torsdag 31 januari 2013

En väl bevarad hemlighet

Hon är en väl bevarad hemlighet, vilket är synd för de som missat henne.

Samtidigt har nog många hört henne utan att veta om det, det är nämligen Karin Renberg som tillsammans med maken Stefan Sundström varit med och skrivit Rikard Wolffs "Vackra pojkar, vackra män".

Kanske har en och annan även hört henne köra på Johan Johanssons "Va?!" eller för den delen ett otal Sundström-skivor.

Men framförallt släppte Karin Renberg 1999 soloskivan Farväl tristess. Musikaliskt rör vi oss i välkänd mark där visa och rocknroll blandas tillsammans med läsvärda texter och en fantastisk röst. Tyvärr har det inte blivit något mer släpp efter det. Likt en annan Jakob Hellman, men utan framgången med enda skivan, har hon legat lågt med nya släpp. En googling ger emellertid en bild från ett framträdande på Mosebacke för några år sedan. Så helt tyst är det inte.

Farväl Tristess är hursomhaver väl värd att kolla upp!

I "Mest synd om mig" kombineras den underbara titeln, catchy refräng och en skön countryinfluerad melodi med en text där dessutom Leonard Cohen dyker upp. Vem kan klaga då?

Mer stökiga relationsdraman som "Bebopalula tills nästa gång" och "Skakad" konstrasterar mot de finstämda balladerna "Kärleken vi skickade" och "Värm honom ljus".

Den ljuva "Marguerite" finns inte med på skivan, men är kanske bäst av alla. Finns dessutom på Spotify, visserligen feltaggad, men man får inte vara så kräsen. För på Spotify finns tyvärr nästan inget med Karin Renberg, men väl på Myspace.

Och på Youtube.

onsdag 30 januari 2013

Hur ska Håkan Hellström sjunga "Tro och tvivel" nu?

Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"

Daniel "Hurricane" Gilbert har tagit över micken på konserterna när låten nått den sista raden ovan. Håkan har stått nära honom. De har ibland kramat om varandra.

Men nu har Hurricane gått vidare och då uppstår förstås frågan. Hur ska Håkan sjunga "Tro och tvivel" nu?

Ska han låtsas som ingenting och själv sjunga raden? Det är väl så han gör på skivan. Ska han göra om texten? Eller ska han plocka bort en av sina bästa låtar från setlistan?

tisdag 29 januari 2013

"But we are alive"

Patti Smith spelade två gånger på Roskildefestivalen 2010, först på minnesceremonin tio år efter tragedin 2000 och två dagar senare med en egen konsert. Vi kollade som snabbast på minnesceremonin och desto mer på lördagens konsert. Patti utstrålade sådan värme på scen, samtidigt som hon röjde som få. Jag snöade in rejält på "Rock n Roll Nigger" och "People have the power" efteråt.

Förra året släppte Banga, ett otroligt starkt album fyllt med idel hitlåtar. "Amerigo" och "After the gold rush" är två av mina mest spelade låtar senast halvåret.

Så kom nyheten om konserterna uppåt landet i sommar, datumen passade inte men jag hoppades på datum i Danmark. Så blev det oxå, och igår köpte jag biljett till konserten på Falconer Salen. Hoppas vi ses där.

Just nu turnerar Patti Smith i Japan. På konserterna samlar de in pengar till förmån för ett barnhem i Fukushima för barn vars föräldrar omkom efter kärnkraftsolyckan.

Patti Smith!

Snart ska jag plocka fram den där julklappsboken.

Haha!

Snodd från almighty Arga Bibliotekstanten.

söndag 27 januari 2013

Och nu lite söndagsskryt

Jag gillar när det går att svara på musikfrågor i På Spåret innan låten börjat spelas.

Hur var frågorna nu igen?
Vilket band fick en stor hit med låten och vem, bördig från Minnesota, skrev låten från början?

70000 scrobblade låtar

Joakim hade tjatat på mej i något år. "Du kommer älska det!". Michael och Jonas hade oxå nämnt det - och visst hade jag då och då kollat in vilka låtar de lyssnade på.

Så en fredagkväll i oktober 2010, en månad efter valet, klickade jag mej in på sajten med ett nytt intresse. Jag letade efter hur man registrerade ett konto.

