måndag 31 mars 2014

At Zipp DiverCity

Exotiskt. När Bob Dylan för ovanlighets skull turnerar i vad som för oss svenskar blir fjärran östern dyker setlisten upp mitt på dagen istället för morgonen efter som när han turnerar på sin egen hemmaplan i Nordamerika. Det hade jag inte tänkt på.

Inatt var det turnépremiär för 2014 och startskottet för den månad Dylan ska tillbringa i Japan och på Hawaii. 

Frånsett att "Waiting for you" bytts ut mot "Blind Willie McTell" och att "Duquesne Whistle" bytt plats med "Pay In Blood" är det samma setlist som i Köpenhamn i höstas.
  1. Things Have Changed
  2. She Belongs To Me
  3. Beyond Here Lies Nothin'
  4. What Good Am I?
  5. Blind Willie McTell
  6. Duquesne Whistle
  7. Pay In Blood
  8. Tangled Up In Blue
  9. Love Sick

  10. High Water (For Charley Patton)
  11. Simple Twist Of Fate
  12. Early Roman Kings
  13. Forgetful Heart
  14. Spirit On The Water
  15. Scarlet Town
  16. Soon After Midnight
  17. Long And Wasted Years

  18. All Along The Watchtower
  19. Blowin' In The Wind

söndag 30 mars 2014

Utmärkta spelningar med Dan Berglund och Christina Kjellsson

Två av förra årets bästa spelningar eder bloggare såg stod Dan Berglund och Christina Kjellsson för, så när de igår spelade på Musikens Hus spelade den trötthet dagen dittills präglat av ingen roll. Jag for dit ändå.

Dan Berglund såg jag som sagt göra en magisk spelning på Folkteatern för ett år sedan och gårdagen kan bäst beskrivas som en komprimerad variant av den. En stor skillnad var dock att Dan valde att spela låtarna i kronologisk ordning! Detta eftersom det nu i dagarna är fyrtio år sedan han debuterade som artist, på en gala för strejkande hamnarbetare.

Så först kom sjuttitalslåtarna "Anderssons kärring" och "Våren i Backadalen", därefter åttitalslåtarna "Lilla Villastad" och "Nattvandrare" och sen ett hopp fram till låtarna från denna sidan milleniet. "Såna som vi...", "Wellamo" och "Skymningen". Och på det några ännu outgivna låtar, två jag kom ihåg väl från förra årets spelning, "Landet efteråt" (?) och den om 4 mars 2012 och sedan som extranummer en ny mustig historia om Frasse Swahn och dennes eviga problem med byxor. Denna gång skulle han ut och köpa byxor tillsammans med sin gamla mor. En underbar historia. Dags för en ny skiva snart, Dan? Vid sista extranumret frångicks kronologin och Dan publikfriade med "Johan och Johanna".

Det är verkligen ett fantastiskt låtmaterial Dan Berglund sitter på. Med bara sin tordönsröst och sin gitarr kan han lätt trollbinda en hel publik, och detta trots sin beundransvärda vägran att basera sina spelningar på sjuttitalsdängorna.

Därefter var det dags för Christina Kjellsson, en artist som verkligen kan det här med publikkontakt. Där Dan Berglund trollbinder publiken integrerar Christina Kjellsson istället publiken i konserten. Allsång, skämt och allsköns upptåg.

Hits som "Finland" och "Grön turban" blandades med låtar från nya skivan; "Hundar", "For förbi" och "Ingenting för oss". På den sistnämnda med Incka Ullén och Lotti Perned från William på kör. Och sen blir det allvar när Christina sjunger duett med självaste Jesper Odelberg i "Cirkus". De gör en väldigt fin och bra duett.

Som sistalåt kommer en minst sagt egensinnig "cover" på "Sjuttonde balladen". Med en träffsäker och rolig text får Christina åtminstone mej att minnas hennes spelning med ett stort leende. 

Gunnar Källström, som med stor framgång arrangerat den trevliga kvällen och skulle spela efter Christina Kjellsson, fick ursäkta, jag for vidare på annat i Göteborgsnatten. Två utmärkta spelningar fick jag och ser redan fram emot nästa viskonsert på Musikens Hus.

”För sista gången någonsin i Västerås City Town”

Igår inledde Perssons Pack sin avskedsturné. Minnenas Motells trogne Packetbloggare Joakim Larsson var på plats. 


Det har blivit ett par hundra spelningar genom livet. Svenska band i alla möjliga genres och på alla möjliga ställen. Men har jag någonsin varit med om svensk musikhistoria så var det ikväll.

Inte på en väntad plats. Inte på Hawaii, inte på Katalin, inte på Jazzhuset, inte på Ängen och inte på Vintergatan. Nej, det var på Bankiren i Västerås. Det var på Bankiren i Västerås som jag såg spelningen som Magnus Lind efteråt när jag pratade med honom beskrev som ”Vi hade en nerv ikväll. Ikväll fanns så mycket nerver. Och det behövs nerver för att Packet ska hända.

