fredag 3 oktober 2014
Annika Norlin var bäst
Det hade regnat den dagen och publikens regnjackor och huvtröjor gjorde det trångt till och med så långt bak som Jenny, Joakim och jag stod. För större delen av publiken strömmade då och då ljud in från den hiphopakt som spelade på en av de större scenerna. Det var svårt att se artisten där framme på scenen. Förutsättningarna var inte de bästa, men allt sånt var som bortblåst när spelningen började.
Annika Norlin berättade hur hon länge drömt om att göra en spelning som den här. Med publik på scen, med texterna rullandes som backdrop och med ett stort band. Ett sånt koncept känns som det skulle kunna misslyckas, ändå stämde allt.
Visst, det blev ingen "Vi kommer att dö samtidigt" och ingen "Och jag grät mig till söms efter alla dar". Men vad gör det när "Allt som är ditt", "Sanningsdan" och "Är du fortfarande arg?" fick representera Säkert!-debuten? Och jag fick äntligen chansen att upptäcka ett mästerverk som Hello Saferide-låten "Anna". Överhuvudtaget så blev det och har fortsatt bli en del Hello Saferide efter att Annika Norlin frälste mej och så många andra på Way Out West.
Gåshuden från spelningen satt kvar i flera dagar. Jag vill verkligen se Annika Norlin spela igen under eget namn, det finns ingen anledning att välja mellan att sjunga på svenska eller engelska.
måndag 24 december 2012
"Jag vill också skriva om julsånger"
Gubbar med efternamn brukar ju skriva jullåtar ibland. Förmodligtvis efter lite för många flaskor julöl. Ofta med ett nostalgiskt kärleksbudskap eller om "The spirit of christmas". Och även punkarna brukar uppmärksamma julen, men då oftast den lite mer miserabla sidan eller genom att ironisera över hela högtiden.
En genré där jullåtarna är mer ovanliga är kanske den indiepop som ligger mig varmt om hjärtat. Och det är bara först på senare år som de börjat dyka upp i några större mängder. Och det är oftast de lite mer avspända svenska artisterna som gör det som en rolig grej. Oftast rör de sig, som de så ofta gör, i de lyresistiska traditionerna mellan gubbarna och punkarna. Här är mina tre favoriter.
Julian Casablancas - Christmas Treat
Strokessångaren Julian Casablancas gör en cover på en låt som först framfördes i Saturday night live. Väldigt lo-fi, väldigt Strokigt och fruktansvärts smörigt juligt. Lika juligt som att någon säger att "På julen får man ta från det undre lagret" eller sura miner kring Monopol.
Hello Saferide - iPod X-mas
Sockersött. Smärta. Helt vanlig Annika Norlinlåt med andra ord. Men kryddat med Be my baby-trummor (mer stämmningsfullt blir det inte) och bjällror. Tänk att bli lämnad på julen. Som Fairytale of New York men utan ett lyckligt slut.
And as for present, you fuck, I had an Ipod nano
With your name written on it
It's gonna fit well into my new life listening
To Gloria Gaynor, singing
"I will survive"
The Raveonettes - The Christmas song
Danskarna i Ravonettes verkar vara tämligen julfrälsta med dels den här dängan från 2001 och dels jul-EP:en Wishing you a rave christmas från 2008. Men deras intresse för julen är intressant, eftersom att The Christmas Song får representera något som jag inte funnit någon annanstans bland indiejullåtarna. För den är inte ironisk, den handlar inte heller om en jobbig jul. Den handlar om julen på ett sätt som 50-talets klassiska jullåtar snarare brukar...
Bjällrorna finns där, men utan ironi, i gott samspel med Raveonettes klassiska The Jesus and Mary Chain-sound. Texten behandlar klassiska julteman som snö, ljus, tomten och julgranar.
