Fluru live: "Det här borde verkligen fler få chansen att uppleva"

Michael Porali fortsätter hålla liv i bloggen och missionera för sina nya favoriter Fluru. Låna gärna ett öra till dem.
 
Fluru
East West, Örebro, 2016-04-16

För någon månad sedan besökte den stockholmsbaserade indie/folk-kvintetten Fluru Göteborg och imponerade stort på ett fullsatt Holy Moly. En månad senare, med bara ett par speldatum kvar av releaseturnén för den hyllade debut-EP:n The tallest tree, råkar jag få chansen att uppleva dem ännu en gång. Denna gång inför en orimligt tyst och välstädad publik, med både lite snofsigare kläder och betydligt högre medelålder än sist. East West är tydligen ett populärt spelställe, och tydligen var det även där Fluru livedebuterade två år tidigare. Efter ett uppenbart uppskattat Meadows, intar de fem scenen och det dröjer faktiskt inte särskilt länge innan det börjar bli lite blött i ögonen.

Med sin sättning bestående av trummor, bas och två akustiska gitarrer, toppat av Malin Edblads känslofyllda stämma ger bandet sig iväg på en lång resa genom både gammalt (nåja) och nytt, och vare sig det är låtar från skivan som jag mer eller mindre lyssnat sönder redan, eller låtar jag bara hört en gång live för en månad sedan, är det ingen tvekan om att det är ett gäng proffs vi har att göra med. Inget lämnas åt slumpen och det nästan timslånga livesetet spricker inte i sömmarna en enda gång, och de båda gitarristerna Claes Hässlemark och Nicklas Poress sjunger stämsång värdig en kyrkokör. Inte ens när de lämnar scenen inför extranumret släpper magin riktigt taget, och det är med hjärtat fullt vi beger oss vidare ut i Örebronatten denna lördag. Jag hoppas verkligen att det vankas en del festivalspelningar i sommar, för det här borde verkligen fler få chansen att uppleva. Och jag vill uppleva det igen!

Michael Porali

Slowgold kan inta vilken scen som helst

Eder bloggare såg sin fjärde Slowgoldspelning igår. För fotona svarar min Slowgolddebuterande flickvän Hanna Jansson, vars omdöme om Amanda Werne var "geni". 

Som 15-16-åring slukade jag Sagan om ringen-böckerna och letade givetvis även reda på Bo Hanssons fantastiska musikaliska tolkningar av Tolkiens värld som Silence gav ut på sjuttitalet. Några andra som definitivt lyssnat på Bo Hansson är duon Trummor & Orgel som spelade före Slowgold. Kanske spelade de lite för lite för länge, åtminstone kände jag så som satt och längtade efter Slowgold. Men det var en spännande upplevelse med helt instrumental musik live och inte en enda gång saknade jag sång eller gitarr. Trummor och orgel räckte gott och väl.

Mycket Slowgold har det blivit för mej sedan Michael gästade med en skivrecension i slutet av 2014, men så har oxå Slowgold klivit fram som den kanske mest spännande unga akten i Göteborgs rika musikliv. Slowgold har spelat kors och tvärs genom stan och Västsverige (och trots att jag lyckats missa de flesta spelningar har det blivit ett par för egen del) och gett ut skivor i en rasande takt.

Jag ser alltid Slowgold på minst sagt olika lokaler. Från Pusterviks stora scen via Bengans café via en svartklubb i Kungssten till Storans anrika scen från mitten av 1800-talet. Amanda Werne och hennes musiker har visat sig kunnat inta vilken scen som helst och göra utmärkta spelningar. På Storan igår fick det mer flummiga och introverta materialet mer utrymme framför rocklåtarna, vilket är raka motsatsen till hur det var på releasespelningen i Kungssten. Slowgold får ut det bästa av den scen de spelar på.

Den vanliga trion Amanda, Johannes Mattsson och Erik Berntsson var igår utökade med en pianist på några låtar. Jag har inte tidigare sett Slowgold live med piano och som det höjde låtarna! Låtarna fick en ny dimension samtidigt som det var fantastiskt snyggt med en flygel på scen. Och det gav möjligen att spela en utsökt vacker låt som "Mitt hjärta", med enbart pianisten och Amanda på sång och munspel. Andra höjdpunkter var "Öppna sår", "Glömska", "Korta sommar", "Havet", "Hundarna" för att bara nämna några.

Kanske börjar det bli lite tröttsamt att referera till Neil Young i samma andetag som det talas eller skrivs om Slowgold, men när "Brinna långsamt" igår framfördes med akustisk gitarr, piano, bas och trummor saknades det bara en Ben Keith i hatt bakom pedal steelguitaren för att Harvest-vibbarna skulle bli fullständiga. Och det menar jag som största beröm. Samtidigt är det så uppenbart att Slowgold står på egna ben och ger oss något nytt, om än stadigt förankrat i ett sexti- och sjuttitalsskimmer. Slowgold känns avsevärt mycket mer relevant 2016 än Neil Young 2016.

Jason Isbell fyllde Pustervik

Häromåret var jag med om det igen.

Veckan efter Roskildefestivalen 2014 läste jag Markus Larssons hyllning av samma festival och några av raderna brände sig in i mej.

"På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått upp­träda för tre grässtrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin."

Och det här var jag dum nog att missa? Ännu ett exempel på inte-läst-programbladet ordentligt! Fan, jag borde ha lärt mej. En annan som förbannade det här var min kära syster och campcamrat Jenny, vi gnisslade tänder, letade reda på "Cover me up" på Spotify och gick vidare.

Det var nu inte det sista någon av oss hörde om Jason Isbell. Sonic gillade honom. Massor. De gav honom omslaget på numret som kom i somras och i samma vända släpptes nya singel 24 frames. Jag började inse att det nog skulle bli en chans att se honom och när spelningen som gick av stapeln på Pustervik i fredags släppte köpte jag och Jenny biljetter tidigt.

Jason Isbell är en i raden av stora amerikanska berättare. De finns i musiken (till exempel Bruce Springsteen & Patti Smith), litteraturen (Stephen King) och givetvis inom film och konst (men där räcker inte mina kunskaper till för att rabbla namn). Jason Isbell berättar om vindrivna existenser långt bort från Manhattans neonljus, han skriver om sina föräldrar och hämtar historier från sina många år som turnerande musiker, först som bandmedlem i Drive-By Truckers och senare som soloartist. Resultatet blir förtjusande. Han skriver in sig i den långa raden av stora berättare.