Och det är klart som fan att det finns nerver på konserten som inleder Packets avskedsturné ”Den sista färden.”

För ungefär en vecka sedan satt jag och eder bloggare och pratade om Packet. Som många gånger förut så ledde detta till att vi kollade in spelschemat. Och den här gången så konstaterade vi att jag kunde komma på spelningen i Västerås. Jag funderade på saken och hade nästan bestämt mig för att åka när beskedet om att Packet skulle lägga ned kom. Och det avgjorde saken. I ett nafs var biljett, tåg och hotell bokade. En spelning man inte ville missa, en spelning man inte får missa.

”Någon sa till mig nyss att det är lördag. Det är det såklart inte. Det är fredag. En fredagslåt. Hanna.”
Senast jag bloggade om Packet här så hade jag ett resonemang om att om de bara spelade lite längre så skulle allt vara helt perfekt. Ikväll var spelningen nästan lika lång, men flera steg närmare himmelen. För när Niklas Frisk är vild som Jerry Lee, när Magnus Lind ler ett leende som får hela Västerås hjärtan att slå snabbare och när Persson själv drar igenom hela poségalleriet som han nyss uppfunnit alltihop. Då. Då sker svensk musikhistoria.

Limpan för övrigt. Det är svårt att inte utveckla det ytterligare eftersom att det säkert är många som spekulerat i hur faktumet att han är sisådär runt 20 år äldre än övriga bandmedlemmar påverkat Packets öde. Och det är svårt att beskriva hans insats ikväll på någon annat sätt än att jag tror han tänkte: ”Nog tror många att Packet slutar på grund av min hälsa. Jag ska visa de jävlarna att så inte är fallet.

Med den här inledningen kommer det bli en magisk sista resa genom landet. Som alltså började i Västerås den 29 mars och som kan gissas sluta i Bollnäs framåt hösten. Kanske på Sävstaås?

Precis som senast i Bollnäs så gör Packet genidraget att bara kliva på scen och riva av en fantastisk version av "En sång om dej". Sedan tar Persson till orda och sätter ord på det som alla tänker på. Men inte genom att tala uttryckligt om avskedsturnén utan genom att konstatera att det kommer bli en lång kväll idag. Med många ballader.

Och nog blir det lite mer balladbetonat än tidigare gånger, men Packet och Packets publik gör ju att även en ballad upplevs som väldigt rockig. Vi är ett stort gäng av Packheads som står längst fram och skriker med i vart enda ord som lämnar Perssons läppar. Mellan låtarna hörs ”Vi är packade – Perssons Pack”. Och när jag efter halva konserten försöker fylla på min öl så får jag beställa tre gånger för jag ”får ursäkta, vi är helt uttorkade”. Några ynka flaskor fanns dock ännu att tillgå av en ölsort.

Och spelningen hade knappt ens börjat innan jag hamnade i kvällens första bandytjafs. En Söderhamnare boende i Uppsala som tagit sig till spelningen deklarerar såklart sin ståndpunkt om Broberg. Och jag min om Ljusdal. Sen möttes vi i kärlek till blåa berg. Senare tjafsade jag och en kompis till honom om vart de slåss mest med kniv i Hälsingland.

Det visar sig att jag inte är ensam om att färdats långt för den här spelningen skull. Hedemora, Solna, Uppsala och såklart flera Hälsingeorter finns representerade. För det är Per Persson och hans pack har berört oss på det sättet som Elin Unnes beskriver så bra på PSL-bloggen: ”Perssons Pack lägger ner och jorden slutade precis snurra i nån sekund.”

Och nog har Per Persson insett att han berör många när han presenterar tredjelåten med ”Vi ska spela en låt om staden jag bor i. Men den kunde handla om Västerås. Ikväll tar vi över stan!

Senare under spelningen konstateras att när "Nyårsafton i New York" spelas så är det sista gången någonsin i ”Västerås City Town”. Publiken ger tydligt uttryck för sitt missnöje. Senare när Persson återkommer till temat för att konstatera att kvällens sista låt är Packet sista låt i Västerås någonsin (förutom extranumren såklart, men det ingår ju i överenskommelsen) så bemöts protesterna med ett lakoniskt: ”Var inte sådana lipsillar. Livet går vidare.

Det sätter oss alla i rätt stämning för "Tusen dagar härifrån". Som får sin absoluta höjdpunkt när Limpan gör ”tårar ned för kinden”-tecknet. Varför hann man inte fota det?

