måndag 30 december 2013

Konsertåret 2013

Bäst på livescenen i år. 

1) Dan Berglund, Folkteatern Göteborg
2) Metallica, Roskildefestivalen
3) Eldkvarn, Trädgårn Göteborg
4) Christina Kjellsson, Kompledigtfestivalen
5) Stefan Sundström-konserterna i Hässleholm, Karlskrona och Göteborg

Bubblare: Bruce Springsteen, Parken och Bob Dylan, Falconer Salen och den och den och... ett par till. Jag såg såklart många bra konserter/spelningar i år. Tillåt mej att gå igenom de ovan nämnda och ett par till.

Konsertåret 2013 inleddes med att Michael, Hanna och jag såg Nobelkommittén och Strindbergs på Debaser i Malmö. De förstnämnda kallade jag för en oupptäckt skatt och om jag minns rätt blev det en hel del Nobelkommittén veckor efter konserten och de sistnämnda var fantastiskt kul att se för andra gången på kort tid. Den omtalade Johansson-Borgh-kemin smittade.

En mörk och snöig februarikväll gav Dan Berglund en intim spelning på Folkteatern vid Järntorget. Den snart 60-årige Dan Berglund trollband oss med hjälp av endast akustiskt gitarr och såklart sina låtar i närmare en timma och trekvart med ett set nästan helt befriat från allsångsvänliga sjuttitalsdängor. En integritet att beundra. Några outgivna låtar, "Skymningen", "Wellamo" med flera gjorde kvällen väl värd att minnas. Helt klart årets bästa spelning.

Caj Karlsson såg jag i flera olika konstellationer under året. I mars på en utsåld Karlskrona konsthall inför en publik som formligen älskade sin Caj Karlsson. Spelningen var en kavalkad genom Cajs karriär och ett stort antal musiker medverkade. Sinn Fenn spelade en låt vilket var en försmak inför sommarens spelning på Hasslöfestivalen, där ett taggat Sinn Fenn gjorde en av sina fåtagliga spelningar sedan återföreningen 2010 inför en jublande publik.

Efter Hasslöfestivalen kunde jag inte sluta lyssna på "Brännvinsbåt", men när hösten kom och båten skulle lägga till vid Bollö hade jag flyttat till Göteborg. Caj Karlsson fanns såklart även med på Kompledigtfestivalen och avslutade där lördagskvällen på utomhusscenen med den äran.

Två gånger i år fick jag höra Caj Karlsson och Dan Viktor köra sin cover på Ted Ströms "Vintersaga", en Sverigeskildring av episka mått (den gamla betydelse av episk - storslagen och berättande) och som i händerna på duon Caj & Dan blir högklassig.   

Något överraskande såg jag Kullaviks stolthet Alice B två gånger. Hon har mest jobbat på sin nya skiva men två spelningar har jag likväl lyckats pricka in. På Jazzhuset i påskas med hela sitt band och i duoformat tillsammans med enbart pianisten på Sjöfartsmuseet i höstas. När nya skivan kommer någon gång nästa år år lär det bli succé. Kan inte tänka mej något annat. Och nog borde Kompledigt boka Alice B i duoformat till festivalen 2014?    

En som hunnit släppa ny skiva och turnerat flitigt är Stefan Sundström, som tillsammans med Caj Karlsson är den jag sett flest gånger under året. Hela tre Sundströmkonserter hann det bli. Jag nyupptäckte glatt min gamle favorit från första halvan av 00-talet och det kändes som när man återupptar kontakten med en kär gammal vän.

Under hösten kom det ut en liveskiva från vårturnén på Spotify, missa inte den strålande covern på Charlie Engstrands "Sentimentalsjukhuset". De pigga versionerna av "Amors pilar" och "Babyland" med Ola Nyström på sologitarr som spelades både i Hässleholm i våras och Karlskrona i somras är också något jag tar med mej från det här året. För att inte tala om de magiska låtarna från Ingenting har hänt som spelades på solokonserten här i Göteborg förra månaden. Tre gånger Sundström kändes väldigt lagom i år. Som förband på två av Sundströmspelningarna var Skator (Lina Högström) med, som med sina underbart introverta låtar blev en av årets stora upptäcker. Hade skivan Vita kalla inte kommit 2012 hade något från den funnits med på listan över årets låtar. Jag hoppas Skators flitiga spelande innan Stefan Sundström lett till att fler än jag upptäckt henne.  

Och när Loke Nyberg spelade "Flykten från Sverige" på Sjörök i Karlskrona i maj kämpade vi alla med gråten. Själv var jag tvungen att skriva om låten i tidningen Grönt.

Efter en vår med Springsteenlyssnade kors och tvärs kändes det helt rätt att se världens bästa toastmaster på Parken i Köpenhamn en magisk kväll i maj. Hela Born to run framfördes och ett fint samspel mellan Springsteen och Little Steven präglade kvällen. Albumspelningarna skulle sedan återkomma under turnén, men det kunde vi inte veta där och då.   


2013 var året när Hultsfredsfestivalen dog och återuppstod. FKP Scorpions plockade med sej namnet till Stockholm och gjorde bort sej. I Hultsfred återuppstod festivalen, på åtta veckor arrangerades This is Hultsfred av lokala entusiaster enligt det klassiska Hultsfredsmottot "går det inte så går det ändå". Dit fort Michael, Joakim, Jenny, Agnes, Hanna, jag och en hel hoper andra. Det kändes väldigt speciellt att vara tillbaka på klassisk festivalmark och se att festivalen lever. Äntligen fick jag se Hulingen igen och vandra på den mark där jag tillbringat så mycket tid i mina dagar. Åtta Hultsfredsfestivaler sätter sina spår. Det blev en minnenas promenad och bra konserter med bland andra Sator, Trubbel, Nomads och Miriam Bryant.


Några veckor efter Hultsfred infaller traditionsenligt Roskildefestivalen och dit bar det av även i år. Roskildefestivalen i år vibrerade av Metallicaupphetsning och deras två och en halv timma långa konsert på lördagskvällen samlade sannolikt ett av de största publikhav som någonsin stått framför Orange Scen. Metallica körde ett publikfriarset och sen vi väl fått en bra plats stod jag och njöt och kände adrenalitet pumpa runt i kroppen. Att det var sjätte dagen på festivalen och att man borde kännas viss trötthet märkte jag inte av, så bra var det och de hade gärna fått spela natten igenom. Andra sevärdheter på Roskilde i år var det finska hjältemetalbandet Ensiferum (ibland kan det vara fantastiskt kul med scenutstyrsel inspirerad av Conan Barbaren och låttitlar som "In my sword I trust") och naturligtvis Kraftwerk vilka fick publiken att entusiastiskt dansa ut Roskildefestivalen 2013. 


Veckan efter Roskildefestivalen var måhända mer konsertfylld än vad som är sunt efter en sådan urladdning. Ulf Lundell, Hasslöfestivalen och Patti Smith. 

Ulf Lundell gjorde sin första sommarturné på ett par år och tillsammans med Johanna såg jag honom på klassisk mark - Borgholms slottsruin. "Tre bröder" blev den största behållningen för kvällen men jag undrar fortfarande vad "Hem med dej" gör i en extranummervända? 

Patti Smith imponerade på Falconer Salen med varmt och engagerande mellansnack, en lysande "This is the girl" och en röjig punkavslutning med "Rock n roll nigger"

Tomas Andersson Wij spelade på Ekenäs slott sista kvällen i juli. Det blev en fin kväll och en inspirerad artist, allt inramat av renässansslottet och en vacker utsikt. Publiken satt snällt lyssnade i stolar och i pausen serverades det kaffe. Tomas Andersson Wij kunde köra långa mellansnack och spela både kända och okända låtar.

Jag lyckades pricka in en av årets mest omtalade spelningar. Som en smygstart på Way Out West spelade Olle Ljungström på Liseberg dagen innan festivalen drog igång. Olle Ljungström hade måhända tagit sej ett lite väl stort glas vin innan spelningen och det blev rubriker i tidningarna om skandalspelning och till med ett indignerat inslag i Studio Ett. Överdrivet? Jajamen. Det var ingen skandalspelning. Men en artist som aldrig velat stryka någon medhårs, inte heller när han varit med i mysteve och spelar på den förvuxna folkparkens största scen. 

