De tio bästa låtarna 2013

Så har det blivit dags att sammanfatta musikåret 2013. Eder bloggare börjar med låtarna och listar här de tio bästa låtarna. Som vanligt bara en låt per akt.  

• Lars Winnerbäck - Vem som helst blues

Pärlan från turnéerna 2011 och 2012 kom till sist ut på skiva och jag föll pladask. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar. Den skriver in sej i hans katalog bredvid sådana som "Söndermarken", "Vänner", "Solen i ögonen" och "Elegi". Jag hoppas och tror den blir en hörnsten i Winnerbäcks repertoar i många år framöver.

• Roger Karlsson - Alby 1981

Den gamle Tuk Tuk Rally-sångaren släppte i våras sitt bästa album hittills och det finns en rad låtar från Tecken & spår som skulle kunna platsa på en tio-i-topp-lista för 2013. Idag är det den här snyftaren som är bäst, i morgon kan det vara en annan låt.

• Håkan Hellström - När lyktorna tänds

Att Håkan Hellström till sist skulle skriva en Hisingshymn var kanske inte helt överraskande. Jag har haft svårt att ta till mej Det kommer aldrig va över för mig, men det gäller verkligen inte den här låten. Med avstamp i en gammal Sten-Åke Cederhök-låttitel besjunger Håkan Hellström landets fjärde största ö.  

• Ulf Lundell - Vi är inte arbetslösa

Klassisk Lundell i klassiskt Springsteenland. Upptempo, dubbla klaviaturer, en stark refräng, bra körer och så lite brölsax på det. Inget originellt eller nyskapande, men förbaskat bra.

• Kajsa Grytt - Kometer

"Kometer" pulserar, låten stutsar hit och dit (om uttrycket tillåts). En ostyrig och egensinnig Kajsa Grytt är tillbaks med den mästerlige Jari Happalainen i producentstolen. Resultatet är utmärkt.  

• Mattias Alkberg - Skända flaggan

Som jag lyssnade på den här låten när året var ungt, en av mina mest spelade låtar första kvartalet. Alkberg gör skön musik utifrån Carl-Johan De Geers gamla klassiska målning. En given nationaldagslåt.  

• Dan Viktor - Trollkarl

Med nya skivan Dan Viktor & Vägen Hem hittade jag till sist fram på riktigt till den artist som kanske gästat flest spelningar jag varit på genom åren. Skivan är fylld av bra enordstitlade låtar där "Trollkarl" är den främste.  

• Stefan Sundström - Huset av glas

Farstas Mick Jagger lät på nya skivan Under Radarn de jazzinfluenser som då och då skymtat fram på tidigare skivor blomma ut förfullt. I "Huset av glas" bygger han en snygg låt med rötterna i Norge, Aksel Sandemose och självaste Cornelis Vreeswijk. När jag recenserade skivan trodde jag "Odlandets glädje" skulle bli den låt som höll längst, efter att ha sett Sundström live några gånger insåg jag att "Huset av glas" stod i en egen klass bland de nya låtarna.

• Christina Kjellsson - Är det dags för dig att gå

"Är det dags för dig att gå" känns som en sådan låt som skulle kunna spelas på film när någon ser tillbaka på sitt liv eller ett förhållande. Jag gillar när man hittar sådana låtar.    

• Attentat - Sång till punkarna

Den kanske bästa och finaste låten om punkarna i Göteborg är - hör och häpna - ingen punklåt utan en lägereldsballad. Klyschorna haglar, men jag bara njuter och sjunger med.

Det var tio låtar det. Men förlåt, Franska Trion, Vånna Inget, Charta 77, Magnus Ekelund & Stålet och massa andra. Ni gjorde underbara låtar, och kanske hade de en annan dag kvalat in bland de tio bästa.

Och som om inte tio låtar vore nog har jag såklart satt samman en längre lista med mer än femti bra låtar som kom ut 2013. Fortfarande bara en låt per akt och jag har försökt undvika artister och gruppers nyinspelningar av redan utgivna låtar. Däremot finns en hel hög covers med. Ifall listan är "i ordning"? Tja, inte på marginalen kanske, men något åt det här hållet. 

2013 var ett strålande musikår.

Inåtvända låtar men uppsluppet mellansnack med Stefan Sundström

Eder bloggare såg Stefan Sundström på Stora Teatern igår.

Storans konsertsal är fantastisk vacker med de röda stolarna, balkongerna och det kristallkroneliknande taket. Här har jag bara varit på konsert en gång tidigare, så det kändes riktigt pampigt att vara på plats igår.