Bandet ropas in med ”In med packet!”. Extranumren börjar med en lång instrumental låt. Jag får höra att det är en Dire Straits-cover. Vilket låter rimligt. Förutom att vi där fick se en annan sida av bandet så hann också vi låta allt sjunka in och vila upp oss för den sista urladdningen med Packets paradmarsch följt av kvällens finaste ballad, kanske inte som låt, men i utförandet, "Gråmånen". En perfekt avslutning.

Och ännu mer perfekt blir avslutningen när något geni sätter på Bruce Springsteens "Hungry Heart" direkt efter spelningen. För ikväll har vi hört en boss från Hälsingland sjunga om hungriga hjärtan igen. Med ett band som ingen kunde tro hållit på i 25 år. En energi som kanske bäst kommer fram i hjärtat, smärtan och rocken i "Bortom månen och mars".

Spelningen var en värdig början på slutet. En storslagen början på slutet. Sex plus. Ta chansen att se Packet en sista gång i sommar. Det kommer jag göra – flera gånger.



Winter Took His Life, Folkteatern 28/3

Jag och Michael såg Winter Took His Life i fredags. Susanna Brandin gjorde sin första spelning som Winter Took His Life på flera år och det med bravur. Hon spelade fina versioner av de gamla favoriterna "Lucky Star" och "When You Said You Headed Home", en cover och några låtar som varken jag eller Michael hört förut. Susannas röst och gitarrspel är magiskt i all sin enkelhet. Kul att hon verkar skriva nya låtar, jag hoppas Winter Took His Life är tillbaks för att stanna.   

fredag 28 mars 2014

Storslaget Weeping Willows

Weeping Willows hade turnépremiär på Pustervik igår och eder bloggare såg sin första spelning med bandet. Alla foton är tagna av Joakim Larsson som även han var väldigt nöjd med konserten.


Med bland annat Velvet Underground ("Pale blue eyes") och Nick Cave ("Slowly goes the night") försökte bandet få oss i stämning innan de gick på. Sämre låturval finns det. Det fanns en förväntan i publiken, många var lite till åren. Eller som Joakim uttryckte det, "det här är indiegenerationen över mej", eller för den delen ett par indiegeneretationer över. 

När Weeping Willows startade i mitten av nittitalet var de ett sjumannaband, idag är de nere på fyra medlemmar. Men utöver det givna som en livebasist hade de såväl en grym kvinnlig stråkkvartett som en trumpet- och valthornsblåsande Stefan Sporsén med sej igår. De var aldrig färre än nio på scen. Inte undra på att det lät storslaget.  

Magnus Carlson är självklar i sin roll som frontman. En Morrissey och Frank Sinatra på samma gång. Han står både för de stora gesterna och ler ödmjukt mot publiken. Och dansar med sej själv under de instrumentala partierna. Vilken entertainer! Trots sorgliga låtar sprider han glädje.    

Men Weeping Willows är så mycket mer än Magnus Carlson. Niko Röhlcke står för en av kvällens stora arbetsinsatser när han växlar mellan keyboard, pedal steel och ett par tre olika gitarrer. Andra gitarristen Ola Nyström spelar gitarr som jag vet inte vad och lägger sköna körstämmor efter Magnus röst. Faktum är att jag ju förra året såg de flesta i bandet spela bakom Stefan Sundström ett par gånger. Cirkeln är sluten.  

Setlistan dominerades av debuten Broken Promise Land och nya skivan The Time Has Come, två skivor som kan ses som varandras syskon. På nya skivan har Weeping Willows återvänt till de ljudbilder som gjorde deras debutskiva till så banbrytande. Vi fick en livepremiär på "Under suspicion" till publikens stora glädje. En annan låt de enligt Magnus Carlson sällan eller aldrig spelat live var "Eternal Flames", vilken fantastisk låt.

Men jag undrar om inte de låtar som rev ner flest applåder var trion "Blue and alone", "While I'm still strong" och "Stairs". De kom på rad och under "Blue and alone" fuktades ögonen. Denna tårpil vet var den träffar.

Extranumren "So It's Over" och singlarna från nya skivan, "It Takes a Strong Heart to Love" och "(We're In) Different Places" kändes självklara.

De senaste veckorna har jag lyssnat ohälsosamt mycket på Weeping Willows, att se dem live igår var ingalunda slutet, utan bara början. I sommar är det dags att se dem live igen och jag fortsätter lyssna så länge. Vi är inte färdiga med varandra, jag och Weeping Willows.  

tisdag 25 mars 2014

Yoga på botten av Atlanten

När eder bloggare fick höra att gamle vännen och kursaren från statsvetenskapen för många år sedan Lars Kajes skulle på Mogwai var det givet att fråga om gästbloggning, inte minst eftersom Lars jobbar som frilansjournalist. Alla foton är tagna av honom själv. Scenen är din Lars.  

