En sur kväll med Dolores Haze och Könsförrädare på Nalen klubb

Minnenas Motell kan stolt välkomna en ny gästbloggare! Felicia Andersson, som driver fanzinet Sånt blod, debuterar idag som gästbloggare.  

Med uppsåtet att dansa vilt till riot grrrlpunk beger jag mig till Nalen klubb den 8:e mars, men det visar sig snart att oddsen är emot mig. Kvällen bjuder på spelningar med Dolores Haze och Könsförrädare, samt Grrrl Collection som DJ:s, och jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig seattleklubb i början av 90-talet. Väl på plats inser jag att det här är Stockholm 2015, och att jag är bakis och slut. Jag känner mig gammal och som att jag missat något och sätter mig och försöker låtsas att jag inte är besviken.

"Jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig Seattleklubb i början av 90-talet."

Grrrl Collection infriar dock förväntningarna om en perfekt mix av äldre riotgrrrl-punk (Bratmobile), 00-tals electropop (Le Tigre) och nyare artister (Grimes), även om publiken (jag själv oerhört inkluderad) inte vet att uppskatta detta på bästa sätt. Efter ungefär en timme är det dags för kvällens första band att kliva på, och upp på scenen kommer Dolores Haze som visar sig vara yngre än jag trott baserat på sångarens röst, som är riktigt mäktig och påminner mig om Kathleen Hannas. Dolores Haze består av Groovy Nicks på sång och bas, Groovy Fuck och Lucky Lollo på gitarrer och Foxy Sagz på trummor. Enligt sig själva spelar de CALIFORNIA GOTH/NOISE/RAGE RAVE/EXPERIMENTAL/LO-FI/GOTH SEX/ALTERNATIVE ROCK/AVANTGARDE/CHAMPAGNE SUPERNOVA/DIVA COUTURE, och har spelat ihop sedan 2012. Publiken trängs väl knappast, utan står lugnt och respektfullt framför scen. Jag är ännu sämre: Jag sitter(!!) på en stol.

De river igång och jag blir lamslagen av rösten. Groovy Nicks skriker, ylar, tjuter och sjunger fram texterna som är arga och kompromisslösa, och kanske är det bland det bästa jag hört sedan NEJ på Musikens Makt. När de spelar "The Haze" är det hårt och hemsökande. Ilskan och drivet är totalt. Då de senare kör en cover på enligt sångaren ”eran favoritlåt” Peaches "Fuck The Pain Away" faller allt på plats. Det här är så bra! Därför blir jag förvånad när de kliver av och inte blir utropade igen. Publiken bara accepterar och återgår till att konversera artigt över ölglasen.

I ljuset av Dolores Hazes framträdande tycker jag synd om Könsförrädare som kliver på cirka en timme efteråt. Deras musik är inte alls lika fast utan snarare flytande. Deppig, säger mina kompisar och jag kan inte annat än hålla med. Könsförrädares musik är som någonting en lyssnar på när en tycker som allra mest synd om sig själv. Kanske är det därför jag tänker på Joy Division, för annars vet jag inte om parallellerna är så tydliga. Även likheter med Sleater-Kinney finns där, trots keyboarden. Bandet har spelat ihop sedan 2011, och det känns nästan som att de är lite… uttråkade. Redan?! Dock är även de här rösterna riktigt grymma. Särskilt Alina Björkén på sång och gitarr har en verkligt djup och skarp röst, men även Janinne Sandström Oja på sång och keyboard är bra. "Finger on the Trigger" är fortfarande den låt som bäst väcker min uppmärksamhet i det annars ganska likartade musiklandskapet som Könsförrädares låtar utgör. Missförstå mig rätt, de är bra, jag lyssnar på deras album Curse All Law hemma och gillar det, men det är ingenting som får igång en redan död festkväll. Janinne mellansnackar om den särskilda dag vi faktiskt är där för att fira/sörja, och undanber sig surt och bestämt alla gratulationer på kvinnodagen. Gott så. Kanske är det på grund av kvinnodagen som det råder en låg stämning under hela kvällen. Det är ju verkligen inte mycket vi har att fira.

