tisdag 29 oktober 2013

Kajsa Grytt - bättre än de flesta

Ibland frågar folk varför jag lusläser vilka band som ska spela på festivaler jag ska på, försöker lyssna in mej på sånt som låter bra och springer för att se rätt många band. Svaret är enkelt. Jag är bränd. Det är inte kul att månaderna efter en festival upptäcka ett band eller en artist, som jag hade kunnat se live och hade kunnat få väldigt mycket ut av att se.

Kajsa Grytt är ett sådant exempel. Hon spelade på Hultsfredsfestivalen 2003, en eftermiddagstid, direkt efter någon tidig Pampasspelning spelade hon på Stora Dans. Jag var nyfiken på Kajsa Grytt och drog med mej kompisarna dit. Men vi tycker det var introvert och rätt trist, efter bara en låt eller så drog vi ut till bilen för att fylla på ölförrådet. Några månader senare upptäcker jag det aktuella albumet Är vi på väg hem? Jag inte bara upptäckte skivan, det åt sej in i mej, jag lyssnade massor på den, berördes av låtarnas svärta... Det är en alltigenom fantastisk skiva. Och hade jag behagat lyssna på den innan Hultsfredsfestivalen hade jag kunnat få se en gissningsvis lika fantastisk spelning. 

Sedan dess har jag haft ett vänligt öga till Kajsa Grytt, kollat upp när hon släppt nytt och köpt en del av det. Även ifall det inte nått upp i samma klass som är Är vi på väg hem? har låtar som "Ett kvinnofängelse", Thåströmduetten "Bara vi står ut", "Allt faller" och "Min pojke och Manhattan" varit förstklassiga. Självbiografin Boken om mig själv läste jag snabbt när den kom 2011 och fick såklart inspiration till mer lyssnande på både sololåtar och Tant Strul. De sistnämnda fick chansen att se förra hösten, en bra spelning men jag gillar faktiskt Kajsa Grytt solo mer än jag gillar Tant Strul.  

I våras kom nya sololåten "Ensam", jag lyssnade på den ett par gånger men den ville inte riktigt sätta sej. Härom månaden kom så albumet Jag ler, jag dör och i helgen hade Kajsa Grytt och hennes band turnepremiär i Götet, själv var jag inte hemma. Kommer jag nånsin få se henne live?   


Medelålders artister med efternamn ger ofta ut skivor om längtan, ensamhet, trånad och kåthet. Vad som är udda med den här skivan är att det inte är en manlig artist. Kajsa Grytt gör det som manliga artister alltid gjort - och hon gör det bättre än de flesta.

Svärtan från min gamla favoritskiva känns igen, men där Är vi på väg hem? ofta är nedtonad och ganska blygsamt instrumenterad är Jag ler, jag dör försedd med mer fullbandsarrangemang, svängiga trummor och många gitarrslingor. En känslig lyssnare skulle kanske kunna säga något om "pretentiöst" och "teatraliskt", själv är jag inte känslig för sånt utan hör snarare en ambitiös och egensinnigt producerad skiva. Jari Happalainen har ännu en gång varit Kajsa Grytts producent och bevisar med Jag ler, jag gör återigen vilket producentgeni han är.    

Inledande "Du ler, du dör" sätter verkligen nivån, en låt med en sådan catchy melodi kan gå långt. Trummorna, jag säger bara trummorna! Singelsläppet "Ensam" låter bättre nu än den gjorde i våras, kanske är det i skivans helhet låten passar in? Den blott tre minuter långa "Kometer" har en skön refräng, ett bra driv och känns just nu som skivans bästa låt. Men sådant kan fort ändras och jag hittar inget svagt spår på hela skivan.

Det är lite för enkelt kanske, men den bästa musikaliska referensen jag kan komma på för de nio låtarna är faktiskt Jari Happalainens egna Bear Quartet, de kan också spela såhär avigt och fulsnyggt och få det att bli så bra. Men med Kajsa Grytts röst, låtar och karisma blir resultatet unikt.

måndag 28 oktober 2013

Det var bättre förr! Eller?

"Bob Dylan förstör sina låtar live nuförtiden".

Likt Sokrates som redan på sin tid klagade på ungdomens förfall klagade gissningsvis åtminstone några av konsertbesökarna redan 1964 på Dylans skrikande och vildsinta munspelande i den på skivan ett år tidigare så finstämda "Don't think twice, it's alright".



Dialog

söndag 27 oktober 2013

Walk on the wild side

Foto: Lisa Karlsson
Lou Reed är död. Det är nu man kanske borde skriva om hur mycket Lou Reed betytt för mej, hur hans skivor och låtar följt med och tröstat genom åren, hur jag såg Lou Reed på Roskildefestivalen 2000 och Hultsfredsfestivalen 2006 och så vidare. Kruxet är bara att det inte skulle vara sant.

Jag har aldrig varit något större fan av Lou Reed, har koll på kanske ett halvdussin sololåtar och såg honom inte på någon av de nämnda festivalspelningarna. Men det innebär inte att jag på något vis ogillar honom. "Sunday morning" och "Venus in furs" är underbara låtar. Å ena sidan vackra som klassiska konstverk, å andra sidan skitiga av storstadsnätter, stimulantia och rännstenen. Velvet Undergrounds vackra och skitiga debut har jag lyssnat på många gånger.

Lou Reeds och Velvet Undergrounds betydelse för rockmusiken går nog inte att underskatta. Velvet Underground & Nico är en egen storfavorit, framförallt första halvan av den, där hittar man min relation med Lou Reed. Även ifall jag minns en perfekt sommardag för något år sedan som jag spenderade med massa sololåtar av den gode Lou Reed och verkligen gillade det jag hörde. Men det var få jag fortsatte lyssna på veckan efter.