Säga vad man vill om bokningsbolaget Scorpio, men att boka in de rutinerade postrockarna Mogwai i Göteborgs konserthus måste ses som ett genidrag. Det är inte en vanlig syn i konserthuset att publiken måste dra upp byxorna när de gått upp för trapporna, men den nogrannt akustiskt optimerade scen som lokalen erbjuder passar alldeles utmärkt för ett band som gjort karriär på att väva in små detaljer i de brutala ljudväggar som de med stor precision målar upp.

 
Mogwai lämnar inte heller någon besviken. Bandet vräker på redan från början och, med undantag för några låtar i mitten där det snarare blir monotont, håller de en hög klass genom hela spelningen. Det är även uppenbart vilken fördel konserthusets scen är. Trots att bandet stundvis får precis allt att skaka hörs fortfarande varje litet strängplockande och andra detaljer som annars brukar försvinna. Andra stunder är det så finstämt att det tydligaste ljudet man hör är statisk elektricitet från ljudanläggningen (och ett väldigt försiktigt plockkomp). 
"Det är inte en vanlig syn i konserthuset att publiken måste dra upp byxorna när de gått upp för trapporna."
Att publiken tvingas sitta är verkligen ingen nackdel heller. Mogwai gör inte musik som har något att vinna på en klassisk mosh pit. Det är snarare befriande att bara låta sig dras med i bandets ljudlandskap. Det är alltid svårt att beskriva upplevelser med ord, men om man kan föreställa sig hur det känns att göra ett yogapass på botten av Atlanten är man inte långt ifrån känslan av att se Mogwai i Göteborgs konserthus. Det är ingen spelning som kommer gå till historien som någon av de bästa, men Mogwai leverar det man förväntar sig av dem och lite till.


Bäst: Remurdered är låten som får publiken att vakna till efter en kort stunds planlöst malande. Ett kreativt vattenhål när postrocken blir enformig. 
Sämst: Ljudet av statisk elektricitet mitt under de mest finstämda partierna.

Lars Kajes


måndag 24 mars 2014

Winter Took His Life på fredag!

På Mjällbofestivalen 2011 såg jag Winter Took His Life, jag hade lyssnat en del på henne under veckan som föregick festivalen och visst gillade jag spelningen. Men det var inte förrän ett halvår senare som hon och hennes album You Know What It's Like To Be Alone And Shut Down verkligen hittade fram till mej.

I februari 2012 var Winter Took His Life en ständig följeslagare på mina resor mellan hemmet i Karlskrona och jobbet i Skåne, inte minst gjorde skivan sej bra tidigt om morgnarna. Jag, hennes musik, mörkret, resan och tetermosen bildade en fin gemenskap. Den finstämda sången, de sorgsna texterna och de utmärkta låtarna tilltalade mej bättre under de omständigheterna än de gjorde under varma sommardagar. You Know What It's Like To Be Alone And Shut Down är följdjaktligt mitt fjärde mest spelade album enligt last.fm.

Samtidigt har lyssnandet på Winter Took His Life alltid varit förenat med ett vemod på sätt och vis större än det musiken bjudit på, jag har vetat att Susanna Brandin inte varit speciellt aktivt alls som just Winter Took His Life. Jag har utgått från att jag aldrig skulle få höra henne live igen. Så får jag idag veta att Winter Took His Life gjort comeback och spelar på Folkteatern på fredag.

Otroligt, hoppas vi ses där.

söndag 23 mars 2014

Låtar från förr

För några veckor sedan skrev jag att det var dags att kliva in i Weeping Willows värld, bortom de hits jag sedan tidigare känt till och uppskattat.

Idag hade turen kommit till Into the light, populärt kallad bandets synthskiva. "Touch me" och "Falling" har jag lyssnat på en hel del, även de senaste åren. Men när jag lyssnade igenom skivan idag från början till slut kände jag igen låt efter låt! Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag trodde jag knappt lyssnat på skivan. De flesta låtarna scrobblades för första gången, så de hade åtminstone inte lyssnat på senaste tre och ett halvt åren. Titlarna var mej obekanta. Men jag kände igen nästan alla låtar ändå!


Så tänkte jag efter. Min dåvarande sambo ägde ju faktiskt skivan när det begav sej 2002. Fast från början var det jag som köpt den och hon som köpte Caesars Palace Love for the streets, men så insåg vi säkert redan första kvällen att vi nog skulle byta skivor med varandra. Sagt och gjort. Det innebar nu inte mer än att skivan bytte CD-pelare i vardagsrummet. Så nog måste jag ha hört den en hel del, tänkte jag.

Antagligen var det så att jag plockade med den låt för låt på mina bussblandband hösten och vintern 2002. Antagligen gick jag målmedvetet igenom varje låt och gav låtarna ett antal chanser. Jag lyssnade kanske aldrig på skivan i sin helhet, från början till slut. Men varje låt fick tillbörlig uppmärksamhet. Så mycket att jag kom ihåg låtarna nu mer än tio år senare.

