius-tolkaren i dansbandsskaran, och ”Till min kära” passar honom som den berömda handen i dito handsken. Tommy Bergs ”Ikaros” och Chinox ”Farväl till släkt och vänner” gillar jag också.

"Han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband." 

Varför tror du dansbanden gillade att spela Afzeliuscovers?
Affe hade en grundteori om att ingenting fångar lyssnarens intresse så som en bra melodi. Och däri låg väl en stor del av hans framgångar – han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband. Plus att texterna är tämligen rakt på sak och utan alltför mycket undertext. Mitt förhållande till Affe är mycket ett av ”guilty pleasure” – jag kan tänka att ”den här metaforen går ju inte ihop” eller ”nää, man kan för fan inte rimma boxade/joxade”, men hans bra melodier och bultande hjärta räddar mycket. Det han sjunger är djupt känt och lätt-trallat, då kan man/jag köpa en del yxighet.

Har du någon Afzeliusdänga på din egen repertoar?
Nä, det har än så länge inte blivit av, men jag skulle gärna vilja göra ”Två ljus” nån gång. Och – om jag har tillgång till ett rockband med fina taggtrådsgitarrer – eposet ”Atlantis”. Ihop med ”Ikaros” tycker jag nog att det är hans bästa låt.

Även ifall den här listan kan ses som ett utslag av ironi, tror du Afzelius såhär långt efter sin död är på väg mot något slags erkännande?
Det största erkännandet är väl att många av hans sånger fortfarande sjungs och är ihågkomna. Publikens kärlek hade han ju redan då, liksom han väl var mycket mer respekterad av kritikerna i Norge och Danmark. 

"Dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid!" 

John Ajvide Lindqvist har sagt att ett av hans drömyrken är att vara basist i ett dansband, att åka runt och kväll efter kväll uppträda i en likadan kostym som resten av bandet och göra folk glada. Vad är det som fascinerar med dansbandskulturen?
Svår fråga. Kanske är det där med att dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid! Själv har jag alltid gillat det där enkla, inte sällan banala med dansbandslyriken. Inte minst den från 70-talet. Ta exempelvis låten ”Tänk att va Lektyrfotograf”, där sångens jag längtar sig bort från sin trista vardag. Han berättar att han ”går till en krog där det är dans/stöter på brudar, men har ingen chans”. Varken förr eller senare i musikhistorien skulle man erkänna att så tillkortakommen var man.

Du jobbar ju på din debutskiva nu, kommer det finnas spår av Afzelius eller dansband på den?
Faktum är att jag gjort en låt där jag till stor del plagierade melodin i nämnda ”Två ljus”. Men den kommer nog inte med på skivan. Som i övrigt faktiskt lutar mer åt jazzhållet, vilket varken jag själv eller nån annan trott innan första repet. När jag kört mina låtar ensam med akustisk gitarr har de alltid varit mer av popdängor, men när vi skulle arra dem för band kom min producent Emeli med den ena klockrena jazzidén efter den andra. Så det blir spännande att se var det landar.

För övrigt ingår jag, tillsammans med Maja Heurling och Ola Aurell, i Märrsädääs-klubben. Vår enda verksamhet går ut på att vi nån gång om året var för sig lyssnar på den lika föga ihågkomna som briljanta Affe-låten ”Edmond Dantes nittonåriga dröm” och att vi nån gång ska framföra den live tillsammans. Men vi har inte bråttom.

Det ser jag fram emot, den låten är en storfavorit hos mej sedan jag köpte Tusen bitar på LP för en spottstyver på Ginza 1997. Och så till sist, någon aspekt av Afzelius och dansband du känner att vi inte berört?
Ja, att inget dansband (mig veterligen) tolkat ”Ljuset”, som annars sjungits in av ganska många vissångare. Men det är kanske är just det – det är en visa, inte en dansbandslåt. Och så bör det kanske tilläggas att inget dansband nånsin spelade in ”Tankar i Havanna” på skiva, dess svängighet till trots.

Tänk att få höra Christer Sjögren sjunga att han känner sig rörd och stolt inför socialismens idé! Jag har alltid lyssnat mer på liveversionen från Grande Finale än den gamla studioversionen. Och här kommer då den omtalade playlisten.
 