Festivalsommaren avslutades precis som förra året på Kompledigtfestivalen i Köping. Den mysiga visfestivalens program var måhända inte lika starkt som 2012 men det hindrade inte att jag upptäckte Maja Heurling och hennes fantastiska låt "Berlin", gladdes stort åt att Johan Johansson spelade min request "(Där det gick åt pipan för) Napeoleon" och njöt stort av Christina Kjellssons suveräna spelning. Publikkontakt, låtar som "gick i ADHD" och bra låturval. Och så spelade ju husartisten Caj Karlsson, men honom har vi ju redan avhandlat. 

Hösten bjöd bland annat dels på tidigare nämnda Stefan Sundström och även fyra andra giganter i min värld. Bob Dylan, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström och Eldkvarn. Två gubbakter och två som snart tar klivet in i medelåldern.

Bob Dylan såg jag på Faloncer Salen i Köpenhamn - årets tredje Köpenhamnspelning. Jag var där själv och satt ganska långt fram, skillnaden var stor mot de isladespelningar jag sett tidigare. Det kändes nästan intimt. Tempest dominerade setlistan och överhuvudtaget var det nästan bara låtar från de tjugufem senaste åren - och då blir Bob Dylan av idag som bäst. "Love sick" var kvällens bästa låt och "Long and wasted years" kvällens stora upptäckt.

Lars Winnerbäck levde ut sin arenarockdröm på ett Scandinavium där allt var planerat in i minsta detalj. Lite djärvt kanske att spela så många midtempolåtar i en islada, men publiken (som f.ö blivit äldre) älskade det. Så även jag.


En som inte direkt slitit ut vägarna i år är Håkan Hellström. Hans sommarturné var snålt tilltagen för att komma från Sveriges just nu största artist och när höst-vinter-svängen till att börja såg ut att bli väldigt kort ilsknade jag till och skrev ett blogginlägg i bästa kvällstidningsstil. Något som nu renderat en hel del googlingar sedan GP börjat kampanja för att spelningen nästa år (ja, han gör bara en spelning nästa år) ska bli på Ullevi. Till sist fick jag dock se Håkan Hellström detta Håkan-år 2013. Till att börja med var jag svårflirtad, men sen släppte det och konserten blev utmärkt. Mer soulig och mer E-Street-Bandig har jag inte sett Håkan Hellström förut, indiekungen har blivit gammal. Inte mej emot.

Eldkvarn avslutade konsertåret 2013. Som jag hade längtat efter att återigen få höra detta ständigt turnerande band återigen sjunga sina alkoholspetsade låtar om färden genom livet. Det har nog inte undgått någon trogen bloggläsare att Eldkvarn är ett band jag sätter väldigt högt. Jag kan inte sluta fascineras av detta band som envist släppt skivor och turnerat oavsett hur många som velat lyssna. Än så länge lever de gott på Plura Jonssons teveframgångar och drar ner stort jubel på sentida låtar som "Fulla för kärlekens skull" och "En liten kyss av dig". Dessutom gör de sig så bra som storband, med både Marcus Olsson och Adrian Modiggård som mer eller mindre stadiga livemedlemmar.    


Vad ska 2014 bjuda på för konsertupplevelser?

söndag 29 december 2013

Högklassigt toaklotter

Från en pub nånstans kring Möllan, Malmö som vi hamnade på efter att ha sett Strindbergs & Nobelkommittén när året ännu var ungt.


lördag 28 december 2013

De tio bästa låtarna 2013

Så har det blivit dags att sammanfatta musikåret 2013. Eder bloggare börjar med låtarna och listar här de tio bästa låtarna. Som vanligt bara en låt per akt.  

  • Lars Winnerbäck - Vem som helst blues
Pärlan från turnéerna 2011 och 2012 kom till sist ut på skiva och jag föll pladask. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar. Den skriver in sej i hans katalog bredvid sådana som "Söndermarken", "Vänner", "Solen i ögonen" och "Elegi". Jag hoppas och tror den blir en hörnsten i Winnerbäcks repertoar i många år framöver.

  • Roger Karlsson - Alby 1981
Den gamle Tuk Tuk Rally-sångaren släppte i våras sitt bästa album hittills och det finns en rad låtar från Tecken & spår som skulle kunna platsa på en tio-i-topp-lista för 2013. Idag är det den här snyftaren som är bäst, i morgon kan det vara en annan låt.

  • Håkan Hellström - När lyktorna tänds
Att Håkan Hellström till sist skulle skriva en Hisingshymn var kanske inte helt överraskande. Jag har haft svårt att ta till mej Det kommer aldrig va över för mig, men det gäller verkligen inte den här låten. Med avstamp i en gammal Sten-Åke Cederhök-låttitel besjunger Håkan Hellström landets fjärde största ö.  


  • Ulf Lundell - Vi är inte arbetslösa
Klassisk Lundell i klassiskt Springsteenland. Upptempo, dubbla klaviaturer, en stark refräng, bra körer och så lite brölsax på det. Inget originellt eller nyskapande, men förbaskat bra.


  • Kajsa Grytt - Kometer
"Kometer" pulserar, låten stutsar hit och dit (om uttrycket tillåts). En ostyrig och egensinnig Kajsa Grytt är tillbaks med den mästerlige Jari Happalainen i producentstolen. Resultatet är utmärkt.  

  • Mattias Alkberg - Skända flaggan
Som jag lyssnade på den här låten när året var ungt, en av mina mest spelade låtar första kvartalet. Alkberg gör skön musik utifrån Carl-Johan De Geers gamla klassiska målning. En given nationaldagslåt.  


  • Dan Viktor - Trollkarl
Med nya skivan Dan Viktor & Vägen Hem hittade jag till sist fram på riktigt till den artist som kanske gästat flest spelningar jag varit på genom åren. Skivan är fylld av bra enordstitlade låtar där "Trollkarl" är den främste.  


  • Stefan Sundström - Huset av glas
Farstas Mick Jagger lät på nya skivan Under Radarn de jazzinfluenser som då och då skymtat fram på tidigare skivor blomma ut förfullt. I "Huset av glas" bygger han en snygg låt med rötterna i Norge, Aksel Sandemose och självaste Cornelis Vreeswijk. När jag recenserade skivan trodde jag "Odlandets glädje" skulle bli den låt som höll längst, efter att ha sett Sundström live några gånger insåg jag att "Huset av glas" stod i en egen klass bland de nya låtarna.


  • Christina Kjellsson - Är det dags för dig att gå
"Är det dags för dig att gå" känns som en sådan låt som skulle kunna spelas på film när någon ser tillbaka på sitt liv eller ett förhållande. Jag gillar när man hittar sådana låtar.    


  • Attentat - Sång till punkarna
Den kanske bästa och finaste låten om punkarna i Göteborg är - hör och häpna - ingen punklåt utan en lägereldsballad. Klyschorna haglar, men jag bara njuter och sjunger med.

Det var tio låtar det. Men förlåt, Franska Trion, Vånna Inget, Charta 77, Magnus Ekelund & Stålet och massa andra. Ni gjorde underbara låtar, och kanske hade de en annan dag kvalat in bland de tio bästa.

Och som om inte tio låtar vore nog har jag såklart satt samman en längre lista med mer än femti bra låtar som kom ut 2013. Fortfarande bara en låt per akt och jag har försökt undvika artister och gruppers nyinspelningar av redan utgivna låtar. Däremot finns en hel hög covers med. Ifall listan är "i ordning"? Tja, inte på marginalen kanske, men något åt det här hållet. 

2013 var ett strålande musikår.

28 december 1994

Idag för nitton år sedan spelade Mögel och Vacuum i Limmared. Jajamen, så stor var punken 1994 att kommunen ordnade spelning för de unga punkarna. I Limmared. Ett kärt minne.

torsdag 26 december 2013

Och vi har en vinnare

Jonas Ruud
Vinnare i ettårstävlingen är Jonas Ruud, Göteborg.

Han skrapade ihop hela 28 poäng, vilket är fyra mer än den som var närmast efter honom.

Ett stort grattis till Jonas!

En skiva var har även lottats ut till:
Pelle Andersson, Borlänge  (Attentats julsingel)
Johan Karlsson, Malmö (En musikalisk hyllning till Köttgrottorna 30 år)
Rille Bengtsson, Göteborg (Alarmrock - Fem skott i pikkan)
Ingrid Sandstedt, London (Roger Karlsson - Spår)

De berörda kommer kontaktas per mail om adresser och så vidare.

Packet - ni får byta stil

Bloggen hade en utsänd på gårdagens spelning med Perssons Pack i Bollnäs. Joakim Larsson täcker julen på Minnenas Motell. 