Och skivan då? Idag hade jag nog inte velat byta Into the light mot Love for the streets.

fredag 21 mars 2014

På spaning efter ett nittitalsfenomen

När CD-skivorna på nittitalet konkurrerade ut vinylen dök ett nytt fenomen upp.

De "gömda" låtarna.

När vi inte bytte CD-skiva efter att ha lyssnat på skivan (ja, vi lyssnade ofta på hela skivor) kunde det ibland helt plötsligt dyka upp en till låt efter ett par minuter. Låten fanns inte med på omslaget. Sannerligen ett CD-fenomen svårt att tänka sej skulle funnits på vinylens tid och närmast bisarrt när det blev mp3 och sedermera streaming av lyssnandet.

Det gömda spåret "Endless, Nameless" på Nirvanas Nevermind hör till de mer kända. Bland svenska punkband var gömda låtar populärt, Dia Psalmas Gryningstid, Räserbajs Noppriga tights & moonboots och Troublemakers Mental kristid har samtliga gömda spår.

Charta 77 tog på n'Annorlunda det hela ett steg till när det efter sisådär sju-åtta dök upp en röst som på bred västmanländska säger "haaaallååå! du kan stänga aaav". Låten fortsätter ännu någon halvminut. 

För att inte tala om Marilyn Manson som på Antichrist Superstar har ett åtittal tysta fyrasekundersspår mellan låt 16 och 99. Fast jag vet inte ifall det stod med på omslaget? Mitt intresse för Marilyn Manson har alltid varit rätt begränsat. 

Alla skivorna ovan kom ut 1991-1996.

De förhoppningsvis sista dödsrosslande dolda spåren fanns kanske i mitten av 00-talet när både Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser och på sätt och vis Moneybrothers Pengabrorsan försågs med dolda spår. Kanske har någon vaken läsare koll på fler skivor med gömda spår på denna sidan millennieskiftet?

På Spotify idag ser det bara märkligt ut när sista låten sticker ut med apart längd. Fenoment var som gjort för tiden innan spellistor och lyssnade på en skilda låtar, som gjort för en tid när CD-skivan utsågs till årets julklapp, som gjort för en annan tid.

Jag kan inte påstå att jag saknar de gömda låtarna.

onsdag 19 mars 2014

Get back to the country - 10 grymma låtar

Jag har förstått att intresset för countrymusik ökat, vilket är kul! Kanske är det barndomens förkärlek för westernfilmer som ligger bakom min egen förkärlek för genrén? Eller är allt Bob Dylans fel? Jag har länge varit svag för country, kanske mest den form där den möter singer-songwritergenrén. Här kommer en lista på tio grymma countrylåtar för den som vill börja gräva i myllan av steelguitarer, boots och stetsonhattar. 

    
The Highwaymen - "Desperados waiting for a train"
Den här låten är verkligen den amerikanska myten för mej. "He let me drive his car. When he's too drunk to". För klart en måste ha bilen även när en är full. De fyra countrylegenderna Johnny Cash, Willie Nelson, Kris Kristofferson och Waylon Jennings byter av varandra vers efter vers. Vi får höra den rörande historien om barnet och den gamla mannen. En låt det inte går att tröttna på.    

Gail Davies - "Unwed fathers"
En sommarkväll i mitten av 00-talet slötittade jag på en dokumentär om country, den kan ha handlat särskilt om kvinnliga countryartister. Låten jag fick med mej från dokumentären var Gail Davies "Unwed fathers", som konservativa radiostationer vägrade spela eftersom den handlade om ett så kontroversiellt ämne.

Gram Parsons - "Return of the Grievous angel"
Gram Parsons gamla hit som för några år sedan äntligen hittade hem till mej.

Neil Young - "Unknown legend"
Kanske en renlärig countrypuritan skulle tycka den här låten är för lite country och för mycket rockhit, själv struntar jag i sånt och drömmer mej bort till en Harley Davidson på motorvägen genom öknen.

Emmylou Harris - "Leaving Louisina In The Broad Daylight"

Att välja ut en låt med världens bästa Emmylou Harris är inte lätt. Men eftersom det här tycks bli en lista där upptempolåtar är prioriterade fick det bli en sådan. Nu blir det dans.

George Jones - "A Good Year For The Roses"
Jag hörde Stefan Sundströms svenska tolkning av "A Good Year For The Roses" redan för snart femton år sedan. Hans låt "Fläder" från Babyland är en sorglig snyftare där Niko Röhlcke excellerar på pedal steel. Rumlaren George Jones har jag börjat upptäcka först på senare tid. Här finns nog en hel del kvar att höra. 