Och så lite last.fm-nörderi denna gråmulna onsdag

I brist på annan blogginspiration går det alltid att spela last.fm-spelet. Jag erbjöd en fika eller en öl till den som först gav mej fem tal från 1 till 100. Rasmus nappade och jag fick 2, 9, 16, 23 och 30. Så jag plockade fram listan och kollade.

Bob Dylan (plats 2)
Första låt jag hörde: Kan det ha varit "Blowin in the wind"?
Låt som fick mej att falla: "I shall be released"
Favoritlåt just nu: Just nu? Knappt lyssnat på Dylan senaste månaden. Men lyssnade en hel del på "When the Deal Goes Down" i höstas.

Håkan Hellström (plats 9)
Första låt jag hörde: "Känn ingen sorg för mig Göteborg"
Låt som fick mej att falla: "Nu kan du få mig så lätt"
Favoritlåt just nu: "Vid protesfabrikens stängsel"

Morrissey (plats 16)
Första låt jag hörde: "The teacher are afraid of the pupils"
Låt som fick mej att falla: "Reader meet author"
Favoritlåt just nu: "Now my heart is full"

Björn Afzelius (plats 23)
Första låt jag hörde: "Tusen bitar" gissar jag på
Låt som fick mej att falla: "Medan bomberna faller"
Favoritlåt just nu: Har kommit på mej själv med att nynna på "Duncan Brady" en del på sistone

Karin Renberg (plats 30)
Första låt jag hörde: "Bebopalula till nästa gång"
Låt som fick mej att falla: "Marguerite"
Favoritlåt just nu: "Värm honom ljus"

Femton år sedan idag

Till Björn Afzelius minne.

Boken om Björn Afzelius en besvikelse

Norstedts fortsätter välgärningen att släppa svenska artistbiografier, nu har turen kommit till eder bloggares ungdomsfavorit. En efterlängtad bok! 

Några sidor in i Björn Afzelius : en god man - och bara en människa slår det mej, "jag har läst det här förut". Men var?

Jag läser hur klassamhället i den lilla bruksorten Hakarp (där Björn Afzelius föddes) exemplifieras genom hur folk bor och vilken bil de kör, om de nu överhuvudtaget kör bil. Det exemplet har jag läst förut, men då var det inte Gunnar Wesslén som beskrev Hakarp så. Orden är Björn Afzelius egna, från de självbiografiska sidorna som inleder sång- och notsamlingen 95 sånger från mitten av nittitalet. När jag bläddrar igenom boken och ser det gedigna bildmaterialet slår det mej även där, jag har sett sett många av de här bilderna förut. Även Björn Afzelius egna kommentarer om låtar och uppväxt känns märkligt bekanta för att stå i en nyutkommen biografi.   

Jag såg verkligen fram emot boken. En biografi om Björn Afzelius har jag länge tyckt saknats, det har funnits ambitiösa booklettexter skrivna av både artisten själv och mångårige medmusikern Hannes Råstam, det har kommit böcker om Mikael Wiehe, Hoola Bandoola Band och musikrörelsen, men om Björn Afzelius har ingen riktig biografi funnits. Förrän nu. Eller?

Boken känns som en besvikelse.

Mycket riktigt verkar 95 sånger ha utgjort en betydande del av författarens källmaterial. Jag lånade sång- och notsamlingen igen igår och där återfinns citat efter citat, och ibland sådant som inte ens står som citat i biografin utan ord som förefaller vara författarens egna. Nu är det förvisso helt omöjligt att intervjua någon som inte är med oss längre, andra källor måste användas. Inget konstigt med det. Men att basera en så stor del av biografin på en bok som redan kommit ut, utan att ens nämna denna bok, tycker jag är ohederligt.

