tisdag 31 mars 2015

Guld-Lars är död

Svensk punk miste natten till idag en av sina verkliga profiler. Okänd för den stora massan men en legend för de insatta. Guld-Lars Jonsson blev 58 år. Guld-Lars gjorde entré i KSMB sommaren 1980 rekommenderad av Stefan Sundström. I KSMB var han sedan med till slutet knappt två år senare. Det är Guld-Lars som ihop med Peter Ampull spelar de klassiska gitarriffen på låtar som "602", "Blått & guld" och "Polsk zchlager". Han skulle varit med på KSMBs återförening i sommar, trots att bandet visste att de tog en chans. Kanske skulle han inte hinna överleva den cancer han drabbats av.

1987 gjorde Guld-Lars entré i Köttgrottorna och där blev han kvar till sin död. Bandet firade tretti år för några år sedan och spelade åtminstone så sent som på Beat Butchers trettiårskalas i höstas. På bilderna på Facebook syns hur sjukdomen tärt på Guld-Lars. Själv var jag alltid svag för doldisen Guld-Lars i sitt eviga långa hår, faktiskt blev jag tillfrågad på Beat Butchers tjugufemårskalas om jag var Guld-Lars! Antagligen av någon som trodde Guld-Lars ens skulle tänka tanken på att klippa av sig håret, och dessutom trodde att han var tjugufem år yngre än han var. Sicket folk det finns.

Vila i frid Guld-Lars. Till hans familj, vänner och kollegor beklagar jag sorgen.

måndag 30 mars 2015

Kom och trallpunkquiza!

På onsdag är det åter dags för eder bloggare att hålla låda, ställa kluriga frågor och spela bra musik.
Punkquizet för några veckor sedan följs nu upp av trallpunkfanatikern Johan med ett redigt trallpunkquiz. Damma av dina gamla Definitivt 50 spänn-skivor, köp en biljett till Strebers på Pustervik i höst eller ägna dagarna innan quizet åt att läsa vad Johan skrivit om trallpunk på sin blogg Minnenas Motell. Gör dej redo för en kväll som tar oss med tillbaka till 90-talet.

Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla!
Kvilles Pastahouse, klockan 19:00 (Facebookevent)

söndag 29 mars 2015

Borde jag börja dissa hiphop?

Ibland funderar jag på hur jag ska få fler läsare till bloggen. Och i dessa klick-tider så är ju ingen hemlighet vad som drar läsare. Det är STARKA åsikter, KONSTIGA åsikter och löjligt ONYANSERADE resonemang. Så har det väl i och för sig varit länge inom inte minst musikjournalistiken. Pluspoäng för att så njutningsfullt som möjligt dissa såna som Sting och Björn Afzelius. Och sen nån gång i mitten av nittitalet är det alltid ett plus i vissa kretsar att dissa musik gjord av såna som skivdebuterade redan på sextitalet. Allt välformulerat och lagom roligt skrivet. Dissen går hem.

Problemet är att jag tycker det är roligare att hissa än att dissa. Jag är mer än något annat ett fan som vill skriva om musik jag gillar. Det är inte mitt yrke att lyssna på nya skivor eller gå på allsköns möjliga konserter och tycka till. Betalar jag pengar för att gå och se ett band är det för att jag gillar bandet. Tycker jag att en festivalspelning är trist går jag därifrån. Och i grund och botten hyser jag stor beundran för var och en som lärt sig spela.

"Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst."

Men visst finns det musik jag skulle kunna dissa. Jag förstår mej till exempel inte på hiphop. Visst, "På lokal" med Roffe Ruff är en kul låt och när Looptroop sjöng på svenska nån gång på stenåldern hade jag ingenting emot dem. Men överlag fattar jag inte hiphop. Det är inte min musik. Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst. Jag skulle kunna dissa hiphop, dels för att det är kul att få ösa ur sig skit ibland och dels för att göra mej till gubbrockens och punkens förkämpe gentemot hiphopen. Men framförallt för att starka onyanserade åsikter ju brukar gå hem.

