torsdag 28 februari 2013

Never Ending Tour fortsätter

Nu behöver ingen undra längre. Bob Dylans Never Ending Tour fortsätter 2013. Hittills är tretton aprildatum i nordöstra USA klara enligt boblinks.com. Frågan är om det blir Europa till sommaren eller hösten?

I höstas kom nya skivan Tempest, den var dock märkligt frånvarande på turnén som följde. Kanske är det dags för låtarna att på allvar möta publiken i vår?

onsdag 27 februari 2013

De åtta bästa häst-låtarna!

Har man en blogg ska man ju kommentera händelser i samtiden.

De Lyckliga Kompisarna - Riksbanken
DLKs cover på Cornelis Wreesvijk hör till det bästa som kom ut ur Birdnest cover-projekt 1994-1995. Hästhandlare Wallenberg som köper upp hästkadaver och kör dem till korvstoppningsfabriken passar ju in i dessa tider.

The Rolling Stones - Wild Horses
En av Stones bästa ballader, mer behöver egentligen inte sägas. De här hästarna kan aldrig bli mat.

Stefan Sundström - Häst utan tyglar
Småjazzig allvarsam berättelse som jag länge missat, innan jag i somras veckan efter Roskilde råkade snöa in på några tidigare rätt okända Sundström-låtar.

The Byrds - Chestnut Mare
När det är hästar precis överallt vill man förstås fånga dem!

Björn Afzelius - Don Quixote
Nu red visserligen inte Don Quixote på en häst, kanske hade den redan hunnit ätas upp? Men precis som Don Quioxote trodde han red på en häst så trodde såklart Fidel Castro detsamma på Cubas stränder.

Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat
Här har det ätits häst! Jag hade missat Hästpojken innan jag såg dem på Emmaboda för några år sedan, eller rättare sagt, jag hade hört dem men inte fattat grejen. När jag stod där på den regniga och leriga festivalen och hörde den Neil Young-klingande stämman sjunga ballader som den här och "Små korta stunder" fattade jag.

Reeperbahn - Marrakesh
Vi får anta att det är rediga arabiska fullblod Reeperbahn och tuaregerna rider i ökennatten. Kanske för att komma undan nån slaktare som vill kränga hästkött till europeer?

Ola Magnell - Min häst har blivit sjuk
Och sen blir den billig lasagne!

Men vänta lite nu, var tog Neil Young & Crazy Horse vägen? Kan man verkligen hoppa över dem i en sån här lista? Nej, det kan man såklart inte. Fast Spotify räcker inte till, så då får det bli ett extranummer. Scenen är er. Och kom ihåg, skräm inte hästen! Rädda djur smakar inte bra, eller?

tisdag 26 februari 2013

Sinn Fenn på Spotify!

Nu har Hasslös stolthet Sinn Fenn äntligen kommit upp på Spotify.
Vi ses på Hasslöfestivalen i sommar!

söndag 24 februari 2013

Pugh Rogefeldt och hans snälla publik

Eder bloggare var på Hässleholms konserthus igår och såg Pugh Rogefeldt.

Helt mörkt. Ett munspel tjuter till och en strålkastare tänds. På en stol sitter Pugh själv. "Jag har en guldgruva" inleder konserten. När jag såg Pugh Rogefeldt och hans två medmusiker i Borås för några år sedan inledde de med "Mitt bästa för dej". Den snart 66-årige rockpionjären har fått nytt självförtroende. Ska vi säga att han blivit så mycket bättre? (Förlåt).


Publiken är månghövdad och väldigt, väldigt snäll. Ingen som brötar, ingen som pratar för högt, ingen som skrålar med lite för mycket. Pugh verkar själv lite förvånad. Lördagskväll och allt. Men kanske satt man tysta hemma i tevesoffan oxå? Skillnaden är stor mot Eldkvarn- och Lundell-konserter. Å andra sidan är de flesta i publiken i artistens egen ålder eller 5-10 år yngre.

Efter tre låtar åker kavajen av och skinnjackan på. Den tolvsträngade akustiska gitarren används bara till "Små lätta moln". Powertrio är ett slitet uttrycket, men kanske passar det här? Trion är taggade och tighta, turnén har hållit på ungefär halvvägs och de kan det här nu efter vad som börjar bli rätt många år tillsammans längs vägarna. Men efter teveprogrammet kan Pugh på två månader spela vad han förr kunde göra på kanske ett halvår.

