Mer intressant än Pluras femtielfte kokbok

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.

Bild från Eldscript Förlag

Så skrev jag om Tony Thorén efter Eldkvarnspelningen på Trädgårdsföreningen här i Götet någon vecka före jul förra året.

För ett år sedan släppte också Tony Thorén sin självbiografi Vafaan är det frågan om? - där hans livsberättelse, om livet som basist i Eldkvarn sedan starten och producent med hitlåtar som "Die Mauer" och "Little Willie John" bakom sig, blandades med mer filosofiska funderingar kring livet och universum.

Nu har uppföljaren Basism - 101 svängiga utsagor kommit. Eller uppföljare och uppföljare, det är ingen ny Vafaan är det frågan om? utan snarast en bok där den hemsnickrade filosofin och funderingar kring vardagens existentiella frågor fått blomma ut till fullo. Några passusar om Peter LeMarclåtar, hur han blev en av två hippies i Norrköping på tidigt sjuttital och basspelande får plats, men mest är det Tonys funderingar och grubblerier kring världens vardande och låtande som här får fritt spelrum. Tony skissar på eller snarare presenterar en ideologi han kallar basism.

Basism är ingen självbiografi, och egentligen ingen uppföljare på den förra boken. Ska jag jämföra med något är det väl närmast Kjell Höglunds gamla legendariska månadsmeddelanden på hans numer insomnade hemsida, men varför jämföra? Tony Thoréns bok står på egna ben och hans humanistiska budskap är inget världen mår sämre av. Tvärtom, det finns mycket sympatiskt i hans tankar och funderingar. 

Samtidigt ska sägas att det ibland blir för mycket. Basism gör sig nog bäst i att läsas något stötvis och inte sträckläsas pärm från pärm, den hade definitivt blivit bättre med fler berättelser från musikerlivet och något mindre filosoferande. Bokens målgrupp torde vara främst Eldkvarnfans, och till med de mer nördiga sådana. Men som Eldkvarnmerchandise är den betydligt mer intressant än Pluras femtielfte kokbok. Nu väntar jag med spänning på att fler Eldkvarnmedlemmar ska skriva sin historia.

Medryckande läsning i Revolten Rörelsen Refused

Alfabeta Förlag har släppt Revolten Rörelsen Refused om bandet och hardcorescenen som under några år på nittitalet stod i medias blickfång, men sällan för sin musik. Författare är Patrik Wirén, journalist och med bakgrund i banden Midas Touch och Misery Loves Co. 

Märkligt nog såg jag aldrig Refused live när det begav sej. Trots att de under några år ständigt befann sej på turné. De tackade inte nej till några spelningar utan kunde åka en hel dag för att spela på en fritidsgård eller i någons vardagsrum. Att jag lyckades missa att se Refused live på nittitalet och inte såg dem förrän 2012 på Roskildefestivalen och Way Out West-festivalen är något som får sättas på mitt personliga minuskonto. Kanske hade jag fullt ut tagit till mej bandet ifall jag sett dem live? 

Att läsa Revolten Rörelsen Refused är som att kastas tillbaka till mitten av nittitalet. Militanta veganer, en ungdomskultur som hyllade nykterhet och detta ackompanjerat av aggressiv hardcorepunk. Inte undra på att Refused och deras gelikar väckte sådana känslor. 

Patrik Wiréns ambition var från början att skilda hardcorescenen och nittitalets ungdomskultur i Umeå men det hela utvecklades till en mer traditionell biografi över ett band. Likväl är framförallt Abhinanda, men även band som Final Exit och Doughnouts liksom ungdomsgården Galaxen, återkommande genom boken. Jag hade gärna läst mer om mina gamla favoriter Final Exit och deras drift med hela sXe-prylen.   

Patrik Wirén hade arbetat med boken i flera år och så dök Refuseds återförening upp och när den var till ända belönades Refused med regeringens exportpris. Refused fanns åter i medias blickfång från tidigt 2012 till tidigt 2013. Det är inte utan att jag tycker lite synd om författare och förlag som inte fick ut boken redan förra våren. Revolten Rörelsen Refused är nämligen en mycket läsvärd bok, dels för den som intresserar sej för det legendariska bandet och dels för den hyser det minsta intresse för ungdomskultur. 