Rodney Crowell - "Earthbound"
2005 spelade Rodney Crowell på Hultsfredsfestivalen inför en pinsamt gles publik. Själv hade jag blivit nyfiken på honom när han släpptes till festivalen tidigt 2005, en av de låtar jag hittade var den här dängan.

Crosby, Stills, Nash & Young - "Teach your children"
Tillsammans åstadkom David Crosby, Graham Nash, Stephen Stills och Neil Young magi, även ifall det finns de som hävdar att det värsta de tre förstnämnda gjorde var att plocka in Neil Young som fjärde medlem. Genast framstod de andra som medelmåttor. Själv har jag alltid hållit Deja Vu som deras finaste stund, och då i synnerhet den här låten. 

Tammy Wynette - "Stand By Your Man"
Är låten ironisk eller inte? Bra är den hursomhaver.

Kris Kristofferson - "Feeling mortal" 
Vithårig, skäggig, solbränd och med ett ansikte där åren syns. Precis sådan var Kris Kristofferson på Roskildefestivalen förra året och precis sådan är den här låten från hans senaste skiva.


tisdag 18 mars 2014

Makthaverskan och My Darling YOU! på Pustervik

Idag har Minnenas Motell den stora glädjen att välkomna en ny gästbloggare. Eder bloggares gode vän Jonatan Westlin, som äntligen fick se ett av sina favoritband live i helgen.  

Varje gång Makthaverskan har spelat i Göteborg, vilket de ganska ofta gör, så har jag lyckats med att ha annat för mig. Så när jag fick höra att de skulle spela på Pustervik och dessutom ha My Darling YOU! med sig så bokade jag tidigt in fredagen den 14 mars för spelning och inget annat.

På förhänget innan spelningen spekulerades det i vilka som skulle var huvudakt. Någon menade att det var självklart att My Darling YOU! gick på sist med den kultstatus de har + att det var deras första spelning på länge. Andra som mig själv såg det som mer troligt att Makthaverskan gick på sist, dels för att de stod först och störst på evenemanget och dels för att de trots allt har blivit rätt så stora här i deras hemstad.

Mycket riktigt är det också ”bandet med dom långa låttitlarna och korta låtarna” som äntrar scenen först. Alltså My Darling YOU! med Klas på sång och gitarr och Christoffer på bas. Jag upptäckte deras musik för kanske tre år sedan och hade stora förhoppningar inför spelningen. De börjar med några låtar som jag inte känner igen och det verkar som att publiken på Pustervik inte gör det heller för det är lite stelt.

 
Kan hända att låtarna är från deras kommande skiva, eller ja EP, de har ju släppt 10 EPs men inte en enda fullängdare genom åren. Därefter går de av scenen ett tag för att komma tillbaka några minuter senare till dunkande musik, med Klas lite smådansande med en öl i handen. Kvällens märkligaste ögonblick. Sedan spelar de "I adore you" och "Hungry & alone", låtar som jag gillar och enda gången publiken riktigt kommer igång. Om jag minns rätt nu fyra dagar efter spelningen så gick de av efter det. Jag hade gärna hört några av deras mer kända låtar som "Please don’t talk to me I fall in love so easily" eller varför inte "This weather pisses me of" dagen till ära. Nu blev det ett ganska slätstruket framträdande och kanske har familjelivet tagit en del av energin.



Desto livligare blir det när det är dags för Makthaverskan. I alla fall i publiken. Makthaverskan har sedan de kom fram 2009 skaffat sig en imponerande fanskara och det fattas inte energi bland dem ikväll. Det gör det dock på scenen. Maja Mathé Milner har en fantastisk röst, men det krävs mer än så för att skapa en närvaro på scen. Det är lite sött med hennes blyga framtoning men nog borde man kunna kräva mer efter fem år som band. Den Mr. Medeltidfriserade Gustav med katten Gustav på gitarren är den som i alla fall försöker skapa kontakt med publiken. I slutet av spelningen slänger han sig till och med ut i folkmassan och spelar tamburin surfandes över publikhavet.


Kvällens behållning är "Antabus", "No Mercy" och "Vi var människor från början" och det är på inget sätt en dålig spelning de gör, låtarna sitter bra och jag var nöjd efter spelningen, men de kunde ha visat mer engagemang. Nu var det snarare som en vanlig dag i replokalen. ”Allt är ju så jävla tråkigt” sa bandet i en intervju förra året, och det är lite den känslan man får att bandmedlemmarna har denna kväll. Tur att fansen som är där inte märker det och med sin energi ändå gör spelningen lyckad.

måndag 17 mars 2014

Kärlekskrank

Att Eldkvarn på 1999 års Limbo var hyfsat (dagens underdrift) influerade av den två år tidigare utkomna Dylan-comebacken Time out of mind är ingen hemlighet, men det här lånet upptäckte jag först igår. 