Könsförrädare ropas i alla fall in igen, och kör ett extranummer. Ett litet berömvärt punkgäng kör en minipogo längst bort från scenen, så där kom den vilda dansen in i bilden ändå! Jag har åtminstone hört riktigt grym musik hela kvällen, och lärt mig att aldrig konsumera mängder Fidel Castros dagen innan en går på efterlängtad spelning. Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också.

"Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också."

Packet tog över stan

Så var det dags för Perssons Pack att knyta ihop säcken.

För ungefär ett halvår sedan kom beskedet att Packet skulle lägga ner till hösten. Min gode vän Joakim, som entusiastiskt sett Packet i Bollnäs på annandagen, började kuska runt på spelningar och såg sig till sist nödgad att själva boka dem till Göteborg då ingen annan verkade vara intresserad av att göra det. Så spelade bandet på Pustervik dan före valet, jag var givetvis där, men kan inte prestera några vettiga rader om spelningen. Jag var för utmattad inför valet, men gillade såklart vad jag såg. Några veckor före han och Adam Wallman fick den vansinniga idén bokade jag och Joakim biljetter till den allra sista spelningen. Den som gick av stapeln på Nalen i lördags. Den som sålde slut redan i somras. Min fjärde Packetspelning och den sista någonsin.

Konserten inleddes med "Ikväll tar vi över stan" och givetvis tog Packet över stan. Gemenskap! Gemenskap är känslan jag tar med mej från den på sina håll löjligt trånga Nalen. När en lite väl förfriskad gubbrockpublik samlas på ett ganska liten yta händer det att vettet går ut där ölen går in. Här var det tvärtom. Folk var glada, sentimentala och fantastiskt glada över att dela upplevelsen. Inte minst under låtar som "Aldrig så ensam", "Hanna" och "Hemma" visste allsången och gemenskapen inga gränser. Under "Små små saker", som kom tidigt i setet, kokade publikhavet. Jag gladde mej särskilt åt "Brooklandsvägen", en gammal Packetfavorit.

Jag har en mängd starka minnen av de mest skiftande slag till många av låtarna som spelades. Minnen som i vissa fall inte har att göra på bloggen men som såklart sköljde över mig under konserten. Det var en ibland flera tusen dagar yngre Johan som tittade fram. Jag har trots allt lyssnat på Packet sedan seklet var ungt. Min dåvarande flickvän hade börjat förstå vad jag gillade för musik och tyckte jag skulle kolla upp ett band från hennes hemtrakter. Hon plockade ned ett gäng låtar från Napster och brände ut. "Små små saker" och "Tusen dagar härifrån" blev tidiga favoriter. Den hoprafsade samlingen Blod eller guld hittade jag billigt på Ginza nått år senare och det blev en viktig följeslagare till dess jag en regnig höstdag 2005 köpte dubbel-CDn Diamanter på Bengans.

Packet var nästan lika taggade som publiken. Niklas Frisk for runt på scen och posade med sin elgitarr likt en annan rockhjälte och Per Persson var lika cool som alltid, Magnus "Limpan" Lind log vid flera tillfällen. Magnus Adell och Norpan Eriksson höll sig bokstavligt talat i bakgrunden. Det jag saknade var gästartister eller något liknande, nog för att jag hört den hedervärda förklaringen till varför sådana uteblev ("kan de inte gästa oss i Malung kan det kvitta") men likväl kändes lite tomt. Men strunt i det!

Kvällen avslutades ståndsmässigt med en tårdrypande "Bröllopsdag". Love Antell kom ut och gav bandet rosor och allra sist kvar på scen var den väldige själv. Dragspelaren Magnus "Limpan" Lind. Han spelade några sista toner på sitt dragspel, kanske var i lördags kväll sista gången han uppträdde på scen?

1. Ikväll tar vi över stan
2. En sång om dej
3. Små, små saker
4. Kammahav
5. Nyårsafton i New York
6. Aldrig så ensam
7. Guldhuggarland
8. Fribacka väg
9. Det liv jag älskar
10. Bortom Månen och Mars
11. Hanna
12. Hemma
13. Vild som Jerry Lee
14. Brooklandsvägen
15. Tusen dagar härifrån


16. En uslings medicin
17. Packets paradmarsch
18. Gråmånen


19. Sista kvällen i april
20. Bröllopsdag

Pearl Jam på Friends Arena 28 juni: "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag.