Merparten av låtarna är gamla hits i utsökta versioner. Med tanke på att Pugh bara släppt tre studioskivor de senaste tjugufem åren är det inte att undra på att låtarna hämtas från hans tio första år som artist. Men ett par nya låtar presenteras, bandet ska in i studio efter turnén. Ett lite mer udda låtval var midsommardagslåten "Hare nu så bra" från senaste skivan Vinn hjärta vinn (2008), en riktigt bra låt som jag helt missat tidigare.

Pugh Rogefeldt går en ny vår till mötes och det är honom välförtjänt.



Och till sist kvällens låtlista.
  1. Jag har en guldgruva
  2. Grävmaskinen
  3. Ny låt om en byfest på Gotland, kan ha hetat nått i stil med Inte backa nu
  4. Här kommer natten
  5. Dinga Linga Lena
  6. Mitt bästa för dej
  7. Hare nu så bra
  8. Bolla och rulla
  9. Små lätta moln
  10. Het
  11. Först in, sist ut (ny låt)
  12. Vandrar i ett regn
  13. Hog Farm
  14. Kajans sång
  15. Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring

  16. Jag är en liten pojk
  17. Stockholm

lördag 23 februari 2013

Capitalism Stole My Virginity

Jag skrev igår om det uppseendeväckande och ganska roliga i att regeringen prisar ett revolutionärt hardcorepunkband...

Föga överraskande tog inte Refused emot regeringens pris utan att göra lite poänger på det (P3).

Men om vi bortser från det politiska, det här är ingen politisk blogg, så är det intressant att fundera över vilka som satt Sverige på den musikaliska kartan. Borde inte Bathory och Quorthon prisas postumt? Även Entombed är värda att fundera över. Bathory och Entombeds betydelse för death- och black metal världen över kan inte underskattas. Får vi se handelsministern stå och dela ut hederspris till någon av dem nästa år?

Gårdagens inköp

fredag 22 februari 2013

Numer godkända av regeringen

Minns ni de där åren i mitten av nittitalet?

Militanta veganer, brända Scanbilar, sönderslagna Shellmackar, utsläppta minkar, ungdomar som av politiska skäl ratade alkohol och kött, stora hemska kryss målade på händerna... Och i frontlinjen för detta stod Refused!

Eller?

Det stenhårda veganhardcorepunkbandet Refused, med en sångare som 1994 röstade på "KPQLRFK (r), eller vad de heter, så långt åt vänster det går" och några år senare blev krönikör i Syndikalistiska Ungdomsförbundets tidning Direkt Aktion, var roten till denna hemska ungdomstrend. En låt "Coup dé tat" påades ju med anarkistiska slagord som "When real freedom exists, there will be no state". De där Refused skulle nog snart göra revolution. Åtminstone om man frågade media.

Ni som inte minns, eller inte var med, kan lyssna på P3s dokumentär.

Idag får samma band hederspris av regeringen för sina insatser för svensk musikexport (SVT).

Ur led är tiden. Men samtidigt, det är ju fruktansvärt roligt.
Är det detta som kallas repressiv tolerans? 

torsdag 21 februari 2013

Billy Bragg släpper ny skiva

Englands finest, Billy Bragg, släpper ny skiva snart, turnerar massor i Nordamerika till våren och i Storbritannien till hösten-vintern. Då blir det Skandinavien i sommar då?

onsdag 20 februari 2013

Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv

Ingen vecka utan en gästbloggning, börjar det kännas som. Denna gång är det Andreas Creutz, som själv bloggar på literature connoisseur. Jag bad honom skriva om en av våra gemensamma idoler.

Jag hade det inte så djävla roligt där, några år kring millennieskiftet. Jag miste min religion, kämpade med att acceptera min homosexualitet och bytte största delen av mitt umgänge.

Men jag fick sällskap i min nyfunna och djupt kända vilsenhet. Morrissey skrev de vackra texterna — som samtliga, var och en, faktiskt verkade handla just om — mig.

Jag var the boy with the thorn in his side, som gick omkring på regnvåta gator under slate grey Victorian skies, i Göteborg, en förbannat humdrum town... Jag blev en kliché, men det må å andra sidan vara hänt; jag började må bra igen. Det jag kände fick resonans i texter som sjöngs eller vibrerades fram ur strupen på Morrissey. Jag kände utanförskapet. Jag kände tristessen. Jag kände längtan. Och inte minst kände jag den sexuella dubbeltydigheten. Jag kände igen mig.

Med det sagt, kan man dra slutsatsen att Steven Patrick Morrissey med sin musik, och allra mest med sina poetiska texter satte en ryggrad i en ung man som böjts till marken. Och det kan ingen ta ifrån vare sig mig — eller för den delen honom. Och jag vet att jag knappast är den ende som funnit stabilitet i den där gestalten, med de stora gesterna och de olyckliga ögonen.