Ja, ni hör hur löjligt det låter.

Varför bry mej om sån musik jag ändå inte förstår och inte gillar?

Jag fortsätter nog som tidigare. Och några finns det ju som läser.

lördag 28 mars 2015

"Nu kommer värmen och koltrasten sjunger"

Vissa spelningar är sådana jag gått och laddat för ett halvår. Thåströmspelningen tidigare i veckan var en sådan, jag köpte biljetten nästan på dagen ett halvår innan spelningen. Sen finns det spelningar jag blev uppmärksammad på ett dygn i förväg. En sådan var gårdagens spelning med Kapten Hurricane på Oceanen.  

Det är snart fyra år sedan Michael skickade över två låtar på Spotify, "En bootleg med Håkan Hellström" och "Friedrichshain", som kom att bli något av favoriter. Ballader med referenser till geografi och tid som förflutit går ju ofta hem hos mej, dessutom gillade jag att ett popband lät pianot få ta så stor plats. I vintras var det så dags att snöa in på ännu en låt, sent omsider upptäckte jag såklart "Bergsjön". Även det en ballad med, ja, ni förstår. Och även ifall jag bor i en annan del av Bergsjön är det kul med en låt som sägs utspela sig nån kilometer från hemmet. Det är ett berg emellan mej och Tellusgatan, men solen går upp över det berget varje morgon. Bara en sån sak.

När Michael frågade ifall jag skulle med på Kapten Hurricanes släppfest var ett enkelt beslut. Igår morse släpptes så nya singeln Nu är det som det är IV och döm om min förvåning att bandet jag främst förknippat med nostalgiska ballader drämmer till med en klockren Ulf Lundell-pastisch, men förlagd till Göteborg. "Jag vill gå ut ikväll" börjar vid Röda Sten, värmen kommer och koltrasten sjunger, det ska köpas nya jeans och gå ut med vänner och ovänner... Fantastiskt. Undrar hur många gbg-popare som fattar referenserna? Singeln andra låt, den fina "I morgon kanske det känns bättre" går mer i moll och doftar snarare Morrissey från någon av dennes skivor på denna sidan millennieskiftet än en somrig Ulf Lundell.

Till min förvåning hade Kapten Hurricane skippat pianot på spelningen igår. Jag var skeptisk. PIANOT?! Så får de ju inte göra! Men samtidigt satt inledande "Hissa sjörövarfanan" lika bra som första ölen en trevlig kväll. Och så har vi ju sångaren... Likt en gbg-popens Thomas Öberg eller Iggy Pop hoppar han på trumsetet, ställer sig på bord, sparkar bort en cymbal under en låt och börjar i ett mellansnack intervjua publiken ("er har jag inte sett förut, vad tycker ni om kvällen hittills?"). Det skulle kunna falla platt men funkar tvärtom hur bra som helst! Sångaren fick mej att glömma frånvaron av pianot. Det finns nog två Kapten Hurricane, dels livebandet med den energiska frontmannen och dels studiobandet med sina nostalgiska pianoballader. Jag gillar bägge banden.

Och om jag skulle ta och lyssna på "Jag vill gå ut ikväll" för tjugufemte gången sedan igår förmiddags? Det är ju dags att gå ut ikväll.  

fredag 27 mars 2015

TAW, några gitarrer, en flygel och ett glas rött

Eder bloggare var tillbaks i förra hemstaden Karlskrona för några veckor sedan. 
 
Ibland finns det inte ord. Ibland går det inte att med ord göra en liveupplevelse någon slags rättvisa. Ungefär så har det känns efter den fantastiska konserten med Tomas Andersson Wij på Konsthallen i Karlskrona för snart två veckor sedan. Men jag gör ett försök.

Tillsammans med min syster Johanna (som står för de fantastiska bilderna) och kompisen Sofia gick jag dit. Vi fick plats vid ett bord långt fram och snart körde TAW igång med "En hel värld inom mig", en låt som med sina många referenser som andas fysisk planering passade särskilt bra i just Karlskrona. När jag bodde i Karlskrona umgicks jag dagligen med blivande fysiska planerare. och TAW sjöng om gångbron över motorvägen, punkthus, skaterampen i masonit och Sparbankstaket.