Uppvärmningsakten Robert Dahlqvist var en sällsam upplevelse, långt från Hellacopters gitarrist Strängen. Här var det en lätt introvert gubbe med efternamn som gömde sej bakom skägg, långt hår och sin akustiska gitarr. Men vad gjorde det när han levererade några nakna sololåtar från sin debut Solo och några avskalade Dundertågetlåtar med den äran? Efter en röjig duett mellan Robert Dahlqvist och Stefan Sundström i Dundertågetlåten "Stick å brinn" tog Sundström över pallen och kvällen.

Sundström inledde med "Snickeboa", som kontrasterade tydligt mot "Stick å brinn", kanske var inte övergången helt klockren. Men "Snickeboa" är en fantastisk låt, en Lars Winnerbäcks "Balladen om konsekvenser" för den här sidan millennieskiftet. För att göra vändningarna i den snart tio år gamla låten fullt ut begriplig lägger Sundström till att det var i under Göteborgskravallerna Pippi fick stryk av Kling och Klang här i stan. Tiden har gått, referenser blir daterade, och vi blir alla äldre.

Det var tredje gången jag såg den bredkäftade Färingsöbohemen i år och skillnaden var stor mot de tidigare konserterna. Konserterna i våras och i somras var ganska lika i upplägg, stil och låturval. Under Radarn dominerade och bandet var nästan detsamma. Här var låturvalet annorlunda och Sundström huserade ensam på scen. Det är verkligen skillnad på att se honom själv eller med band, när Sundström spelar själv blir låtarna ofta ganska inåtvända och allvarsamma medan det uppsluppna mellansnacket som vanligt kan flyta iväg lite hit och dit. Fast även ifall låtarna drog åt det inåtvända hållet fanns det som alltid plats för sedvanliga Sundströmska små och stora textändringar och improvisationer.

Stämningen var bra, stundtals nästan familjär, och det blev lite dialog med publiken om låtönskemål. Tydligen ska det ha stått "fri lek" i Sundströms setlista vid något tillfälle och då ombads vi ropa önskemål. Ett försök att spela "Sentimentalsjukhuset" fick dessvärre avbrytas, men vi fick många andra bra låtar. Vad jag sett av tidigare låturval på Resa med lätt bagage-turnén verkar det finns en stomme som är samma på varje konsert, men med gott om utrymme för att stoppa in önskemål och vad som passar bäst för kvällen. Fast jag saknade "Skogsnäs", som fanns med på turnépremiären i Bollnäs i slutet av oktober. Och varför har folk slutat ropa efter "Näktergal"?

Den här turnén är en sån turné jag tycker det är mest spännande när en artist eller grupp gör, det finns en någorlunda aktuell skiva som lockar publik och taggar artisten men skivan är redan turnerad på, vilket öppnar upp för spännande material från hela karriären. Dominerande igår var Ingenting har hänt från 2009 - en skiva som alltmer framträder som en av Sundströms bästa - men inte mer än fyra av de arton låtarna hämtades därifrån. De eftertänksamma och dystra låtarna från Ingenting har hänt passade den karga backdroppen från Nordnorge och den snällt lyssnande onsdagspubliken.

En höjdpunkt var helt oväntat "Har någon sett Sabina" som funkade alldeles utmärkt utan kör, blås och fullt ställ, det hade jag aldrig kunnat tro. Andra höjdpunkter var "En näve näring", "Nästan som reklam" och såklart de magiska låtarna från Ingenting har hänt.

Att 2013 skulle bli ett sådant Stefan Sundström-år kunde jag aldrig tro när året var ungt, men faktum är att jag nu sett Farstas Mick Jagger tre gånger i år, en gång per turné. Känslan från i somras av att ha återupptagit kontakten med en gammal bekant och trivas fantastiskt bra i dennes sällskap återkommer. Nu vill jag se Sundström snart igen!

1. Snickeboa
2. Glöm din dröm
3. Malena (NY)
4. Fan i båten
5. Faller alla, faller du
6. Resa med lätt bagage
7. En näve näring
8. Svängom
9. Onkel Alf
10. Fisk i en skål
11. Nästan som reklam
12. Har någon sett Sabina
13. Blonde
14. Alla ska i jorden
15. Vill du inte ha mig
16. Cover på Bernt Staf, vet inte vilken
17. Sabina gör en konst utav att gå
18. Vissna blommor

Stefan Sundström kommer till stan: "En nyrakad 5:2 ad man i sina bästa år".