Sedan dess har jag varit en entusiastisk scrobblare och Last.fm-användare.

För mej som varit storkonsument av musik sedan tidiga tonåren och dessutom gillar statistik var Last.fm verkligen något som passade. Vilket vännerna såklart redan insett.

Nu i förmiddags passerade jag 70000 scrobblingar, den lyckliga låten blev "Homestead" med The Houserockers. En låt jag upptäckte när jag läste Springsteenbiografin, han hjälpte den gamle vännen Joe Grushecky med hans bands comebackalbum i mitten av 1990-talet. Springsteen producerade, var med och skrev ett par låtar och spelade gitarr på turnén efteråt.

Bara några månader efter att jag började scrobbla flyttade jag till Karlskrona och började pendla till nya jobbet i Skåne. De många och långa resorna fick helt plötsligt en ny innebörd. Vad mycket musik man hinner lyssna på!

En gång i höstas insåg jag vad Last.fm blivit en ersättning för. Min skivsamling. Jag köper fortfarande en del vinyl, även om det går i perioder. CD-skivor har jag inte köpt på flera år (även ifall de naturligtvis står framme fortfarande). Istället för att bläddra runt bland och sortera mina skivor har jag idag min scrobblingsstatistik. Bisarrt? Ja, kanske. Men vatusan! Det är inte för inte som High Fidelity finns med i bloggens bild.

Föga överraskande ligger Bob Dylan, Ulf Lundell och Eldkvarn först i statistiken. De brukar turas om att ligga etta. Efter en period med väldigt flitigt Neil Young-lyssnande i höstas tog han sig upp rejält och ligger nu som trygg fyra. Men samtidigt, jag har inalles 2476 artister scrobblade. Det blir ett snitt på 28 låtar per artist. Är man storkonsument så är man. Vem orkar bara lyssna på samma akter hela tiden? De tre i toppen står bara för 12% av mina scrobblade låtar. Och som synes är jag inte mycket för att lyssna på samma låt gång på gång, de mest lyssnade låtarna är Patti Smiths "Rock n Roll Nigger" och Eldkvarns "Fulla för kärlekens skull" med 74 respektive 71 lyssningar.

En gång i tiden var det Ginza-, Birdnest- och Beat Butchers-beställningar som gällde. Idag Last.fm och Spotify. Vad blir det i morgon?

fredag 25 januari 2013

"Fulla för kärlekens skull" höll på att slarvas bort

Med tanke på alla de superlativ som strösslats över "Fulla för kärlekens skull" och vilken hörnpelare den varit på Eldkvarns konserter i snart sex år är det lite svårt att tro att den inte ens var tänkt som singellåt från Svart blogg. Bandet och en del andra ville istället släppa "En ledig man" som singel. Frågan är intressant, hade Eldkvarn gjort comeback utan "Fulla för kärlekens skull"?

I Plura Jonssons bok spänner historien om singelvåndorna över flera sidor.

Under inspelningarna av Svart blogg gjorde bandet några spelningar på Hotell Nouveau i Helsingborg och då hade några av låtarna från skivan premiär. När de spelade "Fulla för kärlekens skull" hände något med publiken. Folk började sjunga med fastän de aldrig hört låten förut, det jublades och hurrades, "spela den där Fulla en gång till".

Plura skrev i sin svarta blogg och sedermera i Resa genom ensamheten att han aldrig varit med om ett sådant mottagande av en ny låt. Låten var ju inte tänkt som singellåt, därtill var den alldeles för lång. Eldkvarn själva hade inte sett låtens enorma potential. På vägen hem började bandet ändå fundera på om det ändå inte kunde vara aktuellt att släppa låten som singel. De ringde EMI.

Kjell Andersson återkom med förslag på att göra en kortare version av låten. Efter mycket om och men gjorde bandet en sådan. Plura skriver om hur det nu fanns två förslag till singellåt, "Fulla för kärlekens skull" och "En ledig man".

Bandet lutade fortfarande åt "En ledig man", medan EMI ville ha "Fulla för kärlekens skull". Bland bandets "nära och kära" föredrog alla över tretti den sistnämnda och alla under tretti den förstnämnda.

Till slut fick EMI och de över tretti sin vilja igenom.