Minnenas Motell har idag äran att välkomna en ny gästbloggare. Denna gång är det eder bloggares svåger Andreas Andersson som var i Stockholm för några veckor sedan. Det väckte minnen till liv och till sådant finns Minnenas Motell. Stort välkommen som gästbloggare, Andreas!

1992 hörde jag för första gången låten "Alive" med Pearl Jam från debutskivan Ten. Såg den på MTV och tyckte det var helt ok, det var ju lite som Nirvana fast mindre farligt kände jag. Debutskivan som låten kom ifrån hade förvisso släppts redan 1991 och var en stor snackis, men som 14-åring såg jag nog inte helheten i vad en musiksnackis var för något. Visst, jag fattade att Nirvana var helt sensationella i sin skräniga ljudbild och gick hem på MTV, och att i ”grungevågen” var där jag skulle hittade musiken jag skulle lyssna på ett tag framöver. Livet gick vidare trots att "Alive" var på väg att drabba rockälskare världen över likt en godartad pest.

"Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.

När jag samma år lystrade till den tidens varje kväll återkommande P3 live, just denna kvällen med Pearl Jam live från nåt ställe i London så ändrades allt. Jag var vid den här tiden inlyssnad på hela Ten –skivan som jag hade på kassett, men var inte omtumlad på det sättet jag skulle bli. Det var P3-livespelningen som chockade. Pearl Jam inleder den spelningen med en tassande till klimaxväxande ballad i låten "Release". Så kan man väl fan inte göra om man är ett rockband? Man börjar med nåt rivigt för att kicka igång publiken och sedan när publiken behöver vila kör man en ballad, punkt slut! Men Pearl Jam började med det lågmäldaste de hade och sedan stegrade allt till en rockkonsert av perfektion. Ett ungt band som står på tårna och gör allt för att påverka sin omgivning och bli sedda och lyckas beröra. En ung Eddie Vedder sjunger i mitt tycke bättre än vad jag hade hört någon annan göra i huvud taget. Han tog vartenda tillfälle han hade att fylla ut en textrad med ordet –Fuck och svära så fort han fick chansen. De brände av hela Ten-skivan och Neil Youngs "Rockin in the free world" under en timme för mig livsförändrande konsert. Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.

Jag fick chansen att se dem i Stockholm år 2000 (två dagar innan Roskilde-tragedin). Då kändes det inte lika fantastiskt längre. Ny musik och musikstilar hade passerat min lilla sfär och pockade på min uppmärksamhet. Pearl Jam och inte minst Eddie var det lite buttra svåra bandet på den tiden. De skulle ta strid mot allt och alla och deras personliga problem och egon satte käppar i hjulen för sig själva och de tog sig själva på ett fasansfullt stort allvar. Konserten var givetvis hur bra som helst men inte på det där omvälvande sättet som det varit om jag sett dem 1993-94. Pearl Jam och medlemmarna samt fansens syn på bandet skulle förändras för alltid på den där konserten i Roskilde två dagar senare.

Jag utgår ifrån att mycket händer i ett rockbands liv på tjugotvå år. Idag känns bandet uppsluppna över att stå på en scen framför sina fans. Eddie verkar genuint njuta av varje sekund han står på scenen, må så vara att han drar i sig två till tre flaskor rött under en konsert. Men ödmjukheten inför sina fans, att alltid verka vilja göra en kväll alla för alltid kommer att ha som ett gemensamt minne tillsammans är någonting som slår mig denna kväll. Samtliga medlemmar är idag 50 plus och har släppt tio studioalbum. Det är så tydligt denna kväll på Friends Arena att fansen är så hängivna. Det är allsång i princip alla låtar. Vare sig det är nya "Lightning bolt", största örhänget "Alive", låten "U" (som bara släpptes som singel bland fan club-medlemmar på 90-talet) eller en cover på Dead boys punkiga "Sonic Reducer". Publiken är med på allt och Eddie rycks med och växer ju längre spelningen går och rödvinsflaskorna sinar. Under de nästan tre timmar de spelar så ryms nio låtar från debutalbumet och det tillhör inte vanligheterna men ryktet säger att de lade in dessa låtar för att försäkra sig om att publiken kan hitta hem i det dåliga ljudet som brukar vara på Friends arena men som denna kväll faktiskt är helt ok.

"Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva."

Men det är ju det där med låten "Release", som knockade mig på P3 live på 90-talet. Bandet öppnar med den på konserten. Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva. Vi har pratat om detta efteråt Swonken och jag. Vad var det som hände? Jag nämnde innan att mycket hinner ändras i ett bands tillvaro och liv på 22 år. Än vi fansen då? Det som sköljde igenom mig när release tassade igång och stegrar till klimaxet var MINA 22 år sedan jag hörde den låten för första gången. Fasen, en hel karaktär och personlighet har byggts upp under de åren. Jag har slutat skolan, min hund som fanns med 1992 har dött för länge sedan, jag har blivit av med oskulden, haft långa relationer som byggts upp och malts ned och tagit slut, jag har pluggat färdig, börjat jobba, pluggat igen, fått bra jobb, fått sparken, pluggat igen, påbörjat nya relationer, varit olyckligt kär, levt dekadent, rest, varit ett svin, blivit behandlad som skit, människor omkring mig har dött, gamla vänner har försvunnit, nya vänner har kommit till, jag har skaffat mig nya värderingar i livet. Men den där låten "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag och med den kraft som känslostormarna slog till mig med när jag till slut fick uppleva den live var omöjlig att värja sig emot. Jag ville inte stå emot den. Det var en sån härlig och sann känsla. Ett fulländat bevis på att jag fortfarande lever och att jag lever som fan. Musik när det är som bäst och viktigast för människan.

Sedan kan jag skriva vidare om konserten, vilka låtar de körde, vilket mellansnack Eddie utförde eller att han drack vin ur ett fans converse-sko under showen, men det har alla andra redan skrivit om. Jag har ingenting att tillägga där. Jag har sedan 1992 haft en relation till Pearl jam. En relation som gått upp och ned. Gått olånga stunder jag inte lyssnat eller tänkt på dem i huvud taget för att i en annan period lyssnat på dem mer eller mindre varje dag. Jag har alltid köpt alla skivor med dem, studioalbum som livealbum till samlingar och soundtrack där någon av medlemmarna bidragit med sång eller kanske handklapp. Men en skiva äger jag inte. Debuten Ten finns inte i min ägo. På Ten låter inte "Release" som den ska göra i min värld. Den versionen som jag vill ha i min värld fanns på ett kassettband länge, men inte längre. Men i mitt huvud så vet jag exakt hur den ska låta. Precis som på P3 live spelningen från London 1992. Och jag tror att den lät exakt så på Friends Arena i Stockholm den 28/6 2014.

/Andreas Andersson

Metallica på Stockholm Fields: "Sanslös energi"

Att jag varken kunde se Metallica eller gå på Hultsfredsfestivalen förra helgen är riktigt tråkigt. När vännen Johanna Rosvall, som dessutom är en ivrig bloggare, skrev att hon skulle på Metallica var det ju givet att fråga om hon ville gästblogga. Så välkommen som gästbloggare Johanna! Fotona står Niklas Johansson för. 

När jag tittade på vädret på mobilen där vid tio på morgonen precis när jag vaknat upptäckte jag att regntimmarna gått från 4 till 16. Kul. Dagen på STHLM Fields spenderades i ett dis av irriterande små regndroppar och ett och annat duggregn. Det regnade som mest när vi (bror, mor och jag) kom upp från tunnelbanan på Karlaplan, regnponcho åkte direkt på och vi följde strömmen bort mot Gärdet. Vi hade löst in våra biljetter dagen innan mot band så passerade grindarna utan några problem och kom in under Spiders spelning. Hann inte höra så mycket av det men det var inte så dumt.

Festivalområdet var uppdelat på två scener som användes varannan gång så mellan spelningar förflyttade man sig från den ena änden till den andra, rätt trevligt då det inte var några problem att ta sig från ena scenen till den andra, eftersom alla gjorde det.