Överhuvudtaget ger inte Björn Afzelius : en god man - och bara en människa särskilt mycket nya fakta och infallsvinklar på Björn Afzelius för den som redan läst 95 sånger och booklettexterna till samlingar som Den röda tråden och Sång till friheten. Den inledande historien om smuggling av pengar till oppositionella på Cuba är heller ingen hemlighet, Pierre Schori talade om det i en tevedokumentär redan strax efter Björn Afzelius död och Hannes Råstam har skrivit om det. Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut, Gunnar Wesslén sammanställer men ger oss nästan inget nytt. Några få undantag finns, mer om dessa senare.

"Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut"


Nåväl, det hade väl inte gjort så mycket ifall Gunnar Wesslén sammanställt redan kända fakta, för att sedan tillfoga nya, gärna genom ambitiösa intervjuer med många av de inblandade. Skivinspelningar, turnéer och resor till olika projekt runt om i världen skulle kunna ha gåtts igenom. Även ifall huvudpersonen är död är ju de allra flesta andra trots allt i livet. Men boken är bara knappt 150 sidor lång, som en jämförelse var den biografi om Ulf Lundell som kom ut 2007 närmare 1000 sidor lång.

Det är som att författaren inte riktigt orkat slutföra sina i flera fall väldigt intressanta idéer. Några kritiker intervjuas om sin njugga inställning till Björn Afzelius, men det hela beskrivs väldigt kortfattat. En vers i "Medan bomberna faller" kommenteras med att den upprörde många inom "terapisvängen" - och sedan följs det inte upp. För att bara ta några exempel.

Björn Afzelius många skivor nämns visserligen kronologiskt men inte speciellt utförligt. Jag hade gärna läst kommentarer från till exempel Olle Nyberg, Tommy Rander och andra som samarbetade med artisten Björn Afzelius under många år. Boken hade med fördel kunnat bli dubbelt så lång och då hade det varit enkelt att överse med att hälften av innehåller var, så att säga, känt.

Nu blir boken summarisk och som sagt mest en sammanställning av redan kända fakta. Med några få undantag och det är framförallt relationen till döttrarna Rebecca och Isabelle. Gunnar Wesslén har såväl intervjuat dem som plockat med en text de själva skrivit. Här framträder en mer komplex bild av pappan Björn Afzelius, porträttet är ömsint och fint. Några uttalanden från hans barn har jag aldrig stött på förut. Några av författarens egna minnesbilder från umgänge med Björn Afzelius, från födelsedagsfester och semestrar i Paris och Castellvechio i Italien känns även de läsvärda och "nya", om än väldigt kortfattade. Hade det inte varit bättre för Gunnar Wesslén att skriva just en vänbok och inte en biografi? 

Kvinnohistorierna det stått om i kvällspressen och som orsakat så stort rabalder på www.bjornafzelius.com känns som en parentes på några sidor, var det inte ungefär samma som stod i en av bookletarna? Däremot hade ett mer ambitiöst och problematiserande kapitel om Björn Afzelius kvinnosyn och kvinnoporträtt inte skadat, men se det får vi inte. 

Och sen undrar jag var korrläsningen blev av...? Alla dessa slarv- och stavfel som återfinns genom hela boken, det är sådant som självfallet dyker upp under skrivandets gång, men som lika självklart ska rättas till innan manuset ges ut.
   
Frågan är hur man ska se på Björn Afzelius : en god man - och bara en människa, är det en vänbok eller är det en artistbiografi? Som artistbiografi betraktad känns den ganska medioker, men som vänbok har den sina kvalitéer. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig biografi om artisten Björn Afzelius.

Cecilia Kyllinge ger nytt liv åt Björn Afzelius

En rolig sak med Spotify är när en ramlar över coverversioner av de låtar man letar efter. Det var så jag hittade Cecilia Kyllinge och hennes skiva Så vill jag bli med covers på Björn Afzelius för några veckor sedan. Skivan släpptes i vintras.

Cecilia Kyllinge är en musikalisk mångsysslare från Dalarna som varit Afzeliusfan sedan barndomens sjuttital. Med självaste Olle Nyberg som producent har hon och ett stort band spelat in egensinniga Afzeliuscovers. Olle Nyberg spelade på de flesta Afzeliusskivor sedan 1984 års Exil till sista skivan Elsinore femton år senare, ett par av skivorna var han dessutom med och producerade.

