Man blir glad av Stefan Sundström

Eder bloggare tog tåget till Hässleholms kulturhus efter jobbet igår för att se och höra Stefan Sundström med band spela "skogsjazz". 

Jag hade glömt hur kul det är se Stefan Sundström. Hur glad man blir över att se den egensinnige proggaren i sina tretornstövlar och Ebba Grön-tröja  som improviserar, brötar, dansar och hittar på vad som faller honom in. Man blir glad trots de ofta ganska dystra låtarna.

Från 1999 till mitten av 00-talet såg honom, solo eller tillsammans med andra artister, 1-2 gånger om året. Sedan dess har det bara blivit tre gånger, gårdagens konsert inräknad. Jag har saknat honom, märkte jag efter bara någon låt.

Igår var det fredagskväll, några i publiken hade tagit sej ett stort glas vin innan konserten och tyckte det var helt okej att prata under en låt som inte roade dem och glatt ropa ut när det var något som roade dem. Nu är ju den gamle trubaduren och socialarbetaren Sundström inte helt ovan vid sådant och hanterade det bra.  

Före Stefan Sundström spelade Lina Högström under namnet Skator. Och inåtvända norrländska visor var kanske inte riktigt var de i raden bakom mej hade hoppats på, själv vart jag mycket glad när hon körde "(Inte) hem" som jag lyssnat på under eftermiddagen. Missa inte den låten! Ett mycket bra val av för"band", där har ju Sundström ett gott väderkorn sedan tidigare.   

Sedan blev det "skogsjazz" med Sundström och hans band. Nya skivan dominerade förstås setlistan. När jag lyssnade på Under radarn de första gångerna kom jag att tänka på gamla låtar som "Under isen (ligger himlen)" och "Häst utan tyglar", en likhet även Sundström verkar tänkt på eftersom de fanns med i setlistan. Mot slutet av konserten blev det lite publikfriande nittitalshits med "Amors pilar" och "Babyland" i fantastiska versioner. "När tåget går" med endast Sundström och Lina Högström på fiol var mycket fin. Avslutande låt var den riktigt obskyra "Aprilflingor" från Renjägarens visor. 

Från bandet på Under radarn medverkade gitarristen Ola Nyström, kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Anders Hernestam. Dessa kompletterades av Niko Röhlcke på keyboards och pedal steel och på några låtar Lina Högström på fiol, eller som på sista låten trummor. Alltså fullt av gamla Sundströmbekantingar och sammanlagt halva Weeping Willows. Ola Nyström spelade gitarr med Sundström de tio första åren av dennes karriär, och det syntes att de var samspelta och gillade att spela ihop. När jag såg dem spela ihop märktes det hur mycket Ola Nyströms gitarrspel präglat de tidiga Sundström-skivorna. 

Med ett och annat politiskt brandtal, gummistövlar, låtar som avslutas med improviserade covers på Peps Persson och Staffan Hellstrand, lite småröriga mellansnack och jazzig progg på svenska är Stefan Sundström är långt från vad som kan anses hippt. Kanske är det därför han känns helt rätt?

Som vanligt antecknade jag setlistan.

1. Vår i Dalarna
2. Den ende
3. Häst utan tyglar
4. Fåglar
5. Hej hej hej Lou
6. Bye bye Trondheim
7. Faller en faller alla 
8. Blonde
9. Alla ska i jorden
10. Sentimentalsjukhuset (cover på Charlie Engstrand)
11. Huset av glas
12. Under isen (ligger himlen)
13. Onkel Alf
14. Amors pilar


15. När tåget går
16. Babyland


17. Hur Sabina gör en konst utav att gå
18. Aprilflingor 

Eftertänksamt från Norge med Stefan Sundström

För några år sedan gjorde Stefan Sundström vad Ulf Lundell så ofta pratat om - han emigrerade. Han stack till Nordnorge och mönstrade på en fiskebåt manövrerad av den musicerande skepparen Æ Erling Ramskjell.

Under Radarn är till största delen inspelad däroppe i Norge. Martin Hederos, som funnits med på rätt många Sundströmskivor vid det här laget, sätter mycket av ljudbilden med sina klaviaturer. Tillbaks i bandet är även de gamla Apachemedlemmarna Ola Nyström och Anders Hernestam. Skepparen Erling medverkar på skivan och en av låtarna är en cover på honom. Sebastian Aronsson har producerat sin tredje Sundströmskiva på raken.

Inledande "Hej Hej Lou" är en av de första låtarna som sätter sig, annars är det få låtar som sticker ut vid de första lyssningarna. Men framåt tredje, fjärde lyssningen börjar en del låtar märkas mer och mer.

På Under Radarn är det i mångt och mycket en annan Sundström än den bredkäftade burleska trubaduren från tidigt 90-tal och ännu mer skiljer det sig från Stonesrockandet som gett honom smeknamnet Farstas Mick Jagger.

De jazzliknande stråk som då och då funnits i Sundströms musik har här tillåtits blomma ut mer än någonsin. Tänk på låtar som "Häst utan tyglar" från Fabler från Bälingebro och "Under isen (ligger himlen)" från Babyland, flera av låtarna går i dess fotspår. Cornelis Vreeswijk blickar fram från sin grav. Och förresten, är det någon mer som först tyckte det lät som "Bye Bye, Tom Hanks" istället för "Bye Bye, Trondheim"?

"Vår i Dalarna" låter som något Allan Edwall skrivit och som arrangerats till coverskivan Sundström spelar Allan, låten mynnar ut i en fin kärleksförklaring till frun Karin Renberg.

Den gamla Idol-sågningen "Trägårn" är nyinspelad i en bra version, visst var den från början en outtake från Hjärtats melodi? Och sedan dök den upp något anonym på Fabler från Bälingebro.

"Odlandets glädje" är en riktig pärla, det kan säkert bli den låt som överlever längst från skivan. Nostalgiskt sorgsen i samma anda som "Skogsnäs" från Ingenting har hänt och samtidigt så ironisk över södermalmshipsters med klimatångest att man kan tro den gode Sundström överdoserat på någon klassiker av typ Killinggänget. Om hur avlatsbreven numer säljs på gårdsbutiken.

"100 spänn kilot för ägg kan man ta. Om man döpt en höna till Greta"

Stefan Sundström är tillbaks från sin exil med en eftertänksam skiva, det är lite politik, mycket natur och miljö och en kärleksförklaring till Norge och Karin Renberg.