Det var nu inte bara jag och Jenny som hunnit bli intresserade av Jason Isbell. Pustervik var knökfullt av en entusiastisk publik på vad som måste vara ett av Woody West mest välbesökta evenemang på länge. Jason och hans fyra medlemmar starka band gick på scen punktligt vid 21 och hade publiken med sig från första början.

Hitlåtar som "24 frames" och "Cover me up" var självklara höjdpunkter, så även de lite mer taggtrådsgitarrspäckade "Decoration day" och "Outfit" från hans tid i Drive-By Truckers, för att inte tala om vackra ballader som "Traveling Alone" och "Children by children".  

Jason talade en bred sydstatsdialekt mellan låtarna och jag ska villigt erkänna att jag inte förstod varje ord, men dialekten bidrog onekligen till autenciteten och känslan av att befinna sig någon annanstans än i ett för ovanlighetens skull snöigt Göteborg.

Något som blev väldigt tydligt under konserten var Jasons bakgrund som gitarrist, det var inte tal om bandets gitarrist skulle fram och spela varenda solo. När Jason hade sin elgitarr på sig spelade han de flesta solon. Men så värvades han som just gitarrist redan vid 21-års ålder till Drive-By Truckers.

Under konserten avslöjade artisten att han kommer tillbaks till stan i augusti. Way Out West har bokat honom. Bra tajmat, konserten på Pustervik var slutsåld sedan ett tag och Jason Isbells popularitet lär fortsätta växa. Ska vi gissa på att han spelar som en av de första på nån av de två stora scenerna i Slottsskogen när klockan börjar gå mot kväll och det ännu finns några timmars dagsljus kvar på torsdagskvällen 11 augusti?

Foto: Jenny Hellström

2015 års häftigaste scenupplevelse

Vi hade väntat ganska länge. De hade problem med ljudet och ingen kan påstå att festivalen utnyttjade skärmar och app för att få ut någon information heller. Folk började gå. Så till sist, efter trekvart eller om det var en timma, dras draperiet bort och en scen pyntad med allehanda skrot framträder. Det var på Roskildefestivalen och vi hade väntat på Einstürzende Neubauten. När den förkortade konserten var slut stod jag och Joakim helt lyriska. Det här var så otroligt bra. Veckan efter bokade vi biljetter till deras konsert i Köpenhamn till hösten.

Så i slutet av september satt vi där i Københavns Koncerthus. Vi var nyfikna på vad vi skulle få se, eftersom höstens konsert till skillnad från sommarens inte var en greatest hits-turné utan deras föreställning Lament om första världskriget. Våra biljetter placerade oss på första raden, men bakom scenen! Konserthuset var en spännande byggnad med många våningar, prång och vinklar. Vi fick perfekt utsikt över scenen. Bakifrån. Men Blixa Bargeld, Alexander Hacke och de andra försökte göra sitt bästa för att inkludera även oss där bak.

Och vilken show. Jag gillar gitarrock, det är ingen hemlighet. Kanske är det därför det är en sådan enorm upplevelse att få se ett rakt motsatt band som Einstürzende Neubauaten där gitarristen inte direkt har det tyngsta jobbet. Där skrot, hemmabyggda instrument och basen spelar betydligt viktigare roller. Jag älskar det.

Jag är väldigt fascinerad av det legendariska bandet. De för samman musik, teater, oljud, stadens puls och den fruktansvärda Europeiska historien. Och när bandet dessutom har sådana karaktärer som Blixa Bargeld och Alexander Hacke i bandet. Alexander Hacke, som även visuellt går sin egen väg med sin överåriga bikerstil. Bargeld och Hacke uppträder dessutom barfota. Sällsynt djärvt med tanke på bandets alla instrument.

Neubauten dramatiserade första världskriget på en och en halv timma och ibland kändes det som vi satt mitt i en krigszon. Oväsen, plåt, dunk, ljud, gnissel och över allt detta Blixa Bargeld med sin fantastiska utstrålning. Än idag, några månader senare, har jag svårt att riktigt smälta upplevelsen. Och då har jag ändå kollat en hel del på den Lament-konsert från Prag som någon vänlig själ lagt upp. Det var 2015 års häftigaste scenupplevelse.

Sluta klappa, snälla

För några år sedan var det extranumren, nu går konsertpolisen vidare till nästa ofog.

De flesta av oss har varit med om det. Artisten eller bandet spelar en ganska lugn låt, kanske ett lugnt intro, kanske en omarrangerad låt. Helt plötsligt får då några i publiken för sig att det saknas något. Och de börja klappa. Klappa. Klappa.   

"Vi klappar takten, vi klappar taken, vi tappar takten"

Jag avskyr det. Om till exempel Lars Winnerbäck får för sig att spela en låt själv på akustisk gitarr vill jag höra det. Inte Lars Winnerbäck spelandes en låt på akustisk gitarr samtidigt som några hundra personer försöker klappa i takt till låten.

Givetvis är det en annan sak om ett band under en röjig låt gör en fyrtornsliknande pose och själva klappar med händerna. Då dränker inte några hundra personer klappande i ungefär lika många takter låten utan höjer konsertupplevelsen, det är kul att till viss musik (till exempel Troublemakers och Bruce Springsteen) stå upp, klappa och tjoa. Det innebär inte att det passar på intima spelningar eller lugna låtar, när det dessutom är väldigt sällan som den entusiastiske klapparen kan hålla någon form av takt.   
 
Sluta klappa, snälla.

Energisk releasespelning med Slowgold

För precis ett år sedan gästade Michael med en recension av Slowgolds då nysläppta EP. Föga anade jag då att Slowgold ett år senare skulle vara min överlägset med scrobblade akt under året som gått, men så blev det.

 
Mycket har hänt sedan Michael skrev sin recension. Med flitigt turnerande och en utgivningstakt som på ett år kunnat räkna in två album och två EP-skivor har Slowgold blivit en av de klarast lysande stjärnorna på den göteborgska musikscenen, likt en syster till sådana som Den Stora Vilan och Graveyard har Amanda Werne och hennes stadiga rytmsektion Johannes Mattsson och Erik Berntsson klivit fram och tycks nu stå inför något av ett genombrott.