Men visst är det intressant? De höll på att slarva bort sin största hit på flera decennier.

Nu är visserligen rockhistorien fylld med exempel på låtar som först slarvats bort, men sedan fått sin rättmätiga plats. Ulf Lundell placerade "Hon gör mej galen" som singelbaksida och Bob Dylan ville inte plocka med "Blind Willie McTell" på Infidels, den dök upp först åtta år senare på Bootleg series vol 1.

Hade "Fulla för kärlekens skull" blivit en hit även utan att ha släppts som singel? Hade Eldkvarn fått sin comeback?

Näsvis läsare reagerar

Musikrecensenter lever inte alltid i samma verklighet som sina läsare. Dropkick Murphys spelade inför ett fullsatt Trägårn i Götet igår.

"Att Trädgår'n är fyllt till bristningsgränsen trots att det är dagen före löning understryker bandets popularitet". (GP)

Biljetterna släpptes i oktober, GP.

Det är inte som att man brukar kunna knalla ner och köpa biljetter till en större konsert i dörren.

För den med skral januarikassa men med den framförhållning som oftast krävs kostade gårdagens konsert inte mer än garderoben.

Och för recensenten från GP kostade det möjligen någon öl, ifall nu inte ölbiljetter ingick i presspasset :)

onsdag 23 januari 2013

POST!

Hur länge de funnits där vet jag inte. Men idag uppmärksammade Joakim att POST finns på Spotify!

Jag har varit svag för deras depraverade schlagergarage ända sedan jag köpte albumet Allt är bra nu på Crazy Records i Linköping sommaren 2005. Michael hade rekommenderat dem och jag tänkte att varför inte. Skivan kostade bara en femtilapp. "Så många andra människor" ersatte "Konfettiregn" som favoritlåt och jag hade ett nytt favoritband. Dagen före nyårsafton såg vi dem live på Henriksberg och något åt senare på Storan.

2011 släppte POST nya skivan En variant av himlen - och det är den som nu finns på Spotify. Men redan hösten 2005 kom underbara "portademos" på några av låtarna. De försvann dessvärre i ett datorhaveri men om någon har dem så kan jag bjuda på både en och tre öl för att få filerna.

Tills vidare njuter vi på Spotify.

Och visst börjar det bli dags att spela live igen?

tisdag 22 januari 2013

Way Out Vardå?

Jag har alltid varit kluven till Way Out West-festivalen.

Dels är jag ju präglad av alla åren på "campingfestivaler", jag blir helt enkelt reflexmässigt skeptisk till en festival som ligger mitt i en storstad och har mer drag av en vanlig utekväll än en mer traditionell festival.

Var tar gemenskapen och allt kul som händer på andra ställen än festivalområdet vägen? Var finns alla vansinniga människor man kan träffa? Vad händer med stämningen när några dagars campingliv inte finns där och sorterar agnarna från vetet?

Samtidigt är det naturligtvis en rätt fånig och omogen hållning.

Man får väl se saker för vad de är.

Way Out West är en slags festival. Roskildefestivalen en annan slags festival.

Det andra som gjort mej kluven till Way Out West är att vi inte delar musiksmak. Way Out West älskar inte gubbar med efternamn, punk, progg och en del metal lika mycket som jag gör. Men att man inte riktigt delar musiksmak är inte mycket att göra åt...

Likväl har Way Out West lockat mej både 2008 och 2012. 2010 och 2011 hade jag säkert gått någon kväll, om jag bott närmare och det hunnits med. Till 2012 hade jag köpt biljett för att se Billy Bragg och Wilco, gladde mej även åt Kraftwerk. Men min kluvenhet inför hela Way Out West-konceptet kvarstod likväl.

Så kom den köttfria festivalen. Way Out West gjorde som Roskilde. De tog en standpunkt. Festivaler är rätt koldioxidstinna historier, band ska flygas in, det går åt mycket el och folk kastar massa skräp. Way Out West såg till att med besked minska matens och därmed hela festivalens klimatpåverkan. Det ska de ha all heder för. Helt plötsligt kändes politiska akter som Billy Bragg och Refused mer passande än de gjort tidigare.