Det är något särskilt med att se band i sina hemstäder. Något ännu mer särskilt med att se band som man älskar i sina hemstäder. Hur ska det då inte bli att se ett band man älskar i deras hemstad i landskapet där jag växte upp? Den frågan har jag tänkt på länge. För trots uppväxten i Hälsingland har jag aldrig prickat in Persson och hans pack i hembygden.

Det var efter Håkan Hellströmspelningen i början av månaden som bloggens innehavare och undertecknad kom fram till att Perssons Pack ju har sin traditionsenliga julspelning på Tuppens danskrog i Bollnäs på juldagen. Då bestämde jag mig. Det här var en chans jag inte ville missa!


Så jag gjorde en deal med farsan. ”Jag tar biljetterna, du tar bensinen.” Så vid halv tio satte vi oss i bilen och åkte de 7,4 milen mellan föräldrahemmet och Tuppens. Stämningen när vi kom fram var loj. Tuppens vet nog att det är så att många kommer bara för att få sin juldagsutgång och inte nödvändigtvis för att se packat, så musiken innan spelningen är mer åt Ibiza-techno-hållet än folkrocken. Människor släntrar in och spelningen kommer igång försent. Men när musiken tystnar i lokalen och människor börjar dra sig mot scenen förändras stämningen. Förväntan hänger i luften. Det är ändå inte bara jag som ser fram emot att se Packet ta över stan.


"Ölflaskorna i luften. Bredbenta män faller i varandras armar, får någe i öga [sic!] och vrålar med i texten."


Det drar igång. Kort inledande snack. Första låten är ”En sång om dig”, publiken trycks ihop och ölen börjar spillas. När andralåten ”Små, små saker” tar vid direkt efteråt är jag i en Hälsings rockhimmel. En av mina absoluta Packetfavoriter. Och när den tonar ut kliver Per Persson kallt fram till mikrofon och väser fram ”Här kommer en Bollnäslåt”. Nu vet alla vad som komma skall. ”Ikväll tar vi över stan” i en betydligt mer upptempoversion än på skivan. Ölflaskorna i luften. Bredbenta män faller i varandras armar, får någe i öga [sic!] och vrålar med i texten. Under fjärde låten ”Nyårsafton i New York” börjar vakterna plocka ut folk från publikhavet.

Som tur är tas tempot ned med en magisk version av ”Hanna”. Redan under första låten har jag skickat en bild till Johan med den fantastiska saken att Magnus ”Limpan” Lind, dryga två decennium äldre än övriga bandet, med en tråkig sjukdomshistoria som tvingat honom att sitta ned på scen de gånger han kunnat vara med under de senaste åren, står upp. Under "Hanna" sitter han ner igen. Men det är en av få stunder som det händer. Under nästan hela spelningen spelar dragspelsnestorn stående. Eller stående och stående. Han dansar.


Nästa låt är från 1900-blankt någonting. Den låg på Hedenhöstoppen. Kvällens äldsta låt.” ”Brooklandsvägen”.

Sen är det dags för begravning. Senast jag såg Packet konstaterade Per Persson att han tänkte spela ”Bortom månen och mars” tills det blir en självklar begravningslåt. Mina anteckningar under den här låten passar inte riktigt att göra om till text när avståndet har vuxit lite. Men låt mig i alla fall konstatera att jag är oerhört tacksam till Love Antell för att han övertygade bandet om att ge ut Öster om Heden när han kom med. För vilken nytändning den skivan gav och packet är verkligen värda att få göra sin bästa skiva någonsin tjugo år efter att de började. Därefter fortsatte det lite stillsammare temat med ”Du går aldrig ensam”.


Ordinarie set avslutas med ”Tusen dagar härifrån”. Det finns bara ett sätt att göra den bättre än den var igår. Och det är om Jakob Hellman kliver ut ur kulisserna precis i tid för att kunna nå fram till mikrofonen för en Bruce Springsteen/Little Steven-duell när första versen börjar. Och det händer ju bara i mina dagdrömmar. Tio låtar i ordinarie set, som efter publikönskemål avslutas med ”Mördar-Anders” är såklart alldeles för kort. ”Mördar-Anders” görs för övrigt i en riktigt grym version där Packet drar på ett riktigt fett rock-outro precis när jag trodde den skulle tona ut för publikens jubel.

 Extranumren består av ”Bröllopsdag” och ”Vild som Jerry Lee” som för dagen presenteras som en ballad. En sista ballad för Jerry Lee.

Spelningen är för kort. Jag kan göra en lista på minst tio låtar som jag önskar också hade varit med. Men låt mig säga såhär. Hade bloggen haft ett betygssystem så hade Johan fått mig i telefon kring ett i natt för att likt Per Bjurman eller Lasse Anrell efter en Bruce-spelning tjatat om att få ge sex plus. Om det inte varit för att spelningen var för kort.

Men Packet. Ni får byta stil. På den punkten.

onsdag 25 december 2013

Änglarna har landat

Idag händer det inte mycket här på Minnenas Motell.

Men glöm inte att sista chansen att delta i ettårstävlingen (vilka skivor syns på bilden ovan?) och därmed kunna vinna skivor från Beat Butchers och Attentat är idag, senast ikväll 23:59 vill jag ha era svar på mailen.

Och om du går ut hemhemma ikväll peppar du förslagsvis med Mattias Alkbergs "Helgen v 51".

I övrigt är det precis som i teven återvinning som gäller här på bloggen. Har du precis som mej tänkt läsa och slappa en del idag så läs gärna de tre navelskådande inläggen om Eldkvarn & eder bloggare från när året var ungt.

Jag anade att jag skulle gilla Eldkvarn. De hade ju ett bra track record med gott om meriter. De hade turnerat med Ebba Grön, deras basist hade producerat Ebbas sista skiva och i Ebba The Movie uppträder Thåström i nån sekvens i ett Eldkvarn-linne. Jag hade läst att KSMBs första större spelning var som förband till Eldkvarn. Jag hade förstått att Eldkvarn emanerade ur proggen, hade gjort en sidosväng via punk/new wave och sen landat i någon slags gubbrock. Redan då stod Ulf Lundell högt på min himmel. "Och visst hade väl Eldkvarns trummis spelat med Lundell?" tänkte jag.
(Eldkvarn & mej del ett: Sådana man borde kolla upp)

När Plura startade sin svarta blogg läste jag den med stort intresse, om än lite oregelbundet. Jag minns hur jag sitter hemma påsken 2007 och läser ikapp på bloggen. Samtidigt lyssnar jag på den kortare radioversionen av "Fulla för kärlekens skull" på deras Myspacesida. Veckan efter hör jag på nya skivan Svart blogg i sin helhet och jag slås på en tågresa mot Göteborg hur otroligt bra den är.
(Eldkvarn & mej del två: Barn på nytt igen i ett Konfettiregn)

Jag minns inte riktigt när det slog mej att Eldkvarn blivit riktigt inne igen och börjat locka även en ny yngre publik. Men helst plötsligt var det gott om folk i min egen och även betydligt yngre ålder på konserterna. Plötsligt fanns ett större intresse för Eldkvarn. Fler började nicka igenkännande när jag slog på Eldkvarnlåtar. Plura hade börjat laga mat och tolka andras låtar i teve.
( Eldkvarn & mej del tre: Skördetid)

tisdag 24 december 2013

"När Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen."

Kanske var det ett år sedan eller kanske hade 2012 hunnit övergå till 2013, det var i alla fall länge sedan Joakim Larsson bad eder bloggare att även i år få gästblogga på julafton. Visst fick han det, kör på! Och vi bokar väl redan in nästa års julbloggning?  

Julen är en vidrig tid. Ett firande av ljusets återkomst som kidnappades i tur och ordning av kristendomen och sedan konsumismen. Det moderna julfirandet är en stor manifestation av det som är fel i vårt samhälle – vid den tiden då vi på norra halvklotet som mest behöver hämta kraft i mörkret så stressar vi sönder oss, slår årliga rekord i att köpa onödig skit som förstör jorden och låter det kulminera i en ensamhetens högtid.

Er gästbloggare har vissa problem med julen. Men jag har hört att det lindras med åren. En sådan där ungdomlig grej som går över med åren. Sådan där skit som bara vi som lever Rob Gordon-liv lyckas hålla kvar vid fast vi inte borde.