TAW hade sällskap på scen av sina gitarrer, en flygel, ett textställ och ett bord på vilket ett glas rödvin stod. Glaset agerade visserligen mest dekor, men en passande sådan.

"Spår" var en av kvällens höjdpunkter, på skivan tycker jag den lider svårt av den onödigt primitiva produktionen men på Konsthallens scen framfördes låten i en utsökt version. Kvällen var en del av det Storyteller-koncent som Paraply Produktion ibland kör, där artisten uppmanas vara extra frikostig med historier och mellansnack. Något som passade TAW och släktkrönikan "Spår" var ett särskilt lämpligt låtval.

I "Hälsingland" lät han det vara Persson som klev fram på bygdegårn en lördagskväll och sjöng att du är inte ensam om att bära denna längtan. Men så är låten skriven till Per Persson själv, han är låtens tänkta jag-person. "Vågor" var lika fantastisk som när jag hörde den för första gången på den östgötska landsbygden för några år sedan, hög tid att spela in låten själv TAW! Och såna som "Landet vi föddes i", "Sturm und drang", "Sanningen om dig" och "So Long" funkade lika bra som alltid.

Faktum är att jag satt som trollbunden hela konserten. Och som så många andra gånger förr avslutades allt med "Där får jag andas ut", ett försök till allsång och frikyrkokänsla.

Kanske borde jag se TAW igen när vårturnén kommer till Götet om en månad?







  1. En hel värld inom mig
  2. Du skulle tagit det helt fel
  3. Spår
  4. Mellanstora mellansvenska städer
  5. Ett helvete i taget
  6. Landet vi föddes i
  7. Sommaren 77
  8. De gröna vagnarna

  9. Sturm und drang
  10. Hälsingland
  11. Sanningen om dig
  12. So long
  13. Ikväll har du en vän i Malmö
  14. Vågor
  15. Mitt barnsliga leende
  16. Mina dåliga gener
  17. Tommy och hans mamma
  18. Nu dör en sjöman


  19. Evighet
  20. Där får jag andas ut

torsdag 26 mars 2015

Vackert och skitigt på samma gång med Thåström

Såg en gammel rockstjärna för nionde gången igår.

Thåström lämnar inget åt slumpen. Gothenburg Film Studios utstrålade den här regniga, mörka och kalla marskvällen precis den ödslighet Thåström och hans management lär ha varit ute efter när de valde stället. Vi är långt från Lisebergshallen och Trädgårn. Samtidigt är det naturligtvis ett spel för gallerierna. Gothenburg Film Studios är inte en ruffig avsides belägen industrilokal, det är ett jävligt trendigt ställe där Way Out West har en scen och där The Knife spelade i höstas. Och det ligger inte ens ett stenkast från Lindholmen. Men likväl passade det som kuliss för Thåström en kväll som igår.

Sedan jag såg Thåström sist, när han turnerade på Beväpna dig med vingar, för tre år sedan har han skalat av bandet. En av gitarristerna och en av klaviaturspelarna har lämnat och istället spelade Pimme själv kompgitarr på några låtar. När Ossler plockade fram sin stråke och spelade intron på sin gitarr gick det rakt in i själen. Vackert och skitigt på samma gång, precis som ljussättningen och scendekoren. Nämnde jag att Thåström inte lämnar något åt slumpen?

Jag hade lyckats undvika allt vad setlistor heter och blev förvånad när inte "Gräsfläckar" från senaste skivan Den morronen inledde, istället kom "Dansbandssångaren" från förra skivan. En av mina egna favoriter från Beväpna dig med vingar, men inget låt jag uppfattat som något stor publikfavorit. Kanske hade jag fel, men Thåström hade kunnat spela vad som helst, publiken hade jublat över förstalåten och fotat sig trötta ändå. Själv blev jag likväl rörd över valet av "Dansbandssångaren", en låt jag lyssnade mycket på förra vårvintern. Den är tända ljus, varmt vatten, en öl vid sidan av badet och huvudet fullt av tankar. En fantastisk låt.

