onsdag 11 juni 2014

I Just Want To See The Boy Happy

"It is with great sadness that the remainder of the US Tour has been cancelled. The respiratory infection Morrissey contracted in Miami has worsened, and in the interest of making a full recovery, all further touring plans have been halted. Morrissey thanks his fans for their compassion, understanding, and well-wishes during this difficult period as he recuperates."
Så gick det att läsa på Morrisseys officiella Facebooksida inatt. Han har återigen fått ställa in en turné. Hur står det egentligen till med hälsan hos den sure britten jag lyssnat på i nästan på dagen femton år? Han är inte gammal, fyllde 55 för några veckor sedan. Kanske har Moz turnerat färdigt? Kanske fixar han inte turnerandet längre? Det är onekligen ett tecken på att indiepopen börjar bli gammal.

Morrissey släpper ett nytt album i sommar och kanske är det bäst att han tar det försiktigt med turnerandet, för världen kan gott behöva hans cynismer ännu några år. Jag tror inte indien är redo för att ta farväl av en av sina urfäder än. 

Ullevis scen i lördags

söndag 8 juni 2014

Soulmannen Håkan Hellström skrev historia på Ullevi

Håkan Hellström är en soulman. Det visade han gång på gång inför oss 69000 besökare på Ullevi igår. Det var inte de fartfyllda indiepärlorna som var bäst, det var han släppte loss sin inre soulman, duetten med Veronica Maggio i "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", ett par andra låtar och inte minst när saxofonisten jag aldrig minns namnet på fick kliva fram. Precis som den bredbente från New Jersey, referensen är omöjlig att inte dra, så är han en soulman som älskar att live få släppa fram just de dragen i sin musik.   

Redan i augusti förra året spekulerade jag, aningen småsurt, om Håkan Hellström höll på att ladda upp inför Ullevi. Då hade ännu bara tre konserter släpps till turnén i vintras. Och även ifall Håkan turnerat tämligen sparsmakat på Det kommer aldrig va över för mig har sannerligen Göteborgspubliken fått massa Håkan. Slottskogsvallen, Way Out West, Scandinvium och Ullevi inom loppet av ett år. Göteborg verkar inte kunna tröttna på honom. Men för att Ullevi ska kunna sälja slut räcker det inte med Göteborg, en Ullevikonsert är en nationell angelägenhet.

Första gången jag såg Håkan Hellström var redan på första inomhusturnén, på legendariska Kashmir i Borås. Jag var inte ens speciellt intresserad av honom men kompisarna skulle ju dit. Från Kashmir några veckor före jul 2000 till Ullevi dagen efter nationaldagen 2014 är det en lång lång tid. På Frihamnspiren 2003 började jag ta till mej honom och med Ett kolikbarns bekännelser två år senare var det kört. Och det var svindlande att i publikhavet där igår tänka på konserten på Trägårns övervåning för så många år sedan.

"Gårdagens konsert saknade transportsträckor."

Gårdagens konsert saknade transportsträckor och var istället ett enda långt segertåg. Visst, jag saknade massa låtar och blev aningen provocerad av turisterna bakom oss som inte hade koll på en låt som "Zigenarliv Dreamin". Men Håkan förstod att göra det hele till en tre och en halv timmar lång show (för en show var det) som skulle tilltala hela publiken. Och det precis det han gick i land med, han gjorde det så fruktansvärt bra.  


Många är låtarna jag kommer bära med mej från igår. Den grandiosa inledningen med "Tro och tvivel", hela upplevelsen "Zigenarliv Dreamin" - en utmärkt låt i sej här förstärkt med bilder, backdrop och Mattias Hellberg sjungandes några rader från "Bängen trålar", den av mej tidigare så underskattade "Vid protesfabrikens stängsel", "Jag har varit i alla städer" - alltid lika fantastisk, "Brännö serenad", duetterna med Veronica Maggio och såklart "Du är snart där". Ett verkligt mästerverk till låt. 

Och nej, Håkan, du var inte bättre förr. Du var en annan, men du var inte bättre. Kanske är du inte heller bättre nu. Men du är för flera generationer göteborgare idag vad Evert Taube och Lasse Dahlquist tidigare varit. Du har satt den här stan och vi som bor här, och längtat hit eller varit på väg hit, på kartan. Du har fått Stockholmare att sätta sej på tåget hit för att se Carl-Einar Häckner dra dåliga vitsar, du har fått dem att sjunga om ställen de knappt känner till.

"Du har fått Stockholmare att sätta sej på tåget hit för att se Carl-Einar Häckner dra dåliga vitsar, du har fått dem att sjunga om ställen de knappt känner till."