"You wear it so well" är väl det närmsta jag kommer en riktig favoritlåt med Lou Reed solo, den upptäckte jag när Plura Jonsson skrev om den i sin självbiografi (hur han tvingat en bartender i Grekland att spela den gång på gång) och senast förra veckan plockade jag med den på en spellista jag gav bort.

Men utöver detta har väl inte riktigt tiden eller intresset funnits för att lyssna in mej på allvar och nu är han död. Samma väg som de andra fyrtiotalistartisterna lär vandra inom en inte alltför avlägsen framtid. Det blir många nekrologer att skriva. 

Om jag inte har helt fel är Velvet Undergrounds debut en av de skivorna man brukar beskriva som att nästan ingen köpte när de kom men de få som köpte den startade egna band och blev framgångsrika. Deras betydelse är enorm och Lou Reed fortsatte vara betydelsefull som soloartist, i sanning en bedrift.   

Kanske är det nu ikväll Lou Reed tar sin walk on the wild side på riktigt?

fredag 25 oktober 2013

Spårvagn till himlen

En av de bästa låtarna som skrivits om att åka spårvagn här i Göteborg. Långt, långt från Attentats barndom och "Ge fan i mej", men ack så bra.

torsdag 24 oktober 2013

Har någon sett Sabina?

På Spotify huserar den spännande användaren Hemtrevlige Herr Garbo - mer känd som Stefan Sundström. Det är intressant att följa Herr Garbos många spellistor, listan med egna höstlåtar kanske kan ge en hint om vad vi kan få höra på Stora Teatern om en månad? Vi får även se vilken musik det peppas med innan han ska gå på scen, vilken musik det varvas ned med efteråt och inte minst har han dragit ihop den definitiva Sabina-listan.

onsdag 23 oktober 2013

Ulf Lundells nya kan vara jättebra - eller ett magplask

På sin 64-årsdag 20 november släpper Ulf Lundell det nya albumet Trunk. Är det bara jag som direkt tänker på låten "10%"? Där det inte alltför vanliga ordet "trunk" förekommer ("sen var hon försvunnen med sin trunk i tisdagslunchens vimmel").


Ända sedan CD-formatet skopade ut vinylen har Ulf Lundell oftast fyllt sina album till bredden. Klassiska album som Vargmåne och Kär och galen framstår som riktigt blygsamma i längd och omfång i jämförelse med de, ofta dubbla, skivorna som kommit ut de senaste tjugu åren. Dubblar och omfångsrika skivor släppte Lundell ibland visserligen redan på åttitalet, men nu tycks det blivit standard. 

Ibland har det blivit utmärkt, som med Måne över Haväng, På andra sidan drömmarna, Högtryck och Club Zebra. Ibland har det blivit för mycket, för spretig och för ojämnt, som med Ok baby ok, Lazarus, Omaha och Rent förbannat. Skivor där hälften hade räckt, men den halvan som blivit kvar hade varit högklassig.

Trunk innehåller tolv låtar, så vi kan redan konstatera att han skonat oss från ännu en dubbel denna gång. Bra så, frågan är ifall de tolv låtarna valts ut med den kirurgiska precision som gjorde Måne över Haväng och Högtryck till utmärkta fullmatade tolvlåtarsskivor, eller har urvalet varit alltför brett och fett? Ulf Lundell är en artist som oftast blir som bäst när han tvingas till begränsning.

Samtidigt som Ulf Lundells skivutgivning blivit mer ojämn levererar han fortfarande på scen. De tre konserter jag sett senaste året har alla imponerat. På konserten i Borgholms slottsruin spelades den nya låten "Vi är inte arbetslösa", som med ett snyggt körarrangemang och även i övrigt ett klassisk Lundell-anslag (upptempo, dubbla klaviaturer etcetera) helt klart imponerade. "Vi är inte arbetslösa" ska inleda nya skivan och om hela skivan följer den mallen, med i vanlig ordning har ett par ballader insprängda, så kan det här säkert bli bra.

Men låt oss hoppas Lundell haft en någorlunda bestämd producent bredvid sej i studion. Annars kan Trunk tyvärr bli lite av ett magplask också.

Och förresten - varför är inte Lundells officiella hemsida uppdaterad om nya skivsläppet?

tisdag 22 oktober 2013

Höstens konsertschema

31/10 Vånna Inget, Jazzhuset Göteborg
1/11 Lars Winnerbäck, Scandinavium Göteborg
8/11 Billy Bragg, Pustervik Göteborg
16/11 Eldkvarn, Östraboteatern Uddevalla
27/11 Stefan Sundström, Stora Teatern Göteborg
7/12 Håkan Hellström, Scandinavium Göteborg
11/12 Depeche Mode, Scandinavium Göteborg
18/12 Eldkvarn, Trägårn Göteborg

måndag 21 oktober 2013

Den lyckade blandningen Big Fish

Oroliga läsare har hört av sej och frågat om bloggen ska byta namn till Bob Dylans Motell. Jag lovar att så inte är fallet, ni kan sluta oroa er och återgå till vardagen. Här kommer ett Dylanfritt inlägg. När jag den senaste veckan inte lyssnat på den vresige från Duluth har det ofta varit på ett gammalt band från Uppsala.

I mitten av nittalet dök det något oväntat upp ett nytt favoritband hos oss som ivrigt följde vad som hände hos Birdnest och Beat Butchers. Efter att Per Granberg och David Giese hade träffats på Roskildefestivalen - ett möte som bland vissa tycks ha fått mytiska proportioner - kom Big Fish över till det växande Birdnestimperiet från lilla Strontium Records.

Plötsligt fick landets alla trallpunkare sätta tänderna i något som var väldigt långt från punk, en del blev så förvirrade att de började kalla Big Fish punk, det kan faktiskt ske än idag.