Men det är väl inte bara det som är magin kring Morrissey. Han är en legend, och han för sig som en legend både i intervjuer och på scenen. Genom kvicka men undvikande svar tar han sig igenom pratshowerna, och när han står på scen framför hundratals eller tusentals hängivna fans som sträcker armarna mot honom, ställer han sig ofta just utom räckhåll, centimeter bort från dessa armar med sina händer, innan han — om han är på humör — låter några få nå honom, jublande.

Morrissey är den otillgänglige, den missnöjde, deppighetens släckta fyrbåk. Karln ser ut över publiken och förkunnar jämrande att life is a pigsty. Och de flesta som står där och lyssnar, i den stunden, är nog då gemensamt övertygade om att just så är det; och likväl är man nöjd, för man värms av idolens magnetism. Och man vet, att man delar åtminstone utanförskapet med honom där uppe.

Min egen tid med Morrissey är över. Jag lyssnar inte oavbrutet till honom vid varje tillfälle; han är nog inte ens längre den artist jag lyssnar mest till. Mitt eget liv har förändrats dramatiskt på de tio-tolv år som gått sedan jag först hörde hans röst. Med vad Morrissey betydde för mig under 2000-talets första år, det förblir.

Jag kan bara hoppas att andra ledsna pojkar också får förmånen att gråta ut och finna nytt mod hos Morrissey.

tisdag 19 februari 2013

Eftertänksamt från Norge med Stefan Sundström

För några år sedan gjorde Stefan Sundström vad Ulf Lundell så ofta pratat om - han emigrerade. Han stack till Nordnorge och mönstrade på en fiskebåt manövrerad av den musicerande skepparen Æ Erling Ramskjell.

Under Radarn är till största delen inspelad däroppe i Norge. Martin Hederos, som funnits med på rätt många Sundströmskivor vid det här laget, sätter mycket av ljudbilden med sina klaviaturer. Tillbaks i bandet är även de gamla Apachemedlemmarna Ola Nyström och Anders Hernestam. Skepparen Erling medverkar på skivan och en av låtarna är en cover på honom. Sebastian Aronsson har producerat sin tredje Sundströmskiva på raken.

Inledande "Hej Hej Lou" är en av de första låtarna som sätter sig, annars är det få låtar som sticker ut vid de första lyssningarna. Men framåt tredje, fjärde lyssningen börjar en del låtar märkas mer och mer.

Under Radarn är det i mångt och mycket en annan Sundström än den bredkäftade burleska trubaduren från tidigt 90-tal och ännu mer skiljer det sig från Stonesrockandet som gett honom smeknamnet Farstas Mick Jagger.

De jazzliknande stråk som då och då funnits i Sundströms musik har här tillåtits blomma ut mer än någonsin. Tänk på låtar som "Häst utan tyglar" från Fabler från Bälingebro och "Under isen (ligger himlen)" från Babyland, flera av låtarna går i dess fotspår. Cornelis Vreeswijk blickar fram från sin grav. Och förresten, är det någon mer som först tyckte det lät som "Bye Bye, Tom Hanks" istället för "Bye Bye, Trondheim"?

"Vår i Dalarna" låter som något Allan Edwall skrivit och som arrangerats till coverskivan Sundström spelar Allan, låten mynnar ut i en fin kärleksförklaring till frun Karin Renberg.

Den gamla Idol-sågningen "Trägårn" är nyinspelad i en bra version, visst var den från början en outtake från Hjärtats melodi? Och sedan dök den upp något anonym på Fabler från Bälingebro.

"Odlandets glädje" är en riktig pärla, det kan säkert bli den låt som överlever längst från skivan. Nostalgiskt sorgsen i samma anda som "Skogsnäs" från Ingenting har hänt och samtidigt så ironisk över södermalmshipsters med klimatångest att man kan tro den gode Sundström överdoserat på någon klassiker av typ Killinggänget. Om hur avlatsbreven numer säljs på gårdsbutiken.

"100 spänn kilot för ägg kan man ta. Om man döpt en höna till Greta"

Stefan Sundström är tillbaks från sin exil med en eftertänksam skiva, det är lite politik, mycket natur och miljö och en kärleksförklaring till Norge och Karin Renberg.

söndag 17 februari 2013

"Någon tyckte vi sålt oss men jag försäkrade att jag varit med och bryggt den själv."

Ett av de band eder bloggare lyssnat på längst, i snart två decennier faktiskt, är trettiårsjubilerande Charta 77. Jag mailade några frågor till Per Granberg, sångare i bandet, tillika entusiastisk krögare och bryggare. 