När jag såg Slowgold göra en akustisk minispelning på Bengans för några veckor sedan hoppades jag på att snart kunna få se Slowgold igen och minsann, jag fick möjlighet att gå på releasespelningen för Glömska förra helgen. Jag tog vagnen över hela stan och for till Kungsstens industriområde. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och förmodligen var det sista gången Slowgold kunde ordna releasefest på det här sättet, nästa gång är det en större lokal och andra förutsättningar som gäller.

Inledande "Ljuset kommer att stå på" och "Som en sten" från vårens album satt som ett smäck. "Brinna långsamt" möttes av jubel och verkar ha blivit lite av hit under hösten, det är en förtjusande countrylåt där den amerikanska countryn och den svensk proggen ingår ett lyckat äktenskap. Hemlig gäst för kvällen var bob hund-gitarristen John Essing, som medverkar på Glömska. Tillsammans med honom togs låtar som "Rosor" och "Dina systrar" till nya höjder. Både som trio och tillsammans med John Essing jobbade Slowgold upp en enorm energi på scenen, en energi som inte kan ha lämnat någon oberörd. 

Avslutade gjorde "Hundarna", "De osynliga" och en rasande "Öppna sår". Ingen lär ha gått från spelningen besviken. Amanda Werne kan se tillbaka på ett fantastiskt 2015 och det finns inget som inte talar för att 2016 kommer fortsätta lika bra. Om Roskildefestivalen har koll på den göteborgska musikscenen bokar de henne till Risingsscenen nästa år, Slowgolds sjuttitalsdoftande drömrock skulle passa på den gamla hippiefestivalen likt en rutig skjorta på Andra långgatan.

Lundell slutar på topp med en finsmakarnas kväll

I helgen nådde Ulf Lundells turné Göteborg och eder bloggare var på den första spelningen. 

För en gångs skull hade jag lyckats hålla mej. Annars har min egen nyfikenhet och Lundellpublikens förkärlek för kalenderbiteri gjort det alltför enkelt att kolla upp vilka låtar som kan tänkas komma. Visst, jag har sett turnépremiärer vid några tillfällen och Lundell byter ofta ut betydligt fler låtar under turnéerna än yngre adepter som Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men likväl har jag ofta vetat ungefär vilka låtar som funnits med på setlistan, eller funnits med tidigare under turnén och då har jag blivit besviken om han hunnit stryka dem. Faktiskt har det nog mest varit till besvär för mitt sinne att jag så lätt kunnat kolla setlistorna innan. Men den här gången höll jag mej. Det var bara i Facebookflödet några enstaka låtar fladdrat förbi.

Redan 2008 sa Lundell att han var ute på en avskedsturné, en lång sådan förvisso, men ändå en avskedsturné. Och inför den här turnén har han sagt att det är hans sista, faen vet... Men sammantaget får man ändå säga att han efter 2006 turnerat betydligt mindre än han gjorde 1993-2006, varje sommar har inte inneburit Lundellturné och flera av turnéerna (till exempel vårsvängen 2009 och sommarturnén 2010) har varit ganska korta.

Jag har sett Ulf Lundell många gånger, i vår är det femton år sedan jag såg honom för första gången och jag har bara missat två turnéer sedan dess, sammanlagt har jag med lördagens spelning sett honom tjugutvå gånger. Som den nörd jag är tänkte jag alltså att det kunde bli riktigt spännande med en uttalad avskedsturné på konserthus. Och det blev det!

Kvällen inleddes med att artisten klev ut ensam på scen och körde "Lejon på Gotland". "Lejon på Gotland"! En av mina första favoritlåtar! En av de första låtarna jag tog till mej när jag i augusti 2000 kom i kontakt med dubbelsamlingen Öppna landskap 75-95. En låt jag aldrig trott jag skulle få höra live. Nu framfördes den helt solo och med nittitalstexten om Groznyj och Sarajevo smakfullt uppdaterad till dagens ännu trasigare värld. Nivån för kvällen var satt.

"När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll."

Andra höjdpunkter var "Aldrig så ensam", med Janne Bark på alltid lika utsökt akustisk sologitarr, "Senare år", som jag länge velat höra live men alltid missat, den bortglömda men mycket vackra "Maranita", och direkt efter kom "Lazarus", den episkt långa och utmärkta titellåten på en i övrigt väldigt ojämn skiva, "En fri man i stan", som fanns med på bussblandbandet när jag flyttade in till Borås våren 2001, när den kom släckte jag alltid lampan och la boken åt sidan och bara lyssnade, "Ryggen fri", blytung liknande den liveversion från 1997 som till sist kommit upp på Spotify och som sista låt innan extranumren kom så låten jag hoppats på efter att just den synts i flödet. Club Zebra. Den nästan femton minuter långa "Jungeleland"-inspirerade låten fylld av både livsglädje och vemod om Ulf Lundells tidigaste turnéer. En av de två turnéer jag missat genom åren är nämligen Club Zebra-turnén och sedan den hösten för tolv år sedan har det grämt mej. Nu fick jag "Senare år" och titellåten, men "Orkney" får jag tydligen klara mej utan.

När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll. Fast det saknades knappast hits. "Rom i regnet" kom redan som andra låt, "Är vi lyckliga nu?" har hittat sin väg hem till publikens hjärtan efter att ha spelats åtskilligt på både konserter och P4 i några år nu, "Snön faller och vi med den" går alltid hem, "Jag saknar dej" är en given publikfavorit sedan femton år, under "Kär och galen" reste sig hela konserthuset och sist av allt kom "Öppna landskap", även ifall han som satt till vänster om mej nog var missnöjd över att den inte lät exakt som på skivan från 1982.

Men det var en Ulf Lundell som vågade göra något annorlunda - och det en lördagskväll. Han tog konserthusformatet på allvar. Han vågade spela ganska udda låtar, mycket midtempo och ballader, minus unpluggedturnén 2008 har jag aldrig sett så lite av Den Vita Viskningen. Det här var ingen kväll för hans Telecaster. Att Lundell var ovanlig fåordig och lite butter gjorde ingenting, det passade låtarna som hand i handske. Fast kanske gjorde humöret att det blev något färre låtar än de andra kvällarna den här turnén?  