Cecilia Kyllinge och Olle Nyberg har glädjande förhållit sej ganska fritt till låtarnas original (varför lyssna på en cover som försöker låta så likt originalet som möjligt?). Cecilias röst ges stort utrymme, låtarna har en del nya arrangemang och det fläskas på rejält med blås och annat ibland. Ibland blir det för mycket av det goda, men oftast blir resultatet gott. Musikaliskt märks inte mycket av den country Afzelius gärna lät sig inspireras av, istället känns ett par av låtarna och arrangemangen lite jazziga.  

Särskilt spännande är låturvalet, visst, "Ikaros", "En kungens man" och "Sång till friheten" är med. Men tre av låtarna är hämtade från det bortglömda albumet Johnny Boy från 1978, efter framgångarna med sina två första skivor råkade Afzelius ut för solokarriärens första dipp. Skivorna Johnny Boy och Bakom Kulisserna hör till hans mest bortglömda, men inte inte hos Cecilia Kyllinge. "Atlantis" och "Feberdansen" får nytt liv och jag blir för första gången sugen på att lyssna på originalen på allvar. 

Det är mycket Björn Afzelius i år - den här skivan, Marianne Lindberg de Geers pjäs om deras tid tillsammans spelas just nu, snart kommer den första biografin om honom och det arbetas på en film. Är Hakarpssonen på väg att få sin rättmätiga upprättelse? 

Ett blandband ur det förflutna

En varm och solig helg i september 1999 tog jag 300-bussen till Göteborg för att gå på fest. Till resan spelade jag in ett C60-band med nya och gamla favoriter. Jomenvisst gillade jag Rusningstrafik och Happy Hour Viser skarpt redan då. Men när jag tänker efter kommer nog alla låtarna utom "Europa" från skivor jag köpte 1999, så det var nog mest nya favoriter. 

A-sidan

1. Lars Winnerbäck - Ingen har lust
2. Lars Winnerbäck - Nån annan
3. Lars Winnerbäck - Höst på min planet
4. Lars Winnerbäck - Vår för hjärter dam
5. Lars Winnerbäck - Låg
6. Stefan Sundström - Vårsamba
7. Stefan Sundström - Livet är liksom en fest
8. Stefan Sundström - Mazurka på gravkanten
9. Stefan Sundström - Vals till Evert Tåb 

B-sidan

1. Stefan Sundström - Den döende yuppien 
2. Stefan Sundström - Latlåt från Farsta 
3. Billy Bragg - Thatcherites
4. Blomgren - Ran
5. Blomgren - Höst
6. Björn Afzelius - Europa 

 

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius.

Smaka på den rubriken och meningen. Ingen konstig mening om den som skrev den var född på 1950- eller 1960-talet. Men varför lyssnade någon född tidigt 1980-tal på Afzelius i sin ungdom?

Allt är från början ett punkbands fel. Tarm Gas hette dom och kom från Piteå. På sin skiva Tomma ord, som jag köpte på en skivbutik i Karlstad sommaren 1995, kör de en cover på Björn Afzelius "En kungens man". (När jag stod i den där skivbutiken (kan den ha hetat Megahertz?) kom det förresten in en tjej och köpte en biljett till Arvikafestivalen, nåväl, det är strängt taget ett sidospår).

Covern ligger ute på Youtube, feltaggad av någon Youtubeklåpare, kan även rekommendera den underhållande diskussionen i kommentarerna...

Jag gillade Tarm Gas cover och blev nyfiken på hur originalet lät.

När jag och kompisarna var inne och köpte skivor i Borås någon gång under hösten letade jag reda på en Afzeliusskiva där "En kungens man" var med och lyssnade på den på Skivspegeln. Skivnamnet la jag på minnet, det var samlingen Björn Afzelius bästa vol 2.

Eftersom jag inte läste Aftonbladets eller Expessens musikskribenter, knappt kände till Tidskriften Pop och på sin höjd läste Sound Affects på biblioteket så visste jag inte att Afzelius var så ute man kunde bli. Bland punkare var han ju respekterad.

