"Broken Flag", denna den sista dagen i maj tvåtusen15

Plötsligt stannade jag upp. Lyfte på huvudet och om det var möjligt skulle jag ha spetsat öronen. Jag lyssnade, lyssnade och var återigen med om det underbara ögonblicket det alltid är att upptäcka en riktigt bra låt med en favoritartist eller favoritgrupp.

"Broken Flag" med Patti Smith var låten som återigen fick mej att komma ihåg varför jag älskar musik. Upptäckandets glädje.

I höstas köpte jag Wave, mest för det vackra omslaget om sanningen ska fram. Men sedan den stått på skyltplats ovanför stereon några veckor insåg jag att det faktiskt var dags att lyssna på skivan i sin helhet idag.

Först knaster, skivan hade nog sett sina bästa dar. De inledande låtarna "Frederick", "Dancing barefoot" och "So you wan't to be (a rock'n'roll star)" var gamla bekanta, annars var skivan ny. Jag gillade vad jag hörde, även ifall det inte var någon låt jag verkligen tyckte var något extra innan andra sidans nästa sista låt började.

Pianot, det måste ha varit pianot jag först reagerade på. "Broken Flag" känns både vemodig och storslagen, med sitt lätt sorgsna piano och körerna i refrängen. En sån där låt jag är svag för.

När sistalåten klingat ut flyttade jag tillbaka pickupen och sen gjorde jag det gång på gång. Idag fick jag en ny favoritlåt med Patti Smith.

Dagens låt

Konsertsommaren 2014

Helt plötsligt blev konsertsommaren 2014 mer fylld av saker en dag som idag.

"Patti Smith till Göteborg" läste jag när jag plockade upp GP från hallgolvet i morse, synd det var så dyrt i Köpenhamn i somras tänkte jag sen, men sen ser jag att hon ska spela på Liseberg. Hatten av för Per Alexandersson, Lisebergs artistchef och en av grundarna till Hultsfredsfestivalen, bra jobbat!

Någon timma senare släpptes Ulf Lundell till Hasslöfestivalen, som jag besökt några gånger tidigare och redan var inne på att åka till i år igen. Ulf Lundell, First Aid Kit, Caj Karlsson med vänner och för den delen Wilmer X-sångaren Nisse Hellberg är ingen dålig uppställning av festivalen ute i Blekinges skärgård.

Förra veckan bokade jag biljett till Bob Dylan på Trädgårdsföreningen här i stan.

Och i morgon lär väl Roskildefestivalen släppa band igen, jag har spekulerat om Dropkick Murphys och Festivalrykten om Kent. Hoppas någon av oss har rätt.

Patti Smith självantände stundtals Falconer Salen

Ännu en klassisk konsertlokal att pricka av: Falconer Salen på Fredriksberg i Köpenhamn. Lokalen var förhållandevis liten och kändes mysig, och var en rejäl konstrast till det mer flashiga Radiosonhotellet lokalen låg i. Däremot undrar jag varifrån de fått sitt öl? Det var äckligt och smakade mest smör. Och någon luftkonditionering tror jag inte fanns, den var åtminstone inte påslagen. Å andra sidan, Patti Smiths musik blir inte sämre av äckligt öl och en svettig lokal!

Patti och bandet inleder bra med "April fool", av mina favoritlåtar från senaste skivan Banga. "April fool" är en ganska lugn låt och överhuvudtaget var inledningen på konserten ganska lugn och blir efter någon låt rätt trevande. Det är med fjärde låten "Dancing barefoot" som det bränner till och som det bränner. Här behövs ingen pyroteknik! Självantändning!

Patti Smith är glad över att vara åter i Köpenhamn och Danmark, och för en gångs skull kändes sådana ord inte speciellt malplacerade. Det var länge sedan jag hörde ett så lokalt mellansnack av en världsartist. Danmark och HC Andersen har en speciellt plats i Pattis hjärta, i sin första skolpjäs spelade hon Den fula ankungen. Med "Dancing barefoot" och den anekdoten hade hon redan vunnit publiken.

Hon pratade även om Christiania och passade på att dissa Danmarks politik gentemot Grönland, men tillade att även hennes eget land håller på "med massa skit". Det var långt från det pliktskyldiga mellansnack så många andra ägnar sej åt.

"This is the girl", en annan favorit från Banga, framfördes i en riktigt fin version tillägnad Amy Winehouse. Till Edward Snowden spelades en vad jag gissar helt nyskriven låt. Patti Smith utstrålade precis som på Roskildefestivalen för tre år sedan både värme och engagemang från scenen.

"Beneath the southern cross" började stämningsfullt halvakustisk men stegrades allteftersom och avslutades i ett majestätiskt crescendo. Den gjorde sej verkligen bra i sitt delvis nya arrangemang.