30 år med Charta 77, för att citera sportjournalisterna, hur känns det?
Det känns bra och väldigt konstigt, var tog 30 år vägen? Det var ju nyss som jag träffade Johnny i trappan på Folkets Park i Köping. 1983 var ju igår.

Berätta om ölen ni och Strömsholms Brygghus kommer lansera.
Det är en ljus ale med stor bäska och med en väldigt frisk topphumling. 4,5% ligger den på och kommer att kosta lite dryga 18 kronor för en 33 cl flaska. Den släpps på bolaget den 2/4. Mest en skoj grej faktiskt. Någon tyckte vi sålt oss men jag försäkrade att jag varit med och bryggt den själv.

Hur ska ni annars fira 30-årsjubileet? Är det någon ny Charta-skiva på gång?
Vi ska spela in tre låtar med början i morgon faktiskt. Sen får vi se i vilken form vi släpper dom, Vi har pratat om ett vinylsamlingsalbum med tre helt nya låtar på. Annars är det över nätet det kommer naturligtvis.

Vad av allt Charta gjort genom åren du mest nöjd med?
Det är omöjligt att framhålla något som bättre, men att vi faktiskt har hållit ihop i 30 år och fortfarande är kompisar med nästan alla medlemmar (den första trummisen Martin vet ingen vad han gör idag).

Du spelade solo på Kompledigt förra åren och det har talats om en soloskiva, hur går det med den?
Jag har börjat men det kommer alltid något annat i vägen. 8 grunder är inspelade och vi får se om det blir släpp i höst.

Tack för svaren Per. Charta 77 ska dessutom ut och spela i vår. Klara ställen är Karlstad (1/3), Trondheim (30/4), Halden (3/5) och Köping (4/5). Det här var den första av en serie planerade bloggningar om Charta 77, det är inte varje år ett favoritband fyller jämnt. Avslutningsvis en lista med ett par favoritlåtar. 

fredag 15 februari 2013

När det skrevs böcker om Hultsfredsfestivalen

När Hultsfredsfestivalen slagit publikrekord med råge 2001 och ingenting verkade kunna stoppa festivalen längre var det dags för boken om Rockparty. SvD-journalisten Stefan Malmqvist skrev Rockparty! som kom ut lagom till Hultsfredsfestivalen 2002. Om ni hittar boken är den läsvärd. Även ifall man saknar resten av historien, om de publikmässigt mer tuffa 2003-2004, succéerna 2005-2006 och hur det sedan gick utför.

Men det var inte det jag tänkte på nu. Utan historierna om Pop-Boeing. Rockparty chartrade under några år i början av 1990-talet ett plan som flög engelska artister och deras crew från London till Hultsfred, detta var innan lågprisflygets tid. Ett år skrev tydligen Henrik Schyffert att om planet störtade skulle Marillion bli Englands hetaste band.

En annan kul planincident är den om The Rocking Birds. Country/americana-bandet bokades i elfte timmen som ersättning för ett annat band, missförstod hur Systembolaget funkade och söp till det ordentligt före och under flygningen till Sverige, fortsatte på festivalen och på hemresan. Efter passkontrollen vid hemkomsten fick de gruppstryk av de andra banden. Och bandet lade i sinom tid ner.

Och att tänka på vilka rumlare de tydligen var är extra intressant när man lyssnar på dem, de låter ju så snälla... Å andra sidan har ju åtskilliga countryartister söpit till det genom åren.
Läs boken så kan ni hitta fler historier, till exempel om när Nick Cave gick vilse i kulvertarna i centrala Hultsfred. Plus ta del av den ännu mer intressanta historien om Rockparty och Hultsfredsfestivalen.

Uppdatering: SvD publicerade när boken kom ut ett utdrag.


Tack Hoola Bandoola Band för 10 poäng :)

Förmiddagens gangsterromantik

torsdag 14 februari 2013

Ett alla hjärtans dag-kort till en singel

Snart kan vi kalla honom fast krönikör, men det gör ingenting, eftersom Joakim Larsson alltid ger så intressanta tips när han gästbloggar. Du är så välkommen en tredje gång, Joakim.
 
Jag har blivit kär i en låt de senaste dagarna. Det blir jag ganska ofta. Men den här är så speciell att jag kände att det inte riktigt räcker med att bara dela den på Facebook. Jag vill ha något mer beständigt. Så jag hoppas på ett tredje inhopp som gästbloggare.