"Last night I danced with a stranger 
But she just reminded me you were the one"
Bob Dylan - "Standing in the doorway"

"Jag dansa med en kvinna som la sin arm om mig. 
När vi gick över golvet, tänkte jag på dig."
Eldkvarn - "Du älskar inte mig"

Kul.

fredag 14 mars 2014

Golvad av en handgranat

Det är inte bara Thåström som gör covers på sej själv. Stry Terrarie, ni vet den fjärde Ebba Grön-medlemmen som även var med i tidiga Imperiet, har spelat in några egensinniga covers på Ebba Grön och Imperiet (och en hel hög andra band) på sin nya skiva #4. Stry har f.ö både hemsida och Facebooksida väl värda att följa.

torsdag 13 mars 2014

It's only rock'n roll but I like it - Stones till Roskilde?

Kanske har det blivit lite väl mycket Roskildegissningar på sistone, men nu tycks det finnas skäl för gissningen.

Det är andra halvan av nittitalet. Förmodligen 1997-1998. En tonårig Johan är uppe på nätterna, läser, skriver, dricker te, kokar en skål nudlar ibland och tittar på teve. Ett av programmen jag ser är åttitalsserien Pluton B i Vietnam som Femman sände några år. Jag gillar låten som spelas i början av programmet, faktum är att jag gillar den massor. Det här är långt innan Google, antagligen har jag inte ens köpt min första dator. Men så en gång lyckas jag på eftertexterna se att det är "Paint it black" med The Rolling Stones. Lägger det på minnet.

Några år senare. 2002-2003 är Rolling Stones väldigt inne. Samlingen 40 licks och bandets tre spelningar i Stockholm sommaren 2003 skapar en Stonesfeber som heter duga. Själv tar jag mej äntligen för att kolla upp bandet och i min ägo hamnar Exile on Main Street och Sticky Fingers. När de spelar på Stockholms Stadion, Globen och Cirkus 2003 säger jag till mej att nästa gång ska jag bannemej lyckas se dem. Några år senare är de tillbaka men biljettpriset får mej att hissna och jag försöker inte ens få biljetter.

Men jag har fortsatt lyssna på bandet då och då. De går liksom inte att komma undan om en har det minsta intresse för gitarrbaserad rock eller blues och sexti-sjuttital. Jag minns till exempel en period för snart ett åt och ett halvt år sedan. Jag gjorde några Spotifylistor, upptäckte "Under my thumb" och lyssnade igenom Let it bleed ett par gånger. Faktum är att Stones legat stabilt på andrasidan i Last.FM-biblioteket ett bra tag.

Förra veckan läste jag om ryktena för första gången. Antog det var något Festivalrykten i vanlig ordning önsketänkt fram, men nu duggar ryktena om Rolling Stones till Roskilde allt tätare. Kanske stämmer de? Berlingske brukar veta vad de pratar om. Och det vore ju helt rätt med Stones till Roskilde. Dels är Roskilde i grund och botten en gammal hippiefestival från sjuttitalet, och då funkar alltid Stones. Och dels är ju bandet på sätt och vis upphov till ett betydande del av Roskildefestivalens skapelseberättelse. Det var från Rolling Stones festivalen köpte sin Orange Scen i slutet av sjuttitalet (att scenen sedan dess bytts ut mot en större variant är en annan historia).

Visst, bandet peakade för mer än tretti år sedan och somliga av medlemmarna ser mer ut att höra hemma på äldreboende än rockscenen. Men jag betvivlar inte att de fortfarande kan ge utmärkta konserter.

Det vore väldigt trevligt med The Rolling Stones på sommarens Roskildefestival.

onsdag 12 mars 2014

Tiden har kommit

Weeping Willows är ett av de banden jag länge gillat och haft någon skiva av, men liksom aldrig kommit mej för att kolla upp på allvar. På festivaler har de alltid fått rätt kassa eftermiddagstider så det har ofta inte blivit av att jag sett dem live heller. Hellacopters var länge ett sådant band, de såg jag först på sista turnén 2008.

När det igår släpptes att Weeping Willows kommer turnera med Lars Winnerbäck i sommar kändes det som dags att försöka hitta ett Weeping Willows bortom tidigare kända favoriter som "Blue and alone", "True to you" och "Touch me".

Jag började med de färska singelsläppen från nya skivan The Time Has Come och jag fann snyftaren "(We're In) Different Places", vilken låt! Storslagen, sorglig och alldeles underbar. Det är dags att kliva in i Weeping Willows värld.

måndag 10 mars 2014

När nazismen åter visar sej går det inte att vara tyst

Det här är ingen politisk blogg. Men när nazister attackerar politiska motståndare i Malmö och sprayar antijudiska slagord i Stockholm då går det inte att vara tyst. Fy fan. Charta 77-klassikern hämtar sin tydliga inspiration från Först kom de ...

söndag 9 mars 2014

Asta Kask - mer än bara nostalgi

För tjugu år sedan upptäckte en trettonårig Johan den svenska punken. Det började redan sent 1993 med Ebba Grön, som snart följdes av De Lyckliga Kompisarna och Dia Psalma. Nästa våg av upptäckter var Asta Kask, Strebers, Coca Carola och en rad andra band. För lite mer än tio år sedan återförenades Asta Kask och jag såg dem på Svensk Punk 25-år-galan och Hultsfredsfestivalen året efter. I fredags var det åter dags att se detta band som betytt så mycket för mej.    