Själva kallade de sin stil för "medeltidsmaskinsmetal", och kanske är det vad man får om ett band som börjat i åttitalets synth- och industrianda sedan låter sej inspireras av folkmusik och hårdrock och gå över till att helt sjunga på svenska? Bra blev resultatet i alla fall. Big Fish var på sätt och vis en gren på samma träd som till exempel Garmarna och Hedningarna. Där folkmusik blandades med modern elektronik. Att de adopterades så rejält av trallpunkscenen och fick en given plats på Definitivt 50 spänn-skivorna är egentligen rätt fascinerande.

De tre albumen Vargavinter (1992), Sånger ur sten (1994) och Andar i halsen (1996) håller mycket bra än idag, framförallt de två första. Även minialbumet Dans mot tiden (1993) är bra, men det hörde jag aldrig i sin helhet när det begav sig. 

Jag minns hur fascinerade vi blev av deras sound, eller... fascinerad är jag fortfarande. Magin i låtar som "Vargavinter", "Hycklerivisa", "Skapelse" och "Blues för Paranoia". De feta gitarriffen som möter ständiga samplingar och skrotslagverk och ibland blås och dragspel. Till detta texterna och David Gieses röst. En lyckad blandning!
 
Idag verkar Big Fish vara bortglömda annat än bland en och annan övervintrad trallpunkare. De är värda ett bättre öde.

söndag 20 oktober 2013

Dags för Street Legal?

Ett Dylanalbum som många pratar gott om men som jag ännu inte på allvar tagit till mej är Street Legal.

Visst, "Senõr", "Changing of the guards" och möjligen någon mer låt är jag välbekant med och gillar. Men skivan i sin helhet är ännu, trots åtminstone fjorton års relativt flitigt Dylanlyssnande, rätt anonym för mej. Street Legal har alltid hamnat i skymundan av andra sjuttitalsalbum, givetvis Desire, men även Blood on the tracks.

Det är bland det roligaste som Dylanfan, att hans enorma diskografi ännu kan erbjuda relativt outforskade delar som är väl värda att upptäcka.

Ska jag försöka ta reda på vad Dylan ser där till vänster? Är det till sist dags för Street Legal?

lördag 19 oktober 2013

Om en bilresa och en Dylanskiva

Vi lyssnade på Bob Dylans Desire.

Det var första juli 2000 och vi var på väg hem från Roskildefestivalen. Festivalen var inte slut än, det var bara lördag, men vår festivalkänsla hade gått förlorad med dödsfallen, leran och regnet.

Framsidan på festivalavisen samma dag

Vi sa inte mycket till varandra under hemresan. Per Kj, Jonas, Rickard, Bea och jag. I bilen snurrade Desire. Jag vet att vi måste ha lyssnat på fler skivor, men den den enda jag minns är den.

Någon månad tidigare hade jag läst Clinton Heylins Dylanbiografi och fascinerats av historien kring inspelningen av Desire. Hur de samlat ett stort band, men inte fick till låtarna någotvidare. Hur producenten till sist sa till Dylan att ta med basist-trummis och nån mer, så skulle de fixa till albumet. Han plockade med fiolspelaren Scarlet Riviera (bara namnet!) och på någon natt satte de skivan. Ungefär så minns jag historien idag - borde kanske ta och läsa om boken? Jag lånade Desire av Per Kj så fort jag kunde.

Desire är ingen typisk Dylanskiva och den nämns sällan när fansen ska lista hans bästa skivor. De flesta låtarna har skrivits ihop med Jacques Levy, teaterproducent och låtskrivare enligt Wikipedia, och musikaliskt påminner den egentligen inte om någon annan Dylanskiva.

I bilen på vägen hem från Roskilde hör vi de vemodiga låtarna - som vid sidan av energiknippet "Hurricane" bär upp skivan - "Isis", "One more cup of coffee", "Oh sister", "Joey" och "Sara"...

Vi var så unga, bara en av oss hade fyllt tjugu, och ett stort antal unga människor hade dött på samma ställe som vi varit på.

Kanske är det där skivan för evigt spelar sej in i mitt hjärta? Eller så började det ännu tidigare. Men det är något med den där resan hem från mitt livs första Roskildefestival och Desire.

Det var dessutom min födelsedag och Per Kj vänder sej vid något tillfälle om från ratten.

- Du får skivan, grattis på födelsedagen!

torsdag 17 oktober 2013

Bob Dylan levererade på Falconer Salen: "I ain't dead yet"

Eder bloggare såg Bob Dylan igår kväll på Falconer Salen i det dejlige København. 
Setlista finns hos Boblinks.

Klockan åtta släcks ljusen i salen ned och när strålkastarna på scen tänds igen har de skiftat färg från rött till gult. Utan den traditionella rösten som säger "ladies and gentlemen, Columbia recording artist Bob Dylan" drar Bob Dylan och hans band drar igång en lekfull "Things Have Changed" i ett alldeles för struttigt tempo, som gör att låten tyvärr slarvas bort. De första låtarna är lite trevande, "She Belongs To Me" är rätt blek och anonym, "Beyond Here Lies Nothin'" och "What Good Am I" är godkända men inte mycket mer. Sologitarren trakteras av Charlie Sexton, som när jag efter konserten kollar på Boblinks har spelat sedan start på höstturnén. Kanske har Bob efter sommarens velande till sist satt ner foten?


Med femtelåten, Tempest-färskingen, "Pay in blood" bränner det till och kvällens hittills bästa låt levereras. Det är något med Tempest-låtarna, de passar rösten och Bob Dylans sjätte decennium som artist som hand i handske.