"En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt."

En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt. Men allt de där fick de faktiskt göra när Lundell spelade på Trädgårdsföreningen för bara fyra månader sedan, det var precis en sån spelning. Och trots att jag verkligen gillar den typen av låtar, så saknade jag inte sådana som "(Oh la la) jag vill ha dej", "Förlorad värld", "Sextisju sextisju" eller "Hon gör mej galen" det minsta i lördagskväll, det var inte deras kväll.   

När jag nu kollar setlistan från söndagens konsert ser jag att mer än hälften av låtarna från lördagen bytts ut och att jag bland annat gått miste om "Venus & Jupiter", "Främmande stad" och "Två blåa ögon". Jag måste försöka få biljett till den sedan länge utsålda spelningen 30 december. I min bok är Ulf Lundell på väg att sluta på topp. Han behöver inte turnera mer efter det här.    

Steget går inte längre under min radar

Även fredagskvällen tillbringades på Pustervik. Där The Tape och Steget spelade.

Steget är ett sånt där band som nästan helt gått under min radar, trots att flera vänner försökt få mej att lyssna på dem och jag varit nära att se dem live några gånger. Men igår var dags! Stärkt av att ha lyssnat igenom bandets mest populära låtar på Spotify ett par gånger om begav jag mej ner till Pustervik.

Först ut var förbandet The Tape. En ung tuff trio, med den något udda triosättningen gitarr-gitarr-trummor. Bandets drömska och lätt introverta låtar hade gjort sig bra på även på torsdagens spelning med Widowspeak. Drömrock är det nya. Allra bäst lät The Tape när de röjde på i bästa Sonic Youth- och Neil Young & Crazy Horse-stil.

Steget har mutat in en egen teg i den Göteborgska popmyllan. Deras egensinniga sång-och-piano-pop sticker ut bland alla de gitarrband den här stan annars är fylld med. Och Steget är ett rätt stort band insåg jag. Nedervåningen på Pustervik var nästan helt fylld. Det var många som ville höra melankoliska pianoballader och Steget gjorde ett kanongig. Kvällens bästa låt var "Såna som du", vilket mästerverk till låt. Och vilken fantastisk frontperson Matilda Sjöström är! De går nu inte längre under min radar, tur det.

Steget

Ett suddigt The Tape, my bad!

Drömrock med Widowspeak

Eder bloggare var på Pustervik igår.

När Slowgold varit en ständig följeslagare det senaste året, och inte minst de senaste veckorna sedan Glömska släpptes, och jag kompletterat det med Neil Youngs ditch-skivor Time Fades Away och On The beach de senaste dagarna lät en spelning amerikanska folkrockduon Widowspeak lockande. Och jag fick vad jag ville ha. Drömrock, gitarrer, skägg och en känsla av att sjuttitalet egentligen inte är speciellt långt borta.

Duon, som i livesättning var en kvartett, lät betydligt mer skramligare och hårdare live än på skiva och det passade bra, annars hade det kanske blivit lite segt i längden. Det var tyvärr en ganska gles skara som kommit till Pustervik igår kväll, men skaran stod kvar hela den mer än sjuttifem minuter långa spelningen, uppskattade vad den hörde och visade bandet sin uppskattning. Widowspeak har all anledning att känna sig nöjda och jag tror de vann några nya fans igår kväll. Vem vet, kanske blir det här en spelning det kommer refereras till när de spelar på Way Out West nån sommar? 

Inga billiga lösningar till varje pris

Mina tio första bob hund-spelningar följde ungefär samma mall. Utomhus, festival, sommar, rasande energi, rundgång och en Thomas Öberg som var överallt på scen samtidig. Klättrande på förstärkare, svingande sin mick och ständigt med konen, ibland vit, ibland röd och vit, som sin följeslagare. bob hund levererade alltid och jag gick aldrig därifrån besviken.

Min elfte bob hund-spelning, gårdagens föreställning på konserthuset tillsammans med Göteborgssymfonikerna, var helt annorlunda. Något annat kom fram i bob hunds musik. Det vackra, det smärtsamma, det storslagna... Sådant som ofta skymtat igenom på skivorna men inte kommit fram på festivalscenerna. Till och med Thomas Öberg var en delvis ny scengestalt. Han var visserligen den enda på scenen som rörde sig, men till och med hans rörelsemönster var delvis nytt. Det klättrandes inte på några förstärkare om vi säger så - men givetvis var konen med.

bob hunds furiösa synthsmyckade punkrock gick utmärkt att framföra tillsammans med de eminenta Göteborgssymfonikerna. "Helgen v48", "Min trampolin", "Tinnitus i hjärtat" och de nya låtarna "Hollywood nästa" och "Rocka billigt" hörde till kvällens höjdpunkter. När bandet och symfonikerna dessutom kompletterades med körer, på några låtar Popkollokören och på några Göteborgssymfonikernas egen kör, var det inga billiga lösningar till varje pris utan bob hund med extra allt.      

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att fira helgen vecka 48.

Som snart har tagit slut.

Slowgold utmärkt även som akustisk trio

När längtan är som störst kan saker hända plötsligt. När jag skrev om Slowgolds nya album Glömska förra veckan beklagade jag mej över att jag trots många chanser inte sett Slowgold live sedan i januari. Så fick jag häromdagen veta att Slowgold skulle spela akustiskt på Bengans sent på fredagseftermiddagen. Vad jag trodde skulle vara ett par tre låtar med Amanda Werne helt själv visade sig vara en minikonsert med Slowgold som akustisk trio. Ett format som passade låtarna alldeles utmärkt.

Glömska släpptes som sagt förra veckan, men vinylen har inte kommit från Tyskland än och gårdagens gratisspelning i Bengans källare får väl ses som en försmak inför releasefesten 19 december. Slowgold har hamnat avsevärt mycket mer i ropet sedan konserten på Pustervik för snart ett år sedan. Två hyllade album och ett flitigt spelande har placerat Amanda Werne på kartan. Men det var en ödmjuk och nästan lite blyg Amanda Werne som var självklart centrum på scenen.