Till en början irriterar bokens lite amatörmässiga formgivning mej, innan jag inser vilken hyllning den är till fanzineestetiken. Raden med X längst opp vid varje nytt kapitel är så fanzine att jag inte kan göra annat än att kapitulera.   

Själv följde jag ju då Refused på avstånd på nittitalet. Jag såg dem som sagt aldrig live och tyckte ofta de lät stela och tråkiga på skiva. Om Rather be dead-EPn skrev jag att det jag gillade bäst var anarkist-A:t på skivan, fast det var nog inte riktigt sagt. "Rather be dead" liksom Prodigycovern "Voodoo people" var bra låtar, det tyckte jag redan då. Och "Pump the breaks" hade jag gillat sedan en klasskompis spelade upp den på någon lektion. Så ett par favoritlåtar hade jag. Folk gillade Refused även i Tranemo, fast jag kan inte minnas att bandets fans hemmavid var straight edge eller särskilt politiskt drivna. Men det fanns en energi i musiken som uppenbarligen tilltalade. När jag såg Refused sommaren 2012 gillade jag vad jag såg, men det satte inga djupare avtryck i mej. Jag hade ju peppat inför spelningarna med mina gamla favoritlåtar, The Shape Of Punk To Come hade jag mer eller mindre missat.  

Way Out West-festivalen 2012

Jag minns gott om artiklar och intervjuer med bandet. En ung Dennis Lyxzén som intervjuades i Kakafoni i samband med Adrenaline-turnén 1994 där han förklarar att han ska rösta på "KPQLRFK eller vad de nu heter, så långt till vänster som möjligt i alla fall". Några år senare var det anarkosyndikalismen som lockade och samme Dennis dök upp som krönikör i syndikalistiska ungdomsförbundets tidning. Jag minns ett otal artiklar i Close Up Magazine liksom ett reportage om Umeå i ETC ("välkommen till en stad där ungdomarna varken äter kött, super eller knarkar").  

Refused satte ett otroligt avtryck i sin samtid - allt långt innan The Shape Of Punk To Come.

Patrik Wirén har intervjuat Dennis Lyxzén, David Sandström, Jon Brännström, Kristofer Steen, David Sandströms föräldrar Inger och Björn, Jose Saxlund och en rad andra nyckelpersoner runt Refused och Umeås hardcorescen. Långsamt väver han samman bandets historia med medlemmarnas egen utveckling och hardcorescenen i Sverige under nittitalet. Hur medlemmarnas grund i hårdrock och punk växer samman med radikal politisk övertygelse och straight edge till en enhet i Refused. Vi får sedan följa hur denna enhet med tiden krackelerar och hur Refused under arbetet med avslutande The Shape Of Punk To Come är ett dysfunktionellt och minst sagt splittrat band. Patrik Wirén gräver djupt i de splittringar som fanns i bandet i allt från hur det skulle låta till hur mycket man skulle turnera till hur politiska man skulle vara. Ibland blir det nästan parodiskt hur oense de tydligen var. 


 Vad jag helt hade missat tidigare är hur stora Refused var på hemmaplan redan innan de skivdebuterat. När bandet bara hade släppt några demokassetter lockade de ändå hundratals ungdomar till sina spelningar i Umeå.

Musikaliskt får vi följa utvecklingen från det hårdrockinfluerade tidiga Refused (metal-riffen på "Pump the breaks"!) till det experimentella avslut som kom att bli bandets slutgiltiga genombrott - efter att de lade av. Det hade varit kul om boken kompletterades med en Spotifylista eller låtlista med författarens egen blandning av Refusedlåtar, bandets influenser och andra tidstypiska låtar.

Revolten Rörelsen Refused är en medryckande bok som både lockar fram gamla minnen och inspirerar till att lyssna på såväl Refused som andra Umeå- och US-hardcoreband. Nu har jag äntligen hittat fram till Refused.  

Boken om Björn Afzelius en besvikelse

Norstedts fortsätter välgärningen att släppa svenska artistbiografier, nu har turen kommit till eder bloggares ungdomsfavorit. En efterlängtad bok! 

Några sidor in i Björn Afzelius : en god man - och bara en människa slår det mej, "jag har läst det här förut". Men var?