Första set avslutas med en trio som verkligen går hem hos publiken. Swingbiten "Duquesne Whistle", även den från Tempest, som river ner kvällens första rejäla applåd, en helt okej "Tangled up in blue" och slutligen kvällens höjdpunkt, en magisk "Love sick". I "Love sick" stämmer allt, Dylan kliver bort från flygeln och ställer sej mitt på scen, bandet spelar lyhört, låten dryper av den smärta som finns på Time out of mind. Jag kan inte göra annat än att sitta och njuta, antagligen med halvöppen mun i ren häpnad. Där och då är konserten redan hemma för min del.

Döm då om min förvåning när artisten sedan talar flera meningar från scen, han aviserar en paus och bandet går av scen. Lite av magin som byggdes upp under "Love sick" går förlorad, men icke desto mindre var det kul att höra honom prata och knepet med paus är rätt bra. Dylan orkar inte spela så långa konserter längre, de senaste åren har han ofta haft med andra band som får spela först och själv kunnat göra lite kortare set. Nu spelar han två set och sammanlagt nitton låtar. Gärna för mej.    

I pausen hör jag några skåningar i raden bakom mej dividera.
- Jag hör ju inte vad han sjunger!
- Han sjunger ju tydligare än någonsin!

Bob Dylan är polariserande som liveartist.

Själv tyckte jag ljudet var betydligt mer behagfullt på den lilla Falconer Salen i jämförelse med de hockeylador där jag oftast sett honom. Och just det, här SÅG jag faktiskt Bobby själv, inte bara en knappnålstor gestalt långt borta. Jag hade gissat att ræcke 2 betydde andra raden, det gjorde det nu inte, jag hamnade på femte raden. Danskar! Men jag såg bättre än någonsin tidigare. Ett fotoförbud gjorde dock att glädjen förtogs lite, ett fåtal kort togs i smyg för att slippa dansk utskällning. Och missförstå mej rätt, jag har inget till övers för de besökare som föredrar att se konserter genom en kameralins och fotar hela tiden, men någon bild vill jag ta, till såväl blogg som minne.        

Andra set börjar med att Donnie Herron tagit på sej en banjo och ställt sej upp bakom sitt pedal steel, bandet drar igång "High water (for Charley Patton)", tempot är till att börja med lite skumt men bandet får ordning på låten snart. Örhänget från Love and theft, med alla sina hyllningar till gamla bluesartister och den ödesmättade beskrivningen av översvämningen 1927, blir riktigt bra.

Annars domineras andra setet av riktigt bra låtar från Tempest, hela fyra stycken hinns med, dessvärre inte de egna favoriterna titellåten och "Roll on John". Men "Early Roman Kings", "Scarlet town", "Soon After Midnight" och framförallt "Long And Wasted Years" framförs med den äran. En lekfull "Spirit on the water" passar in bra den med och "Forgetful heart", som på skivan Together through life är rätt anonym, blir en finstämd och riktigt bra ballad.
  
Tempest har getts mer plats i setlistorna än i våras och somras, fast annars är det inga överraskningar utöver den för mej tidigare okända "Waiting For You", som dök upp i första set. Innan den dök upp på den här turnén har den tydligen bara spelats två gånger tidigare. Vad är det för låt?   

Efter två set som klokt nog mest bestod av låtar från de senaste tjugufem åren kom så extranumren med en lysande "All along the watchtower" och en bortslarvad "Blowin' in the wind". Den sistnämnda hade vi kunnat vara utan. På extranumren öppnades upp för stående publik och vilken känsla det var att stå i andra-tredje raden i en ganska liten lokal och se en av sina stora favoriter på scen. Inget unikt när det händer med svenska artister, men här snackar vi den sjuttitvåårige Robert Allen Zimmerman. Denna den moderna populärmusikens levande och lynniga legend.

Bob verkade trivas, faktum är att han log flera gånger under konserten och tog några danssteg i "Long And Wasted Years". Jag tror han kommer kunna leverera ännu några år, men tveksamt hur sugen jag är på att se honom på en hockeylada igen efter det här.

Men som han sjunger i "Early Roman Kings" från senaste skivan:

"I ain't dead yet"

onsdag 16 oktober 2013

När Staffan Hellstrand spelade i Ramnakyrkan


Ännu mer ur minnenas arkiv. 

Lördagen 10 juli 2004 regnade det så jag trodde himlen sprungit läck, dessutom hade jag knappt sovit en blund på hela natten och jobbat ett långt dagspass. Den kvällen skulle Staffan Hellstrand göra en gratisspelning i Ramnaparken. Jag hade inte sett honom förut och var rejält sugen på spelningen men omständigheterna hade kunnat vara bättre.

Efter en lång dags velande bestämde jag mej för att ändå bege mej dit, annars hade jag bara ångrat mej i efterhand. När jag kom fram visade det sej att konserten flyttat in i Ramnakyrkan. Den gamla kyrkan och besökarnas våta kläder som torkade ramade in kvällen på ett mysigt vis. 

Staffan Hellstrand turnerade på den då aktuella skivan Elektriska gatan, vilket jag ännu inte hade hört. Så jag bar med mej en viss oro för att jag knappt skulle känna igen en enda låt, bränd av tidigare sådana erfarenheter. Men av de ungefär dussinet låtar han spelade var hälften nya och hälften gamla. Bland de nya utmärkte sig "Bortamatch" och "Romeo i Stocksund" tydligast, den sistnämnda var förmodligen kvällens bästa. Så mycket för min oro!

Han spelade även "Hela vägen hem", "Bilder av dej", "Lilla fågel blå", "Fanfar", "Precis som du är" och "Decemberblommor". Ett utmärkt urval. Den sistnämnda hade jag lyssnat på en hel del där tidigt 00-tal, men eftersom det kändes hyfsat obskyr hade jag verkligen inte väntat mej att få höra live.   

Jens Back kompade på piano på de flesta låtar, på "Romeo i Stocksund" visade han sej dessutom ha dragspelscills av rang. Senare på sommaren laddade jag ner "Romeo i Stockund" och fick en ny favoritlåt med den gode Staffan. 