Egentligen är ju Way Out West koncept hur smart som helst. De bokar en hög hippa, spännande och trendiga mindre akter, någon stor ny publikdragare och en hoper stora gamla akter. Sen lägger man det hele mitt i en stor stad. I Göteborg lockar man både musikintresserade nördar, Avenyn-människor och medelålders musikälskare som inte orkar åka långt.

Hur bra som helst, egentligen. Varför klaga?

Men det finns fortfarande gott om förbättringspotential. Trängseln kring de två stora scenerna är hemsk, framförallt sent om kvällen när det är mörkt och headlinenamnen spelar. Jag är tveksam till att betala mycket för en biljett när det är kört att komma in på klubbspelningarna ifall man samtidigt vill se sena spelningar i Slottsskogen. Jag förstår inte hur en festival som inte ens har ett traditionellt festivalprogram utan kör med en app samtidigt kan släppa in matförsäljare som bara tar kontanter (och det inte går att ta ut pengar på området).

Men detta går att leva med.

Under våren kommer jag med betydligt större intresse än tidigare följa med i Way Out West bandsläpp. Kanske bokar jag en tredagarsbiljett, kanske blir det endagars. Jag har i vilket fall som helst mycket svårt att se att jag inte kommer vara där åtminstone någon dag.

måndag 21 januari 2013

Första gången sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”

Idag gästar min gode vän kulturskribenten Michael Porali, Göteborg.

Jag har mer än en gång under Minnenas Motells korta existens blivit ombedd att göra ett gästinlägg, senast i fredags faktiskt, då Johan (troligtvis mest på skämt, men ändå) bad mig skriva ett inlägg där jag dissade hans musiksmak. Jag tänker dock inte göra detta, utan i skrivande stund klockan åtta en måndagsmorgon istället ohämmat hylla den låt jag vaknade med snurrandes på repeat i huvudet. Den gillar ju till och med upphovsmannen.

Jag minns faktiskt första gången jag hörde den. Störig, kaxig, jobbig på precis rätt sätt och beskriven av Jerry Boman (Musik Enligt Jerry) som ”twitter-pop”, en beskrivning jag fortfarande inte riktigt förstår vad den innebär. Samtidigt lyckades den trots sin uppenbara ovilja att stryka medhårs på orimligt kort tid och på ett för mig egentligen ganska obegripligt sätt ta sig in i den stora massans hjärtan, och på samma sätt som den har varit en regelrätt ”sommarplåga” med allt vad det innebär, var den också mitt självklara val till vårens Spotifylista ”Frivilliga sommarplågor 2012”.

Jag har hört tioåriga tjejer på min gård spela låten i skramliga mobilhögtalare som soundtrack till sina första trevande försök att hantera sina storasyskons skateboard, samtidigt som den här bloggens något svårcharmade innehavare i trettioårsåldern uttryckt sin besvikelse över att mainstreampubliken inte kunnat lämna den ifred ”för den gillar ju JAG”.

Kvinnan som inte bara en utan två gånger under 2012 lyckats vända upp och ner på hela min existens, först när hon kom och ännu mer när hon försvann, har spelat in en akustisk cover på den (som jag i rent självförsvar, hur nyfiken jag än är, aldrig någonsin kommer att våga lyssna på), och båda mina föräldrar (vid femtioåtta års ålder) har mer än en gång uttryckt sitt gillande inte bara av låten utan av hela albumet den finns med på.

Jag kan inte riktigt påminna mig om att något såhär egentligen relativt svårlyssnat har blivit allmängiltigt av såhär enorma proportioner sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, och att den förblev helt ouppmärksammad under Sveriges Radios interna ryggdunkarfest i helgen känns precis lika självklart som att jag under Malmö Hardcorefestival i oktober till och med såg en nitpunkare vars hela skinnjackas ryggtavla pryddes av låtens titel.

Inte heller att jag, som för tillfället har min största black metal-period sedan i högstadiet, fortfarande återvänder till skivan (alltså den fysiska vinylskivan jag köpte direkt på releasedatumet i höstas, nummer 415 av 499 numrerade exemplar) flera gånger i veckan slår mig som det minsta orimligt. Snarare ser jag det som ganska uppenbart att detta, just på grund av alla ovan nämnda faktorer, ända sedan i våras varit, för tillfället är, och troligtvis för en lång lång tid (för att citera någon som logiskt sett inte heller borde vara så pass folkkär) framåt kommer att fortsätta vara världens bästa låt. På flera sätt.