Men även jag har mina jultraditioner. Läsa mitt eget julevangelium, ackompanjerat av Håkans och Pluras cover på jullåten som inte ens jag kan tröttna på och det som enligt lagen ”händer något en gång är det slumpen, händer samma sak samma tid två år på raken är det en tradition” blogga om julmusik här. Förra året skrev jag om de bästa indie-jullåtarna.



Men likt ”när fan blir gammal så blir han religiös” så är det ju så att när Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen.

Så här kommer tre julskivor att desperat bläddra igenom stans skivbackar efter i mellandagarna.

3. Jackson 5 – Christmas Album (1970)
Den här skivan innehåller pophistoriens sötaste låt någonsin. Michael Jacksons och hans bröders interaktion under "I Saw Mommy Kissing Santa Claus" tar det hela till en ny nivå. ”I really did, I really did see mommy kissing Santa Claus, You got to believe me, you just got to believe me! Come on fellas, you got to believe me.”

1970 var ett stort år för Jackson 5. Innan julskivan hade man släppt 2 skivor. Båda bästsäljare och topp-5 album. Självklart ville Motown slutföra året med en julskiva att toppa det hela med. Och de gjorde de verkligen. Skivan blev den mest sålda under julen i USA och toppade Billboardlistan i fyra veckor. Motown satsade på ett riktigt all-star team med sina bästa musiker och sin bästa studiopersonal. The Corparation med Berry Gordy i spetsen producerade.

Funk, stämsång, soul, klassiska julåtar såväl som några nyskrivna gör det här till en helgjuten julskiva. Höjdpunkter inkludering stegringen under sista minuten i inledande "Have Yourself A Merry Little Christmas". ”The Jackson five wanna wish everybody a merry, merry Christmas and a groovy new year”. Guld. Tre andra höjdpunkter är funkiga och roliga "Up on the rooftop" (observera bitarna från tidigare Jackson 5-hiten "The Love You Save") med fantasiska citatet “So bring me some shoes with lots of sole” där sole utalas förvillande likt soul, smäktande "Christmas won’t be the same this year" och trallen “Pa-rum pum pum pum” i "Little Drummer Boy".



2. A Motown Christmas (1973)
Under 60-talat hade Motown gett ut ett antal julskivor med olika artister. Bland annat den jag skrev om nyss. Eftersom 60-talet varade några år längre i Detroit (även om bolaget flyttade från Detroit till Los Angeles 1972) så beslöt man sig för att göra en samling med låtar från de största hitmaskinernas julskivor och kombinera det med en riktig 60-talig skivframsida. Sju låtar hämtades från Jackson 5-skivan ovan, fem från Diana Ross/The Supremes samt fyra var från Stevie Wonder, The Temptations och Smokey Robinsson & The Miracles.

Det fantastiska i den här skivan ligger såklart i Motownsoundet och att alla de representerade artisterna kunde göra en hitlåt ungefär lika lätt som en svensk familj trycker i sig allt förutom romrussinen.

Skivan är fylld med klassiska amerikanska jullåtar. De flesta av det mer sekulära slaget. Men några låtar bryter mot det temat, som Stevie Wonders vackra "Ave Maria". En julmässa för musiknördar på fyra minuter. Här anbefalles andaktfullhet. För att ta oss upp på fötterna lugnt och fint så följs den upp av The Temptations "Silent Night". Troligen det enda sättet som någon människa orkar spisa den låten vid den här punkten i jultiden.

Vill ni fortsätta på det mer religösa temat så hoppar ni därefter fram till Supremes "Joy To The World" som tillsammans med "My Favorite Things"(från Sound of music) utgör två udda fåglar med instant musikalkänsla. Och behöver ni ork till pyntandet och paketinslagningen? Stevie Wonders "What Christmas Means To Me" är svaret. Jag ser rena återuppståendelsescener efter något julbord när jag hör den. The Miracles skönt grooviga "Jingle Bells" tror jag kan vara det bästa sättet någonsin att smygdansa fram julmaten.

Under lyssnandet på den här skivan så kommer ni börja googla efter närmaste Gospelgudstjänst. Ni kanske till och med hinner börja kolla på snabbaste sättet att ta er över Atlanten innan ni lugnar ned er lite.




1. A Christmas Gift For You From Phil Spector (1963)
Ibland kan man ha otur. Som till exempel om man släpper en skiva samma dag som John F. Kennedy mördas. Det innebar att den här skivan inte sålde så bra. Idag så kostar ett ex av förstautgåvan tusentals kronor. För en sak är säker – det är inte musikens fel att skivan floppade.

Det här är inte bara bra för att vara en julskiva. Det här är en ett popmästerverk. Kombinationen av Spectors produktion och att de medverkande artisternas (The Ronettes, Crystals, Darlene Love och Bob B. Soxx & the Blue Jeans) verkligen ger allt gör det här till en helgjuten upplevelse, både som julskiva och som album i över huvud taget. Även fast jag får erkänna att det kanske skulle kännas löjligt att lyssna på den under någon annan del av året.

Normalt skulle jag säga åt er att börja med "Frosty the Snowman", skivans andra spår, för en riktigt typiskt Phil Spectoriansk Wall of Sound-upplevelse. Med de där så typiska The Ronettes-trummorna. Min kärlek till dem är ett helt eget blogginlägg. Sådant transformerar mig från en grinch till en fånleende person.

Men eftersom det här är Johans blogg så säger jag att ni ska börja med "Santa Claus Is Coming To Town" med The Crystals. Och efter att ni övervunnit er lust att arrangera hela släkten i en Rocky Horror Picture Show-inspirerad danskoreografi runt julgranen (för den är exakt så sexig och dansant) så tar ni istället och ställer er lite bredbent. Drömmer er bort till en bar fylld med hemvändare på den amerikanska östkusten. Och jämför arrangemanget med den här!



Alla låtar på skivan är tidigare julstandards. Förutom en låt. Den bästa. "Christmas (baby come home)", skrevs särskilt till skivan. Från början var det meningen att The Ronettes skulle göra den. De var ju ändå de mest kända. Men ingen kände att det riktigt klickade. Så då fick Darlene Love göra ett försök. Och ingen blev besviken. Den här låten är perfekt blandning av längtande ångestrop av kärlek, snö som vräker ned och en call-and-response som sänder ljuva känslor ned för ryggraden. Legenden säger att pianisten Leon Russels pianospel under den sista halvminuten gjorde att Spector rusade ut ur kontrollrummet och in i studion och gav honom en check på 100 dollar på stående fot. Det motsvarar uppemot 2500 dollar i dagens penningvärde. Men å andra sidan har ju åren visat att Phil Spector saknar ganska många skruvar.

Och sen säger jag bara "Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding" och pekar på "Sleigh Ride".



För den delen så var jag två timmar i Stockholm på vägen hem till mina föräldrar. Köpte A Christmas Gift For You From Phil Spector åt dem i present. Även om det kanske mest får ses som en present till mig själv.

God jul. Och ”dö då för helvete tomtejävel”.

måndag 23 december 2013

Påminnelse

Glöm inte Minnenas Motells ettårstävling. Senast på onsdag 23:59 ska svaren vara inne. Ta chansen att vinna ett skivpaket från Beat Butchers kryddat med Attentats julsingel. Vilka skivor finns med i bilden ovan?

söndag 22 december 2013

"Ni kan kalla ert Pack för rövarband"

Några bildminnen från en av 2012 års bästa konserter.

På Kompledigtfestivalen spelade Perssons Pack som sista akt på utescenen på lördagskvällen och de förvandlade hela festivalen till en Hälsingländsk holmgång av det snälla slaget. Vi dansade, sjöng, spillde öl och var så gladsentimentala man bara kan bli av Packets låtar.

 




Och kolla setlistan liksom.
  1. Bortom Månen och Mars
  2. Fribacka väg
  3. En sång om dig
  4. Stenad i Stockholm
  5. Guldhuggarland
  6. Små små saker
  7. Hanna
  8. Vild som Jerry Lee
  9. Tusen dagar härifrån

  10. Packets paradmarsch
  11. Bröllopsdag

lördag 21 december 2013

Vi kan kalla det en Håkan Hellström-effekt

När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags. 
skrev jag om Dan Berglunds gästspel på Håkan Hellström konsert på Scandinavium för två veckor sedan och visst gick folk hem och lyssnade på "Såna som vi". Kolla bara på last.fm-statistiken

fredag 20 december 2013

Kungarna från Broadway bjöd Göteborg på gitarrdueller och soulpunk

Eldkvarn, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 18 december 
 

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.