De inledde med "De osynliga", Slowgolds största hit att döma av antalet spelningar på Spotify och en utsökt låt. Följt av några låtar från nya skivan, den vackra "Vila", countrypärlan "Brinna långsamt", "Korta sommar" och min favoritlåt "Rosor", som på skivan är präglas av röjiga elgitarrer, men Amanda visade att det gick lika bra att framföra låten med akustisk gitarr. Mellan låtarna byttes det munspel i samma takt som Neil Young kan göra ibland, fantastiskt. Sedan en publikrequest med "Hundarna" från debuten och avslutningsvis "Öppna sår", en egen favorit på EPn jag upptäckte Slowgold genom.

Nu vill jag se Slowgold snart igen.

L7, Electric Ballroom, London, 16 juni 2015

Dags att få liv i Minnenas Motell igen kanske? Först ut är eder bloggares gamla klasskompis Beatriz Alvarez som för två år sedan skrev om Dregens självbiografi, i somras var hon och såg L7. Jag fick texten för länge sedan men eftersom jag då låg i bloggkoma så kommer den först nu. Läs och njut.

Förra årets absolut bästa julklapp alla kategorier var helt klart när L7 via sin Facebooksida meddelade att de planerade en återförening med tillhörande Europaturné under kommande år. Genast startade vi grupper och mailinglistor för minutiöst planerande. Vart skulle de spela? När? Skulle de komma till Sverige? Givetvis inte. Vart skulle vi då åka? Berlin, Prag, Glasgow…? Vi valde London för där hade flest av oss varit tidigare.


"Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte." 

Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte. Deras ”Shitlist” tonsätter exempelvis filmhistoriens kanske coolaste och råaste öppningsscen, nämligen den i Natural Born Killers där Juliette Lewis sular en flaska i nyllet på en gubbe som inte kan låta bli att tafsa för att hon dansar framför jukeboxen på ett café. L7 var samtida med exempelvis Nirvana, Alice in Chains, The Breeders och Hole och det var videos med band som dem man fick se om man kollade på ”Alternative Nation” på MTV i mitten av nittiotalet. Det gjorde jag. Jag var typ tretton och tyckte att L7 var de coolaste brudarna jag någonsin sett med rosa hår, stora kängor och jeansshorts. Dessutom lät de väldigt tufft och bra och var gapiga som satan. Hade någon talat om för mitt trettonåriga jag att jag typ 20 år senare skulle blåsa till London och kolla deras återförening hade jag skrattat. Det jag inte riktigt visste då var att det minst sämsta med att vara vuxen och löneslav är att man har både råd och möjlighet att göra exakt sådana här saker.


"Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan."

Spelningen, då? Magisk givetvis, från första ackordet till ”Deathwish” till extranumrena. Bandets solklara stjärna måste vara basisten Jennifer Finch som studsar barfota runt på scenen, ligger på golvet, tar sig i skrevet, gör halva bakåtkullerbyttor och slänger med det illröda håret. Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan. De drar igenom i princip alla hits vi minns, ”Everglade”, ”Fuel my Fire”, ”Slide”, tidigare nämnda ”Shitlist”… och allt låter precis så svinbra som förväntat, faktiskt. Jag tvingas stundtals att kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att det känns så jävla STORT, och när de som sista extranummer dundrar igång kanske världens bästa låt, ”Fast and frightening” så bankar hjärtat så hårt att det känns som att det ska slungas ut mellan benen på mig. Denna underbara fantastiska hyllning till grannskapets tuffaste tjej som struntar i allt, har skitigt hår, röker gräs och som alla straighta tjejer önskar de kunde vara lesbiska med. Alla känner väl en sådan?

Magiskt.

Kungarna från Broadway på hemmaplan

Så hände det till sist. Eder bloggare tog Bus4You genom ljuva livet och for till Norrköping för att se sitt favoritband Eldkvarn på vad som brukar anses vara hemmaplan. En stående inbjudan från Daggis sedan några år tillbaka var till sist dags att tacka ja till. Joakim gjorde mej sällskap och tidigt i torsdags morse for vi österut.

Norrköping är på många vis en viktig stad inom den del av svenskt musikliv den här bloggen sätter så högt. Inte bara Eldkvarn, utan även Magnus Johansson och Ulf Lundell har skrivit om den gamla industristaden vid Motala Ström. Liksom 23till, Beat Butchers-bandet som inte var speciellt mycket punk men ändå alltid fanns med i de sammanhangen. Till sist förstod jag deras gamla Även vackra fåglar skiter-hit "Sista supen". Allt föll på plats när jag stod utanför Sista supen och Daggis berättade historien om galgbacken.

Det var åtta år sedan jag senast var i Norrköping och den gången fanns inte mycket tid för musikaliska vandringar. Det togs igen med råge den här gången. Med Daggis som värd förevisades först Magnus Johansson-land, Drottninggatan och Tyska Torget. Dock utan varesig spårvagnar som körde ikapp eller någon blåsorkester. En kan inte få allt.

Givetvis blev det även ett besök på Cafe Broadway och hörnet Tunnbindaregatan-Bråddgatan. Klassisk mark och känt långt utanför de allra mest nördiga Eldkvarnkretsarna, det räcker att ha varit på vilken Eldkvarnspelning som helst i några år och hört "Kungarna från Broadway" påas. Det var kul att äntligen få se den omtalade skylten och äta en Eldkvarnare på caféet.

Och så gick vi på Kungsgatan, St Persgatan och givetvis ner för Södra Promenaden. förbi Halvars kiosk (även ifall byggnaden väl är ny?), "plugget" och den nuförtiden inte fullt så nya bibblan.

Jag går på promenaden

Jag hade funderar mycket på hur det skulle vara att se Eldkvarn i just Norrköping. Att se ett band eller en artist på hemmaplan brukar alltid vara speciellt, sen går det verkligen att diskutera hur mycket hemmaplan Norrköping faktiskt är för Eldkvarn. Av de sex som stod på scen i torsdags är bara de tre i frontlinjen, bröderna Jonsson och Tony Thorén, från Norrköping. Även ifall Tony bodde sina första år i Kortedala. De andra tre är inte från Norrköping och det är mer än fyrti år sedan bandet drog till Stockholm. Likväl har Eldkvarn sjungit mycket om Norrköping och staden har svarat upp gentemot bandet. Så okej, Norrköping är hemmaplan. En text som den här är i högsta grad med och bygger historien om Norrköping och Eldkvarn.