Sedan följde en nitton låtar lång imponerade uppvisning av en 58-årig artist, som skivdebuterade med sitt första band för mer än trettifem år sedan. De flesta artister i hans ålder skulle inte kunna basera sina spelningar på material från de tio senaste åren och gå hem med det. Thåström lyckas! Visst, de två Imperiet-låtarna drar ner massa jubel. Men Thåström har med de fyra senaste albumen, Skebokvarnsvägen 209, Kärlek är för dom, Beväpna dig med vingar och Den morronen, mutat in ny musikalisk mark och folk gillar vad de hör. Industrirock möter gubbrock? Nick Cave och Killing Joke är två referenser som dyker upp hos mej. Och även ifall det på skiva kan kännas som det är dags att våga pröva något nytt snart så funkar det fruktansvärt bra live.

Visst undrar jag ibland vad Thåström egentligen har emot Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal, eftersom han typ aldrig spelar låtar från den skivan live längre. Och visst kan jag ibland tycka Thåström skulle ha en hel del på att vinna på att spela med ännu mer nedtonad sättning och i konserthus. Men en kväll som igår spelade sådana undringar och tyckanden ingen roll.  

För egen del så kom höjdpunkterna ungefär en tredjedel in i konserten. När bandet drog igång "Främling överallt" som sjätte låt kom den urladdning jag så väl behövde. Det furiösa manglet som utgör halva låten gick rakt in i mej. Den nya "Alltid va på väg" var en utmärkt fortsättning, "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Piercee" må vara lite halvtrist på skiva men sitter som ett smäck live och en minimalistisk "Österns röda ros" öppnade portarna mot dåtiden på vid gavel och sedan en bekant synthslinga från den gamla Imperietlåten spelats var min lycka gjord. På "Österns röda ros" kom den marschliknande "Kärlek är för dom" och albumkamraten "Kort biografi med litet testamente", fantastiska låtar! Och där nånstans, efter elfte låten, hade det nog peakat för mej. Resten var en bonus. Men vilken bonus sedan. För att bara nämna två låtar: "Ner mot terminalen" känns som en blivande hit och en mäktig "Kriget med mej själv" kom som näst sista låt, den fick gå på repeat på vagnresan hem efteråt.

Och i morse släpptes Thåström till Roskildefestivalen.

Jag tackar jag.





torsdag 12 mars 2015

Feberdrömmar

Som så många andra har jag ofta konstiga drömmar när jag är sjuk. När jag låg sjuk hemma förra veckan var en av drömmarna hur jag för en eller flera lindrigt intresserade vänner eller bekanta höll låda om den mycket intressanta skillnaden mellan Ulf Sturesons solokarriär och Traste Lindéns Kvintett, bandet där Ulf spelade bas innan han började släppa soloskivor.

Trastes kunde visserligen ha deppiga texter och en annan vemodig melodi, men helhetsintrycket var glatt och det kunde garvas åt eländet. Ulfs egna skivor, framförallt debuten, är rätt dystra. Till både text och toner.

Jag tänkte typ varva "Dansa på din grav" med "Sjuk",  "Lycklig man" med "Ord" eller varför inte "Goda vänner" med titellåten "I overkligheten".

Japp, sånt drömmer jag om ibland.

tisdag 10 mars 2015

Fem skitbra låtar med Emmylou Harris

Av hela mitt hjärta - grattis Emmylou Harris till årets Polarpris!

En av de jag lyssnade mest på det gudsförgätna året 2014 var just Emmylou Harris.

Så nu vet ni vad som kommer. Jajamen, fem skitbra låtar väl värda att kolla upp. Jag vet egentligen inte så mycket om den goda Emmylou, men har försökt välja ut andra än de mest kända dängorna. Möjligen är de inte så himla obskyra som jag tror? Strunt detsamma. Bra låtar hur som haver.