Trots allt strålkastarljus som varit på Plura de senaste åren är Eldkvarn verkligen ett band, i teorin fem personer, men de senaste åren i praktiken sju personer med Adrian Modiggård och Marcus Olsson som stadiga gästmusiker. Alla är viktiga kuggar i det evighetsmaskineri som bildar Sveriges mest långlivade rockband, som dessutom befunnit sig ute på vägarna mer eller mindre konstant sedan sjuttitalet. Live blir samspelet och magin ännu tydligare. Claes von Heijnes minspel och Tony Thoréns blixtrande poser borde uppmärksammas i samma utsträckning som Pluras mage.

Igår var första gången jag såg Eldkvarn på ett år och även ifall det varit ett plågsamt långt uppehåll gjorde det också spänningen extra stor inför onsdagens konsert. Vilka låtar skulle finnas med på setlistan? Med tanke på att de dessutom inte har någon aktuell skiva att turnera på var det länge sedan jag var så nollställd inför en Eldkvarnkonsert.


De inledde med en av mina favoritlåtar, den alldeles för bortglömda "Nånting måste gå sönder", en ballad i samma klass som "Blues för Bodil Malmsten" och "27". Tyvärr pratades den sönder en del av några pratglada typer strax bakom mej som föredrog att prata på låtar de inte kände igen. Märkligt, jag tycker inte ens en ballad borde kunna bli sönderpratad när man står längst fram på ett uteställe. Och då tänker jag inte på publikens hyfs utan att ljudvolymen borde omöjliggöra det. Men inte då, såpass lågt var ljudet. Efter ett hyschande (ja, farbror har nu hyschat på en konsert) blev låten mer njutbar.

Kungarna från Broadway dominerade setlistan med hela sju låtar av sammanlagt nitton. För egen del fick jag fyra livepremiärer. Trots att bara en "ny" låt kommit under året, Pluras cover på Mauro Scoccos "Jag saknar oss" och vilken hit den blir i händerna på Eldkvarn! "Jag saknar oss", "Största skvallret i stan", "Å'hej Å'hå" och "Vill inte förlora igen" kan nu föras in på listan över Eldkvarnlåtar jag hört live. "Största skvallret i stan" bjöd på den elgitarrduell mellan Plura och Carla jag hoppades skulle komma någon gång och följdes av ett långt jazzigt solospel av Claes von Heijne, läckert!

Setlistan skulle kunna kallas något defensiv, bara en handfull låtar från denna sidan millenieskiftet och heller inget från Limbo. Så defensiva brukar inte Eldkvarn vara live, Plura menade att de nya låtarna var för svåra att spela, faen vet. Kanske passade de på att plocka fram mer gamla låtar nu när de inte spelar på en aktuell skiva? Och måhända har de spelat sej lite trötta på en del mer aktuella låtar.

Precis som förra året klev Adrin Modiggård fram och tog micken vid några tillfällen, han lyfte verkligen Genom ljuva livet-låtarna "Jag har gjort det igen" och "Ett fall av kärlek", soulpunk av den bästa sort. Han har dessutom vuxit till en scenperson av rang. 

En annan höjdpunkt var "Mina stjärnor har slocknat", den känns som en dussinlåt på skiva och inför konserterna brukar jag hoppas de pensionerat den där utslitna låten nu, men varje gång gång den dyker upp slås jag av hur fruktansvärt bra den funkar live. Carla är alltid en underbar gitarrist och på den här låten får han verkligen excellera.

Och på tal om höjdpunkter, kvartetten "I skydd av mörket" (med underbara körer av Carla, Tony och Adrian), "Nerför floden", "Kungarna från Broadway" och "Kärlekens tunga" funkar på varje Eldkvarnkonsert. Varje bandet eller publiken verka kunna tröttna på dem. Och varför skulle vi? 

Plura ursäktade sin egen brist på hopp och rörelse med att han var förbjuden att hoppa på grund av ryggont - och här är vi inne på något intressant. Jag gillade verkligen att se Eldkvarn live på en krog, stående vid ett kravallstaket sippandes på öl, det är skillnad det mot konserthusen. Men borde inte Eldkvarn nästa gång de spelar i konserthus ta det hela fullt ut och själva sätta sej ned? Plocka bort upptempolåtarna och lyfta fram balladerna och finliret än mer? Som en skön kontrast gentemot det Eldkvarn som spelades i veckan och jag hoppas få se ett par gånger i sommar. Det går inte att få nog av den sprittande spelglädjen och berättelserna från livet och den stora landsvägen.

Efter konserten i Göteborg for de till Norrköping för turnéavslutning på det som, trots att bandet bott i Stockholm i fyrtio år och de flesta på scen inte kommer därifrån, ändock kan kallas hemmaplan. Igår avslutade Eldkvarn ännu en av sina turnéer där de åkt från stad till stad och spelat sina låtar om små och stora städer, brustna hjärtan och ett glas till i baren. Till våren tar de hör och häpna turnéledigt men till sommaren är de tillbaks igen. Och fortsätter på vägen till paradiset...

  1. Nånting måste gå sönder
  2. Vill inte förlora igen
  3. Ta min hand
  4. De berömdas aveny
  5. En liten kyss av dig
  6. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
  7. Fulla för kärlekens skull
  8. Jag saknar oss
  9. Vår lilla stad
  10. Största skvallret i stan
  11. Kärlekens tunga
  12. Mina stjärnor har slocknat
  13. Å'hej Å'hå
  14. Kungarna från Broadway
  15. Pojkar pojkar pojkar

  16. Nerför floden
  17. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
  18. I skydd av mörkret
  19. Ikväll

torsdag 19 december 2013

Ibland har man fel

Jag tror Sverige är stort nog för tre hårdrocksfestivaler under ett par tre veckor.
skrev jag för några veckor sedan och nu kastar Metaltown in handduken för nästa år - ibland har man fel. De har inte lyckats boka något headliner värd namnet (GP). När LiveNation startade sin gärdesfest och dessutom Bråvalla gav sej in i hårdrocksfajten och bokade Iron Maiden blev uppenbarligen marknaden mättad. Metaltown lägger inte ner, säger de, men det blir ingen festival i sommar.

Jag hade fel. Sverige räcker inte till för tre hårdrocksfestivaler, när dessutom andra festivaler vill vara med och dela på den stora och kapitalstarka hårdrockspubliken. Precis som Metaltown själva konstaterar, "går vi mot en av de tyngsta metal-somrarna Sverige bevittnat under de senaste åren".

Publiken vinner, arrangörerna förlorar.  

onsdag 18 december 2013

Minnenas Motell fyller ett år och bjuder in till tävling

För exakt ett år sedan såg Minnenas Motell bloggosfärens ljus och mötte läsarna för första gången. Det måste naturligtvis firas och därför bjuds nu in till tävling. Tipsa era vänner! I vinstpotten ligger skivor skänkta av Beat Butchers och Attentat.

Tävlingsfrågan är enkel. Vilka skivor finns på bilden i headern ovan? Identifiera så många artister/grupper och skivtitlar som möjligt från den bild som prytt Minnenas Motell sedan starten och maila dessa till eder bloggare senast 23:59 onsdag 25 december - alltså juldagen. För varje rätt gissad artist/grupp utdelas ett poäng, samma för varje rätt gissad skivtitel. Observera att bara skivomslag och inte bokomslag ingår i tävlingen, även ifall inga minuspoäng delas ut.

Den som får flest poäng vinner en packe skivor från Beat Butchers kryddat med en julkrydda i form av Attentats julsingel. Vid lika poängtal avgör vem som prickat in flest rätt på både artist/grupp och skivtitel. Bland de sammanlagt åtta skivorna vinnaren får märks bland annat Roger Karlssons hyllade Tecken & spår, Fabrikens nyutkomna 7"-singel och en samlingsskiva med Coca Carola.


Övriga tävlingsdeltagare är med i utlottning av fyra enskilda skivor (bl.a några dubbelex från Beat Butchers och ännu en Attentatsingel), oavsett hur många rätt ni hade eller ej. Sammanlagt får alltså fem av er ett hårt och runt paket av den fryntlige Minnenas Motell-tomten. Vinnaren och de som hade lotten på sin sida meddelas här på bloggen på annandag jul.

Maila era svar till hellstrom_johan [at] hotmail.com senast 23:59 25 december. Lycka till!

Ett stort tack till Beat Butchers och Attentat för tävlingsvinsterna.

tisdag 17 december 2013

Tala till mej!