Jag var väldigt nöjd med kvällen, i helgondagboken skrev jag "en väldigt bra konsert".
Tydligen fann jag det även relevant att meddela mina dagboksläsare att jag somnade väldigt gott. 

tisdag 15 oktober 2013

Bob Dylan vände med "Highway 61 revisited"

Idag för tio år sedan såg jag Bob Dylan på Scandinavium. I min dåvarande nätdagbok (jajamen, ordet blogg fanns knappt på den tiden) skrev jag om konserten.
På Scandinavium hade jag aldrig varit förr. Ganska mycket folk i rörelse, fast konserten var ingalunda slutsåld. Efter kanske en halvtimme så sätter den igång. Bob står på sidan av scenen med sitt piano. Låtlistan hittar ni här. Tombstone blues funkade jättebra som inledningslåt. Helt perfekt. Annars var de första låtarna lite sega. Nämnda låt och Just like Tom Thumb's blues var de bästa inslagen. Things have changed blev jag besviken på. Trots att låten är ny så framfördes den i trist sömning version. Dock så spelade Bob gitarr på Things have changed samt låtarna precis före och efter, och det var kul. Då såg vi mer av honom. Det var på låten efter Things have changed som konserten verkligen vände. Highway 61 revisited! Parkettpubliken reste sig upp och sprang framåt och delar av läktarpubliken formligen stormade parkett. Bandet röjde på som fan. Från och med Highway 61 revisited höll de flesta låtar mycket hög klass. Framförallt de från Love and theft. Riktigt bra versioner. Nye gitarristen Freddie Koella fick störst utrymme i bandet, solon i de flesta låtar och den som rörde sig mest på scen. Allt som allt fick vi höra 17 låtar, vilket är en färre än de flesta andra konserter som hittills varit på turnén. Lite synd, hade gärna hört Forever young (som de andra fått).
Det var en bra spelning. Jävlar vad bra det var från och med "Highway 61 revisited" till avslutande "All along the watchtower". Överhuvudtaget Dylan ha varit vital live det året, på datorn har jag utmärkta liveversioner av "Jokerman" och "The Lonesome Death Of Hattie Carroll" från 2003.

I morgon är det dags igen. Min sjätte Dylankonsert, kanske är det den sista? 

måndag 14 oktober 2013

Jag steg av tåget på den här planeten och här är jag

När dokumentärfilmen Jag steg av tåget på den här planeten och här är jag om och med Kjell Höglund sändes en fredagskväll i juni 2001 satt jag klistrad framför teven. Turnéerna med Skurkarna 1999 och 2000 hade fått mej att upptäcka denna mytiske jämtlänning. Uppenbarligen fanns ett rätt stort intresse för honom hos fler, eftersom SVT kunde ge honom en halvtimma en fredagskväll. Det här var långt innan Youtube och SVT Play, ungdomar. DVD och VHS samexisterade ännu någon tid! Så skulle man nå ut brett var det den tablålagda teven som gällde.

Kjell utvecklar i filmen sina tankar om sångskrivande kontra att uppträda live, hur konstnärer enligt honom når en punkt när de är färdiga och en hel del annat. Till råga på allt skymtar en ung Lars Winnerbäck förbi, bara en sån sak.

söndag 13 oktober 2013

"Förord till livet" med KSMB på Spotify!

En av mina favoritlåtar med KSMB är just "Förord till livet", som nu till sist hittat in på Spotify. Den fick till och med ge namn till det allra första blogginlägget och jag undrar om inte den är lite av en favoritlåt hos min namne Håkan´?

Nu saknas bara De e för mycke-plattan och Dylancovern "Välkommen".

Fint med Alice B på Sjöfartsmuseet


Eder bloggare och några vänner tog på fredagskvällen del av Kulturnattas utbud och gick på gratiskonsert med Alice B.  

På Kompledigtfestivalen i somras sa Joakim att de borde boka Alice B till nästa år. Efter fredagens konsert på Sjöfartsmuseet med Alice B och hennes pianist Emma Wättring håller jag verkligen med. Resten av bandet hade fått kompledigt. Konserten var mysig och intim med sittande publik, där många satt direkt på golvet. Omgivna av galjonsfigurer fick vi knappt en timma med nya och gamla låtar i det mycket passande duoformatet. De inledde med den underbara "Vi har ingenstans att ta vägen" och i mitten nånstans kom "Kullaviks hamn" som var en av konsertens höjdpunkter.


Något som inte var lika bra var ljudet, Alice akustiska gitarr hördes alldeles för dåligt och av hennes mellansnack hörde jag nästan ingenting. Kanske satt vi illa, men framförallt var lokalen mer stämningsfull än försedd med lämplig akustik. Tjötmaffian som satt bakom oss störde också under de två-tre låtar de hade tålamod att sitta där, de gick saknade av ingen. Men frånsett ljudet och respektlöst publiktjöt var det en mycket fin spelning, och av publikens jubel att döma hade Alice och Emma kunnat fortsätta spela länge till. 

Om en skulle ta och skriva till Kompledigt och föreslå en akt till nästa år?

fredag 11 oktober 2013

Så länge uppkopplingen funkar som den ska streamar vi och är glada

När jag satt och väntade in Nobelpristillkännagivandet igår förmiddags krånglade Spotify på både datorn och mobilen. Jag kunde bara lyssna på offlinelåtarna och fick vackert nöja mej med offlineutbudet. Då slog det mej återigen, vad märkligt att vi låtit oss bli så beroende av en tjänst som Spotify.