Jag läser hur klassamhället i den lilla bruksorten Hakarp (där Björn Afzelius föddes) exemplifieras genom hur folk bor och vilken bil de kör, om de nu överhuvudtaget kör bil. Det exemplet har jag läst förut, men då var det inte Gunnar Wesslén som beskrev Hakarp så. Orden är Björn Afzelius egna, från de självbiografiska sidorna som inleder sång- och notsamlingen 95 sånger från mitten av nittitalet. När jag bläddrar igenom boken och ser det gedigna bildmaterialet slår det mej även där, jag har sett sett många av de här bilderna förut. Även Björn Afzelius egna kommentarer om låtar och uppväxt känns märkligt bekanta för att stå i en nyutkommen biografi.   

Jag såg verkligen fram emot boken. En biografi om Björn Afzelius har jag länge tyckt saknats, det har funnits ambitiösa booklettexter skrivna av både artisten själv och mångårige medmusikern Hannes Råstam, det har kommit böcker om Mikael Wiehe, Hoola Bandoola Band och musikrörelsen, men om Björn Afzelius har ingen riktig biografi funnits. Förrän nu. Eller?

Boken känns som en besvikelse.

Mycket riktigt verkar 95 sånger ha utgjort en betydande del av författarens källmaterial. Jag lånade sång- och notsamlingen igen igår och där återfinns citat efter citat, och ibland sådant som inte ens står som citat i biografin utan ord som förefaller vara författarens egna. Nu är det förvisso helt omöjligt att intervjua någon som inte är med oss längre, andra källor måste användas. Inget konstigt med det. Men att basera en så stor del av biografin på en bok som redan kommit ut, utan att ens nämna denna bok, tycker jag är ohederligt.

Överhuvudtaget ger inte Björn Afzelius : en god man - och bara en människa särskilt mycket nya fakta och infallsvinklar på Björn Afzelius för den som redan läst 95 sånger och booklettexterna till samlingar som Den röda tråden och Sång till friheten. Den inledande historien om smuggling av pengar till oppositionella på Cuba är heller ingen hemlighet, Pierre Schori talade om det i en tevedokumentär redan strax efter Björn Afzelius död och Hannes Råstam har skrivit om det. Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut, Gunnar Wesslén sammanställer men ger oss nästan inget nytt. Några få undantag finns, mer om dessa senare.

"Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut"


Nåväl, det hade väl inte gjort så mycket ifall Gunnar Wesslén sammanställt redan kända fakta, för att sedan tillfoga nya, gärna genom ambitiösa intervjuer med många av de inblandade. Skivinspelningar, turnéer och resor till olika projekt runt om i världen skulle kunna ha gåtts igenom. Även ifall huvudpersonen är död är ju de allra flesta andra trots allt i livet. Men boken är bara knappt 150 sidor lång, som en jämförelse var den biografi om Ulf Lundell som kom ut 2007 närmare 1000 sidor lång.

Det är som att författaren inte riktigt orkat slutföra sina i flera fall väldigt intressanta idéer. Några kritiker intervjuas om sin njugga inställning till Björn Afzelius, men det hela beskrivs väldigt kortfattat. En vers i "Medan bomberna faller" kommenteras med att den upprörde många inom "terapisvängen" - och sedan följs det inte upp. För att bara ta några exempel.

Björn Afzelius många skivor nämns visserligen kronologiskt men inte speciellt utförligt. Jag hade gärna läst kommentarer från till exempel Olle Nyberg, Tommy Rander och andra som samarbetade med artisten Björn Afzelius under många år. Boken hade med fördel kunnat bli dubbelt så lång och då hade det varit enkelt att överse med att hälften av innehåller var, så att säga, känt.

Nu blir boken summarisk och som sagt mest en sammanställning av redan kända fakta. Med några få undantag och det är framförallt relationen till döttrarna Rebecca och Isabelle. Gunnar Wesslén har såväl intervjuat dem som plockat med en text de själva skrivit. Här framträder en mer komplex bild av pappan Björn Afzelius, porträttet är ömsint och fint. Några uttalanden från hans barn har jag aldrig stött på förut. Några av författarens egna minnesbilder från umgänge med Björn Afzelius, från födelsedagsfester och semestrar i Paris och Castellvechio i Italien känns även de läsvärda och "nya", om än väldigt kortfattade. Hade det inte varit bättre för Gunnar Wesslén att skriva just en vänbok och inte en biografi? 