Stefan i Hässleholm i våras

På onsdag kommer Stefan Sundström till Göteborg. Jag mailade iväg några frågor till honom om turnén, Norge och aktuella band.

Du har hunnit en bit in i turnén "Resa med lätt bagage", hur har turnén gått?
Jo jag är nöjd med mej själv, tycker att jag är väldigt fokuserad. Sköter mej, ser till att gå långa promenader. Är överhuvudtaget en go gubbe tycker jag. Sen har turnén på ett vis gått i hyckleriets tecken, i Norge hade vi väldigt tungt bagage.

Har arrangörerna gett dej vad du efterfrågade - gitarr, kalsonger och strumpor? 
Jo för det mesta fungerar det, gitarrerna har det haltat lite med. Så jag vet inte om jag vågar fortsätta utan egen gitarr. Som sagt, så lätt bagage som jag drömde om blev det inte.

Du har spelat rätt mycket i Norge, både nu i höst och tidigare i år. Och tidigare var du där i exil. Vad är det som lockar med Norge? Hur ser du på vad som hänt i Norge nu senast med FrP i regeringen? 
Norge är skönare än Sverige för det är bonnigare och inte lika förtyskat och amerikaniserat. Folk snackar fortfarande med varann, i alla fall i Nord-Norge. Det är ett friskare hav där. Mer fisk. Än så länge. Just FrP och andra små mörka moln som Lundin Oil och BP har tornat upp sej vid norska kusten som nåt slags onda stormfåglar, så just nu ser det lite mörkt ut.

Genom åren har du haft bra väderkorn vad gäller artister och band på "uppgång", jag tänker bland annat på Wimnerbäck och Skator, har du någon ny favorit att rekommendera? Vad har du lyssnat på när du rest runt i höst?
Jag har framförallt lyssnat på ett helt eminent band från Göteborg som heter Franska Trion. Dom tycker jag är världsbäst, både vad gäller text och musik. Dom har sväng, det är det viktigaste en grupp kan ha. Matti Olikainens texter är också så jävla bra, poesi rakt av.

Jag har faktiskt lyssnat mycket på Lou Reed också, för att han är död antagligen. Det var min första idol. den första platta jag köpte var Sally Can't Dance. Och sen, när jag upptäckte Berlin var jag helt såld. Jag var 13 år då.

Ett av stoppen i veckan är Göteborg, välkommen till stan! Vad kan vi vänta oss på onsdag?
En nyrakad 5:2 ad man i sina bästa år. Jag spelar mycket av mina mer stillsamma saker. Mycket naturlyrik och Novemberdepp. Dessutom Robert Dahlqvist som support, jag har saknat honom, nu är han tillbaks med ny skiva och nytt skägg.

Tack för svaren, Stefan! I veckan är det dags, Stefan Sundström och Robert Dahlqvist på Storan. 

Snart dags att resa med lätt bagage i Sundströms sällskap

Stefan Sundström är ute på en akustisk soloturne, han reser "med lätt bagage" och en akustisk gitarr på varje rider. Om några veckor kommer turnén till Göteborg och Stora Teatern. Jag ser mycket fram emot spelningen, trots att jag har sett honom två gånger tidigare i år, men det var som att återse en kär gammal bekant och hur mycket man saknat denne. En gång i tiden såg jag Sundström flitigt och i år har det äntligen blivit dags igen.

Inte minst när är jag nyfiken på "Huset av glas", låten som gjorde störst intryck på mej live i våras och somras. Hur låter den utan det småjazziga kompet? Eller kanske har Sundis kanske passat på att stöpa om setlistan fullständigt när han spelar på egen hand? 

Lagom till turnén släpptes den nya låten "Resa med lätt bagage" - visserligen inspelad med band - som tar vid där de existensiella och eftertänksamma funderingarna från Under radarn slutade. Vad väger själen och var tar den vägen? Jag plockar gärna med mej Sundströms humanism på resan genom vintern.

Vi ses på Stora Teatern.

Har någon sett Sabina?

På Spotify huserar den spännande användaren Hemtrevlige Herr Garbo - mer känd som Stefan Sundström. Det är intressant att följa Herr Garbos många spellistor, listan med egna höstlåtar kanske kan ge en hint om vad vi kan få höra på Stora Teatern om en månad? Vi får även se vilken musik det peppas med innan han ska gå på scen, vilken musik det varvas ned med efteråt och inte minst har han dragit ihop den definitiva Sabina-listan.