The Waterboys har varit en betydande del av mitt musikliv sedan första gången jag läste Joakim Forsbergs bok Det börjar ännu tidigare (En roman om konsten att älska varenda jävel) som bland annat citerar Waterboys "And a bang on the ear" på framsidan. En bok som ju Johan inledde den här bloggen med att citera titeln till.

Under tiden när Waterboys ändrades från de tidiga albumens Big Music (som låter lite som de irländska kollegorna U2 för att förenkla) till de mer folkmusikliga toner (för att förenkla nästan ännu mer) som därefter kom att prägla bandet under flera år kom violinisten och dragspelaren Sharon Shannon med i bandet och kom att prägla soundet.

Shannon var med i 18 månader. Men sedan dess har hon haft en framgångsrik solokarriär som innehåller gästspel från många spännande artister, väl värd att kolla in.

På Shannons skiva Saints & Scoundrels gör låten "Saints & Angels" åter entré efter att ha spelats live under mitten av 80-talet och nästan kommit med på den klassiska Waterboysplattan Fisherman’s Blues. Den blev även skivans singelsläpp. Det är en sådan där låt som ger en ateist en religiös känsla. En riktig pärla. En helt jävla fantastisk låt!

Albumversion


Demoinspelning


Liveversion 1986


Liveversion 2009

onsdag 13 februari 2013

Veckans flaggbränningsfavorit

När man bara läser pressmeddelandet...

"2013 ser ut att bli en återkomst för Prince. Efter en tid av tystnad är han nu aktuell med nya singeln Screwdriver. Prince, som egentligen heter Rogers Nelson, ger sig också ut på turné och spelar på [Smukfest i Skanderborg]."

Nåväl, GP. Återkomst och återkomst. Prince spelade på Roskildefestivalen 2010 och Way Out West-festivalen 2011. Så den där tiden av tystnad var inte så värst lång.

tisdag 12 februari 2013

Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria

Allt började med en recension i Aftonbladet.

Visst, jag hade hört "Rockin in the free world" tidigare, men inte mycket mer.

Så läste jag Aftonbladets recension av Neil Young & Crazy Horse spelning på Roskildefestivalen 2001. Först bara jag satt med öppen mun. Sen rös jag och insåg jag verkligen var tvungen att kolla upp den där Neil Young nu.

Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll.

En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud.

Det tar inte lång tid innan jag älskar hela skivan, minus utfyllnadslåten "Ride my Llama", som visserligen inte är dålig, men en Neil Young-låt bland många. Av skivans nio låtar hör faktiskt fem till Neils bästa någonsin, "My My, Hey Hey (Out Of The Blue)", "Thrasher", "Pocahontas", "Powderfinger" och "Hey Hey, My My (Into The Black)".

I sommar turnerar Neil Young & Crazy Horse i Europa för första gången sedan just 2001. Bland de många datumen finns ännu inte några nordiska, och den där luckan just när t.ex Roskildefestivalen och Peace & Love är har funnits där rätt länge nu. Inte tänker han väl sticka hem till ranchen under den tiden?

måndag 11 februari 2013

Dagen till ära

Har man en blogg ska man väl kommentera aktuella händelser?
Fast låten heter "Poverty Papa", Youtubeklåpare.

Intimt med Dan Berglund

Eder bloggare såg Dan Berglund på Folkteatern i Göteborg i lördags.

När han inleder med "En yngling" hörs flera i publiken dra efter andan. Att han skulle välja att inleda med den nästan nio minuter långa mordballaden var det nog inte många som väntat sig. "Det var ett meningslöst mord i Borås 1972-73 nångång", en nyhet för mej.

Som andralåt kommer den outgivna "Landet Efteråt", om en turné han gjort upp genom Bergslagen, i Siljansbygden, ner i Värmland och tillbaks till Göteborg. Känslan av nedlagda fabriker, avfolkningsbygd och stora skogar är påtaglig. Jag minns när jag åkte med mormor och morfar mellan Borås och Rånnaväg en sommar för några år sedan, de kunde peka ut en nedlagd textilindustri i nästan varje by kändes det som. Turnén Dan Berglund pratade om gick inte förbi Sjuhärads skogar, men den kunde gjort det.

Efter detta håller han oss kvar i Värmland, närmare bestämt i Kristinehamn, med den tio minuter långa "Skymningen" från senaste skivan (2011 års Allt är idioternas fel). Ett långt mellansnack introducerar badplatsen med det magiska namnet Skymningen, hans tillflyktsort ett långt sommarlov på 1960-talet. Högt hopptorn, skitigt vatten och långt bort från föräldrarnas bråk. Klart han såg sig nödgad att ljuga om hur bra han kunde hoppa - med skruv till och med.