Låt oss gå tillbaka i tiden, en sisådär 15-20 år, föreställ er att vi alla hade haft ungefär samma typ av stereo och köpt våra skivor från exakt samma ställe. Valet av högtalare hade varit det som skiljt oss åt. Den mest monopolälskande socialistkapitalist hade inte kunnat konstruera något bättre.

Den mp3-samling som var så viktig för bara några år sedan spelat idag en allt mindre roll, jag minns när jag sommaren förra året skulle göra en blandskiva med Eldkvarn och då insåg att den sedan mer än ett halvår tillbaka släppta De berömdas aveny inte låg på datorn. Jag hade inte haft något behov av att ladda ner den. 

Fortfarande behöver Spotify fler musikintresserade i sin stab, det är inte bara jag som retat mej på de fåniga rekommendationerna och blir jag riktigt intresserad av en skiva så behöver Spotify kompletteras med Wikipediaartikel, discogs eller i något enstaka fall artistens egen hemsida.

Men Spotify har idag en fantastiskt dominerande ställning långt upp i åldrarna, även vi som gillar att klaga på Spotify tycker det är bekvämt och enkelt att klicka fram en låt på datorn eller mobilen istället för att gå de där stegen till stereon. Och ändå är tjänsten inte mer än fem år gammal, men sett till tekniken hade väl Spotify kunnat komma redan för mer än tio år sedan? Det var bara det att skiv- och musikbranschen även efter bredbandens intåg fortfarande trodde att CD-skivan var facit, slutet på decennier av teknisk utveckling av fonogram.

Vad händer då med oss den dag Spotify inte finns eller förändras så mycket att vi inte vill veta av det? Antagligen ska man inte överdriva dramatiken, det kommer såklart finns en annan tjänst som tar vid. En förmodligen ännu bättre tjänst. Så länge uppkopplingen funkar som den ska streamar vi och är glada.  

onsdag 9 oktober 2013

Hyllningsskiva till Ebba Grön, kan det vara något?

Nästa månad släpps skivan Tyst för fan - Ekon från Ebba Grön med Ebba Grön-covers (GP/TT).

Det är fascinerande hur ett band som Ebba Grön ständigt förmår locka nya unga lyssnare. Den som var femton när Ebba släppte första singeln 1978 är idag 50 år och kan mycket väl ha barnbarn som snart blir stora Ebba-fans. Själv upptäckte jag bandet vintern 1993-1994, sista året på mellanstadiet. En perfekt tid att upptäcka Pimme, Fjodor och Gurra, och även Stry för den delen.

Hyllningsskivor kan bli hur bra som helst, tänk bara på Nationalsånger från 2002 med covers på Nationalteatern.

I TT-artikeln talas det om att Adam Tensta, Nebay Meles, Say Lou Lou och Noonie Bao ska vara med och för andra gången på några dagar känner jag mej gammal. Utöver Adam Tensta så känner jag inte till något av namnen, kanske bidrar det till att jag känner mej något ljumt inställd till skivan?

Men okända namn eller ej så ska det bli intressant att höra Ebba Grön tolkas 2013.
Någon gång ska jag skriva om 1978-1982, skivan som förändrade mitt liv.

tisdag 8 oktober 2013

If I can't dance to it...

Om du läser Miljöpartiets medlemstidning Grönt så missa inte femitopplistan med miljölåtar i nya numret.

KSMBs liveplatta och "Harrisburg" finns varken på Spotify eller Youtube och studioversionen är inte alls lika bra. Gå ut till närmsta skivhandlare eller in på lämplig Traderaauktion och handla De e för mycke istället.

Ett läsarbrev

"Men är inte det där Fräulein Becker?"
Eder bloggares föga entusiastiska rader om Kjell Höglunds skiva Höglund Forever förra veckan rörde upp känslor i läsekretsen. Från Kortedala kom "Skärpning, Hellström! En av hans bästa skivor ju!". Det erbjöds naturligtvis bloggutrymme för en motrecension. Istället skickade den gode Rille Bengtsson nedanstående. Scenen är din, Rille.   

Kjell Höglund

… eller ”Who is this old man?”

- om en skamlöst lögnaktig inlämningsuppgift


Jag har genom mina fanzinenummers mer skruvade inslag blivit känd som en vandrande lögnhals, ljugarevalsen personifierad. Intervjuerna med Puttra, Hans Winnerbäck och Ulke, för att nämna några av många, har bidragit till en hälsosam skepsis hos läsaren inför sanningshalten i mina texter. Ändå känner ni inte till mina allra värsta valser, där skamlösheten stundtals är bottenlös. Jag har genom mina år i grundskolan utan minsta rodnad på kinden lämnat in uppsatser utan ett enda sant ord. När jag gick i åttan skrev jag ett arbete om Tjeckoslovakiens fotbollshistoria fram till att landet delades. Inte ett enda matchresultat var sant, samtliga spelares namn var fingerade. Min svensklärare visste inte ett jota om fotboll, så det var vattentätt… När jag gick på gymnasiet fick vi i uppgift att skriva en recension på en konstutställning. Jag orkade inte gå bort till Kalmars Konstmuseum, så jag gick hem och skrev en recension direkt istället… Tydligen var jag övertygande i mina målande beskrivningar och sylvassa åsikter, ty betyget blev MVG. Då åsyftas MVG som i Mycket Väl Godkänt, inte Misstroendeartad Votumutdelning Genomgående.