Ett blandband ur det förflutna

En varm och solig helg i september 1999 tog jag 300-bussen till Göteborg för att gå på fest. Till resan spelade jag in ett C60-band med nya och gamla favoriter. Jomenvisst gillade jag Rusningstrafik och Happy Hour Viser skarpt redan då. Men när jag tänker efter kommer nog alla låtarna utom "Europa" från skivor jag köpte 1999, så det var nog mest nya favoriter. 

A-sidan

1. Lars Winnerbäck - Ingen har lust
2. Lars Winnerbäck - Nån annan
3. Lars Winnerbäck - Höst på min planet
4. Lars Winnerbäck - Vår för hjärter dam
5. Lars Winnerbäck - Låg
6. Stefan Sundström - Vårsamba
7. Stefan Sundström - Livet är liksom en fest
8. Stefan Sundström - Mazurka på gravkanten
9. Stefan Sundström - Vals till Evert Tåb 

B-sidan

1. Stefan Sundström - Den döende yuppien 
2. Stefan Sundström - Latlåt från Farsta 
3. Billy Bragg - Thatcherites
4. Blomgren - Ran
5. Blomgren - Höst
6. Björn Afzelius - Europa 

 

Kul återseende med Skator & Stefan Sundström

Hela helgen har "Karlskrona Skärgårdsfest" gått av stapeln för första gången någonsin. Ingen av betalkonserterna på Stortorget har lockat eder bloggare, det gjorde däremot Skator och Stefan Sundström som spelade igår kväll på gratisfestivalen Live Green i Hoglands Park. Alltså samma konstellation som spelade på Hässleholms konserthus i våras.

Jag gillade Skator när jag såg henne senast och "(Inte) hem" blev en storfavorit efter att hon öppnat för Sundström - tack så mycket för att den spelades igår! Lina Högström är verkligen en spännande artist, med sina aviga och egensinniga låtar stryker hon inte direkt publiken medhårs. Men den som tar sig tid att lyssna hör en västerbottnisk melankoliker av hög klass.

Efter fem låtar med Skator gjorde Stefan Sundström och hans fyramannaband entré. Tretornstövlarna var utbytta mot foppatofflor, koftan mot en skjorta, Niko Röhlcke mot Gunnar Frick och konserten var dessvärre bara knappt timmen långt - Stefan Sundström bjöd på en sommarvariant av vad jag såg i våras.

Den "vispop" någon norsk tidning tydligen kallat bandets musik för passade den myssittande publiken i Hoglands Park utmärkt. Folk verkade väldigt tillfreds där de satt på filtar i gröngräset. Stefan Sundström lockade en betydligt större publik i Karlskrona 2013 än jag hade gissat på.

Låturvalet kändes till stor del igen från Hässleholmskonserten. Under radarn gavs stort utrymme, faktiskt var de fem första låtarna från nya skivan. En låt som "Huset av glas" framstår alltmer som en av skivans bästa, den är väldigt stark live komplett med tips om Sundström och Cornelis Vreeswijks favoritförfattare Aksel Sandemose. När jag första gångerna hörde "Huset av glas" på skivan stack den inte ut särskilt, men efter två liveframträdanden kan den liksom inte lämna mej.

"Hej hej hej Lou" tillägnades hemmasonen Caj Karlsson och lite här och var i konserten petade Sundström in referenser till Caj och Hasslö, till publikens förtjusning.

Mot slutet kom publikfriarna "Amors pilar" och "Babyland", den förstnämnda drog ner kvällens största applåder och den sistnämnda var kvällen helt klart bästa låt i mitt tycke. "Babyland" är en fantastisk låt och med Ola Nyström på gitarr blir den som allra bäst.

Trots att den redan från början korta konserten blev ännu kortare på grund av sen start så kom Sundström något överraskande ut och körde extranumret "Fisk i en skål", helt solo och något orepat. Den, "Avstånd till min käresta" och "Fläder" var de nya låtarna från vårturnén för egen del. "Fläder" kan jag inte ha hört live på många år. Det är en riktigt bra låt, den svenskspråkiga covern på "Good year for the roses", men fläderblom istället för rosor och Österlen som skådeplats för en livspusselkrisande rockartist.

Det är ett förbaskat trevligt initiativ att erbjuda Karlskronaborna ett knippe grattiskonserter under Karlskrona Skärgårdsfest med Stefan Sundström som främsta namn, men jag tycker arrangörerna gjorde ett märkligt val när dagens antagligen största artist på hela Live Green-festivalen fick korta sin spelning. Hade det inte varit mer rimligt att korta någon av de lokala akterna som spelade efter? De flesta som fyllt upp gräsmattan under Sundströms konsert försvann mycket riktigt efter "Fisk i en skål".

