2015 års häftigaste scenupplevelse

Vi hade väntat ganska länge. De hade problem med ljudet och ingen kan påstå att festivalen utnyttjade skärmar och app för att få ut någon information heller. Folk började gå. Så till sist, efter trekvart eller om det var en timma, dras draperiet bort och en scen pyntad med allehanda skrot framträder. Det var på Roskildefestivalen och vi hade väntat på Einstürzende Neubauten. När den förkortade konserten var slut stod jag och Joakim helt lyriska. Det här var så otroligt bra. Veckan efter bokade vi biljetter till deras konsert i Köpenhamn till hösten.

Så i slutet av september satt vi där i Københavns Koncerthus. Vi var nyfikna på vad vi skulle få se, eftersom höstens konsert till skillnad från sommarens inte var en greatest hits-turné utan deras föreställning Lament om första världskriget. Våra biljetter placerade oss på första raden, men bakom scenen! Konserthuset var en spännande byggnad med många våningar, prång och vinklar. Vi fick perfekt utsikt över scenen. Bakifrån. Men Blixa Bargeld, Alexander Hacke och de andra försökte göra sitt bästa för att inkludera även oss där bak.

Och vilken show. Jag gillar gitarrock, det är ingen hemlighet. Kanske är det därför det är en sådan enorm upplevelse att få se ett rakt motsatt band som Einstürzende Neubauaten där gitarristen inte direkt har det tyngsta jobbet. Där skrot, hemmabyggda instrument och basen spelar betydligt viktigare roller. Jag älskar det.

Jag är väldigt fascinerad av det legendariska bandet. De för samman musik, teater, oljud, stadens puls och den fruktansvärda Europeiska historien. Och när bandet dessutom har sådana karaktärer som Blixa Bargeld och Alexander Hacke i bandet. Alexander Hacke, som även visuellt går sin egen väg med sin överåriga bikerstil. Bargeld och Hacke uppträder dessutom barfota. Sällsynt djärvt med tanke på bandets alla instrument.

Neubauten dramatiserade första världskriget på en och en halv timma och ibland kändes det som vi satt mitt i en krigszon. Oväsen, plåt, dunk, ljud, gnissel och över allt detta Blixa Bargeld med sin fantastiska utstrålning. Än idag, några månader senare, har jag svårt att riktigt smälta upplevelsen. Och då har jag ändå kollat en hel del på den Lament-konsert från Prag som någon vänlig själ lagt upp. Det var 2015 års häftigaste scenupplevelse.

Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  

Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"
 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"

World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey. 

Bob Dylan levererade på Falconer Salen: "I ain't dead yet"

Eder bloggare såg Bob Dylan igår kväll på Falconer Salen i det dejlige København. 
Setlista finns hos Boblinks.

Klockan åtta släcks ljusen i salen ned och när strålkastarna på scen tänds igen har de skiftat färg från rött till gult. Utan den traditionella rösten som säger "ladies and gentlemen, Columbia recording artist Bob Dylan" drar Bob Dylan och hans band drar igång en lekfull "Things Have Changed" i ett alldeles för struttigt tempo, som gör att låten tyvärr slarvas bort. De första låtarna är lite trevande, "She Belongs To Me" är rätt blek och anonym, "Beyond Here Lies Nothin'" och "What Good Am I" är godkända men inte mycket mer. Sologitarren trakteras av Charlie Sexton, som när jag efter konserten kollar på Boblinks har spelat sedan start på höstturnén. Kanske har Bob efter sommarens velande till sist satt ner foten?

Med femtelåten, Tempest-färskingen, "Pay in blood" bränner det till och kvällens hittills bästa låt levereras. Det är något med Tempest-låtarna, de passar rösten och Bob Dylans sjätte decennium som artist som hand i handske.