Dan gör det inte lätt för de i publiken som värmt upp med åtskilliga öl och nu vill sjunga allsång till "De mördades fria republik", "Mina herrar" och "Johan & Johanna". Vi andra förmår att uppskatta intimiteten, ärligheten och integriteten hos en stor berättare och vissångare.

Jag hörde talas om Dan Berglund för första gången när EAK släppte sin andra skiva Stolt 1996 och fick ett dubbeluppslag i Close Up Magazine. Renzo Aneröd framhåller där Dan Berglund som ett exempel på riktigt bra 70-talsprogg som fortfarande säger något. Något halvår senare hör jag Stolt och deras debutskiva och därmed mina första Dan Berglund-låtar. Bandet gjorde covers på "De mördades fria republik", "Kampens väg" och "Ballad vid minnet av en kamrat".

Idag är väl just EAKs covers på Berglund nästan det enda man kan lyssna på från deras två första skivor utan att börja leta efter skämskudden (versionen av "Ballad vid minnet av en kamrat" är en av mina absoluta favoritlåtar, vilken tolkning, och vilken Göteborgsskildring). Året efter kom samlingsskivan Nu är det nog!, där EAK gästas av Dan Berglund i en liveversion av "Mina herrar" - och jag hade fick för första gången höra Dans mäktiga röst. 1999 kom så samlingsskivan och till sist kunde man få höra Dan Berglunds eget material.

Dan Berglunds starkaste sida är hans människoskildringar. Låtarna befolkas av fyllon, hans polare Frasse Swahn, finska krigsveteraner och statare. På sjuttitalet utgjorde dessa en fond för de politiska låtarna, men från 1988 års Vildmarken och framåt har politiken satts på undantag och hans poetiska kvalitéer som textförfattare framträtt allt tydligare. För något år sedan insåg jag att Såna som vi... från 2007 är den skiva jag gillar bäst med honom. Det skulle ynglingen som spisade "Kampens väg" ha vetat.

Spelningen på Folkteaterns foajé i lördags var intim med publiken sittande i trappan och Dan nedanför densamma på en stol. Precis som tidigare gånger jag sett honom framfördes rätt få sjuttitalslåtar, utöver nämnda "En yngling" spelades "Ballad vid minnet av en kamrat", "Våren i Backadalen" och till sist publikfriaren "Mina herrar".

Dessförinnan hade vi bland annat fått en naken "Wellamo", låten om de finska krigsveteranerna som på 1950-talet flyttat från hemlandet tyngt av arbetslöshet och Sovjetiska krigsskadestånd till Sverige, där de diskade på Berns och Grand Hotell och sov i skift på billiga pensionat. Dan Berglunds far var en av dessa, själv kom han efter något senare på utvandrarfartyget "Wellamo". En annan som utvandrade från Finland på 1950-talet var min farmor, men hon hamnade på en textilfabrik i Tranemo.

"Kring Marstrands fästning" började med ett nynnande intro och det avskalade framförandet kontrasterade mot åttitalsproduktionen på skiva. "Frasse Swahns frälsning" passade bra eftersom vi ändå var i "de här kvarteren, där Frasse Swahn äntligen råkade ut för något som liknade en händelse i sitt liv".

En outgiven låt med dagboksanteckningar om söndagen 4 mars 2012 imponerade. Glöm inte bort den nästa gång det är dags för en skiva, den och "Landet efteråt" känns självskrivna.

Jag uppskattar integriteten i att vägra basera setet på allsångsvänliga sjuttitalsdängor. Spelningen var lång, närmare en timma och trekvart, och jag tror Dan hade kunnat spelat ännu längre om han bara velat. Även ifall det nog hade varit svårt att undvika "De mördades fria republik" då...

söndag 10 februari 2013

En gång när jag tappade tron på ungdomen

2009 var jag och Joakim en dag på Putte i Parken. Veckan före hade vi sett att det spelade massa bra grejer på den då rätt färska festivalens första dag, att biljetten inte var så dyr och att resan gick att få till ett överkomligt pris. Vi åkte dit, såg en väldigt massa band, vakade in bussen, Joakim for direkt till Emmaboda och själv for jag hem.

Men under festivalen tappade jag även tron på det unga släktets musiksmak och koll på rockhistorien. Jag hade min Velvet Underground & Nico-tröja på mej, men ett gäng unga grabbar började istället sjunga "Svennebanan" när de såg den. Velvet Underground eller Andy Warhol visste de inget om.

Ur led var tiden.

torsdag 7 februari 2013

På Spåret-effekten

Det har sina sidor för en låt att spelas i På Spåret.