Jag tänker inte skriva utsvävat om alla banden, som jag egentligen kunde hoppat över för att bara se Metallica. Men så här antecknade jag på mobilen:

Spiders. Tog snabbt slut. Allt folk hade inte kommit till festivalen än. Sångerskans mascara rann.

Gojira. Nog det enda bandet jag gillade utöver Metallica. Riktigt bra drag.

Cult of Luna. Schysst sound tills de började sjunga.

Ghost. Anspelade på kyrkan och kyrkosång. Rolig utklädsel. Sångaren hade en stel sminkning så han knappt kunde röra på läpparna. Tråkig musik men kläderna var ett plus.

Mastodon. Tråkigt. Inte min grej, inte ens spexiga.

Danzig. Det här var ett band jag hade sett fram emot men så fort sångaren öppnade munnen visste jag inte vad jag skulle ta vägen. SÅ falskt! Vi gick istället till den andra scenen och placerade oss bra inför Metallica. En kille i närheten sa det ganska bra: ”Danzig kör fortfarande och tydligen har han nån bakom scenen som sjunger åt honom så han kan hålla tonen i mer än 2 sekunder.”

 

"Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående." 

METALLICA. Åh, fantastiska Metallica! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Metallica är ett band jag har vuxit upp med och som jag velat se innan de slutar. När Metallica började spela kvart i nio blev publiken som vild och så fortsatte det genom hela spelningen som varade i ungefär två och en halv timma. Alla 51 000 besökare på området var samlade kring norra scenen för att se dem och vilken mäktig känsla! Det sjöngs med i alla texter och nynnades gitarrsolon, händer var upp i luften och de syntes att bandet hade riktigt kul på scen. Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående. Tre av låtarna presenterades dessutom av personer från Mjölby, Helsingborg och Malmö som var helt rusiga av adrenalin.

Metallica for omkring på scenen och publiken skuttade med i musiken. Fantastisk konsert! Vill se dem igen!

Efter en heldag i småregn, ståendes och trötta men nöjda följde vi den strida strömmen ut från festivalområdet och gjorde Östermalms gator till gågator med de 51 000 människor som skulle från området samtidigt. Trots att bilar inte kom fram och människor var överallt så var det en härlig stämning. Alla var så nöjda med Metallica.

Inga goa gubbar i Götet?

Inte så vanlig i Göteborg?

Stockholm har Ulf Lundell, Stefan Sundström, Johan Johansson, Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij och många fler.

Det finns många gubbar med efternamn från huvudstaden, av de ovanstående är alla utom Winnerbäck dessutom uppvuxna i eller nära Stockholm.

Men hur kan en genré som är så vanlig i Stockholm knappt finnas alls i Göteborg?

Göteborg har istället gott om popartister och popband, och några av dessa blir väl gubbigare med åren. Men varför finns ingen göteborgsk Ulf Lundell eller Lars Winnerbäck? Det närmsta man kan komma är väl Håkan Hellström, som tvivelsutan var inne och nosade på gubbrocken på den utsökta Ett kolikbarns bekännelser och även ibland på senare skivor.

Men göteborgarna tycks hellre spela i band. Ska man se det som ett utslag av göteborgsk kollektivism? Eller stockholmsk individualism?

Samtidigt. Det finns ju göteborgska soloartister - både män och kvinnor - som är i närheten av det här med gubbar med efternamn. Maud Lindström, Loke Nyberg, Emanuel Blume, Christina Kjellsson och Troublemakerssångaren Blomgrens suveräna soloskiva för att bara nämna några. Intressant nog är ju de flesta av dessa inflyttade göteborgare. Men ingen är så framgångsrik och profilerad som stockholmarna.

Trots att Evert Taube föddes på Vinga så framstår det alltmer som om den siste göteborgaren med efternamn dog för snart femton år sedan med Björn Afzelius eller möjligen med Totta Näslund för åtta år sedan. Men även Afzelius och Totta var inflyttade. Så vad är det med göteborgska soloartister?    

Vad tycker du enna?