Och ni som fortfarande inte gissat vad jag härjar om klickar lämpligen HÄR.

"Our lives we're like some old western movie"

Blir inte du sugen på att börja bära boots, dricka bourbon och köra en alldeles för stor bil?

Tänkte väl det.

söndag 20 januari 2013

Par i gubbpunk: Strindbergs och Nobelkommittén

Eder bloggare var på Debaser i Malmö i fredags.

Strindbergs är fascinerande. Nästan var och varannan jag pratat med som var i 15-20-årsåldern där i början av 1980-talet och lyssnade på typ punkrock tycks såväl ha gillat dem som ha sett dem live någonstans.

Men yngre än så har sällan ens hört talas om dem, och har man gjort det är det på sin höjd för att det var ett av de där banden "han i KSMB" var med i efteråt. Strindbergs fanns 1982-1985 och under några intensiva år gjorde de hundratals spelningar och släppte tre LP-skivor. På Spotify finns samlingsskivan Släktklenoder 82-84.

Före Strindbergs spelade Nobelkommittén. Det var första gången jag såg gubbpunkbandet live och här finns en oupptäckt skatt för min del. Visserligen har Michael både talat om och spelat dem för mej en del, men här finns mycket kvar att upptäcka. Gillade särskilt "Inget liv, inget hopp".

Genom åren har Strindbergs då och då gjort återföreningsspelningar, oftast i Stockholm, med olika trummisar. Nu 2012-2013 har de med anledning av Strindbergsåret spelat några gånger även utanför Stockholm. Med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Jag såg dem även Sticky Fingers i Göteborg härommånaden.

Johan Johansson kallade Malmö "hemmaplan" för Strindbergs och Janne Borgh talade om hur kul det var att uppträda hemma i Malmö igen. Publiken var betydligt större än i Göteborg och publikstödet sporrade bandet som lät ännu bättre och spelade lite längre än när jag såg dem på Sticky Fingers.

Förra gången ropade jag efter "Muppar" och nu fanns den med på setlistan. Ny var även "Söner & döttrar". "Din gyllene regel" och "Vakna dårar" hade fått lämna. Jag hade gärna hört "Trollbunden", "Salut!" och "Jag säger / Du säger".

Strindbergs sitter på ett otroligt bra låtmaterial väl värt att upptäckas av fler. Tänk om de kommit tio år senare med sina sextitalspopinfluenser och punkenergi och sjungit på engelska. Hade de blivit ett hypat indieband? Möjligt.

Det är kul att få se den omtalade Johansson-Borgh-kemin på scen. För att vara en trio låter bandet förvånansvärt mycket! Om inte uttrycker "powertrio" är så slitet hade det kunnat användas.

Man kan fråga sig hur spännande det egentligen är med återföreningar? Men jag tycker Strindbergs gjort allt rätt. Inga nya låtar, ingen ny karriär, bara spela gamla favoritlåtar tillsammans för både en nostalgisk medelålders publik och för oss som var för unga. Och viktigast av allt, de låter fortfarande bra!

Jag tror det kommer fler chanser att se Strindbergs - inte minst eftersom de verkar ha fantastiskt kul på scen.

Till sist setlistan.

  1. Ingenting
  2. 100 sekunder
  3. Tuktelsen börjar
  4. Ensam i ett vimmel
  5. Italien
  6. Söner & döttrar
  7. Bombpartyt
  8. Mannen som uppfann sig själv
  9. När den sista stormen drar förbi
  10. Kvasibarn
  11. Muppar
  12. Razor Waltz
  13. Snabbare än tiden
  14. Friheten & jag
  15. Bollar
  16. Halloween (stod ej på setlistan, där stod Armageddon, men den spelade de inte)
  17. Another girl, another planet

fredag 18 januari 2013

Sommaren med Robyn

Egentligen borde jag inte ha blivit så förvånad.

"Konichiwa bitches" och "Be mine!" hade jag ju gillat i flera år och Fläskkvartetten-samarbetet "This One's For You" var ju hur bra som helst.