"New Orleans" (Hard Bargain, 2011)
På en av de senaste skivorna visade Emmylou Harris att det bodde en grungerockare i henne. "New Orleans" är väldigt långt från country och stämsång, men icke desto mindre skitbra.

"My name is Emmett Till"
(Hard Bargain, 2011)
Redan på sextitalet sjöngs det om 14-årige Emmett Tills fruktansvärde öde i den amerikanska södern i mitten av femtitalet. Bob Dylan sjöng in "The Death of Emmett Till" och fyrti år senare sjöng Emmylou om samma sak. Hon tar sig Emmett Tills namn och berättar historien om hur två vita män torterade ihjäl honom, sedan han tilltalat den ena av männens fru.

"All my tears"
(Wrecking Ball, 1995)
Rytmen (lyssna med lurar), texten, sången, känslan, allt. En fantastisk låt. Skriven och ursprungligen framförd av Julie Miller, först som duett med Emmylou och några år senare spelade Emmylou in en egen version.

"My Father's house"
(Thirteen, 1986)
Kanske inte den mest obskyra låten, en låt ursprungligen utgiven på ett klassiskt Bruce Springsteen-album kan inte direkt kallas obskyr. Men Thirteen förblev outgiven på CD ända till 2013 och släpptes på iTunes först två år tidigare. Emmylou gör en fin version av Springsteens gamla rysare till låt.

"Spanish dancer"
(Old Yellow moon, 2013)
Det brukar bli bra när Emmylou, här i sällskap med Rodney Crowell, gör covers på en ur paret Springsteen-Scialfa. Patti Scialfas gamla låt "Spanish dancer" spelades in med den äran av Harris-Crowell häromåret och jag hoppas den finns med i Slottsskogen i sommar.

måndag 9 mars 2015

Hatt- och blåsrock mötte Hälsinglands stora son på Henriksberg

Mina vänner Joakim Larsson och Adam Wallman arrangerade sin andra spelning ihop i helgen. 

Jag hade velat se Krig & Fred sedan jag i höstas hörde deras debut-EP Över alla tak och inte orkade ta mej iväg på debutspelningen på Jazzhuset. Förstalåten "Väder & vind" tog sig i vilket fall som helst in på min tio-i-topp-lista över låtar som kom förra året. Så släpptes de som förband till Per Perssons första solospelning här i Götet. Äntligen!

 
Bandet var för kvällen sexhövdat, utökat med blås och akustisk gitarr. Musikaliskt är Håkan Hellström en referens som ligger nära, men även Hagaliden och Spring Johnny! är namn som dyker upp hos mej. Det sistnämnda kan såklart hänga ihop med att en av de forna Spring Johnny!-medlemmarna är med i Krig & Fred. Och det är väl lika bra att vara öppen med att bandets sångare och frontperson Carl-Magnus Juliusson är en tidigare svåger till mej och en person jag uppskattar stort. Till råga på allt skriver han bra låtar!  

Spelningens absoluta höjdpunkt kom med en trio låtar. Först den vackra balladen "Fackelsång", av bandet själva beskriven som sin Ulf Lundell-låt. Till ett sorgset blås minns sångaren tider som varit, han hör Tyska kyrkans klockor och minns vänner och kärlekar från förr. Precis sån romantik som jag är så svag för. På "Fackelsång" kom bandets stora hit "Väder & vind". Hatt- och blåsrock! Ös! Dansdansdans etc. "Väder & vind" har verkligen hitpotential utanför den snäva krets som sett bandet på Jazzhuset och Henriksberg de senaste månaderna. Men vad är två skitbra låtar i rad när det går att köra tre? Så bandet drog igång en cover på självaste Perssons Packs "Krig och kärlek"! Hurra! Ett utmärkt låturval och en bra coverversion. Min lycka visste inga gränser.

När Perssons Pack för ungefär ett år sedan meddelade att det var dags att ge sig ut på sista turnén var inte Per Persson själv sen att avisera en kommande solosväng. Han hann till och med ge ut första låten "Tönnebro" redan förra sommaren, medan Packet turnerade på för fullt. Och nu är Persson ute och spelar själv med sin svarta gitarr.