I morgon är det dags att se svensk rocks svar på dansbanden - evigt turnerande Eldkvarn - igen. Ofattbart nog är det ett år sedan jag såg bandet sist. Efter 2012 med sina tre Eldkvarnkonserter kände jag att ambitionsnivån var likadan för 2013...

Och visst försökte jag, men Ronneby i våras var en sån där konsert där man måste köpa mat för mer än vad biljettpriset gick på, Värnamo kikade jag på och tänkte mej en småstadskväll med Joakim men han kunde inte, till Sölvesborg och Borgholms slottsruin kom de när jag var på Roskildefestivalen, Ulricehamn förärades ett besök en av mina sista veckor i Karlskrona och nu under höstturnén hade jag hoppats på både Uddevalla och Skövde, men det ville sej liksom inte. Nu är det så äntligen dags igen! Första Eldkvarnkonserten på ett år och de har hunnit med ett par turnévändor sedan sist.

Jag är spänd på hur setlistan kommer se ut. Finns stommen från 2012 med "Pojkar, pojkar, pojkar", "Kungarna från Broadway", "Kärlekens tunga", "Ikväll", "Jag är det hjärta", "Fulla för kärlekens skull", "Vägen till paradiset" och "En liten kyss av dig" kvar?

Elgitarrduellerar Carla och Plura även i år?
Vilka låtar har tillkommit? Är det till sist dags att få höra sådana som "Huvudet högt", "Konfettiregn" och "Minnenas Motell" live? Att de bägge förstnämnda inte är självskrivna på varje Eldkvarnkonsert är ett mysterium. Och visst vore det en sällsam upplevelse att få höra självaste "Minnenas Motell" live, redan nu tror jag ju de sjunger om bloggen när jag lyssnar på låten hemma. Hur skulle det då inte kännas om jag stod i publiken?

Jag har undvikit allt av setlistor från hösten, annat än att jag läste någon tidningsrecension där jag förstod att "Vill inte förlora igen" finns med. Helt okej med mej, hoppas isåfall på ett smäktande saxofonsolo från den numer ganska stadige livemusikern Marcus Olsson. Bandet har inte släppt någon ny skiva på två år, det talar för en ganska blandad setlista med både gammalt och nytt. 

Skådeplatsen för morgondagens efterlängtade konsert är Trägårdsföreningen, för kanske första gången nånsin ser jag Eldkvarn i en lokal där det skulle passa att de spelade "Fula pojkar" samtidigt som de fula pojkarna längst fram brötade och spillde öl. Törs man hopppas?

måndag 16 december 2013

Hey baby, will you walk that way

Förra veckan vann Spotify en prestigevinst som heter duga när Led Zeppelin adderades till utbudet. Och Led Zeppelin går nog inte lottlösa de heller. Vi konsumenter kan glädjas åt att Spotify nu täppt till ännu ett hål i nätet av stora och legendariska akter som finns tillgängliga.

Själv kommer jag nostalgiskt att tänka på när jag runt 1998 någon gång satt med ett lånat ex av Led Zeppelin IV och spelade A-sidan gång på gång. Kvartetten "Black Dog", "Rock and roll", "Battle of evermore" och "Stairway to heaven" går inte av för hackor. När jag lyssnar på Led Zeppelin idag blir deras kopplingar till bluesen än tydligare, inte konstigt att jag blev stort Dylanfan något år senare. Allt hänger ihop.

Nu hoppas väl bara Spotify att gravvård ska bli billigare så även Liverpools söner kan läggas till den mäktiga Spotifykatalogen.

söndag 15 december 2013

Levande Flådd - ett stycke punkhistoria

Levande flådd. En liveskiva? Ett magstarkt djurrättsflygblad? En Flashbacktråd. Nej, en legendarisk samlingsskiva.

För tjugu år sedan blomstrade den svenska punken. Populärt kallad trallpunk och åtskilliga gånger hyllad i denna blogg. Band som Dia Psalma, De Lyckliga Kompisarna, Charta 77, Coca Carola, Köttgrottorna, Strebers, Räserbajs och Krymplings är välkända, om än ofta ignorerade, av eftervärlden. Men faktum är att det fanns många fler band än de mest kända, landet verkligen sjöd av svenskspråkig, trallvänlig och snabb punk de här åren i början och mitten av 1990-talet. Några som tog fasta på det var några killar från Ulricehamn, de gav ut samlingsskivan med det idag något svårgooglade namnet Levande flådd - Punksamling-94 på sitt egna Snorgrönt Records (discogs). Jag minns hur jag och vännerna flitigt lyssnade på skivan. 


Levande Flådd medverkar mer än tjugu punkband, de flesta aldrig tidigare utgivna på CD. Namn som Hans & Greta, Slutstation Tjernobyl och 16 blåsare utan hjärna är kanske inte helt okända, men när hörde du senast talas om Imploders, Mammas Jeltar eller The Man In The Moon? För att inte tala om Boråshjältarna Luskerman och Asbest. Bästa låten är Slutstation Tjernobyls "Vi sitter tysta", med läckert basintro och en catchy refräng.

Skivans namn kommer sej av ett annat nittitalsfenomen. Norsk säljakt och reaktioner på denna ("gå ner på stan och klubba sälar" som Killinggänget uttryckte det). Den norske filmaren Odd F Lindberg avslöjade brutal säljakt, blev impopulär på hemmaplan och flyttade till Sverige. Skivan tillägnas honom och precis som flera andra släpp från Snorgrönt Records pryddes discen av en grön stjärna. Första utgåvan sålde slut ganska fort och blev något av ett samlarobjekt. Rosa Honung Records hjälpte till att finansiera en andra utgåva.

Levande flådd dyker upp på Tradera ibland och är väl värd att ropa in för den som vill ha sej ett stycke punkhistoria.

lördag 14 december 2013

Pearl Jam ett hot mot Bråvallafestivalen?

Smackadamm.

Igår fick FKP Scorpions en rejäl käftsmäll när det offentliggjordes att Pearl Jam spelar på Friends Arena i Stockholm lördagen 28 juni, alltså på Bråvallafestivalens sista dag.

FKP Scorpions strategi att slå ut konkurrenterna genom att lägga sej samtidigt drabbar nu dem själva. De svenska konsert- och festivalbesökarna är en åtråvärd skara.

Inte för att jag tror Bråvallafestivalen kommer gå i konkurs av det här, men en gigantisk utomhuspelning bara tiotalet mil från festivalen kommer såklart kosta en och annan besökare. Och en och annan journalist och branschmänniska.

Bråvalla kom från ingenting (nåja, Tyskland) och blev i somras, första gången den arrangerades, Sveriges största festival någonsin. Men är det något de senaste årens festivaldöd och konsertkrig lärt oss är det att all publik utom hårdrockspubliken är notoriskt otrogen.  

Vilka festivaler kommer trilla av pinn 2014? Vilka blir kvar?

torsdag 12 december 2013

Kompetent och storslaget Depeche Mode på Scandinavium

Igår var det dags för de brittiska synthlegenderna. Kolla låtarna på setlist.fm.


Tre låtar in i konserten tänder publiken för första gången till på allvar. "Walking in my shoes" får ett gediget gensvar och till sist känns jublet genuint och inte bara slentrianmässigt eller motiverat av höga biljettpriser. Det är hitsen folk kommit för att höra, medelåldern är ganska hög och här ska det ses idoler från 80- och början av 90-talet. Jag ser bara två synthluggar, men desto fler med min egen frisyr. Depeche Mode är ett band som har peakat - för de fyra-fem låtarna från nya skivan Delta  Machine är intresset svalt - men vad gör det när de levererar en i flera stycken utsökt konsert?

Gårdagskvällen var min tredje Scandinaviumkonsert på kort tid, och jag är ledsen Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men Depeche Mode fyllde upp arenan bäst. Både Hellström och framförallt Winnerbäck har arenarockkvalitéer, men i jämförelse med dessa är Depeche Mode verkligen det kompetenta arenabandet nummer ett. Stora gester, en extremt genomtänkt ljussättning och med storbildsskärmar som bara gör hela känslan och upplevelsen större. Men så spelade Depeche Mode på arenor när de bägge andra fortfarande gick på högstadiet.  

"Walking in my shoes", "Question of time", "Personal Jesus" och "Never let me down again" sitter precis där de ska. Men kanske är konsertens allra bästa låtar är "But Not Tonight" och "Shake the Disease" som en glad men känslosam Martin Gore framför till endast pianokomp?