Statistik från Last.fm för Kjell Höglunds "Gennesarets sjö".

Stavning "Genesarets sjö" respektive "Gennesarets sjö"

onsdag 6 februari 2013

John Lenins debutsingel äntligen på Spotify!

A-sidan "Steg" är kanske inte så viktig, men B-sidan "Himlen" däremot, en cover på Robyn Hitchcocks "Heaven". Riktigt bra!

Jag har Steg/Himlen-singeln sedan länge, men om jag minns rätt är mitt exemplar lite svajigt och ljudkvalitén något bristfällig.

Om Robyn Hitchcock vet jag inte mer än att det jag hört av hans material har varit bra, att hans platta Fegmania! hade sålt 36 exemplar i Sverige innan John Lenin spelade in sin cover, att Strindbergs knyckte låttiteln "Mannen som uppfann sig själv" från en låt av honom och att han är albumaktuell igen i år.

Och att Johan Johansson uppenbart gillade Robyn Hitchcock.

John Lenin var det lätt androgyna kompisbandet Johansson bildade efter att han kickats ur Strindbergs. Bland medlemmarna märktes hans egen brorsa Favorit-Lars, KSMB-bekantingen Peter Ampull, den blivande Apache- och Weeping Willows-keyboardisten Mats Hedén, den mångårige Johansson-följeslagaren Lasse Bax och många fler.

Tydligen ska bandet ha varit ruggigt bra live och ha levt rövare när de var ute på turné, men så var de oxå aktiva andra halvan av det glada åttiotalet.

John Lenin är det minst kända av banden Johan Johansson var med i när det begav sej. Jag brukar säga att Strindbergs är bortglömda, men det är inget emot vad John Lenin är. Kanske för att deras skivor lider av defekten "1980-tal" lite väl mycket ibland?

Lenin är emellertid värda en större publik. "Himlen", album-låtarna "Vi kommer aldrig fram" och "Vatten" och för den delen outgivna pärlor som "Livet och hans fru" och "Folket vid en sopstation" (som spridits som mp3:or långt efter att bandet lade ner) är svenska åttitalsklassiker av rang.

Och singelomslaget med Johan Johansson i hermafrodit-tappning är ju riktigt tjusigt!

tisdag 5 februari 2013

In the jingle jangle morning

När man varit sjuk ett par dagar är det väldigt tacksamt med vänner som vill gästblogga. Joakim Larsson gästar Minnenas Motell en andra gång, den här gången utforskar han musikmyter och indiepopens själ.

Musik precis som allt annat utvecklas på ett komplext matris-artat sätt. Precis som med övrig historia så går det inte att peka ut enskilda tillfällen när något förändras. Men det finns vissa tillfällen som man kan mytbilda kring och jag, precis som jag vet att Johan också gör, älskar dessa myter.

Ett självklart exempel är The Gig That Changed the World. 4 juni 1976, Sex Pistols spelar i Manchester för första gången. Arrangörer var Buzzcocks. Det ska ha varit runt 40 personer i publiken, men enligt författaren David Nolan som skrivit en bok om spelningen så har han under det att han skrev på boken stött på runt 7500 personer som säger att de var där.

Men de som faktiskt var där! Man förstår hur spelningen fick sitt smeknamn. Dagen efter gick några grabbar i publiken till en musikaffär och köpte sina första instrument. De startade ett band som de kallade Stiff Kittens. De bytte senare namn till Warsaw, men innan deras första EP gick i tryck bytte de namn ännu en gång. Till Joy Division. Även Factory-grundaren Tony Wilson, Factory-producenten Martin Hannett och Ian Curtis fru Deborah Curtis var där.

I publiken satt även den 17-årige Steven Patrick Morrissey. Även Mark E. Smith, centralfigur i The Fall var där. Mick Hucknall (Simply Red) får väl anses vara den mest udda fågeln i samlingen. Jon the Postman inräknad!

Men det jag egentligen tänkte skriva om var ett annat ögonblick som i alla fall ger intryck av att ha förändrat pophistorien. The Byrds första TV-framträdande den 8 maj 1965. Bara 11 år innan The Gig That Changed the World, men i en helt annan värld. De spelade "Mr. Tambourine Man".

För mig framstår det som väldigt tydligt att det är The Byrds-gitarristen Roger McGuinns distinkta jangle-gitarr på den här låten som har inspirerat så många indiegitarrister efteråt. Andra hade varit inne på det förrut. Lyssna exempelvis på outrot till The Beatles "A Hard Day's Night". Det var även efter att ha sett filmen A Hard Day's Night som The Byrds började experimentera med jangle-soundet. Men det var The Byrds och Roger McGuinn med sin tolvsträngade Rickenbacker som planterade jangle-gitarren långt in i indiepopens själ.