Men faktiskt hade vi inte ens tänkt se henne där på Roskildefestivalen 2010, men som tur är blir inte saker alltid som man tänkt sej.

När vi kom till Arena-tältet kring midnatt var det knökfullt och vi fick stå utanför. Vilka som spelade på Orange Scen den kvällen minns jag inte, Robyn lockade hursomhaver mer än 20 000 pers. Vi hade inte hunnit mer än komma dit innan hon drog igång.

Och som hon drog igång! Rytmerna, energin, ljuset, publiken. Det gick inte att stå still. Jag blev stort fan av Robyn på bara någon låt. Om electropop och elektronisk dansmusik vet jag inte mycket, kanske var det därför det var en så stor upplevelse?

Bara två veckor senare såg jag henne igen på Arvikafestivalen. Hela festivalen var Robyn-fans kändes det som, från de mest oväntade håll hördes beröm över henne.

I någon månads tid lyssnade jag på Body Talk Pt. 1 så fort jag kom åt. Inte minst i mp3-spelaren. En och annan som såg mej komma gående längs Borås gator tyckte nog jag rörde mej lite konstigt. "Dancing on my own", "Cry when you get older" och "Dancehall Queen" kan ha den effekten.

När Body Talk Pt. 2 kom ut framåt hösten hade mitt intresse svalnat. Min Robyn-skiva är Body Talk Pt. 1 och det räcker så.

Vi fick en fin sommar tillsammans, jag och Robyn.

I Malmö ikväll!

torsdag 17 januari 2013

Stödköp Sörlings Svinstia dubbel-LPn

Förra veckan skrev jag om Mikael Sörlings projekt med en dubbel-LP med punkband hans recenserade i Close Up Magazine förr om åren.

Nu söker Sörling folk som vill stödköpa skivan. Och det är klart man vill! Vill du?

Skivan beräknas vara ute till slutet av sommaren. För att finansiera den är utgåvan krävs att minst 100 personer stödköper samlingen redan nu för 200 kronor.

Dessutom hamnar man i tacklistan och får en exklusiv 7"-singel!

"Bruce" av Peter Ames Carlin

Den första regelrätta bokrecensionen på Minnenas Motell och fler lär det bli. Jag har läst den nyutkomna Bruce Springsteen-biografin.

Våren 1969, Asbury Park, New Jersey. På trummisen Vini Lopez initiativ bildas ett band med honom själv, gitarristen Bruce Springsteen, organisten Danny Federici och basisten Vinnie Roslin. Detta band tar sig med tiden namnet Steel Mill. Roslin byttes efter ett år ut mot Steven van Zandt. Ingen visste det då, men vägen mot E Street Bands födelse och Bruce Springsteens framgångar anträddes där 1969.
Nyfiken på hur Steel Mill lät? Det finns en bra livebootleg från 1970 på The Pirate Bay, kan rekommenderas!

Bruce är en ambitiös 500-sidorsberättelse. Den låg gissningsvis under många granar i julas. Biografin är inte auktoriserad såtillvida att Bruce Springsteen eller någon i hans krets kunnat styra över innehållet, däremot har Springsteen själv och nästan alla som är eller varit i hans närhet ställt upp och pratat - i många fall gett djupintervjuer - med författaren. På bildsidorna finns en del bilder från familjealbumen.

Boken är sprängfylld med referenser till såväl färska intervjuer som gamla tidningsartiklar och inslag i etermedier. Upplägget är det vanliga, några korta betydelsefulla scener allra först och sedan strikt kronologiskt.

Jag har läst den svenska översättningen, eftersom mitt självförtroende inte räcker till för att läsa femhundrasidorsböcker på engelska från pärm till pärm. Det är egentligen lite märkligt, eftersom jag är rätt van vid kurslitteratur, webbsidor och politiska handlingar på engelska. Men, det kanske kommer?

Efter ett inledande kapitel om Springsteens barndom och uppväxt är vi framme på hans sena tonår och början på den epok som behandlas mest utförligt i boken. Decenniet som inleds där han startar sina första band och som avslutas med att tvisten med första managern Mike Appel till sist når sin lösning får vi följa på mer än tvåhundra sidor.