David Gahan är en entertainer, lätt sprallig och inte helt olikt en cirkusdirektörer spatserar, dansar eller springer han fram längs scenen. Han är trots allt den enda av de fem männen på scen som har den möjligheten. Martin Gore spelar visserligen mer gitarr än synth, men håller sej ändå mest till sin del av scenen. Andrew Fletcher och livemusikerna Peter Gordeno och Christian Eigner bildar ett bakre led bakom synthar och trumset. David Gahan höjer mikrofonstället över axlar och huvud och utstrålar den androgyna machosexighet som så många synthhannar vill efterlikna.

Depeche Mode startade som ett synthband men framstår live även till stor del som ett mer traditionellt rockband. Martin Gores gitarr får ta en hel del plats, trummorna är analoga och på en låt spelar Peter Gordeno bas. Till och med ett bassolo får plats. Själv har jag ingenting emot den lite mer rockiga sidan av Depeche, men inser att en och annan synthtaliban säkert tänker eller muttrar sell-out.

Jag såg även Depeche Mode på Arvikafestivalen 2009 och tycker nog konserterna var ungefär lika bra. Den gången var det "Home" som framfördes i en känslosam soloversion av Martin Gore, "Stripped" var med istället för "Black Celebration" och det fanns ett antal låtar från den då aktuella skivan Sounds of the universe att spela istället för som nu från Delta Machine. Annars var en stor del av låturvalet ganska snarlikt. Depeche Mode levererade både 2009 och i år en mycket kompetent storslagen synthrock. Som gjord för islador och de stora festivalscenerna.

Fortfarande pulserar rytmerna och synthmattorna från "Question of time" och "Walking in my shoes" i mej. Depeche Mode är kanske inte ett av de banden som ligger allra närmast mitt hjärta, men jäklar vad de kan leverera ibland. Jag ser gärna bandet igen. 

tisdag 10 december 2013

Neil Young & Crazy Horse på väg tillbaks?

Live Nation-bossen Thomas Johansson har sagt att de kan vara på gång och tydligen finns det spelningar bokade i Storbritannien och Tyskland i juli. Blir det måhända en ny chans att se Neil Young & Crazy Horse i sommar efter senaste sommarens Way Out West-debacle? Är Frank "Poncho" Sampedro bra i armen igen?

Jag hoppas verkligen det.

måndag 9 december 2013

Fantastisk Håkan Hellström på Scandinavium

Eder bloggare såg en göteborgsk ikon i stil med regnet, varven och Volvo i lördags. Äntligen var det dags för Håkan Hellström live igen. 


En gång för många år sedan hade jag en bränd cd-skiva, omslaget bestod av artist, skivtitel och låtlista utskrivet. Skivan var skamlöst nedladdad och efter några lyssningar började jag långsamt förstå hur bra den var. Och att han den där Håkan Hellström kunde leverera även på skiva, att det var dags att släppa alla tvivel. Skivan var Ett kolikbarns bekännelser och jag utnämnde den senare till 2005 års bästa skiva. Det var den brända skivan, med det textade omslaget, jag kom att tänka på när Håkan Hellström smög igång lördagskvällens konsert på sin snygga vita elgitarr. Han gick ut en kväll, för att känna lukten av våren. Det gjorde även jag en gång i tiden. Och den där brända skivans omslag blev bara mer och mer tummat.

Sedan i somras hade jag knappt lyssnat på Håkan Hellström innan jag i fredags åter lyssnade igenom Det kommer aldrig va över för mig och det slog mej igen, skivan är inte lika bra som de tidigare. Den berör mej inte lika mycket. Det är som med ett par låtar på Försent för Edelweiss och 2 steg från Paradise, det går liksom inte ända fram. Hur skulle det bli att se honom igen? Denna artist som jag i lördags såg för femtonde gången.

Det var fantastiskt.

Första halvtimmen eller så var jag lite svårflirtad. Men sen släppte allt med "Gullbergs kaj paradis". De bortsprungna katterna ropade tillbaks och resten av konserten blev ett segertåg. Jag kom ihåg varför jag gillar Håkan Hellström så mycket. Jag njöt av "Jag har varit i alla städer", "Gårdakvarnar och skit" (med inte bara en utan två GAIS-halsdukar uppkastade på scen, nästan så man blir fotbollsintresserad!) , "Klubbland" (en av Håkan Hellströms bästa upptempolåtar?), "Tro och tvivel" (med Håkan Hellström & The E Street Band), "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar" och så vidare. Kvällens låt jag-hade-glömt-hur-bra-den-var blev "Uppsnärjd i det blå".

När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags.

Resten av ordinarie set var en promenadseger med "En midsommarnattsdröm" (med Adam Lundgren på leadsång!) och "Det är så jag säger det".  


Jag har som sagt haft lite svårt att ta till mej senaste skivan och eftersom han turnerade så snålt i somras inte heller sett honom live sedan Lisebergsspelningen för lite mer än två år sedan. Allsången i "Pistol" och "Valborg" imponerade och förvånade därför något, de flesta har definitivt inte haft svårt att ta till sej Det kommer aldrig va över för mig. Kanske har jag trots allt haft fel om skivan? Men lite avigt blir det för mej ändå när många nya låtar sparas till extranumren (även ifall "När lyktorna tänds" är otroligt bra!). Men hade jag fått bestämma hade såna som "En vän med en bil", "Brännö serenad", "Långa vägar", "Zigenarliv dreamin" och "River en vacker dröm" varit självskrivna. Och när blev det okej att skippa "Nu kan du få mig så lätt"?! Jag minns en Lisebergsspelning sent 00-tal när den inte spelats, då sjöng istället publiken allsång på låtens refräng under promenaden ut från nöjesparken.   

Då jag hade inte hade sett Håkan Hellström live i år innebar det oxå att det var första gången jag såg den kör han nu utökat bandet med. En kör som innebar att jag första gången sett kvinnor på scen tillsammans med honom! Välkommet. Kören förstärkte de souliga inslag som alltid funnits i Håkan Hellströms musik, inte minst på scen. Och när det inte var soul jag tänkte var det E Street Band. Likheterna med Bruce Springsteen blir bara fler och fler för varje år och även Springsteen kan ju sin soul. Men jag saknade Hurricane Gilbert i bandet, den lite försagde gitarristen vid Håkans sida, han som föll i gråt under spelningarna. Fast i Hurricane Gilberts frånvaro träder Simon Ljungman fram alltmer och nye gitarristen Mattias Hellberg tillförde inte bara gitarr utan även munspelscills. Heja! Och bäst i bandet? Som alltid Finn Björnulfsson. Denna enmansarmé av slagverk, utstrålning, brett leende och snygga polisonger.

Att Håkan Hellström var bra på att mellansnacka visste jag sedan tidigare, det var ju trots allt femtonde gången jag såg honom i lördags, men att han var såhär bra och kunde få sådan publikkontakt, det hade jag nästan glömt. Visst, vid något tillfälle kunde jag fylla i hans meningar i förväg, men framförallt var mellansnacket varmt och magiskt. Lika magiskt som linnet med födelseåret 1974 på. I våras frågade jag när Håkan Hellström skulle peaka, i Göteborg lär han inte peaka på länge. Den officiella publiksiffran i Scandinavium igår var fantastiska 12115. Otroligt. Trots att detta var tredje spelningen i Götet på ett halvår. Själv blev jag påmind om varför jag gillar honom så mycket.   

Tack för i lördags Håkan. Du måste turnera nästa år oxå.

söndag 8 december 2013

Håkan Hellström < 3 Dan Berglund

"Gå hem och sök efter honom på Spotify"
Ikväll gästade Dan Berglund Håkan Hellströms konsert på Scandinavium. Jag hoppas att några av de som följer Håkan Hellströms uppmaning förmår att titta förbi Dans propagandistiska sjuttital för att istället upptäcka "sentida" pärlor som Vildmarken (1988), Allt är idioternas fel (2011) och främst av alla Såna som vi... (2007).

Dan Berglund är så mycket bättre när han tonat ned politiken och istället plockat fram människoskildringarna och det mellanmänskliga. Till exempel mästerverket han, Håkan och Håkans E Street Band körde.

 

Eller för den delen några andra av de låtar jag skrev om efter konserten i vintras.

lördag 7 december 2013

"Va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema"

Michael Porali intervjuar Attentat som är aktuella med både nya låtar och en gratisspelning i eftermiddag.

Eftersom att ett av min absoluta favoritband inom popgenren (ja, de spelar ju inte direkt punk längre, nej?) helt oannonserat bestämde sig för att släppa ifrån sig två julsinglar, varav åtminstone den ena tilltalade mig fruktansvärt mycket bestämde jag mig för att fråga ut dem om varför. Kanske är svaren mer provocerande än frågorna? Vi får se.