Bandet inledde med fyra säkra kort, "Barn av sommarnatten", "Fulla för kärlekens skull", "Somliga går med trasiga skor" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Det är nästan så man kan tro att de var aningen osäkra på publiken, eller snarare var det väl den vanliga setlistan för den här turnén. Och en inledning som känns igen ganska mycket från såväl Karlskrona i vintras som Göteborg förra året. Och "Pojkar, pojkar, pojkar" får väl till sist anses ha bytt plats i setlistan på riktigt. Från sin klassiska plats sist i ordinarie set till just låt nummer fyra.

Eldkvarn lockar folk i Norrköping, inget snack om den saken, spelstället var kanske inte det största jag sett men det var helt knökat och platsen framför scen kändes lite underdimensionerad i förhållande till hur många av besökarna som faktiskt var där för att se bandet. Det var större åldersspridning än vad det brukar vara på Eldkvarnkonsert, även ifall flera av de yngre besökarna definitivt var Pluras kök-grabbar (även kallat "sköna killar" TM) av den typen som lätt pratar sönder en lugn låt och skrålar sönder en upptempohit. Låt vara att setlistan nästan helt var fri från lugna låtar.

"Kungsholmskopplet" fanns kvar i setlistan från turnén förra hösten-vintern och var en av kvällens bästa låtar. Carla och Claes von Heijne gör låten till en härligt bakåtblickande rocknrollexplosion. Adrian Moddigård stod i vanlig ordning för några av kvällens bästa låtar, "Jag har gjort det igen" och "Ettt fall av kärlek", vilken röst och vilken utstrålning den killen har. En annan låt som funnits med ett tag nu och jag fick höra för tredje gången var Carlas gamla pärla "Runt solen". Till de mer obskyra låtvalen för väl även föras "Största skvallret i stan", en av de mindre kända låtarna från Kungarna från Broadway, men icke desto mindre en av de bästa på skivan.

 
Plura tillbringade våren på turné med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelandes covers på amerikanska artister och en av låtarna från den turnén fick följa med till Eldkvarns turné. Wiehes översättning av den klassiska "Always on my mind", "Jag tänkte jämnt på dig". En bra cover som gärna får finnas med nästa gång Eldkvarn spelar in nytt, när det nu blir.

"Jag tänkte jämnt på dig" var kvällens enda livepremiär för min del, vilket kanske inte är så konstigt när jag såg bandet för femtonde gången och de inte släppt en ny skiva på snart fyra år. Och jag hade gärna hört fler låtar om Norrköping, vart var "3:ans spårvagn genom ljuva livet", "Landsortsgrabb" och "27"?

Men livepremiärer eller ej, låturval hit och dit, likväl vill jag verkligen se Eldkvarn på varje turné. Jag behöver en dos Eldkvarn live minst en gång i halvåret. Jag vill höra sångerna om den stora landsvägen, barerna, sorgerna, kärleken och småstäderna.

1. Barn av sommarnatten
2. Fulla för kärlekens skull
3. Somliga går med trasiga skor
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. Jag tänkte jämnt på dig
6. Kungsholmskopplet
7. Största skvallret i stan
8. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
9. Alice
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. En liten kyss av dig
14. Kungarna från Broadway


15. I skydd av mörkret
16. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
17. Söders kors

Roskildefestivalen 2015

Ni har fått vänta några dagar, men till sist så.
 

Torsdag och min åttonde Roskildefestival börjar långsamt blekna bort. Post-festival-depressionen har varit något lindrigare än vanligt, men likväl finns tomheten där. Saknaden efter den parallella verklighet jag i år levde i i närmare nio dagar. Vi bor i Camp Bestefar och vi har vår lampskärm. Allt började med att jag och Joakim åkte till Roskilde själva för fem år och sex festivaler sedan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan dess har vi fått med oss mer folk. vuxit ihop med andra camp, fått med oss mer folk, tappat folk och fått nya, tagit över flyktingar från camp som inte längre finns och skapat vår egen Orange Feeling. Den här texten kommer mest handla om de band jag såg, men ni som själva varit på Roskilde vet att det egentligen är så mycket mer än musik. Det är hela upplevelsen. Magin.

Då kör vi. 

I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande  sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade  sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.

En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.

Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna.

Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.

Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.

Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.

På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.

Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.

Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.

Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.

Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden. 

Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.

Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?   

Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.

Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.

Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.        

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger

Jag satt på balkongen igår eftermiddag och slösurfade samtidigt som jag lyssnade på Einstürzende Neubauten. Så fladdrade det förbi i Facebookflödet att Anders F Rönnblom lirade på något ställe i Majorna till kvällen. Joakim var på. Bara två dagar efter hemkomsten från Roskilde var det alltså dags för spelning igen. 

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Anders F, annat än att jag såklart hört såna som "Det är inte snön som faller", "Din barndom ska aldrig dö", "Europa brinner" och måhända något mer otippat "Komedia". Den sistnämnda spelade han tillsammans med Caj Karlsson på Hasslöfestivalen förra sommaren. Och på sitt Roskildeblandband hade Joakim med den fantastiska "Sommarnattsregnsmoln". Anders F låg så att säga i luften redan. 

Han spelade två ungefär timslånga set. Det första bestod till stor del av långa jams och udda nog var det Joakim snarare än Neil Young & Crazy Horse-älskaren som är eder bloggare uppskattade det. Men det tog sig och setavslutaren "Jag kysste henne långsamt" satt som ett smäck. 

Publiken var inte stor, men den satt kvar hela den långa spelningen, jublade där det passade och var tyst där det passade. Ingen fylleskrek efter "Det är inte snön som faller". Jag insåg att jag för första gången träffat de omtalade F-headsen. Och på ett ställe som har sjutti sittplatser känns inte en publik på femti personer alltför liten. 

Andra setet inleddes strålande med Anders F själv på akustisk gitarr och utsökta versioner av "Din barndom ska aldrig dö" och "Sommarnattsregnsmoln". Underbart, du hörde mina böner Anders F. Hela kvällen avslutades med en utdragen Grateful Dead-klingande "Komedia". 