Första set avslutas med en trio som verkligen går hem hos publiken. Swingbiten "Duquesne Whistle", även den från Tempest, som river ner kvällens första rejäla applåd, en helt okej "Tangled up in blue" och slutligen kvällens höjdpunkt, en magisk "Love sick". I "Love sick" stämmer allt, Dylan kliver bort från flygeln och ställer sej mitt på scen, bandet spelar lyhört, låten dryper av den smärta som finns på Time out of mind. Jag kan inte göra annat än att sitta och njuta, antagligen med halvöppen mun i ren häpnad. Där och då är konserten redan hemma för min del.

Döm då om min förvåning när artisten sedan talar flera meningar från scen, han aviserar en paus och bandet går av scen. Lite av magin som byggdes upp under "Love sick" går förlorad, men icke desto mindre var det kul att höra honom prata och knepet med paus är rätt bra. Dylan orkar inte spela så långa konserter längre, de senaste åren har han ofta haft med andra band som får spela först och själv kunnat göra lite kortare set. Nu spelar han två set och sammanlagt nitton låtar. Gärna för mej.    

I pausen hör jag några skåningar i raden bakom mej dividera.
- Jag hör ju inte vad han sjunger!
- Han sjunger ju tydligare än någonsin!

Bob Dylan är polariserande som liveartist.

Själv tyckte jag ljudet var betydligt mer behagfullt på den lilla Falconer Salen i jämförelse med de hockeylador där jag oftast sett honom. Och just det, här SÅG jag faktiskt Bobby själv, inte bara en knappnålstor gestalt långt borta. Jag hade gissat att ræcke 2 betydde andra raden, det gjorde det nu inte, jag hamnade på femte raden. Danskar! Men jag såg bättre än någonsin tidigare. Ett fotoförbud gjorde dock att glädjen förtogs lite, ett fåtal kort togs i smyg för att slippa dansk utskällning. Och missförstå mej rätt, jag har inget till övers för de besökare som föredrar att se konserter genom en kameralins och fotar hela tiden, men någon bild vill jag ta, till såväl blogg som minne.        

Andra set börjar med att Donnie Herron tagit på sej en banjo och ställt sej upp bakom sitt pedal steel, bandet drar igång "High water (for Charley Patton)", tempot är till att börja med lite skumt men bandet får ordning på låten snart. Örhänget från Love and theft, med alla sina hyllningar till gamla bluesartister och den ödesmättade beskrivningen av översvämningen 1927, blir riktigt bra.

Annars domineras andra setet av riktigt bra låtar från Tempest, hela fyra stycken hinns med, dessvärre inte de egna favoriterna titellåten och "Roll on John". Men "Early Roman Kings", "Scarlet town", "Soon After Midnight" och framförallt "Long And Wasted Years" framförs med den äran. En lekfull "Spirit on the water" passar in bra den med och "Forgetful heart", som på skivan Together through life är rätt anonym, blir en finstämd och riktigt bra ballad.
  
Tempest har getts mer plats i setlistorna än i våras och somras, fast annars är det inga överraskningar utöver den för mej tidigare okända "Waiting For You", som dök upp i första set. Innan den dök upp på den här turnén har den tydligen bara spelats två gånger tidigare. Vad är det för låt?   

Efter två set som klokt nog mest bestod av låtar från de senaste tjugufem åren kom så extranumren med en lysande "All along the watchtower" och en bortslarvad "Blowin' in the wind". Den sistnämnda hade vi kunnat vara utan. På extranumren öppnades upp för stående publik och vilken känsla det var att stå i andra-tredje raden i en ganska liten lokal och se en av sina stora favoriter på scen. Inget unikt när det händer med svenska artister, men här snackar vi den sjuttitvåårige Robert Allen Zimmerman. Denna den moderna populärmusikens levande och lynniga legend.

Bob verkade trivas, faktum är att han log flera gånger under konserten och tog några danssteg i "Long And Wasted Years". Jag tror han kommer kunna leverera ännu några år, men tveksamt hur sugen jag är på att se honom på en hockeylada igen efter det här.