Rille Bengtsson – en skrupelfri manipulativ beräknande fan…

Häromdagen hittade jag en bortglömd uppgift från engelskan på högstadiet. En kortare presentation av artisten och kulturpersonligheten Kjell Höglund. Det var tydligen en ganska sunkig prestation rent språkligt, betyget var M- (Medel minus), men lögnantalet var det sannerligen inget fel på. Här återger jag texten med ett (L) inskjutet för varje lögn. Varning för att alla (L) förstör flytet i texten utfärdas.
Kjell was born on the 14th of July 1948 (L) in Stockholm (L). His father, Walter (L), was a carpelter (L). His mother, Marianne (L), was a teacher (L). Kjell has two brothers (L) and one sister (L). Kjell started to sing when he was seven years old in the school choir (L). He started to write own songs when he was sixteen years old (L). His big breakthrough came 1989 and the album “Inkognito” (L), which included hits like “En stor stark” (L) and “Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” (L). In Sweden is he famous as the cult king. When he was 23 years old he met his wife (L) Gunnel, born Almqvist (L). Now he lives a calm life with his wife and his two children (L). Kjells biggest supply is without hesitation his naked voice! Oh, what a tumour! I get exalted! Let´s rock n roll!
By Christian Bengtsson 9C

Kultfakta: Gunnel Almqvist är en moderattant som bor på mina föräldrars gata…

De märkliga utfallen på slutet kan ses som ett exempel på hur otroligt oseriös jag var på högstadiet…

Men ni har ännu inte hört det bästa. Under hela texten hade jag klistrat dit en bild ”föreställande Kjell Höglund”. Fast mannen på bilden var egentligen en uppfinnare från 1800-talet med gammaldags glasögon, tidstypiskt skägg, en arg stirrande blick och antika kläder. Min engelsklärare hade skrivit: Who is this old man? Avslöjad, genomskådad, bortgjord…
 
Rille Bengtsson 

måndag 7 oktober 2013

Killen utan kollen, eller?

Jag är hopplöst ute tycks det. Läser listan över de fem mest spelade låtarna på Spotify sedan starten för fem år sedan och har inte hört talas om varesej nån av låtarna de nån av de fyra akterna. Har jag missat något?
1. Macklemore & Ryan Lewis - Thrift Shop 150,8 miljoner
2. Gotye - Somebody That I Used To Know 145,7 miljoner
3. Imagine Dragons – Radioactive 139,6 miljoner
4. Macklemore & Ryan Lewis - Can't Hold Us 136,4 miljoner
5. Carly Rae Jepsen - Call Me Maybe 127,8 miljoner

söndag 6 oktober 2013

"Jag ville gärna se hur djupt det var i livets flod"

Ett fynd det systematiska genomlyssnadet av Kjell Höglunds diskografi gett är "Livets flod", en låt som helt gått mej förbi tidigare. Den är från Ormens år (1989) och kan ses som ett syskon till tidigare favoritlåtar som "Gennesarets sjö", "Graalsång" och "Domens dag". Precis som dessa är låten lång med ett blygsamt synthdominerat komp och har en drömmande poetisk text med ockulta drag. Jag fick tips om låten i somras och när genomlyssningen kom till Ormens år lyssnade jag särskilt noga. Den var ju jättebra, tänk att jag missat den i alla år!

Låtens jag-person ger sig "redan i gryningen innan natten dött" ut på en resa längs livets flod. Han vill se hur djup den är och det visar sej bli en "upptäcktsresa genom mänsklighetens själ".

Det drömska synthkompet skapar en mysig atmosfär att liksom sjunga ned i. Det känns som att följa med på resan längs livets flod.

Resan varar i flera dagar. Vi ser en anakonda dyka, en flygfisk landa på båten, en sjöjungfru som han förälskar sig i, ett sjöodjur och till sist en mängd halvdränkta människor som när jordklotet explorerar i Ragnarök söker sin tillflykt till båten. Han tar hand om flyktingarna och till sist blir det lugnt. En ny morgon randas och båten närmar sig havet.  
Från primitivitetens bäck till humanismens hav
går mänsklighetens resa runt världshjulets nav
och aldrig ska det bli för sent att hjälpa den som lider
ett ljus som tänds ska lysa i evinnerliga tider
från mörker till ljus, från vinter till vår
livet har en riktning i vilket allting går
jag såg öarna i väster från fören där jag stod
jag var en blodkropp bland miljoner mitt i livets flod 
Här är Kjell Höglund egentligen som mest politisk, hans humanistiska budskap går inte att ta miste på. Till skillnad från många andra Höglundlåtar är "Livets flod" helt befriad från alkoholreferenser, ingen cognac här inte. Livets flod är berusande nog.     

fredag 4 oktober 2013

Cecilia Kyllinge ger nytt liv åt Björn Afzelius

En rolig sak med Spotify är när en ramlar över coverversioner av de låtar man letar efter. Det var så jag hittade Cecilia Kyllinge och hennes skiva Så vill jag bli med covers på Björn Afzelius för några veckor sedan. Skivan släpptes i vintras.


Cecilia Kyllinge är en musikalisk mångsysslare från Dalarna som varit Afzeliusfan sedan barndomens sjuttital. Med självaste Olle Nyberg som producent har hon och ett stort band spelat in egensinniga Afzeliuscovers. Olle Nyberg spelade på de flesta Afzeliusskivor sedan 1984 års Exil till sista skivan Elsinore femton år senare, ett par av skivorna var han dessutom med och producerade.

Cecilia Kyllinge och Olle Nyberg har glädjande förhållit sej ganska fritt till låtarnas original (varför lyssna på en cover som försöker låta så likt originalet som möjligt?). Cecilias röst ges stort utrymme, låtarna har en del nya arrangemang och det fläskas på rejält med blås och annat ibland. Ibland blir det för mycket av det goda, men oftast blir resultatet gott. Musikaliskt märks inte mycket av den country Afzelius gärna lät sig inspireras av, istället känns ett par av låtarna och arrangemangen lite jazziga.  