Asta Kask satte tempot direkt när de inledde med en trio klassiker. "Lasse Lasse liten", "TVn" och "Dom får aldrig mej" satte fart på den stora publiken. Det blev ett jäkla röj och jag tror inte jag nånsin sett en så fylld övervåning på Sticky Fingers och en så entusiastisk publik.  



I bandet finns det ett mycket givande samspel mellan frontlinjen. Basisten, körsångaren och publikfriaren Ernie Hörnell står placerad mellan sångarna och gitarristerna Micke Blomqvist och Bonta Pontén. Tillsammans utgör de en stark och tight frontlinje. Att ta del av de tres samspel och Micke och Bontas växelsång är en fröjd för en nostalgisk trettiplusare.

Något jag och Jonas funderat på innan spelningen var just vilka som skulle utgöra publiken, publiken visade sej till största delen bestå av dels såna som gillade bandet redan när det begav sej på åttitalet och så oss som upptäckte dem på nittitalet, när de var legendariska som ett av trallpunkens urfäder. Jonas gissade på en medianålder kring fyrtio. Men publikens ålder var inget som inverkade menligt på publikens entusiasm. Det kan även noteras att flera klassiska nittitalsfanzines var representerade, utöver eder bloggare och alltså Mitt i Skitens redaktör siktades redaktörerna för både Slambang och Trall-Metal Magazine i publiken.

Samtidigt är Asta Kask 2014 mer än bara nostalgi. Förra årets album Handen på hjärtat håller hög klass och de flesta låtarna därifrån mottogs väl av publiken. Asta Kask 2014 är i högsta grad ett vitalt band och de lever inte enbart på sitt gamla material.

Att sen utmärkta "Ringhals brinner" och "Välkommen hem" fick avsluta spelningen gjorde nog ingen besviken.

onsdag 5 mars 2014

Ett bildminne från i höstas


Lars Winnerbäck och Johan Persson, Winnerbäcks nästintill ständige följeslagare sedan 1999, på Scandinavium.

Jag gillade konserten.

tisdag 4 mars 2014

Konsertsommaren 2014

Helt plötsligt blev konsertsommaren 2014 mer fylld av saker en dag som idag.

"Patti Smith till Göteborg" läste jag när jag plockade upp GP från hallgolvet i morse, synd det var så dyrt i Köpenhamn i somras tänkte jag sen, men sen ser jag att hon ska spela på Liseberg. Hatten av för Per Alexandersson, Lisebergs artistchef och en av grundarna till Hultsfredsfestivalen, bra jobbat!



Någon timma senare släpptes Ulf Lundell till Hasslöfestivalen, som jag besökt några gånger tidigare och redan var inne på att åka till i år igen. Ulf Lundell, First Aid Kit, Caj Karlsson med vänner och för den delen Wilmer X-sångaren Nisse Hellberg är ingen dålig uppställning av festivalen ute i Blekinges skärgård.

Förra veckan bokade jag biljett till Bob Dylan på Trädgårdsföreningen här i stan.

Och i morgon lär väl Roskildefestivalen släppa band igen, jag har spekulerat om Dropkick Murphys och Festivalrykten om Kent. Hoppas någon av oss har rätt.

måndag 3 mars 2014

Dagens Roskildegissning: Dropkick Murphys?

Det blev ingen Bob Dylan till Roskildefestivalen, där slog min gissning fel. 

Men jag såg att Dropkick Murphys spelar i Europa i sommar. De spelar i Tyskland på midsommarhelgen, Bråvalla helgen efter, i Roskildeveckan spelar de i Belgien på torsdagen men har inga fler datum släppta och måndagen efter Roskilde börjar de en vända i Storbritannien.

Nu är det väl tveksamt ifall bandet kommer fara fram och tillbaka till Skandinavien likt en annan jojo, mer troligt är förstås att de spelar i Köpenhamn helgen innan Roskilde.

Men till motsatsen är bevisad ser jag Dropkick Murphys som en fullt möjlig Roskildebokning. Nog för att det var länge sedan jag lyssnade på dem, men klart jag skulle gå och se dem ifall chansen gavs.

lördag 1 mars 2014

Skamlös reklam

Missa inte att höra och se mej och Adam Wallman spela Turbonegrofavoriter.