Men som han sjunger i "Early Roman Kings" från senaste skivan:

"I ain't dead yet"

Patti Smith självantände stundtals Falconer Salen

Ännu en klassisk konsertlokal att pricka av: Falconer Salen på Fredriksberg i Köpenhamn. Lokalen var förhållandevis liten och kändes mysig, och var en rejäl konstrast till det mer flashiga Radiosonhotellet lokalen låg i. Däremot undrar jag varifrån de fått sitt öl? Det var äckligt och smakade mest smör. Och någon luftkonditionering tror jag inte fanns, den var åtminstone inte påslagen. Å andra sidan, Patti Smiths musik blir inte sämre av äckligt öl och en svettig lokal!

Patti och bandet inleder bra med "April fool", av mina favoritlåtar från senaste skivan Banga. "April fool" är en ganska lugn låt och överhuvudtaget var inledningen på konserten ganska lugn och blir efter någon låt rätt trevande. Det är med fjärde låten "Dancing barefoot" som det bränner till och som det bränner. Här behövs ingen pyroteknik! Självantändning!

Patti Smith är glad över att vara åter i Köpenhamn och Danmark, och för en gångs skull kändes sådana ord inte speciellt malplacerade. Det var länge sedan jag hörde ett så lokalt mellansnack av en världsartist. Danmark och HC Andersen har en speciellt plats i Pattis hjärta, i sin första skolpjäs spelade hon Den fula ankungen. Med "Dancing barefoot" och den anekdoten hade hon redan vunnit publiken.

Hon pratade även om Christiania och passade på att dissa Danmarks politik gentemot Grönland, men tillade att även hennes eget land håller på "med massa skit". Det var långt från det pliktskyldiga mellansnack så många andra ägnar sej åt.

"This is the girl", en annan favorit från Banga, framfördes i en riktigt fin version tillägnad Amy Winehouse. Till Edward Snowden spelades en vad jag gissar helt nyskriven låt. Patti Smith utstrålade precis som på Roskildefestivalen för tre år sedan både värme och engagemang från scenen.

"Beneath the southern cross" började stämningsfullt halvakustisk men stegrades allteftersom och avslutades i ett majestätiskt crescendo. Den gjorde sej verkligen bra i sitt delvis nya arrangemang.

Bandet, med evige sidekicken Lenny Kaye i spetsen, imponerade. De bytte instrument med varandra i högre takt än ett pojkband byter kläder och lyckades låta betydligt mer än fyra personer brukar kunna göra från en scen.

Mot slutet av ordinarie set bestämde sej Patti och bandet för att det var dags att lägga in en ännu högre växel. Först en "Pissing in the river" med ett redigt powerballadsolo av Lenny Kaye och därefter de två punkröjarna "Because the night" och "Gloria". Patti Smith är verkligen en punkpionjär, precis som hennes framlidne man Fred Sonic Smith och hans MC5 var.

När sedan "Rock n roll nigger" kom som sista extranummer återstod inget annat än att konstatera att den i vinter 66-årige artisten rockar hårdare än de flesta inte ens hälften så gamla band och artister.

Att jag sedan saknade "People have the power", "Amerigo" och Neil Young-covern "After the goldrush" gick lätt att bortse från efter en sådan avslutning.

Guiden

På Vesterbro, Köpenhamn tidigare i veckan.

Två svenska killar i 25-årsåldern kommer fram.

- Vet ni var Sönder Boulvevard ligger?
- Det är nog bara runt hörnet här, går ni Thåströmlåten eller?
- JA!
- Det har jag och min sambo oxå gjort. Vi har druckit öl på Sönder Boulevard.
- Går det att få en porter där?
- Jajamen.

Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster

Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?

När Agnes, Sofia och jag i vintras bokade biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Band på Parken i Köpenhamn kände jag att vi gjorde rätt som bokade, trots att jag inte var så sugen som jag kanske borde varit. Jag hade trots allt sett honom på både Roskildefestivalen och Ullevi i somras. Sen började jag läsa nya biografin och blev mer intresserad. Hela våren har det lyssnats flitigt på Springsteen.