Om termen jangle kommer från texten till "Mr. Tambourine Mans" in the jingle jangle morning eller är ett ljudhärmande ord för att efterlikna hur gitarrerna faktiskt låter det vet ingen. Men för att skänka trovärdighet till den här historien, så håller jag på den första varianten.

söndag 3 februari 2013

Istället för nattens match

När jag läste Springsteenbiografin härommånaden insåg jag hur stor pausunderhållningen i den där stora bolltävlingen är. Så när folk skrev på Facebook idag om att de tänkte se nattens match var det ju bara att leta reda på E Street Bands show från 2009.

Kika särskilt på hur Springsteens gitarroddare är på väg att snubbla med gitarren i början :) Och kul att påannonseringen känns så typiskt storvulet amerikansk att inget satirprogram hade kunnat göra det bättre.

lördag 2 februari 2013

"En in-i-helvete bra punklåt som nästan ingen hört"

I många år prenumererade jag på Close Up Magazine. Min favoritskribent var föga överraskande Mikael Sörling, som alltid skrev initierat och läsvärt om svenska och utländska punkband. Han recenserade bland annat om punkdemos i varje nummer under rubriken "Sörlings Svinstia". De senaste åren har han bloggat och gett ut samlingsserien "Turist i tillvaron". Till sommaren kommer en dubbel-LP med favoritband från Svinstian. För att få ut LPn har Sörling efterlyst stödköpare, vilket jag skrivit om tidigare. Passa på att stödköpa medan det fortfarande går! Jag mailade iväg några frågor om projektet.

Hur har det gått med att ragga stödköpare?
Det har gått över förväntan. Jag trodde att det skulle ta betydligt längre tid, det var också därför jag sparkade igång Stödköps-grejen redan i januari. 137 personer har stödköpt skivan än så länge. Jag siktar på 150-200 innan jag slår igen.

Hur fick du idén att ge ut en dubbel-LP med gamla punkdemos?
Jag brukar få dom bästa idéerna när jag är ute och går långa sträckor i rask takt. Det var så jag bestämde mig för att dra igång Turist i tillvaron-serien och det var så alla bitarna för den här dubbel-lp:n föll på plats. I botten handlar det om en massa fantastiska band som inte får glömmas bort helt enkelt.

Har det varit svårt att få kontakt med banden?
Nej, det har varit jätteenkelt, det också. Jag började i somras och trodde det skulle ta något drygt halvår, minst, att få kontakt med alla. Jag var i princip klar efter några veckor, med ett undantag – Dead Generation från Bollnäs som det tog sju, åtta månader att få tag i.

Är något av dem fortfarande aktivt?
KKPA, Victims, Psycho Poetry, Bombfors och Svintask håller väl fortfarande på.

Hur har banden reagerat?
Mycket positivt, mycket glädje, mycket förvåning. Det är bara två band som tackat nej till medverkan, alla andra har varit otroligt peppade.

Alla gamla kassettter, har du haft kvar dem?
Nej. Jag har sålt och gett bort mängder genom åren. Men jag har jäkligt mycket på cd och på hårdisken så det har varit ganska lugnt. Dessutom har i princip alla banden som ska vara med sparat sitt material – det är kul.

Är den något särskilt band du inte tycker vi ska missa?
Skam från Motala gav typ 1993 ut singeln ”Att gå från något som är dåligt till något som är sämre”, en finfin sjutummare – men den bästa låten från den inspelningen gavs inte. Jag sa till sångaren Tobbe Beament att en dag ska jag ge ut den låten, ”Slå bara slå”, den får inte ruttna bort på nån kassett. Nu nästan 20 år senare uppfyller jag det löftet. Det känns bra – för det är en in-i-helvete bra punklåt som nästan ingen hört.

Kommer dubbel-LPn finnas även på Spotify eller är det bara vinyl som gäller?
Det blir nog Spotify också.

Kommer det fler skivor i Turist i tillvaron-serien?
Volym 6 kommer i början på mars, sedan är inga fler planerade för i år.

fredag 1 februari 2013

Det numer nästan obligatoriska inlägget om På Spåret

Börjar bli en vana, det här att svara på musikfrågor i På Spåret innan de ens har börjat spela. Eller som idag, långt innan den ens ställts överhuvudtaget.

"Västerås, då kanske det blir en musikfråga om Kjell Höglund? "Gennesarets sjö" säkert".