Jag: hur kom ni på idén att släppa julsinglar från början?
Crippa: Vi hade lite sköna låtar färdiga sedan senast, som egentligen hade kunnat passa på en ny platta, men eftersom det inte var aktuellt så kände vi att "va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema". Och såklart blev det så!

Jag: har du några favoritjullåtar själv att dela med dig av?
Crippa: Jag lyssnar alltid sönder ett ex av Elvis Presleys "Christmas songs" varje år. Måste verkligen ha den varje jul. Den är underbar.

Jag: hur firar ni själva jul i år?
Crippa: Alltså, du vet - jag har en så jävla stor familj med ungar och barnbarn så det är fullt upp med att träffas och äta och bara att ha det fint tillsammans. Nu är ju jag dessutom vegetarian så det här med skinkor och andra slaktprodukter skiter jag i - men att träffas och ta det lite lugnt är gott i juletid...

Jag: har du/ni någon julhälsning till läsarna?
Crippa: Köp inte ihjäl dig. Ät inte mer än du behöver. Gör nåt sjysst för dom som inget har. Var rädd om dina vänner. God Jul!

Och med detta önskar vi Crippa, Attentat och givetvis alla Minnenas Motell-läsare en riktigt god jul hur ni än väljer att fira den! För er som bor i Göteborg spelar Attentat en protest-julkonsert i Nordstan i dag lördag klockan 16, missa inte detta. Om ni inte är i närheten finns de på både skiva, kassett och internet!

Michael Porali

fredag 6 december 2013

Pouppée Fabrikk på Spotify!

1996-1997 någon gång läste jag i fanzinet Hymen om hårdsynthbandet Pouppée Fabrikk, redaktören skrev entusiastiskt om det tuffa och brutala synthbandet från Karlskroga. Hur synthare och hårdrockare till sist kan finna varandra. Hymenartiklarna var inte helt färska och tog bland annat upp skivan Portent från 1991. Nyfiket beställde jag den som LP från Ginza, under andra halvan av nittitalet var LP-skivor inte särskilt dyra, den kan ha kostat en tjuga.

Med spänning la jag nålen på skivan och ut kom först ett väsande och fräsande intro, sedan tunga synthmattor och rytmer och till detta en tämligen brutal sång. Jag gillar vad jag hörde. Under några månader gick Portent och framförallt de tre första spåren "Destruktor", "T.O.T.D.N" och "Summon the spirits" varma. Nu ser jag att skivan hittat ut på Spotify, hurra! Redaktör för Hymen var f.ö Anders Jakobsson, trummis i det då lilla grindcorebandet Nasum.  


torsdag 5 december 2013

Därför är inte Live Nations Gärdesfest ett hot mot Sweden Rock

För några dagar sedan läste jag att Metallica skulle spela tillsammans med bland andra Slayer på en ambulerande stadsfestival, ett av stoppen skulle vara i Storbritannien. Det som var speciellt med Metallicas gig var att besökarna skulle få rösta fram setlisten. Jag messade Jonas och skrev "törs man hoppas på en Ullevikonsert enligt samma koncept?"

Dagen efter offentliggjorde Live Nation sin nya endagarsfestival på Gärdet i Stockholm, deras Gärdesfest headlinar med Metallica och Slayer och sammanlagt ska tio band spela. Allt går av stapeln 30 maj nästa år (när jag inte kan! mörgelgruff!), alltså en vecka före Sweden Rock Festival. Live Nation satsar således på en kraftmätning mot giganterna i Norje. Hur ska detta sluta?

Live Nations Gärdesfest kommer såklart bli en succé. Tiotalet hårdrocksnamn, med folkliga och breda Metallica i spetsen, centralt i Stockholm kan inte gå fel.

Men Gärdesfesten är inget hot mot Sweden Rock.

Nog för att Metallica är ett av världens största band och med en publik långt utanför den vanliga hårdrockssfären, men så himla exklusivt är inte ett Metallicabesök i Sverige 2014. De spelade på Sonisphere i Hultsfred 2009 och på Ullevi 2011. I somras headlinade de Roskildefestivalen och gjorde en fantastisk spelning. Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren.

"Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren".

Sweden Rock är festivalen som klarat sig riktigt bra trots festivaldöden. Även årets festival var slutsåld (trots att huvudnamnet Kiss även spelade på Friends Arena i Stockholm), satsningen på ett förutsägbart, tryggt och stjärnspäckat program har gått hem och de har dessutom en trogen och kapitalstark festivalpublik. Sedan flera år tillbaka arrangeras dessutom Metaltown i Göteborg ibland bara någon vecka efter Sweden Rock - utan att festivalen tappat besökare.

Genom att Gärdesfesten och Sweden Rock inte heller krockar möjliggörs för särskilt hugade hårdrockare att faktiskt åka på bägge arrangemangen. Visst, det lär inte vara billigt. Men för den med jobb och stort intresse är det gissningsvis en lätt utgift att ta. Som sagt - hårdrockspubliken är både trogen och kapitalstark. Och stockholmare som vill se Metallica men inte är lockade av camping, Blekinge och festivaldamm hade ändå inte åkt till Sweden Rock.

Jag tror Sverige är stort nog för tre hårdrocksfestivaler under ett par tre veckor.

Metallica på Roskildefestivalen i somras

onsdag 4 december 2013

Ulf Lundell - Trunk: Hälften av låtarna håller hög klass

Äntligen har eder bloggare haft tid att lyssna ordentligt på Ulf Lundells nya. 


Tjuguåtta.

Så många studioalbum har Ulf Lundell släppt sedan debuten för snart fyrti år sedan. 
Mängden är imponerande, till skivorna ska dessutom läggas 16 romaner/diktsamlingar och ett otal turnéer. För fem år sedan sa Lundell att han var ute på avskedsturné, men det blev visst inget avsked, och det kan vi vara glada för. Singelsläppet Jag vill ha fest / En fyr i natten gav vid handen att artisten var i god form. Till rätt stor del lever Trunk upp till de förhoppningar singelsläppet gav.  

Inledande "Vi är inte arbetslösa" och "När vi var kungar" och den redan omskrivande avslutande "Jag vill ha fest" är Lundell i traditionellt Springsteenland. Inget nyskapande, men väldigt bra. Balladerna "Som en fyr i natten", "63 i november" och "Kom hem igen" visar den andra klassiska sidan av Lundell, de högklassiska balladerna. Detta halvdussin låtar är en bra insats för att komma från någon som gör sitt tjuguåttonde studioalbum.

"Vi är inte arbetslösa" är ännu bättre än jag mindes den från sommarens konsert på Borgholms slottsruin och "När vi var kungar" är en självklar låt från någon som var nostalgisk redan i tjugufemårsåldern. Vi snackar de dubbla klaviaturerna och saxofonsolon i bästa Big Man-stil. "63 i november" och "Kom hem igen" är vemodiga ballader, den förstnämnda storslaget och vackert arrangerad och den sistnämnda mer trevande och ostyrig. Bägge två lär leva längre än de flesta låtar på skivan. 

I övrigt är problemet att det saknas sovring och en producent som styr upp den gode Lundell. Det hade räckt med en bluesboogierocklåt som "Det går som smort", "Gå på tvärs" eller "Fritt fall", ett gitarriff från den ena, en textrad från den andra, en titel från den tredje och lite driv från alla tre, men tre sådana låtar är att ta i.

"Poker i Karibien" och "L-bows & Kash" är kul låttitlar och måhända roliga experiment de första gångerna man lyssnar på dem, men blir det tydligt hur Lundell inte befinner sej på hemmaplan. På hemmaplan befinner han sej definitivt inte heller i den dansvänliga latinorytmen "El Perro" som helt saknar sång av Lundell själv, men på något vis ror han hem låten ändå. "El Perro" är riktigt rolig, inte Ulf Lundell någonstans, men låten är bra. 

Jag har tidigare spekulerat om att Trunk skulle kunna vara både jättebra och ett magplask. Med ett par tre färre låtar hade den varit om inte jättebra, så nästan jättebra, nu blir den lite för lång och ofokuserad. Bara för att det går att göra ett entimmesalbum så måste han inte göra det. Men hälften av låtarna håller hög klass! Trunk är långt ifrån ett magplask och det räcker väldigt långt. Nu väntar jag bara på en turné till våren.