Särskilt spännande är låturvalet, visst, "Ikaros", "En kungens man" och "Sång till friheten" är med. Men tre av låtarna är hämtade från det bortglömda albumet Johnny Boy från 1978, efter framgångarna med sina två första skivor råkade Afzelius ut för solokarriärens första dipp. Skivorna Johnny Boy och Bakom Kulisserna hör till hans mest bortglömda, men inte inte hos Cecilia Kyllinge. "Atlantis" och "Feberdansen" får nytt liv och jag blir för första gången sugen på att lyssna på originalen på allvar. 

Det är mycket Björn Afzelius i år - den här skivan, Marianne Lindberg de Geers pjäs om deras tid tillsammans spelas just nu, snart kommer den första biografin om honom och det arbetas på en film. Är Hakarpssonen på väg att få sin rättmätiga upprättelse? 

torsdag 3 oktober 2013

Ett blandband ur det förflutna

En varm och solig helg i september 1999 tog jag 300-bussen till Göteborg för att gå på fest. Till resan spelade jag in ett C60-band med nya och gamla favoriter. Jomenvisst gillade jag Rusningstrafik och Happy Hour Viser skarpt redan då. Men när jag tänker efter kommer nog alla låtarna utom "Europa" från skivor jag köpte 1999, så det var nog mest nya favoriter. 

A-sidan
  1. Lars Winnerbäck - Ingen har lust
  2. Lars Winnerbäck - Nån annan
  3. Lars Winnerbäck - Höst på min planet
  4. Lars Winnerbäck - Vår för hjärter dam
  5. Lars Winnerbäck - Låg
  6. Stefan Sundström - Vårsamba
  7. Stefan Sundström - Livet är liksom en fest
  8. Stefan Sundström - Mazurka på gravkanten
  9. Stefan Sundström - Vals till Evert Tåb 
B-sidan
  1. Stefan Sundström - Den döende yuppien 
  2. Stefan Sundström - Latlåt från Farsta 
  3. Billy Bragg - Thatcherites
  4. Blomgren - Ran
  5. Blomgren - Höst
  6. Björn Afzelius - Europa 
 

onsdag 2 oktober 2013

Det är långt från Siesta till David Letterman

First Aid Kit spelade hos David Letterman igår (GP). Det är i mer än en bemärkelse länge sedan jag såg dem spela tidigt en eftermiddag på en av Siesta!-festivalens mindre scener 2010 - det är rätt långt från Siesta!-festivalen till David Letterman. Jenny hade varmt rekommenderat First Aid Kit och spelningen var för mej en av många bra under festivalsommaren 2010.

Precis som nästan alla andra hittade jag till duon på riktigt i och med The Lion's Roar. De är verkligen värda all den uppskattning de fått, inte minst är det kul att de verkar gå så bra i USA. Deras musik är så stabilt förankrad i den amerikanska singersongwriter/countrytraditionen att en börjar undra om inte Svedmyra egentligen ligger någonstans mellan Nashville och Kalifornien?     

tisdag 1 oktober 2013

Sista Dansen – Låt vingarna brista

En trogen gästbloggare vänder åter. Michael Porali har gjort ett nytt fynd! 

Med endast en videosingel ute och med ett idogt livespelande har Sista Dansen lyckats göra sig ett relativt stort namn redan långt innan fullängdsdebuten Låt vingarna brista sedermera släpptes lös. Jag har fortfarande inte lyckats se bandet live, men fastnade redan för just ”Låt vingarna brista”, som även debutsingeln med ett större antal månader på nacken heter. Givetvis är förväntningarna högt ställda inför de nio spår som tillsammans kommit att utgöra albumet med samma namn, faktiskt så högt ställda att jag dragit mig lite extra för att faktiskt våga lyssna på det. Men med det tidiga åttiotalets postpunk i främsta fokus brukar det vara svårt att misslyckas, och det gör inte heller Sista Dansen.

Med ett sparsamt tempo, insiktsfull lyrik och med låttitlar som ”Du, jag & en Borderline” och ”Ett vapen mot allt det här” (vilket också var titeln på bandets höstturné som jag givetvis råkade missa) står sig ”Låt vingarna brista” stadigt inför en eventuell konkurrens, och Linus Kuhlin (gitarr, sång) styr som det heter skutan mot någon slags musikhistoriskt treriksröse där Sista Dansen utgör gränsen mellan Sundsvall (Brända Barn), Eskilstuna (Kent) och vår egen stads sorgligt bortglömda Samtidigt Som. Spretigt? Nja, kanske det - tredjespåret ”Marginal” bjuder till exempel på en hoppa-i-soffan-vänlig punkpop i rakt nedstigande led från exempelvis Masshysteri, medan nästföljande redan nämnda ”Du, jag och en Borderline” är en nattsvart, malande kärleksduett i ungefär halva tempot.

Som sig bör är det egentligen inte en enda av de nio kompositionerna som bjuder på någon slags glädje, hopp eller tillfredsställelse över livet, ”Ett vapen mot allt det här” handlar till exempel att ge upp försöken att leva ett normalt liv och flytta någonstans ”långt upp i norr, där ingen annan bor”. ”Livia”, det enda spåret basisten Kimberly Lyhrén skrivit, verkar handla om att hjälplöst försöka rädda en vän som tappat greppet om livet (”olyckssyster, jag väntar”), och titelspåret talat även det sitt tydliga språk.

Dock är det i det jag, och givetvis större andelen av alla som lyssnar på liknande musik, just i det tryggheten står att finna. Oavsett om det är för egen del eller för att man värnar om personer i sin närhet, går det helt enkelt inte att bortse från att igenkänningsfaktorn väger betydligt tyngre än melodier i dur och krystade textrader om hur vackert livet är. För det är det inte, och det vet Sista Dansen. Jag hälsar Låt vingarna brista välkommen in i mitt liv och hoppas på att vi klarar av att möta vintern tillsammans!

Michael Porali

”Låt vingarna brista” finns att ladda ned gratis på http://sistadansen.bandcamp.com/, och givetvis på Spotify.