När rapporterna dök upp om albumspelningar i Stockholm började jag fundera på om man trots allt borde ha bokat biljetter till någon av konserterna i den där svealändska avkroken. Samtidigt, tröstade jag mej med att konserterna i Norge och Finland lät nog så spännande. Det skulle bli riktigt kul att se Bruce Springsteen & The E Street Band igen!



Det hele började ganska förutsägbart med "We take care of our own" från senaste skivan. Men redan på tredje låten började Springsteen plocka upp skyltar från publiken, vilket fortsatte ett par låtar till, vi fick till exempel den alltid lika underbara "Cadillac Ranch" och en "Trapped" som slog till likt en annan reptil. Skulle det bli en kväll med nästan bara önskelåtar från publiken? Efter ett par låtar från senaste skivan och en lysande "Spirit in the night" med minst sagt taggad artist - någon i publiken räckte fram en öl vilken resolut hävdes - och taggat band tar huvudpersonen till orda. "The last summer we we're playing at Roskilde festival right next to here, and now we wan't to make this night something special. As a surprise for you we will play the entire Born to run record".

Albumspelning! Utanför USA och Sverige! Av självaste rockoperan och genombrottsskivan Born to run. Jublet visste inga gränser. Och sen kom den, från "Thunder road" till "Jungleland". "Tenth Avenue Freeze-Out" innehöll programenligt en fin hyllning till framförallt Clarence Clemons men även Danny Federici, "Backstreets" lät mörkare än jag någonsin hört den på skiva och i "Meeting across the river" imponerade särskilt bandets trumpetspelare, Tage Danielsson-look-a-liken Curt Ramm. Under "Jungleland" förstod jag äntligen vad de som hyllat låten som en av Springsteens bästa menat. Till sist.

Samtidigt som publiken initialt jublade var det under flera av Born to run-låtarna ganska passivt stöd från publiken. Något som överhuvudtaget märktes under lite drygt första halvan av konserten, en och annan var säkert där snarare för att ha sett "Bossen" än för att de verkligen gillade honom.



Efter den allvarsamma och alldeles underbara rockoperan så började festen. En Bruce på topphumör, ett taggat band, irländskinfluerade låtar (som traditionsenligt ska sågas av tuffa rockrecensenter - jag är inte lika tuff, de är ju underbara!), publik på scen, gott om utrymme för blås och kör, som under större delen av albumspelningen fått vara overksamma. Festen var igång, och Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster. "Pay me my money down" är en fantastisk livelåt! Ordinarie set avslutades med hitsvepet "Waitin' on a Sunny Day", "Lonesome day" och "Badlands". Nävar i luften och entusiasm genom hela svettiga Parken.

Något som slog mej under konserten, och inte minst under Born to run-vändan var hur märkligt det måste kännas för Jake Clemmons att åka runt och hylla sin döde farbror kväll efter kväll. Jake Clemmons hörde helt klart till de i bandet som fick mest applåder och i hans gestalt försökte vi se den legendariske Big Man.



 Extranummervändan inleddes med några djärva val som säkert gjorde konnässörerna nöjda innan festen fortsatte med en rad nummer från Born in the U.S.A, vilken tidigare lyst med sin frånvaro i setlistan kvällen igenom. Samspelet mellan Bruce Springsteen och Steven van Zandt började redan i andra låten "Two hearts" och fortsatte kvällen igenom för att kulminera i "Glory days".

Efter en "Dancing the dark" där det både hann dansas med med en tjej ur publiken och plocka upp en annan för att spela en, urpluggad, akustisk gitarr så undrade man om det kunde komma mer.
Det kunde det! Ut med födelsedagsbarnet och mångårige managern Jon Landau med en gitarr i näven på scenen och dags för "Twist and shout" och "Raise your hand", där någonstans kände det som Parken kokade över av värme, entusiasm och utmattning på samma gång efter nästan tre timmar och en kvarts konsert med inalles trettio låtar.

Den enda som inte verkade särskilt trött var artisten själv.