Sommaren 1996 reste kompisarna till Kamikazepunken, samtidigt var jag inne i Borås ännu en gång och den här gången satte jag mig och började lyssna på Afzeliussamlingen med "En kungens man" igen, fast från början. När jag hunnit till låt tre och fyra, "Medan bomberna faller" och "Det räcker nu!", bestämde jag mej för att köpa skivan.

Och som jag började lyssna på Björn Afzelius! Han blev den förste gubbe med efternamn jag föll för, fast jag minns hur jag redan då hade svårt för en del "sliskiga kärlekslåtar". Jag var trots allt femton år och gillade punk. Samtidigt hade Björn Afzelius en någorlunda godkänd politisk legitimation, låt vara att han var åt det klassiska vänstersocialistiska hållet och jag själv låg betydligt mer åt det anarkistiskt frihetliga hållet. Men man fick inte vara knusslig.

Mot slutet av sommaren bör jag ha köpt LPn För kung och fosterland och efter det köpte jag nog Björn Afzelius bästa vol 1. De kommande åren köptes det flitigt fler Afzeliusskivor, både på LP och CD. Eftersom han sålt så mycket skivor var det alltid lätt att hitta begagnade LP-skivor. Jag minns en vinterdag när jag och Fredrik var inne på skivbutiken som låg bredvid Teknis i Borås, han köpte en rejäl packe Cornelis Vreeswijk och jag en rejäl packe Afzelius.

Eller som när familjen kom hem från chartersemester på Kreta sommaren mellan nian och ettan och en skivbeställning jag och några vänner hade gjort hade kommit. 1997 var inte LP-skivor dyra på Ginza och jag hade bland annat köpt några Afzelisskivor för en tjuga styck. Jag cyklade direkt och hämtade mina skivor och redan samma kväll la jag Don Quixote på skivtallriken. Hemkommen från Grekland gav det en speciell känsla att lyssna på "Under Sions kalla stjärna". Hela skivan är fortfarande en av mina favoriter.

Intresset för Afzelius ledde ganska snabbt vidare till Hoola Bandoola Band och Nationalteatern, de kommande åren även till Blå Tåget och Nynningen. Och mot slutet av gymnasiet tog jag steget vidare till Bob Dylan, Stefan Sundström, Kjell Höglund, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Mikael Wiehes solomaterial. Det framstår i efterhand som följande något av en slags tidslinje.

När jag köpte dator sommaren 1998 och gjorde Altavistasökningar på Björn Afzelius hade han ju ingen hemsida. Så jag startade en, tog hjälp av hans anteckningar i boken 95 sånger och skrev en biografisk text. Inför nummer 2 av mitt fanzine "Mitt i Skiten" skickade jag en brevintervju till Björn, men fick tyvärr aldrig svar.

Att han var sjuk hade jag helt missat, liksom att han slutat turnera. Så när mamma kom hem från jobbet, en dag på sportlovet 1999, och berättade att han dött kom det som en blixt från klar himmel. Jag frestade på 56,6-modemet rejält en timme där för att läsa mer om dödsfallet och uppdatera hemsidan.

Med den postumt utgivna Elsinore tog sedan Björn ett magnifikt avsked som skivartist, efter de minst sagt ojämna Nära dej och Tankar vid 50. Jag gled med tiden över till andra favoriter och Afzelius blev en av tjugu-tjugufem någorlunda favoriter istället för en av tre-fyra storfavoriter.

Först i efterhand förstod jag att Afzelius avskyddes av de stora tidningarnas musikrecensenter och att han var fruktansvärt "ute". Kanske tog han en gruvlig hämnd på sina belackare när "För släkt och vänner" låg femtielva veckor på Svensktoppen eller också bekräftade det vad alla recensenter redan tyckte om honom?

De senaste veckorna har jag lyssnat mer på Afzelius än jag gjort på många år. Det har inneburit många kära återseenden och ett och annat snett leende åt någon låt som knappast håller idag. Men precis som Hannes Råstam (frid över även hans minne) skriver i texten som följde med CD-boxen Sång till friheten så var Afzelius låtar ojämna, han skrev låtarna snabbt och på känsla, var inte mycket för att sitta och jobba på formuleringar och rim i timmar eller dagar. Men låtarna var ärliga och hans förkärlek för enkel countryinfluerad rockmusik gjorde att de lätt hittade hem till folks hjärtan.