Efter att inte ha sett Sundström på några år känns det riktigt bra att ha sett honom två gånger i år. Litegrann som när man åter börjat umgås med en gammal kompis och inser att man saknat kompisen. Och Skator är som en spännande ny bekantskap. Det var kul att se er igen.

1. Avstånd till min käresta
2. Hej hej hej Lou
3. Fåglar
4. Vår i Dalarna
5. Huset av glas
6. Alla ska i jorden
7. Faller en faller alla
8. Under isen (ligger himlen)
9. Fläder
10. Amors pilar
11. Babyland
12. Fisk i en skål

Såsig Sundström på Liseberg

Valdemar Möller på Arvikafestivalen 2010

Jag frågade en av de mer flitiga kommentatorerna på bloggen, Valdemar Möller, om inte han hade lust att gästblogga om något och det hade han.

Vi börjar med en liten anekdot:

I väntan på att Stefan Sundströms konsert på Taubescenen på Liseberg ska börja sätter jag mig framför den stora scenen och kollar på Carl-Einar Häckner. Han är som vanligt ganska underhållande, men publiken är svårflörtad. Förutom en snubbe som har satt sig precis bakom mig. Han skrattar högljutt efter varje skämt och ropar: ”Bravo!” och ”Var har du ditt trolleripulver?” (när Carl-Einar uppmanar publiken att ropa det). Till slut måste jag vända mig om för att se vad det är för någon typ, och vem ser jag om inte Stefan Sundström!

Det hela blir ännu roligare när Sundström senare under konserten ägnar en hel del av mellansnacket åt att prata om hur mycket han gillar Carl-Einar Häckner och slänger in Carl-Einars namn här och där i låtarna. Det säger också en del om hur Stefan Sundström är. Liksom att den klassiska låten ”Good Year For The Roses” (inspelad av bland andra Elvis Costello) blir ”Ett bra år för fläder” i Sundströmsk tappning. Eller att han lyckas med konststycket att väva in delar av både ”Turistens klagan” och ”Brown Eyed Girl” i en av sina låtar.

Själva konserten är annars, tyvärr, en ganska såsig historia. Det är egentligen inget fel på låtarna eller Sundströms och bandets, som precis som vanligt består av delar av gamla Apache/Weeping Willows, framförande av desamma. Men det bränner liksom aldrig till. Kanske beror det på att många av låtarna de spelar kommer från de senaste skivorna och att många i publiken, liksom jag, inte har lyssnat så mycket på dem.

Jag har full respekt för artister som hellre vill spela nya låtar än sina mest uttjatade hits, men här tror jag ändå att konserten hade mått bra av lite mer publikfrieri. Man påminns också om att de flesta av Sundströms låtar är ganska melankoliska ballader som ofta har en tendens att glida in i varandra lite för mycket. Men mellansnacket är roligt (undrar om inte Stefan Sundström är en av landets bästa mellansnackare) och flera av låtarna, som hans tolkning av poeten Charlie Engstrands ”Sentimentalsjukhuset”, är riktigt fina.

Och som avslutning får vi i alla fall den klassiska ”Amors pilar”. Men det blir ändå något av ett antiklimax när han som extranummer väljer att spela den rätt tråkiga ”Hur Sabina gör en konst utav att gå”. ”Fel Sabina-låt” som min kompis Joakim uttrycker det, och jag kan bara hålla med.

Vila i frid Anders Burman

Svenskt musikliv blev en viktig själ mindre igår.

Och naturligtvis hur många fler skivor som helst...

Uppdatering 19:12: Det är ju fruktansvärt pinsamt hur jag kunde missa/glömma att den gode Burman producerat Perssons Packs två första skivor. Jag skäms.

Man blir glad av Stefan Sundström

Eder bloggare tog tåget till Hässleholms kulturhus efter jobbet igår för att se och höra Stefan Sundström med band spela "skogsjazz". 

Jag hade glömt hur kul det är se Stefan Sundström. Hur glad man blir över att se den egensinnige proggaren i sina tretornstövlar och Ebba Grön-tröja  som improviserar, brötar, dansar och hittar på vad som faller honom in. Man blir glad trots de ofta ganska dystra låtarna.

Från 1999 till mitten av 00-talet såg honom, solo eller tillsammans med andra artister, 1-2 gånger om året. Sedan dess har det bara blivit tre gånger, gårdagens konsert inräknad. Jag har saknat honom, märkte jag efter bara någon låt.

