Hultsfredsfestivalen lever. Ja, så känns det faktiskt (även ifall en
promenad på fredagskvällen snarare gick i minnenas tecken).
Entusiasterna i "This is Hultsfred"-föreningen har lyckats återstarta Hultsfredsfestivalen på plats vid Hulingens strand. Campingen låg på gamla Pampasfältet och från vårt camp såg vi Stora Dansbanan och med lite god vilja Teaterladan. Helt klart surrealistiskt. Och väldigt trevligt.
På campingen fanns kanske hundra tält och en god service från ridklubben som sålde fika och handbollsklubben som hade förvaring och mobilladdning. Klassiskt Hultsfredskoncept, där lokala föreningar är med och driver festivalen framåt. Något som däremot inte var klassiskt Hultsfred var de korta avstånden. Stå och frysa på en konsert, kunna gå ned till tältet och hämta en tröja och komma tillbaka på nästa låt!
Alla var på gott humör, stämningen var bra och såväl vakter som poliser trevliga. Mysigt är ett ord jag tycker sammanfattar helgen väl. Och tänker man på att föreningen bildades för två månader sedan och släppte de första banden 1 maj var arrangemanget verkligen imponerande. Även ifall den vegetariska maten lämnade en del att önska, men det blev bättre ju längre festivalen pågick.
Första bandet för egen del var Mire Kay på Stora Dansbanan på fredagseftermiddagen. Ganska introvert och stämningsfullt med mestadels akustisk gitarr och cello. Det kändes bra, även ifall jag undrar om inte en sittande publik passat bättre?
Stora scenen hette RP-scenen, till Rockpartys minne, och först ut där var stjärnskottet Miriam Bryant, som kul nog spelade både på Hultsfred Stockholm och riktiga Hultsfredsfestivalen. Hennes låt "Finders Keepers" har jag kommit på mej själv med att nynna på åtskilliga gånger efter konserten. Riktigt catchy, inte konstigt att hon blivit så populär.
När ishavsvindarna från Hulingen blev för kalla på fredagskvällen gick Agnes, Jenny och jag till Teaterladan och såg Hurricane Love. Trots att Malmöbandet bara har en låt på Spotify och rimligen utöver den är okända för nästan hela publiken lyckades de frammana ett stort publikstöd, inte minst på grund av de karismatiska sångarna. En synth låg långt fram i ljudbilden och gav soundet ett skönt driv.
Efter Hurricane Love var det dags för festivalens verkliga höjdpunkt. SATOR! Men de förtjänar en egen recension, så de återkommer vi till senare. Jag tror inte någon gick besviken från deras spelning.
Först bandet jag på lördagen var Riddarna, vilka Michael pratat väl om i flera år. Tremannabandet med dystra texter på svenska och spänstig lite progressiv tung rock gav mej klara November-vibbar. Andra referenser som dök upp i huvudet var Magnolia, Kebnekajse och Black Sabbath. Deras glada uppträdande stod i skön kontrast till musiken och texterna. Jag måste kolla upp Riddarna närmre!
Några timmar efter Riddarna äntrade Göteborgspunkarna Trubbel samma Teaterlada. Och med sej hade de sommarens kanske tuffaste doakör med bland annat Riddarnas sångare. Trubbel, kören och dess publik röjde som det anstår en klassisk Teaterladanspelning. Och när Perverts "Ronka" kom som extranummer hände det som numer sker kanske varannat år. Eder bloggare lämnade glasögon till första bästa vän (i det här fallet lyckligtvis sambon) och kastade sej glatt ut i röjet. Med tanke på tilltagande ålder kändes det skönt att "Ronka" inte är en särskilt lång låt.
Men vad kul det var :)
Efter Trubbel och en langos var det dags för The Nomads på RP-scenen. De inledde med "Miles Away" från fjolårets comebackskiva
Solna. Jag minns hur jag sitter hemma och kollar på ZTV-sändningen från bandets tjuguårsjubileum på Hultsfred 2001, de gästades av bland andra Jello Biafra, Wayne Kramer och Nicke Andersson. En bokning av The Nomads kändes helt rätt till en Hultsfredsfestival som denna. Bandet är tight och samspelt, men lockade tyvärr inte publik i samma utsträckning som Sator. Sedan de släppte
Solna förra året tycks de ha kommit igång igen och i våras kom 10"-skivan
Loaded Deluxe. De två skivorna tycktes dominera setlistan och inte mej emot.
Vånna Inget fick avsluta festivalen för egen del. Kanske var jag för trött för att verkligen kunna ta till mej konserten, jag gillar röjiga låtar som "Nödsignal" och "Jag ska fly tills jag hittar hem", men avnjöt den bäst sittande. Vånna Inget var ödmjuka inför att spela på den klassiska Teaterladan och förvaltade Hultsfredsarvet med den äran. De kändes verkligen sympatiska. Undrar dessutom om inte deras röjiga punkrock kan bli nästa stora hype? Det vore välförtjänt.
Vädret? Kyligt och lite regnigt på fredagen. Soligt och gött på lördagen.
Som märks är jag nöjd med banden. En bra banduppställning, inte minst med tanke på hur kort tid hela festivalen sattes upp på. Jag hoppas arrangemanget gick runt eftersom jag tänkte åka tillbaka nästa år. Det här gav mersmak. Hultsfredsfestivalen lever igen.
Men seriöst - var fanns Smålandsrullen?! Mest saknad i år!