Och samtidigt som Afzelius hade ett komplicerat förhållande till tyckare i Sverige var han en stor och respekterad artist i framförallt Danmark men även i Norge. På Hultsfredsfestivalen fick han aldrig spela, men på Roskildefestivalen spelade han flera gånger. Ta till exempel sista kvällen på Orange Scen 1984, på scen: Björn Afzelius tidigt på kvällen och New Order senare på kvällen. Ironiskt nog bokades Mikael Wiehe till sin första Hultsfredsspelning året efter Björns död.

Populariteten i våra grannländer märks även tydligt på hemsidan där svenskan blandas upp med danska och norska likt en annan Margit Sandemo-roman.

Jag sörjer uppriktigt att jag aldrig hann se honom live. Han verkar ju ha varit mycket bra live - och jag har märkt hur senaste liveutgåvan med honom och Mikael Wiehe hittat hem till många lyssnare via Spotify.

Men frågan är hur Björn Afzelius hade hanterat 2000-talet? De gånger han skrev om till exempel jämställdhet gick det inte så bra, samtidigt hade det funnits åtskilligt annat att skriva om.

Avslutningsvis, det finns en Afzeliushistoria jag tycker är fantastiskt rolig. Tydligen fick den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn höra den då nya låten "Svarta gänget" i en radiostudio 1985 och utbrast då jag ska döda den jäveln utan att veta att han låg ute i direktsändning. Undras tro om man inte borde försöka fråga Adelsohn om den där historien? Adelsohn är ju en sällsynt rolig gammal makthavare med en god portion humor och självdistans.

Skivan jag köpte i Karlstad 1995 satte sina spår.

Uppdatering: Insåg att jag pinsamt nog inte länkat den Afzeliuslåt jag hållit högst på den här sidan millenieskiftet. Bob Dylans "Girl from the north country" på svenska.

De åtta bästa häst-låtarna!

Har man en blogg ska man ju kommentera händelser i samtiden.

De Lyckliga Kompisarna - Riksbanken
DLKs cover på Cornelis Wreesvijk hör till det bästa som kom ut ur Birdnest cover-projekt 1994-1995. Hästhandlare Wallenberg som köper upp hästkadaver och kör dem till korvstoppningsfabriken passar ju in i dessa tider.

The Rolling Stones - Wild Horses
En av Stones bästa ballader, mer behöver egentligen inte sägas. De här hästarna kan aldrig bli mat.

Stefan Sundström - Häst utan tyglar
Småjazzig allvarsam berättelse som jag länge missat, innan jag i somras veckan efter Roskilde råkade snöa in på några tidigare rätt okända Sundström-låtar.

The Byrds - Chestnut Mare
När det är hästar precis överallt vill man förstås fånga dem!

Björn Afzelius - Don Quixote
Nu red visserligen inte Don Quixote på en häst, kanske hade den redan hunnit ätas upp? Men precis som Don Quioxote trodde han red på en häst så trodde såklart Fidel Castro detsamma på Cubas stränder.

Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat
Här har det ätits häst! Jag hade missat Hästpojken innan jag såg dem på Emmaboda för några år sedan, eller rättare sagt, jag hade hört dem men inte fattat grejen. När jag stod där på den regniga och leriga festivalen och hörde den Neil Young-klingande stämman sjunga ballader som den här och "Små korta stunder" fattade jag.

Reeperbahn - Marrakesh
Vi får anta att det är rediga arabiska fullblod Reeperbahn och tuaregerna rider i ökennatten. Kanske för att komma undan nån slaktare som vill kränga hästkött till europeer?

Ola Magnell - Min häst har blivit sjuk
Och sen blir den billig lasagne!

Men vänta lite nu, var tog Neil Young & Crazy Horse vägen? Kan man verkligen hoppa över dem i en sån här lista? Nej, det kan man såklart inte. Fast Spotify räcker inte till, så då får det bli ett extranummer. Scenen är er. Och kom ihåg, skräm inte hästen! Rädda djur smakar inte bra, eller?