Kvinnohistorierna det stått om i kvällspressen och som orsakat så stort rabalder på www.bjornafzelius.com känns som en parentes på några sidor, var det inte ungefär samma som stod i en av bookletarna? Däremot hade ett mer ambitiöst och problematiserande kapitel om Björn Afzelius kvinnosyn och kvinnoporträtt inte skadat, men se det får vi inte. 

Och sen undrar jag var korrläsningen blev av...? Alla dessa slarv- och stavfel som återfinns genom hela boken, det är sådant som självfallet dyker upp under skrivandets gång, men som lika självklart ska rättas till innan manuset ges ut.
   
Frågan är hur man ska se på Björn Afzelius : en god man - och bara en människa, är det en vänbok eller är det en artistbiografi? Som artistbiografi betraktad känns den ganska medioker, men som vänbok har den sina kvalitéer. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig biografi om artisten Björn Afzelius.

Dregens självbiografi, "40, är inte det lite ungt?"

Norstedts har släppt "Dregen. Självbiografin". När jag fick den kände jag att det fanns de med större koll på och intresse för denne rocknroll-legend, till exempel min gamla kompis Bea Alvarez som här debuterar som gästbloggare. Välkommen!

Första gången jag hörde talas om Dregen var via Expressen Fredag någon gång under 1995, i samband med att Hellacopters släppte sin första singel Killing Allan. I hålan där jag bodde fanns liksom inga musikintresserade att bonda med och inga häftiga äldre att ta efter så jag fick vackert nöja mig med att vänta in fredagsbilagan varje vecka och ta efter vad skribenterna på redaktionen tipsade om och titta på bilderna. Det gick ganska snabbt att lära sig sålla bland bilderna och vilka band som verkade värda att kolla upp: Jumper – såg inte så coola ut, de kunde kvitta. Broder Daniel och Yvonne – coola som fan, leta! Problemet var bara att letandet kunde ta flera månader, det fanns ju inget internet eller några välsorterade skivbutiker att tala om.

Hur som helst, det krävdes inga större överläggningar för att bestämma vilken kategori Hellacopters skulle sorteras in under, det stora projektet var att försöka höra hur de lät. Det var året därpå, på ZTV, som jag hörde och såg videon till ”(Gotta get some action) Now!” första gången och jag blev inte besviken – tvärtom! Det var skramligt och hårt, men inte FÖR skramligt och hårt, dessutom var de jävligt underhållande att titta på. Hellacopters blev snabbt något av ett favoritband och är det faktiskt fortfarande, trots att det är flera år sedan de splittrades. Dregen var ju inte ens med hela vägen, han hoppade av strax efter andra skivan för att fortsätta med sitt andra band Backyard Babies. I år fyller han 40 och släpper sin självbiografi, berättad för Aftonbladet-journalisten Tore S Börjesson.

40, är inte det lite ungt för en självbiografi? Lemmy var 57 när han släppte sin. Ozzy var 61. Och med tanke på att det bara var åtta år sen Backyard Babies-biografin Blod, svett och dårar kom så känns det lite som att man kunnat vänta i alla fall 10-15 år på den här boken. Första halvan är förvisso hyfsat intressant, det är kul att läsa om hur Dregen som barn upptäckte Kiss och gjorde ett fanzine om rymden och stycket om faderns självmord är naturligtvis oerhört tragiskt.

Störst behållning har jag personligen av att läsa om hur Hellacopters bildades när Dregen åkte med som trumtekniker på en USA-turné med Entombed, det är i mina ögon ett stycke modern rockhistoria. Men mot slutet när det mest handlar om förhållandet till frun Pernilla Andersson så känns det inte så jävla rock'n'roll längre, helt enkelt. Den här boken har sina stunder men om jag sätter mig ner och läser en rockbiografi så vill jag att den ska vara fulladdad av skandaler och skrönor från början till slut. Det är ju de som skiljer rockbiografierna från vilka vanliga jävla livsöden som helst som någon gjort en bok av.

Pugh Rogefeldt har mer att berätta

Förra månaden släppte Nordstedts Pugh Rogefeldts självbiografi.

När jag såg Pugh Rogefeldt i Borås för snart fyra år sedan tog han det säkra före det osäkra och inledde med "Mitt bästa för dej" - i Hässleholm i våras fick "Jag har en guldgruva" med artisten själv solo på munspel inleda.  

Så mycket bättre (som jag ännu aldrig sett) har verkligen lockat ut en och annan veteran på banan och gett dem både en stor publik och stärkt självförtroende.