Strax före midnatt klev Persson upp på Henriksbergs takterasscen, spottade och körde igång min storfavorit "Bortom Månen och Mars". Låten som Persson skrev till Totta Näslund, men med tiden kom att göra till sin egen. Därefter kom "Hanna" och fler än mej själv stämde upp i ett försök till allsång, tur jag rensade strupen med lite vodka innan konserten. Att följa upp "Hanna" med "Fribacka väg" och "Ikväll tar vi över stan" kändes självklart.   

Låtar som "Hanna" (med sin skådeplats på en dansbana bredvid en å) och "Fribacka väg" ("Är det konstigt min vän att jag vill härifrån, där det enda som växer är kyrkogår'n?") illustrerar tydligt hur Perssons Packs låtar ofta handlade om den verklighet som finns utanför storstäderna. De står med åtminstone en fot djupt ner i den hälsingländska myllan, vilket inte hindrar att Persson själv bodde i Stockholm när bandet härjade på som värst i slutet av åtti- och början av nittitalet. Men som alla vet befolkas storstäderna till stor del av inflyttade landsortsbarn.

Jag lyssnade gärna på Packet när jag med kust-till-kust-tåget från Karlskrona till Tranemo under de åren när jag bodde nere i den Blekingska avkroken till vacker kuststad. Låtar som "Fribacka väg" och "Tusen dagar härifrån" passade när tåget susade fram genom Smålands skogar och de små samhällena. De trädbevuxna spåren som inte längre används på stationerna i Värnamo och Limmared är som en illustration av Perssons låtar.
"De trädbevuxna spåren som inte längre används på stationerna i Värnamo och Limmared är som en illustration av Perssons låtar." 
Persson gjorde ett tappert försök att spela "Stenad i Stockholm", men avbröt halvvägs in och sa att "nä, det går inte, det blir för sorgligt". Däremot fick vi höra "Guldhuggarland" och "Små små saker" innan försöket med "Stenad i Stockholm". Efter "Stenad i Stockholm", eller "Stenad i Götet" som en del i publiken föredrog att kolla låten, kom tre starka låtar innan konserten plötsligt tog slut.

"Sista kvällen i april" var en fantastisk allsångslåt. "Mördar-Anders" presenteras med en anekdot om när Persson försökte spela låten i västra Värmland, nära den norska gränsen, sensommaren 2011, "det uppskattades inte riktigt, men ingen bestämmer vilka låtar jag spelar". Sen spelade Persson "Tusen dagar härifrån" innan han överraskande gjorde sorti.

Persson hade gärna fått spela ett knippe låtar till. Men samtidigt, Göteborg är långt ifrån Hälsingland och kanske inte riktigt hemmaplan för den gode Hälsingesonen. Fast jag hade hemskt gärna hört nya låten "Tönnebro", den är ju jättebra! Jag tror alla vi i främsta raden gärna hade hört mer. Som synes, en fantastisk kväll på Henriksberg.

söndag 8 mars 2015

Världens bästa AK von Malmborg

Allt började natten mellan 10 och 11 december 2009. Joakim och jag satt vid mitt kökskbord i ettan på Sparregatan, där vi hade suttit så många gånger tidigare och skulle fortsätta sitta då och då i ganska precis ett år till. Vi hade sett Eldkvarn på Sagateatern och drack öl nu öl, pratade musik, livet, politik och allt däremellan.

Joakim hade i dagarna just upptäckt AK von Malmborg och hennes nyutkomna duett med Olle Ljungström, Roxy Music-covern "Mer än så". Mellan Skid Rows "18 and life" och Kate Bush "The Man With The Child In His Eyes" dök den upp. Jag gillade vad jag hörde. Innan vi somnade sparade han hela kvällen i en spellista. "Mer än så" hade kommit in i mitt liv.

Jag lyssnade en hel del på låten det närmsta året eller så, jag ser i min scrobblingshistorik att låten fanns med när jag började scrobbla på hösten 2010 för att sedan dyka upp alltmer sporadiskt. "Mer än så" är ju en så underbar låt, framförallt raderna om "36 timmar vakna, på vespa och nakna" och leva evigt liv "på vin och croissanter".