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger hos mej igår kväll. Men jag var nog en av få som behövde övertygas. De andra var redan frälsta, många av dem sitter säkert där även ikväll när det är ännu en spelning med den säregna kultartisten. 

Kent på Bråvalla: "Jag blev fan i mig förbannad."

Bråvallafestivalen bleknar långsamt bort. När jag stod och just hade hämtat ut mobilen från laddningen andra dagen på Roskilde (bloggningen kommer!) kunde jag se att jag hade fått en spontan gästbloggning på mailen. Sånt uppskattas. Jocke Norén gick på konsert för att träffa en gammal vän. 

Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.

Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.

När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.

Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.

Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.

Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.

Väl värt att vänta tolv år på Kajsa Grytt

Göteborg och Liseberg visade sig inte från sin vackraste sommarsida igår. Men vad gjorde det när Kajsa Grytt spelade på Taubescenen?

På Hultsfredsfestivalen 2003 gjorde jag ett ödesdigert misstag. Jag gick bara något låt in på Kajsa Grytts konsert på Stora Dansbanan. Ölen lockade mer. Senare samma år upptäckte jag hennes comebackskiva Är vi på väg hem? Det var så dags då, jag hade ju sumpat ett gig där den skivan gissningsvis utgjort större delen av setet. I tolv års tid har jag sedan alltid missat att gå och se henne. Till igår, då det äntligen var dags!

Jag gick dit helt nollställd vad gäller förhoppningar om låtar, utöver att jag tog för givet att nya singeln "Ja e inte som ni" skulle spelas liksom någon Tant Strul-låt, eftersom Liten Falkenholm ingår i bandet och Kajsa sagt till Djungeltrumman att det var kul att spela Tant Strul-låtar när hon ingick i bandet. Men utöver det - nollställd.

Då inleder hon med en av mina favoritlåtar från Är vi på väg hem? En av mina favoritlåtar! "Jag är en av dem" var en av de låtar jag först kom att älska på skivan och den inledde hon med. Kajsa, du har hört mina böner! Om jag nu hade varit en som bad böner. Och som inte det vore nog kom "Farlig liten djävul" som tredje låt! Svärtan i låtarna var lika stark nu som då.

Kajsa berättade att gårdagen var första riktiga konserten med hennes nya band, som utöver henne själv och Liten består av sonen Fabian Österman på gitarr, Jenny Farida på keyboard och Daniel Gamba på trummor. Kajsa och Fabians gitarrvägg förde stundtals tankarna till Sonic Youth och Neil Young & Crazy Horse. Bandet lät fantastiskt.

Andra pärlor som spelades under den drygt timslånga spelningen var för att nämna några "Jag ler, jag dör" (med sina underbara trummor), "Ja e inte som ni" (såklart), "Vad har jag gjort" (fint påad med att det har löst sig nu), "Östra kajen" (mycket bättre live än på skiva) och "Allt faller" (mangel!).

Sist innan extranumren kom så Tant Struls "Amason" och sist av extranumren "Slicka mej ren", vilka drog ner flest applåder för kvällen. Och visst, det är låtar jag gärna jublar åt och jag såg som tur var Tant Struls återförening 2012. Men Kajsa står utan problem på helt egna ben med sitt fantastiska solomaterial.

Det var värt att vänta tolv år, men jag hoppas nästa chans att se Kajsa Grytt kommer så snart som möjligt.

Lydia Loveless på Pustervik

Allt började med en Facebookkonversation.

Torsdag 12:20
Jenny: I morgon ska jag och Andreas se Lydia Loveless, tror du skulle gilla.

Torsdag 12:25
Jag: Hon verkade ju intressant, jag köar in en låt.

Torsdag 12:27
Jenny: Köa in två.

Torsdag 12:45
Jag: Fasen. Det här är bra.

Torsdag 14:33
Jenny: Visste du skulle gilla. 

På fredagsförmiddagen hade jag lyssnat igenom alla hennes tre album och köpte biljett.

Så kom det sig att eder bloggare infann sig på Pusterviks övervåning igår kväll tillsammans med systern och svågern för att ihop med andra besökare i olika varianter av jeans, ansiktsbehåring, rutiga skjortor eller generellt mörka kläder se 24-åriga alt-countryartisten Lydia Loveless från Ohio. Hon och hennes fyrahövdade band har uppenbarligen publik nog för att ganska tidigt på kvällen nästan fylla övervåningen och många i publiken verkade ha lyssnat på Lydia Loveless betydligt längre än vad jag hunnit med. 

Foto: Andreas Andersson

Det blev en ganska röjig mix av punk och powerpop, kryddat med underbara countryslingor från steel guitarspelaren på ena sidan av scen. Jag tänkte mer än en gång på Emmylou Harris utsökta album Hard Bargain eller Sheryl Crows snygga cover på Bob Dylans "Mississippi". Ibland saknade jag en akustisk gitarr i ljudbilden, men vem kan klandra den som vill röja på live?

Något som fascinerade mej var vilken gammal publik Lydia Loveless hunnit spela till sig på bara några år. Kanske är det låttitlar som "Always lose", "Back on the bootle", "Bad way to go" och "Everything's gone" som gör att en något ålderstigen publik med förkärlek för country och gubbar med efternamn lockas? Väldigt befriande med en ung tjej som gör den här typen av musik.

Vid några tillfällen kliver bandet av och lämnar Lydia ensam på scen med sin elgitarr och vid de tillfällena bränner det till som mest, då kom hennes tuffa röst till sin fulla rätt. 

Nästa gång Lydia Loveless kommer till stan spelar hon på en större scen.

Foto: Andreas Andersson

Triss i punk på Pustervik

Hastigt och lustigt lyckades eder bloggare locka med sig den kände gästbloggaren Michael ut på Pustervik i fredags. Lagom till Troublemakers anslöt även den nästan lika kände gästbloggaren Joakim och det blev en väldigt trevlig kväll med bra spelningar och glada vänner.

Först ut var trion Lava Bangs, en helt ny bekantskap för mej. Lava Bangs mix av indie och riotgrrrl-punk var bra och bandet kryddade det hela med politiska mellansnack dagens till ära. Jag ser och hör gärna mer av Lava Bangs.