Igår var det fredagskväll, några i publiken hade tagit sej ett stort glas vin innan konserten och tyckte det var helt okej att prata under en låt som inte roade dem och glatt ropa ut när det var något som roade dem. Nu är ju den gamle trubaduren och socialarbetaren Sundström inte helt ovan vid sådant och hanterade det bra.  

Före Stefan Sundström spelade Lina Högström under namnet Skator. Och inåtvända norrländska visor var kanske inte riktigt var de i raden bakom mej hade hoppats på, själv vart jag mycket glad när hon körde "(Inte) hem" som jag lyssnat på under eftermiddagen. Missa inte den låten! Ett mycket bra val av för"band", där har ju Sundström ett gott väderkorn sedan tidigare.   

Sedan blev det "skogsjazz" med Sundström och hans band. Nya skivan dominerade förstås setlistan. När jag lyssnade på Under radarn de första gångerna kom jag att tänka på gamla låtar som "Under isen (ligger himlen)" och "Häst utan tyglar", en likhet även Sundström verkar tänkt på eftersom de fanns med i setlistan. Mot slutet av konserten blev det lite publikfriande nittitalshits med "Amors pilar" och "Babyland" i fantastiska versioner. "När tåget går" med endast Sundström och Lina Högström på fiol var mycket fin. Avslutande låt var den riktigt obskyra "Aprilflingor" från Renjägarens visor. 

Från bandet på Under radarn medverkade gitarristen Ola Nyström, kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Anders Hernestam. Dessa kompletterades av Niko Röhlcke på keyboards och pedal steel och på några låtar Lina Högström på fiol, eller som på sista låten trummor. Alltså fullt av gamla Sundströmbekantingar och sammanlagt halva Weeping Willows. Ola Nyström spelade gitarr med Sundström de tio första åren av dennes karriär, och det syntes att de var samspelta och gillade att spela ihop. När jag såg dem spela ihop märktes det hur mycket Ola Nyströms gitarrspel präglat de tidiga Sundström-skivorna. 

Med ett och annat politiskt brandtal, gummistövlar, låtar som avslutas med improviserade covers på Peps Persson och Staffan Hellstrand, lite småröriga mellansnack och jazzig progg på svenska är Stefan Sundström är långt från vad som kan anses hippt. Kanske är det därför han känns helt rätt?

Som vanligt antecknade jag setlistan.

1. Vår i Dalarna
2. Den ende
3. Häst utan tyglar
4. Fåglar
5. Hej hej hej Lou
6. Bye bye Trondheim
7. Faller en faller alla 
8. Blonde
9. Alla ska i jorden
10. Sentimentalsjukhuset (cover på Charlie Engstrand)
11. Huset av glas
12. Under isen (ligger himlen)
13. Onkel Alf
14. Amors pilar


15. När tåget går
16. Babyland


17. Hur Sabina gör en konst utav att gå
18. Aprilflingor 

Minnen från Hultsfred del ett: Konserter

Häromdagen dog Hultsfredsfestivalen och det är hög tid för lite Hultsfredsnostalgi.
Först ett par konserter.

Bland skurkar, helgon och vanligt folk, Hawaii 1999
Jag insåg inte riktigt där och då hur betydelsefull den halva konserten jag såg med artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle bli för mej. Först blev jag självaglad över att ha fått höra Johan Johansson sjunga KSMB-klassikern "Polsk zchlager" och gensvaret Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" fick från den stora publiken fick mej att inse att det nog var dags att kolla upp mer än "Balladen om konsekvenser" och "Låg" med den där Winnerbäck. Hemkommen vill jag minnas att jag lånade Johan Johanssons Flum från Fredrik och och beställde min första skiva med Stefan Sundström. Och han Kjell Höglund verkade ju intressant? Jag upptäckte en lång rad av mina blivande favoritartister där en varm lördagsförmiddag på min första Hultfredsfestival.

bob hund, Hawaii 2000
Från början skulle jag inte ens ha varit där. Jag hade tänkt gå till Teaterladan och se The Hives och The (International) Noice Conspiracy, men av okänd anledning (det kan ha varit en del sprit inblandat) så hamnade jag framför Hawaiiscenen strax efter midnatt på torsdagskvällen. Först är det nästan helt mörkt på scen, sen drar en instrumentallåt igång och ut kom Thomas Öberg och de andra. Bandet trollband mej och hela Hawaiipubliken. Marken skakade, gruset rök och jag förstod att bob hund var mer än en mediahype. Jag kände inte till en enda låt men älskade det jag hörde.