Det har snackats mycket om rekord hit och dit. Och ja, Håkan Hellström har gjort något ingen annan svensk artist lyckats med. Det är historiskt och den här konserten kommer leva kvar i folks minne, även bland de som inte var med, i decennier. Men jämförelsen med en sån som Bruce Springsteen haltar en aning, då han kan sälja slut Ullevi två kvällar på raken. Men strunt i det, den diskussionen är ointressant. Håkan har skrivit historia och vi var 69000 där och skrev den tillsammans med honom.

Jag tror inte han spelat på Ullevi för sista gången, det kände jag redan när jag satt på balkongen inatt och försökte smälta vad jag varit med om.

Men snälla, glöm inte "Långa vägar" och "Hurricane Gilbert" nästa gång.


lördag 7 juni 2014

"Magic" blåser vidare

Tidigare i veckan hittades saxofonisten Mats "Magic" Gunnarsson död efter att ha varit försvunnen ett par dagar. Tragiskt för hans familj och vänner, beklagar sorgen. "Magic" har spelat med många av mina favoritakter och jag satte ihop en kort playlist med bra låtar där han är med och blåser.

fredag 6 juni 2014

Metallica på Stockholm Fields: "Sanslös energi"

Att jag varken kunde se Metallica eller gå på Hultsfredsfestivalen förra helgen är riktigt tråkigt. När vännen Johanna Rosvall, som dessutom är en ivrig bloggare, skrev att hon skulle på Metallica var det ju givet att fråga om hon ville gästblogga. Så välkommen som gästbloggare Johanna! Fotona står Niklas Johansson för. 


När jag tittade på vädret på mobilen där vid tio på morgonen precis när jag vaknat upptäckte jag att regntimmarna gått från 4 till 16. Kul. Dagen på STHLM Fields spenderades i ett dis av irriterande små regndroppar och ett och annat duggregn. Det regnade som mest när vi (bror, mor och jag) kom upp från tunnelbanan på Karlaplan, regnponcho åkte direkt på och vi följde strömmen bort mot Gärdet. Vi hade löst in våra biljetter dagen innan mot band så passerade grindarna utan några problem och kom in under Spiders spelning. Hann inte höra så mycket av det men det var inte så dumt.

Festivalområdet var uppdelat på två scener som användes varannan gång så mellan spelningar förflyttade man sig från den ena änden till den andra, rätt trevligt då det inte var några problem att ta sig från ena scenen till den andra, eftersom alla gjorde det.

Jag tänker inte skriva utsvävat om alla banden, som jag egentligen kunde hoppat över för att bara se Metallica. Men så här antecknade jag på mobilen:

Spiders. Tog snabbt slut. Allt folk hade inte kommit till festivalen än. Sångerskans mascara rann.

Gojira. Nog det enda bandet jag gillade utöver Metallica. Riktigt bra drag.

Cult of Luna. Schysst sound tills de började sjunga.

Ghost. Anspelade på kyrkan och kyrkosång. Rolig utklädsel. Sångaren hade en stel sminkning så han knappt kunde röra på läpparna. Tråkig musik men kläderna var ett plus.

Mastodon. Tråkigt. Inte min grej, inte ens spexiga.

Danzig. Det här var ett band jag hade sett fram emot men så fort sångaren öppnade munnen visste jag inte vad jag skulle ta vägen. SÅ falskt! Vi gick istället till den andra scenen och placerade oss bra inför Metallica. En kille i närheten sa det ganska bra: ”Danzig kör fortfarande och tydligen har han nån bakom scenen som sjunger åt honom så han kan hålla tonen i mer än 2 sekunder.”


"Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående." 

METALLICA. Åh, fantastiska Metallica! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Metallica är ett band jag har vuxit upp med och som jag velat se innan de slutar. När Metallica började spela kvart i nio blev publiken som vild och så fortsatte det genom hela spelningen som varade i ungefär två och en halv timma. Alla 51 000 besökare på området var samlade kring norra scenen för att se dem och vilken mäktig känsla! Det sjöngs med i alla texter och nynnades gitarrsolon, händer var upp i luften och de syntes att bandet hade riktigt kul på scen. Energin var sanslös och de visuella effekterna på scenen slående. Tre av låtarna presenterades dessutom av personer från Mjölby, Helsingborg och Malmö som var helt rusiga av adrenalin.

Metallica for omkring på scenen och publiken skuttade med i musiken. Fantastisk konsert! Vill se dem igen!

Efter en heldag i småregn, ståendes och trötta men nöjda följde vi den strida strömmen ut från festivalområdet och gjorde Östermalms gator till gågator med de 51 000 människor som skulle från området samtidigt. Trots att bilar inte kom fram och människor var överallt så var det en härlig stämning. Alla var så nöjda med Metallica.