Även den nyutkomna självbiografin 73 - Från Stora gatan 51 till Hog Farm kan ses som en Så mycket bättre-effekt. Fast samtidigt är jämförelsen aningen orättvis, också på 00-talet var intresset för Pugh Rogefeldt stort, det visar om inte annat samlingsboxen Pugh som kom 2004. Överhuvudtaget brukar denne rockpionjär, först med rock på svenska som man brukar säga, nämnas med respekt av de flesta.  

73 är ingen vanlig självbiografi över ett långt artistliv. Det är en kortfattad uppväxtskildring, en hyllning till sextitalets musik och med översiktliga minnen från Pughs fem första skivor och tiden kring dem. Boken är generöst kryddad med teckningar och bilder. Sammantaget är det en rätt tunn bok som går snabbt att plöja igenom. Men den är medryckande berättad i samma lite flummiga stil som Pugh Rogefeldts mellansnack brukar vara. Pughs röst hörs genom den tryckta texten. 

Boken har förstås lockat till flitigt genomlyssning av de flesta skivor som berörs. Särskilt intressant framträder andraskivan Pughish och då framförallt låten "Aindto" som jag tidigare råkat missa. En lång psykedelisk och mestadels instrumental låt, den sång som trots allt förekommer är på ett påhittat språk. "Aindto" är långt från svensktopps-Pugh och en fantastiskt upptäckt för min del. Men som Pugh själv konstaterade var sådana låtar knappast vägen till framgång. "Hog Farm" är lite mer hitig om vi säger så.   

Pugh Rogefeldt med trio i Hässleholm i våras

Vid flera tillfällen är han inne och nosar på intressanta saker utan att riktigt utveckla dem, jag tänker till exempel på hans förhållande till vänstern och musikrörelsen. Jag ser Pughs tidiga skivor som progg i högsta grad, låt vara att han låg ett kommersiellt skivbolag, marknadsfördes med singelsläpp och länge bara använde studiomusiker. Men med handen på hjärtat, nog hade de flesta tidiga Pughskivorna passat lika bra på Silence som Metronome? I 73 skriver han att Aftonbladet och Hoola Bandoola Band inte gillade honom, men utvecklar det inte. 

Så jag undrar varför inte boken är längre? I slutkapitlet skriver Pugh själv om allt som finns kvar att berätta, vid något tillfälle nämner att han det finns fler skivinspelningar som han har mycket detaljerade minnen från. Jag hoppas på en fortsättning. Om de märkliga turer hans karriär tog med både Melodifestival och nordisk mytologi, om comebacken med Grymlings, duetten med Thåström 1999 och de senaste årens turnerande i det vitala trioformatet.

Pugh har mer att berätta.

"Bruce" av Peter Ames Carlin

Den första regelrätta bokrecensionen på Minnenas Motell och fler lär det bli. Jag har läst den nyutkomna Bruce Springsteen-biografin.

Våren 1969, Asbury Park, New Jersey. På trummisen Vini Lopez initiativ bildas ett band med honom själv, gitarristen Bruce Springsteen, organisten Danny Federici och basisten Vinnie Roslin. Detta band tar sig med tiden namnet Steel Mill. Roslin byttes efter ett år ut mot Steven van Zandt. Ingen visste det då, men vägen mot E Street Bands födelse och Bruce Springsteens framgångar anträddes där 1969.
Nyfiken på hur Steel Mill lät? Det finns en bra livebootleg från 1970 på The Pirate Bay, kan rekommenderas!

Bruce är en ambitiös 500-sidorsberättelse. Den låg gissningsvis under många granar i julas. Biografin är inte auktoriserad såtillvida att Bruce Springsteen eller någon i hans krets kunnat styra över innehållet, däremot har Springsteen själv och nästan alla som är eller varit i hans närhet ställt upp och pratat - i många fall gett djupintervjuer - med författaren. På bildsidorna finns en del bilder från familjealbumen.

Boken är sprängfylld med referenser till såväl färska intervjuer som gamla tidningsartiklar och inslag i etermedier. Upplägget är det vanliga, några korta betydelsefulla scener allra först och sedan strikt kronologiskt.

Jag har läst den svenska översättningen, eftersom mitt självförtroende inte räcker till för att läsa femhundrasidorsböcker på engelska från pärm till pärm. Det är egentligen lite märkligt, eftersom jag är rätt van vid kurslitteratur, webbsidor och politiska handlingar på engelska. Men, det kanske kommer?