Ulf Stureson, E1 2000
Vem Ulf Stureson var och hur han lät visste jag väl egentligen inte riktigt, men han hade ju varit med i Traste Lindéns Kvintett och gästat Skurkarna på deras turné någon månad före Hultsfred 2000. Jag blev nyfiken och traskade ned till E1. Det visade sig vara singersongwriterpop. Tyvärr lockade inte Ulf mer än 15-20 personer om jag minns rätt, synd för de som missade honom eftersom det var riktigt bra. Mitt i konserten gick hela bandet utom Ulf och den andre gitarristen av scen, tillsammans körde de "Sommarbarn", och det var kärlek direkt. Vilken låt!

Marit Bergman, Pampas 2003
Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band. Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV. Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs. (Utdrag från när jag bloggade om Marit Bergman 121222).

Turbonegro, Pampas 2003
Det började redan i kön in till festivalområdet, spontan allsång till "I got erection" i den månghövdade kön. Vi var många som ville se Turbonegro, som gett ut sin första skiva på fem år och hittat fram till många nya fans sedan de återförenats för ett par spelningar sommaren innan. Ja, jag missade Hultsfredsspelningen 2002, någon gång borde man kanske göra en lista över alla festivalspelningar man missat eftersom man ännu inte upptäckt akten ifråga... Nåväl, jag tog igen det med råge 2003. Det var deathpunk och homodenim en timma framför Pampasscenen med "kejsaren av europeisk rocknroll" och hans mannar.

Vilka konserter minns du bäst från Hultsfred?

Vad du inte visste om Lorentz Tovatt

För några veckor sedan valde Grön Ungdom nya språkrör, Magda Rasmusson och Lorentz Tovatt. Vad du kanske inte visste är att Lorentz Tovatt har ett förflutet som studiomusiker?



I klass 5-6 på Mälardalens Waldorfskola gick bland annat en ung Lorentz Tovatt!

Flöjter är tydligen oerhört viktiga i Waldorfpedagogiken. Det är på Sundström spelar Allan, Stefan Sundströms skiva från 2002 med kärleksfulla covers på Allan Edwall, och på eposet "Den lilla bäcken" som flöjterna hörs. Låten hör till skivans bästa, som mångårig bäckromantiker är det lätt att falla för en låt om en liten bäck som rinner mot ett stort hav. Till detta kommer de vackra flöjterna.

Lorentz Tovatt första steg ut i offentligheten var förhållandevis anonyma, men viktiga. De ger ju en viss visrockcredd. Vad hade hänt om han fortsatt på studiomusikerbanan?

De åtta bästa häst-låtarna!

Har man en blogg ska man ju kommentera händelser i samtiden.

De Lyckliga Kompisarna - Riksbanken
DLKs cover på Cornelis Wreesvijk hör till det bästa som kom ut ur Birdnest cover-projekt 1994-1995. Hästhandlare Wallenberg som köper upp hästkadaver och kör dem till korvstoppningsfabriken passar ju in i dessa tider.

The Rolling Stones - Wild Horses
En av Stones bästa ballader, mer behöver egentligen inte sägas. De här hästarna kan aldrig bli mat.

Stefan Sundström - Häst utan tyglar
Småjazzig allvarsam berättelse som jag länge missat, innan jag i somras veckan efter Roskilde råkade snöa in på några tidigare rätt okända Sundström-låtar.

The Byrds - Chestnut Mare
När det är hästar precis överallt vill man förstås fånga dem!

Björn Afzelius - Don Quixote
Nu red visserligen inte Don Quixote på en häst, kanske hade den redan hunnit ätas upp? Men precis som Don Quioxote trodde han red på en häst så trodde såklart Fidel Castro detsamma på Cubas stränder.

Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat
Här har det ätits häst! Jag hade missat Hästpojken innan jag såg dem på Emmaboda för några år sedan, eller rättare sagt, jag hade hört dem men inte fattat grejen. När jag stod där på den regniga och leriga festivalen och hörde den Neil Young-klingande stämman sjunga ballader som den här och "Små korta stunder" fattade jag.

Reeperbahn - Marrakesh
Vi får anta att det är rediga arabiska fullblod Reeperbahn och tuaregerna rider i ökennatten. Kanske för att komma undan nån slaktare som vill kränga hästkött till europeer?

Ola Magnell - Min häst har blivit sjuk
Och sen blir den billig lasagne!

Men vänta lite nu, var tog Neil Young & Crazy Horse vägen? Kan man verkligen hoppa över dem i en sån här lista? Nej, det kan man såklart inte. Fast Spotify räcker inte till, så då får det bli ett extranummer. Scenen är er. Och kom ihåg, skräm inte hästen! Rädda djur smakar inte bra, eller?