Bandet, med evige sidekicken Lenny Kaye i spetsen, imponerade. De bytte instrument med varandra i högre takt än ett pojkband byter kläder och lyckades låta betydligt mer än fyra personer brukar kunna göra från en scen.

Mot slutet av ordinarie set bestämde sej Patti och bandet för att det var dags att lägga in en ännu högre växel. Först en "Pissing in the river" med ett redigt powerballadsolo av Lenny Kaye och därefter de två punkröjarna "Because the night" och "Gloria". Patti Smith är verkligen en punkpionjär, precis som hennes framlidne man Fred Sonic Smith och hans MC5 var.

När sedan "Rock n roll nigger" kom som sista extranummer återstod inget annat än att konstatera att den i vinter 66-årige artisten rockar hårdare än de flesta inte ens hälften så gamla band och artister.

Att jag sedan saknade "People have the power", "Amerigo" och Neil Young-covern "After the goldrush" gick lätt att bortse från efter en sådan avslutning.

Record Store Day 2013

Klart man besökte sin lokala skivhandlare på Pedda Record & Games. Det är inte illa att vi har en riktig skivaffär här i Karlskrona. Butiken är ett givet ställe att ta med vänner som hälsar på en här i staun till och man går aldrig därifrån tomhänt. Mina fynd för dagen hittar ni längst ned.

- Jag startade butiken i september 2010, jag tror det var helt rätt tid, säger Pedda, då hade intresset för vinyler kommit igång igen.

I butiken säljs både vinyl, tevespel och cd, och under skivhyllorna finns det en massa skivspelare, även de till försäljning.

- Om jag ska gissa står vinylen för 60%, retrotevespelen 30% och cdn för 10%. Och så blir det väl en skivspelare i veckan.

Minnen från Hultsfred del tre: Aprilskämtet

Hultsfredsfestivalen är död och nu minns eder bloggare den tid som en gång var. Läs gärna de tidigare minnena. 

För exakt tio år sedan drog dagensskiva.com ett roligt aprilskämt om Hultsfredsfestivalen. 

"Australiensiska rockhjältarna AC/DC kommer att avsluta årets Hultsfredsfestival med en smäll. Tidigare har Rockpartys Fredrik Blom hävdat att festivalen på sin höjd skulle ha råd med den ena av bandets patenterade kanoner, men efter backning från Svenskt Näringsliv kommer festivaldrömmen bli verklighet.
– Det känns som årets pangbokning, säger en exalterad Fredrik Blom"

Jag kan fortfarande le åt det här skämtet lite då och då. Och något AC/DC lovade man ju aldrig... Inte ens på första april. Idag lyssnar vi på Patti Smith, eller hur?

"But we are alive"

Patti Smith spelade två gånger på Roskildefestivalen 2010, först på minnesceremonin tio år efter tragedin 2000 och två dagar senare med en egen konsert. Vi kollade som snabbast på minnesceremonin och desto mer på lördagens konsert. Patti utstrålade sådan värme på scen, samtidigt som hon röjde som få. Jag snöade in rejält på "Rock n Roll Nigger" och "People have the power" efteråt.

Förra året släppte Banga, ett otroligt starkt album fyllt med idel hitlåtar. "Amerigo" och "After the gold rush" är två av mina mest spelade låtar senast halvåret.

Så kom nyheten om konserterna uppåt landet i sommar, datumen passade inte men jag hoppades på datum i Danmark. Så blev det oxå, och igår köpte jag biljett till konserten på Falconer Salen. Hoppas vi ses där.

Just nu turnerar Patti Smith i Japan. På konserterna samlar de in pengar till förmån för ett barnhem i Fukushima för barn vars föräldrar omkom efter kärnkraftsolyckan.

Patti Smith!

Snart ska jag plocka fram den där julklappsboken.

70000 scrobblade låtar

Joakim hade tjatat på mej i något år. "Du kommer älska det!". Michael och Jonas hade oxå nämnt det - och visst hade jag då och då kollat in vilka låtar de lyssnade på.

Så en fredagkväll i oktober 2010, en månad efter valet, klickade jag mej in på sajten med ett nytt intresse. Jag letade efter hur man registrerade ett konto.

Sedan dess har jag varit en entusiastisk scrobblare och Last.fm-användare.

För mej som varit storkonsument av musik sedan tidiga tonåren och dessutom gillar statistik var Last.fm verkligen något som passade. Vilket vännerna såklart redan insett.

Nu i förmiddags passerade jag 70000 scrobblingar, den lyckliga låten blev "Homestead" med The Houserockers. En låt jag upptäckte när jag läste Springsteenbiografin, han hjälpte den gamle vännen Joe Grushecky med hans bands comebackalbum i mitten av 1990-talet. Springsteen producerade, var med och skrev ett par låtar och spelade gitarr på turnén efteråt.