Efter ett inledande kapitel om Springsteens barndom och uppväxt är vi framme på hans sena tonår och början på den epok som behandlas mest utförligt i boken. Decenniet som inleds där han startar sina första band och som avslutas med att tvisten med första managern Mike Appel till sist når sin lösning får vi följa på mer än tvåhundra sidor.

Det är inte utan att det ibland är svårt att följa med i alla härvor av band, musiker, arrangörer, städer i New Jersey, turerna när Springsteen till sist får skivkontrakt hos Columbia, de första hundåren på storbolag innan genombrottet med Born to run och till sist den uppslitande tvisten. Mer än en gång under läsningen känner jag att mina förkunskaper är lite för dåliga, men å andra sidan, tänk vad jag har kvar att upptäcka när jag gör några extensiva omläsningar.

Även Springsteens andra decennium som musiker ges generöst utrymme, ungefär hundra sidor ges åt decenniet som följde, där Darkness on the edge of town, The River, Nebraska och Born in the U.S.A kom ut. Dessutom spelades det in material nog för ett helt knippe skivor till, en del av det materialet har släppts på senare år.
Boken är lite framtung, med tanke på att de mer än tjugufem år som gått sedan Born in the U.S.A-turnén avslutades behandlas tämligen översiktligt. Å andra sidan kommer man ju inte ifrån att Springsteen hade sin mest kreativa och konstnärligt kvalitativa period fram till mitten av 1980-talet. Men missförstå mej rätt, det är inte svårt att sätta samman en playlist med ett dussin låtar av högsta klass från mitten av 1990-talet och framåt.

Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem. Inte ens Neil Young & Crazy Horse, då han har gjort lika mycket högkvalitativt material utan Crazy Horse som han gjort med dem. Den egensinnige Neil Young är i högsta grad en soloartist, något Springsteen allt mindre framträder som under läsningen av boken. Upplösningen av E Street Band, den misslyckade korta sejouren tillsammans i mitten av 1990-talet och återföreningen 1999 behandlas och bandmedlemmarna är förvånandsvärt frispråkiga.

Själv såg jag Bruce Springsteen första gången i juni 2009. Då hade jag försökt få tag på biljetter till sommaren innan men utan framgång. Alltså har jag inte sett "hela" E Street Band eftersom Danny Federici hade hunnit gå bort. Big Man blåste fortfarande sina saxsolon, men mest stod eller satt Clarence Clemons på sin del av scenen. Vi såg en gammal och sjuk man.

Egentligen var jag rätt dåligt inlyssnad den där kalla junikvällen. Jag hade egentligen bara koll på Darkness on the edge of town och Nebraska i sin helhet - dessa hade jag å andra sidan lyssnat på i många år. Hitsen från Born to run och Born in the USA och kanske halva The River hade jag lyssnat en hel del på oxå. Jag hade skrapat lite på ytan på 2000-talssläppen. Försökt lyssna in mej på den aktuella Working on a dream. Men sådana som "Lost in the Flood", "Tenth avenue freeze out", "Youngstown" och "Downbound train" var nyheter för mej där jag stod i publikhavet. Alla fyra var emellertid utsökt framförda och blev snabbt stora favoriter.
 Veckan efter konserten började en mer målmedveten genomgång av Springsteens diskografi, den pågick till och från i säkert ett och ett halvt år.

Om relationen mellan Springsteen och de andra i E-Street Band är ett genomgående tema är Springsteens mörker, grubblerier och depressioner ett annat. Vi får följa en trasig familj. Från hans fasters död som litet barn i en trafikolycka sent 1920-tal via faderns tysta nätter vid köksbordet rökandes och med ölburk efter ölburk framför sig, till Bruce egna demoner. Egentligen har ju det här funnits i Springsteens produktion i många år. Lyssna bara på "Factory", "My fathers house", "Used cars" och "The River". Den sistnämnda handlar förresten om en av hans systrar.

De senaste tio åren har han ätit antidepressiva och det ger onekligen ett annat perspektiv på den glade gamäng som spelar muskelrock inför tiotusentals skrikande fans.

Bruce lockar till lyssning av gamla och nya favoriter, inte minst är det väl dags att börja tränga ned i guldgruvorna Tracks och The Promise.

Vi ses på Parken i København.