Så satt jag för några veckor sedan och plockade ihop musik att lyssna på på vägen till jobbet. En tisdagsmorgon i februari, hur spännande kan en sådan vara liksom? Då kom jag att tänka på AK von Malmborg. "Mer än så" hade åter dykt upp på mina spellistor, den hade säkert åkt in på bad-listan, ett säkert sätt för en låt att dyka upp nästan varje kväll. Men nog borde hon ha fler bra låtar? Tänkte jag, inför den där tisdagsmorgonen.

Så plockade jag, utifrån vad andra scrobblat och vad som var populärt på Spotify, ihop en kort AK-lista. Givetvis med "Mer än så" först. Någonstans i höjd med Kortedala fick jag för första gången höra "Kom och kom" och blev först generad men sen bara jag älskade låten, i Kviberg var mitt sällskap den av fantastiska stråkar beprydda "Autostrada av kärlek" och när vagnen rusade fram längs Artillerigatan nere i Gamlestan hörde jag dystopin "Napalm över Stockholm" och kapitulerade fullständigt. Några låtar senare var listan slut. Jag körde den igen. Och igen. Vilka låtar! Vilken röst! Vilken känsla!

För första gången tittade jag ordentligt på omslaget till debuten Vår tids rädsla för AK von Malmborg och förstod att det inte var en automatkarbin utan något annat som stack ut över det vita. Och vad jag trott var en päls var en tjock katt. Fantastiskt omslag hursomhaver, men så är AK von Malmborg konstnär. En konstnär som även uttrycker sig med musik. För ungefär ett år sedan kom uppföljaren Hens Majestät AK von Malmborg, än har jag inte lyssnat på den i sin helhet och det känns fantastiskt att ha AK-låtar kvar att lyssna på.

I "London" från debuten knyter hon samman sin mors död och flytten till London, med en otroligt bra prat-sång. Jag tycker prat-sång är underskattat, när det funkar så blir det verkligen hur som helst. Även "London" kom till mej i kollektivtrafiken och den passade en grå vardagsmorgon på spårvagnen.

När jag hade lyssnat på min korta playlist gång på gång någon dag då för några veckor sedan gjorde jag som så många gånger förr och googlade den jag lyssnat mycket på, då såg jag att AK von Malmborg just hade varit med i Värvet. Hon ger ett mycket sympatiskt intryck, även ifall jag inte håller med om att hon har "typ tre fans" som gillar hennes musik, vi är åtminstone fyra.

Kanske skulle kolla upp hennes konst lite mer?

torsdag 5 mars 2015

Små små saker

Att ligga hemma och vara sjuk är överskattat. Men när jag sovit större delen av dan och inte längre feberfrossar går det i alla fall att sjunka ned i soffan och titta på en tjugutre år gammal tevedokumentär och hoppas på att vara fit for fight till på lördag kväll. Då spelar nämligen Per Persson solo på Henriksberg här i stan.

tisdag 3 mars 2015

Fira påsk med mej!

På påskafton kommer jag vara med och vända skivor på Brun 7s stora påskfest. Ms Henrik, stiff.gbg, Amaro Mogrim och H.M HAMMARIN kommer spela. Utöver jag själv kommer bland andra Alexandra Dahlström och Alice B vända skivor.

Jag utlovar punk, indie, grunge och kanske lite elektroniskt sväng. I helgen var jag mest inne på att köra på synth och stora kommersiella åttitalshits. Vad det slutgiltigt blir får vi se när det är dags.

Läs mer på Facebookeventet.