Bara några månader efter att jag började scrobbla flyttade jag till Karlskrona och började pendla till nya jobbet i Skåne. De många och långa resorna fick helt plötsligt en ny innebörd. Vad mycket musik man hinner lyssna på!

En gång i höstas insåg jag vad Last.fm blivit en ersättning för. Min skivsamling. Jag köper fortfarande en del vinyl, även om det går i perioder. CD-skivor har jag inte köpt på flera år (även ifall de naturligtvis står framme fortfarande). Istället för att bläddra runt bland och sortera mina skivor har jag idag min scrobblingsstatistik. Bisarrt? Ja, kanske. Men vatusan! Det är inte för inte som High Fidelity finns med i bloggens bild.

Föga överraskande ligger Bob Dylan, Ulf Lundell och Eldkvarn först i statistiken. De brukar turas om att ligga etta. Efter en period med väldigt flitigt Neil Young-lyssnande i höstas tog han sig upp rejält och ligger nu som trygg fyra. Men samtidigt, jag har inalles 2476 artister scrobblade. Det blir ett snitt på 28 låtar per artist. Är man storkonsument så är man. Vem orkar bara lyssna på samma akter hela tiden? De tre i toppen står bara för 12% av mina scrobblade låtar. Och som synes är jag inte mycket för att lyssna på samma låt gång på gång, de mest lyssnade låtarna är Patti Smiths "Rock n Roll Nigger" och Eldkvarns "Fulla för kärlekens skull" med 74 respektive 71 lyssningar.

En gång i tiden var det Ginza-, Birdnest- och Beat Butchers-beställningar som gällde. Idag Last.fm och Spotify. Vad blir det i morgon?

Årets låtar 2012

För några veckor sedan, inspirerad av de stora tidningarnas årsbästalistor, gjorde jag en lista över favoritlåtar som kommit i år. Visserligen aningen nonchalant att göra det redan 9 december, men kunde de på Svenskan och DN så kan väl jag?

Låtarna är inte nödvändigtvis de jag lyssnat på mest i år, men det är de bästa bland 2012 års låtar. Bara en låt per akt. Om listan är i ordning? Typ, men bara nästan. Inte på marginalen, men i stort sett.

Men vilken som faktiskt är den bästa låten i år kan variera från dag till dag. Det här är listan anno 9 december.

Några av låtarna är värda att kika lite extra på...

Neil Young & Crazy Horse - Walk like a giant
Ryktena började gå i den tidiga augustimånens sken. Om riktigt långa låtar på Neil Young & Crazy Horse turné, den första på många år. I mitten av augusti hittade jag en bootleg från en drygt veckogammal spelning och fick för första gången höra underverket. Nästan 25 minuter lång, med ett jävla gnisslande i slutet. Jag fascinerades och gillade den. Ännu bättre och betydligt kortare - bara 16 minuter - på skiva.

Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
TAW har aldrig varit rädd för att uppfattas som pretentiös, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Den här låten har så mycket i sig jag är så svag för. Årtalsreferenser, uppväxtskildring, geografiska platser etcetera. Jag föll pladask. Och vilken titel!

Bob Dylan - Tempest
Det var med viss oro jag slog på Dylans nya skiva. På nätforum och i recensioner hade talats om att rösten slutligen gett upp. Det var naturligtvis strunt. Med några få undantag tycker jag inte den är speciellt mycket värre än den varit på de andra skivorna senaste decenniet eller så. Tvärtom passar den spruckna bluesrosliga gammelrösten alldeles utmärkt för rövarhistorier som den här. Och visst är det en ödets ironi att även Bob Dylan till sist gjort en låt om Titanic?

Patti Smith - Amerigo
Låten börjar lugnt, några spridda ord och sen rullar det på. Låten känns klassisk redan första gången man hör den. Man vill skicka det där brevet. Fast ifall det skulle bli "Amerigo" eller covern på "After the gold rush" som kom med på listan var ett svårt beslut, men nog vinner en egen låt framför en egen cover? Patti Smith bevisade 2012 att hon fortfarande är i högsta grad relevant. Grattis på 66-årsdagen i efterskott förresten!

De nya skivorna med sådana som Mikael Wiehe, Moneybrother, Graveyard, Little Marbles, bob hund, Peter LeMarc och Blue for two har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på (eller alls) för att ha hittat favoritlåtar på än. Därför har jag enkelt och bekvämt kunnat dra gränsen vid tjugu låtar.

Vilka är era favoritlåtar från året som snart gått?

Julklappar

Anar ni, som jag, ett tema?