Eftertänksamt från Norge med Stefan Sundström

För några år sedan gjorde Stefan Sundström vad Ulf Lundell så ofta pratat om - han emigrerade. Han stack till Nordnorge och mönstrade på en fiskebåt manövrerad av den musicerande skepparen Æ Erling Ramskjell.

Under Radarn är till största delen inspelad däroppe i Norge. Martin Hederos, som funnits med på rätt många Sundströmskivor vid det här laget, sätter mycket av ljudbilden med sina klaviaturer. Tillbaks i bandet är även de gamla Apachemedlemmarna Ola Nyström och Anders Hernestam. Skepparen Erling medverkar på skivan och en av låtarna är en cover på honom. Sebastian Aronsson har producerat sin tredje Sundströmskiva på raken.

Inledande "Hej Hej Lou" är en av de första låtarna som sätter sig, annars är det få låtar som sticker ut vid de första lyssningarna. Men framåt tredje, fjärde lyssningen börjar en del låtar märkas mer och mer.

På Under Radarn är det i mångt och mycket en annan Sundström än den bredkäftade burleska trubaduren från tidigt 90-tal och ännu mer skiljer det sig från Stonesrockandet som gett honom smeknamnet Farstas Mick Jagger.

De jazzliknande stråk som då och då funnits i Sundströms musik har här tillåtits blomma ut mer än någonsin. Tänk på låtar som "Häst utan tyglar" från Fabler från Bälingebro och "Under isen (ligger himlen)" från Babyland, flera av låtarna går i dess fotspår. Cornelis Vreeswijk blickar fram från sin grav. Och förresten, är det någon mer som först tyckte det lät som "Bye Bye, Tom Hanks" istället för "Bye Bye, Trondheim"?

"Vår i Dalarna" låter som något Allan Edwall skrivit och som arrangerats till coverskivan Sundström spelar Allan, låten mynnar ut i en fin kärleksförklaring till frun Karin Renberg.

Den gamla Idol-sågningen "Trägårn" är nyinspelad i en bra version, visst var den från början en outtake från Hjärtats melodi? Och sedan dök den upp något anonym på Fabler från Bälingebro.

"Odlandets glädje" är en riktig pärla, det kan säkert bli den låt som överlever längst från skivan. Nostalgiskt sorgsen i samma anda som "Skogsnäs" från Ingenting har hänt och samtidigt så ironisk över södermalmshipsters med klimatångest att man kan tro den gode Sundström överdoserat på någon klassiker av typ Killinggänget. Om hur avlatsbreven numer säljs på gårdsbutiken.

"100 spänn kilot för ägg kan man ta. Om man döpt en höna till Greta"

Stefan Sundström är tillbaks från sin exil med en eftertänksam skiva, det är lite politik, mycket natur och miljö och en kärleksförklaring till Norge och Karin Renberg.

En väl bevarad hemlighet

Hon är en väl bevarad hemlighet, vilket är synd för de som missat henne.

Samtidigt har nog många hört henne utan att veta om det, det är nämligen Karin Renberg som tillsammans med maken Stefan Sundström varit med och skrivit Rikard Wolffs "Vackra pojkar, vackra män".

Kanske har en och annan även hört henne köra på Johan Johanssons "Va?!" eller för den delen ett otal Sundström-skivor.

Men framförallt släppte Karin Renberg 1999 soloskivan Farväl tristess. Musikaliskt rör vi oss i välkänd mark där visa och rocknroll blandas tillsammans med läsvärda texter och en fantastisk röst. Tyvärr har det inte blivit något mer släpp efter det. Likt en annan Jakob Hellman, men utan framgången med enda skivan, har hon legat lågt med nya släpp. En googling ger emellertid en bild från ett framträdande på Mosebacke för några år sedan. Så helt tyst är det inte.

Farväl Tristess är hursomhaver väl värd att kolla upp!

I "Mest synd om mig" kombineras den underbara titeln, catchy refräng och en skön countryinfluerad melodi med en text där dessutom Leonard Cohen dyker upp. Vem kan klaga då?

Mer stökiga relationsdraman som "Bebopalula tills nästa gång" och "Skakad" konstrasterar mot de finstämda balladerna "Kärleken vi skickade" och "Värm honom ljus".

Den ljuva "Marguerite" finns inte med på skivan, men är kanske bäst av alla. Finns dessutom på Spotify, visserligen feltaggad, men man får inte vara så kräsen. För på Spotify finns tyvärr nästan inget med Karin Renberg, men väl på Myspace.

Och på Youtube.