Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, sista delen av tre.

Kusin Jonas avslutar nu sin trilogi om Mob 47 och hans nittitalsjag som sökte och sökte. Läs gärna del ett och del två.
 
Blir gamla punkare som jag bekväma av sig? Sjunker de in i en fåtölj och nöjer sig med vilket jävla skitjobb som helst? Finns det alls några generella sanningar som vi kan hänga upp våra livsberättelser på? Låt oss diskutera detta tills den dagen vi dör. I vilket fall får nog bekvämligheten sägas vara ett tydligt inslag i mitt liv numera, så till den grad att min 19 år gamla Mob 47-tröja blivit en gosig kudde att mysa med i soffan därhemma!

Istället för att råka få tröjan helt söndersliten av att röja till något tufft band fick jag och min sambo Linda för några år sedan en idé om att låta den bli en del av heminredningen, ett inslag i hushållet. Numera utgör båda sidor av tröjan motiv på en svart kudde i soffan hos en tvåbarnsfamilj.

En gubbe studerar ett viktigt släktträd.

 Så gick det alltså till när Mob 47 klev in i mitt vardagsrum, ifrån pojkrummet i mitten av 90-talet till levnadsrummet i min egna familjs lägenhet två decennier senare. Men vad var det jag sökte, fann jag det, nådde jag ända fram?

Epilog

Nyligen var jag och kusin Johan och såg Mob 47 på Henriksberg i GBG. Jag pratade med Åke och trummisen Chrille om det jag skrivit kring telefonsamtal, bandnamnsdiskussioner och dylikt. Och nya rön uppenbarade sig. Mob står för mobiliseringsförråd och 47 är således numret på en av dessa depåer! Bandnamnet har alltså en tydlig koppling till krig och militär, vilka är återkommande teman i Mob 47:s låtar. Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. Guldstjärna utlovas till den som hittar det och tar ett kort :)

"Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. "

Åke spelade in några nya Mob 47-låtar på egen hand med hjälp av trummaskin, 97/98 någon gång. Men redan några år innan så försökte Chrille mangla lite trummor igen, men enligt honom själv hade han tappat stinget och rentav glömt av hur man gör! Som bekant återförenades de i mitten av 00-talet och på samtliga spelningar jag sett med dem sen dess har de levererat högklassigt, tajt mangelrens av, så klart, Guds nåde. Dom ljuger igen!

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, första delen av tre.

Nu kan en tro att det ska bli ett tralltorsdagsinlägg här, men likt en historiens ironi är det den här veckan ersatt av ett gästblogginlägg om ett legendarisk band från trallens svurna fiende råpunken. Eller tja, eder bloggare gillar båda delarna. Med det här inlägget debuterar äntligen kusin Jonas Ruud som gästbloggare. Och på lördag spelar Mob 47 på Henriksberg!

"Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom." 

Mob 47, ett house-hold name för en inbiten råpunkare. När jag frågade Åke (Gud) per telefon för snart tjugo år sedan om varför de döpte sig till Mob 47 och vad det stod för så vill jag minnas att det inte betydde något speciellt, men kändes coolt. Och det var redan så många som hette något med prefixet Anti (det fanns till och med ett amerikanskt hardcoreband som helt sonika hette just Anti, kolla upp dem!) så ett till sånt bandnamn skulle ha varit fantasilöst. Har också för mig att Gud nämnde något om att det var många band som körde Dis i förledet, men det var förstås långt innan Disvågen rullade igång på 90-talet och kanske menade han mer att Dismob också hade varit rätt tråkigt. Jag håller med. Men redan på 80-talet var han ju med i Discard som mig veterligen borde höra till pionjärerna bland discore-band, även om de inte direkt lät som Discharge. De körde dock rip-off på britternas logga och Discards postuma EP erbjöd det obligatoriska krigskonvolutet.

Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom. Det jag undrade var om de skulle återförenas snart, med tanke på att Garanterat Mangel hade släppts 1995 och att jag tyckte mig höra rykten ifrån alla håll och kanter om en stundande reunion (egentligen hörde jag nog inget alls, snarare läste jag om punkens fantastiska värld i fanzines som kusin Johan fick hemskickade, och ryktena handlade nog snarare om förhoppningar ifrån likasinnade än att någon i bandet yppat ett enda ord om att kanske blir det en spelning framöver också...). Intressant hur jag faktiskt ringde en gammal punkare för att snacka lite, ingen intervju eller så, utan jag var bara en total främling som kontaktade Åke på jobbet för en pratstund om livets stora frågor. Val av bandnamn och sånt alltså.

När jag julen 1994 fick Varning för punk!!!-boxen snöade jag av någon anledning in på den rosa skivan, där sju Mob-låtar kunde avnjutas. Produktionen var så tuff, vass och medryckande att thrash metal inte längre var det snabbaste och hårdaste jag hört, Mob 47 hade nu intagit den tronen. Ändå dröjde det ett år innan jag fick höra mer av bandet, men då släpptes ovan nämnda samling på Distortion Records och med 51 låtar Mob 47 och 32 låtar Protes Bengt var lyckan gjord, Gud hade sänt mig ett tydligt budskap och banat min väg till frälsning. Men innan jag kunde bevisa mitt sanna fanskap (roligt ord det där) var jag tvungen att korsfara till Göteborg och införskaffa en viss tröja.

Fortsättning följer snart.