Kvällens huvudnamn för eder bloggares del var de gamla favoriterna i Troublemakers. I fredags var det på dagen nästan sjutton år sedan jag såg bandet för första gången på Rockborgen i Borås och den här kvällen blev den tionde gången. Troublemakers levererar alltid med sin förvisso tämligen grabbiga men ändå utsökta punkrock. De ska snart in i studion igen och spela in uppföljaren till 2009 års Made in Sweden och passade på att bjuda på ett par nya låtar. Jag blir alltid glad och sjutton år igen av att se Troublemakers. Det avslutande hitsvepet "Lilla IIb", "Hjältarna skålar i blod", "När månen lyser klar" och "Staden Göteborg" drog i vanlig ordning ner störst jubel och publikstöd. Den göteborgska punkens motsvarighet till Eldkvarn, de som alltid funnits där och spelar gång på gång, lär finnas kvar ett tag till.

Medan Troublemakers var mitt huvudnamn och Lava Bangs måhända Michaels huvudnamn så var huvudnamnet för de flesta i fredags norska Honningbarna. Jag hade aldrig hört talas om denna tämligen hypade norska kvintett innan i fredags men fick raskt konstatera att hypen var välförtjänst. Vilket jävla röj! Vilken show! Vilka låtar! Refused mötte Iggy & The Stooges och det mesta där mittemellan. För en timma kändes Honningbarna som punkens framtid! Det trodde jag inte när bandets sångare klev ut på scen och mer såg ut som en blyg kamrer, det såg han inte ut som så länge till. Ifall jag kommer lyssna på Honningbarna så väldigt mycket hemma är väl tveksamt, men jag ser löjligt mycket fram emot bandets spelning på Roskildefestivalen i sommar. Den där liveshowen vill jag uppleva igen. Mer anarkist-H och cello åt punkarna!

En sur kväll med Dolores Haze och Könsförrädare på Nalen klubb

Minnenas Motell kan stolt välkomna en ny gästbloggare! Felicia Andersson, som driver fanzinet Sånt blod, debuterar idag som gästbloggare.  

Med uppsåtet att dansa vilt till riot grrrlpunk beger jag mig till Nalen klubb den 8:e mars, men det visar sig snart att oddsen är emot mig. Kvällen bjuder på spelningar med Dolores Haze och Könsförrädare, samt Grrrl Collection som DJ:s, och jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig seattleklubb i början av 90-talet. Väl på plats inser jag att det här är Stockholm 2015, och att jag är bakis och slut. Jag känner mig gammal och som att jag missat något och sätter mig och försöker låtsas att jag inte är besviken.

"Jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig Seattleklubb i början av 90-talet."

Grrrl Collection infriar dock förväntningarna om en perfekt mix av äldre riotgrrrl-punk (Bratmobile), 00-tals electropop (Le Tigre) och nyare artister (Grimes), även om publiken (jag själv oerhört inkluderad) inte vet att uppskatta detta på bästa sätt. Efter ungefär en timme är det dags för kvällens första band att kliva på, och upp på scenen kommer Dolores Haze som visar sig vara yngre än jag trott baserat på sångarens röst, som är riktigt mäktig och påminner mig om Kathleen Hannas. Dolores Haze består av Groovy Nicks på sång och bas, Groovy Fuck och Lucky Lollo på gitarrer och Foxy Sagz på trummor. Enligt sig själva spelar de CALIFORNIA GOTH/NOISE/RAGE RAVE/EXPERIMENTAL/LO-FI/GOTH SEX/ALTERNATIVE ROCK/AVANTGARDE/CHAMPAGNE SUPERNOVA/DIVA COUTURE, och har spelat ihop sedan 2012. Publiken trängs väl knappast, utan står lugnt och respektfullt framför scen. Jag är ännu sämre: Jag sitter(!!) på en stol.

De river igång och jag blir lamslagen av rösten. Groovy Nicks skriker, ylar, tjuter och sjunger fram texterna som är arga och kompromisslösa, och kanske är det bland det bästa jag hört sedan NEJ på Musikens Makt. När de spelar "The Haze" är det hårt och hemsökande. Ilskan och drivet är totalt. Då de senare kör en cover på enligt sångaren ”eran favoritlåt” Peaches "Fuck The Pain Away" faller allt på plats. Det här är så bra! Därför blir jag förvånad när de kliver av och inte blir utropade igen. Publiken bara accepterar och återgår till att konversera artigt över ölglasen.

I ljuset av Dolores Hazes framträdande tycker jag synd om Könsförrädare som kliver på cirka en timme efteråt. Deras musik är inte alls lika fast utan snarare flytande. Deppig, säger mina kompisar och jag kan inte annat än hålla med. Könsförrädares musik är som någonting en lyssnar på när en tycker som allra mest synd om sig själv. Kanske är det därför jag tänker på Joy Division, för annars vet jag inte om parallellerna är så tydliga. Även likheter med Sleater-Kinney finns där, trots keyboarden. Bandet har spelat ihop sedan 2011, och det känns nästan som att de är lite… uttråkade. Redan?! Dock är även de här rösterna riktigt grymma. Särskilt Alina Björkén på sång och gitarr har en verkligt djup och skarp röst, men även Janinne Sandström Oja på sång och keyboard är bra. "Finger on the Trigger" är fortfarande den låt som bäst väcker min uppmärksamhet i det annars ganska likartade musiklandskapet som Könsförrädares låtar utgör. Missförstå mig rätt, de är bra, jag lyssnar på deras album Curse All Law hemma och gillar det, men det är ingenting som får igång en redan död festkväll. Janinne mellansnackar om den särskilda dag vi faktiskt är där för att fira/sörja, och undanber sig surt och bestämt alla gratulationer på kvinnodagen. Gott så. Kanske är det på grund av kvinnodagen som det råder en låg stämning under hela kvällen. Det är ju verkligen inte mycket vi har att fira.

Könsförrädare ropas i alla fall in igen, och kör ett extranummer. Ett litet berömvärt punkgäng kör en minipogo längst bort från scenen, så där kom den vilda dansen in i bilden ändå! Jag har åtminstone hört riktigt grym musik hela kvällen, och lärt mig att aldrig konsumera mängder Fidel Castros dagen innan en går på efterlängtad spelning. Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också.

"Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också."