Hoppas vi ses där!

måndag 2 mars 2015

Progg på väg

Nämen kolla! Dokumentären Progg på väg om och från Hoola Bandoola Bands återföreningsturné 1996 finns ju på Youtube. En kul och sevärd dokumentär, inte minst för intervjun med den unge moderatpolitikern Tobias Sjö som hyllar Mikael Wiehes sånger men sågar hans politiska analys. Samme Sjö som idag är stabschef för moderaterna i Stockholms läns landsting. Ett inslag som verkligen sätter igång historiens vingslag är när Björn Afzelius talar om hur gott det är med rökning och hur fruktansvärt det är att ha blivit förvisad till längst fram i turnébussen för att få röka. Det är då ännu ett år kvar till han blir sjuk.

söndag 1 mars 2015

Cirkus Miramar, Nadice & Maria och Loke på Göteborgs Visfestival

Eder bloggare var på inomhusfestival i fredags.

Vilken akt jag såg fram emot mest, eller kunde tro skulle bli kvällens bästa, var inte lätt att säga. Skulle det bli Cirkus Miramar? Förmodligen det band jag följt längst på livescenen, samtidigt som jag kanske aldrig hört till kretsen av hardcorefans. Skulle det bli Nadice & Maria, som Michael hyllade på bloggen härom månaden och som jag visserligen inte hunnit lyssna på än men var nyfiken på? Eller skulle det bli Loke? Som jag såg göra så bra spelningar i Karlskrona för snart på två år sedan och på Kompledigt i somras. Fredagskvällen på 2015 års Göteborgs Visfestival var verkligen stark.

Cirkus Miramar såg jag för första gången i mars 1997, två gånger faktiskt. Först på Forumgården i Ulricehamn och två veckor senare på Rockborgen i Borås. Sedan har det blivit några gånger genom åren, 1998 i Gislaved, 2002 i Trollhättan och 2007 åter i Ulricehamn. Att se Miramar live är alltid en upplevelse då Pär Mauritzson är en lysande frontman och bandets låtar brukar göra sig bra live. Men kruxet för en sån som mej är att bandet och resten av publiken inte är lika inne på debutskivan Med socker på läpparna och EP-skivorna från nittitalet, The Sol unt vår EP och Popstars Ninetysju. Kanske inte att undra på, då bara ungefär hälften av medlemmarna var med i bandet när jag såg dem live för arton år sedan. Men med det sagt så var "Sis morphene", "Fattiga barn med hjärna" och "Isabelle & solen" väldigt trevliga att höra. Det var ett kul återseende med Cirkus Miramar, men just ett återseende. Som en trevlig fika med en gammal bekant en inte har så mycket att göra med nuförtiden.

    
Nadice & Maria har som sagt hyllats här på bloggen förut av min flitigaste gästbloggare, vilket kvällens konferencier, den oefterhärmliga Kenny Sörberg givetvis refererade till. Och det fanns täckning bakom Michaels ord, jag gillade verkligen Nadice & Marias spelning. Duon var för kvällen förstärkta med en gitarrist och en trummis. Ihop med cellon skapades en ljudbild som både var maffig och minimalistisk samtidigt, dessutom med bra låtar och bra mellansnack. Och "Smoke on the water"-riff på cello går alltid hem. Jag hoppas få se dem snart igen! 

Sist ut var Loke. Han inledde spelningen med att förklara att han inte riktigt var i form, sen körde han igång den blandning av visa och standup jag tycker kännetecknar just Lokes låtar och artisteri. Inledande "Melankolia stad" är visserligen en låt vemodig i kvadrat, men framfördes betydligt hetsigare än på skiva och gick sedan över i "ADHD" och därmed var nivån satt. Och inte ens en låt som "Om" kan få mej att sitta med annat än ett stort leende på läpparna när jag ser Loke live.



Vem eller vilka var då bäst? Loke vinner i kategorin ha-bäst-koll-på-och-därför-gilla-mest. Nadice & Maria vinner i kategorin kvällens-upptäckt-och-ha-koll-på-i-framtiden.  

En eloge till festivalarrangörerna och kvällens gästspel från Föreningen Dubbelgöken. Jag ser redan fram emot nästa års festival och hoppas kunna gå mer än en kväll då.

Och på tal om något annat, ett tag försökte jag räkna men hur många gånger vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv nämndes under kvällen tappade jag räkningen på ganska fort...