Det är inte utan att det ibland är svårt att följa med i alla härvor av band, musiker, arrangörer, städer i New Jersey, turerna när Springsteen till sist får skivkontrakt hos Columbia, de första hundåren på storbolag innan genombrottet med Born to run och till sist den uppslitande tvisten. Mer än en gång under läsningen känner jag att mina förkunskaper är lite för dåliga, men å andra sidan, tänk vad jag har kvar att upptäcka när jag gör några extensiva omläsningar.

Även Springsteens andra decennium som musiker ges generöst utrymme, ungefär hundra sidor ges åt decenniet som följde, där Darkness on the edge of town, The River, Nebraska och Born in the U.S.A kom ut. Dessutom spelades det in material nog för ett helt knippe skivor till, en del av det materialet har släppts på senare år.
Boken är lite framtung, med tanke på att de mer än tjugufem år som gått sedan Born in the U.S.A-turnén avslutades behandlas tämligen översiktligt. Å andra sidan kommer man ju inte ifrån att Springsteen hade sin mest kreativa och konstnärligt kvalitativa period fram till mitten av 1980-talet. Men missförstå mej rätt, det är inte svårt att sätta samman en playlist med ett dussin låtar av högsta klass från mitten av 1990-talet och framåt.

Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem. Inte ens Neil Young & Crazy Horse, då han har gjort lika mycket högkvalitativt material utan Crazy Horse som han gjort med dem. Den egensinnige Neil Young är i högsta grad en soloartist, något Springsteen allt mindre framträder som under läsningen av boken. Upplösningen av E Street Band, den misslyckade korta sejouren tillsammans i mitten av 1990-talet och återföreningen 1999 behandlas och bandmedlemmarna är förvånandsvärt frispråkiga.

Själv såg jag Bruce Springsteen första gången i juni 2009. Då hade jag försökt få tag på biljetter till sommaren innan men utan framgång. Alltså har jag inte sett "hela" E Street Band eftersom Danny Federici hade hunnit gå bort. Big Man blåste fortfarande sina saxsolon, men mest stod eller satt Clarence Clemons på sin del av scenen. Vi såg en gammal och sjuk man.

Egentligen var jag rätt dåligt inlyssnad den där kalla junikvällen. Jag hade egentligen bara koll på Darkness on the edge of town och Nebraska i sin helhet - dessa hade jag å andra sidan lyssnat på i många år. Hitsen från Born to run och Born in the USA och kanske halva The River hade jag lyssnat en hel del på oxå. Jag hade skrapat lite på ytan på 2000-talssläppen. Försökt lyssna in mej på den aktuella Working on a dream. Men sådana som "Lost in the Flood", "Tenth avenue freeze out", "Youngstown" och "Downbound train" var nyheter för mej där jag stod i publikhavet. Alla fyra var emellertid utsökt framförda och blev snabbt stora favoriter.
 Veckan efter konserten började en mer målmedveten genomgång av Springsteens diskografi, den pågick till och från i säkert ett och ett halvt år.

Om relationen mellan Springsteen och de andra i E-Street Band är ett genomgående tema är Springsteens mörker, grubblerier och depressioner ett annat. Vi får följa en trasig familj. Från hans fasters död som litet barn i en trafikolycka sent 1920-tal via faderns tysta nätter vid köksbordet rökandes och med ölburk efter ölburk framför sig, till Bruce egna demoner. Egentligen har ju det här funnits i Springsteens produktion i många år. Lyssna bara på "Factory", "My fathers house", "Used cars" och "The River". Den sistnämnda handlar förresten om en av hans systrar.

De senaste tio åren har han ätit antidepressiva och det ger onekligen ett annat perspektiv på den glade gamäng som spelar muskelrock inför tiotusentals skrikande fans.

Bruce lockar till lyssning av gamla och nya favoriter, inte minst är det väl dags att börja tränga ned i guldgruvorna Tracks och The Promise.

Vi ses på Parken i København.


onsdag 16 januari 2013

Lundell turnerar i sommar

Är en sommarturné med Ulf Lundell intressant 2013?

Otvivelaktigt!

Höstturnén var utsåld och med en ny skiva i bagaget var ju en sommarturné så gott som självskriven.

Plattan Rent förbannat är naturligtvis alldeles för lång och ojämn. Men singeln "Är vi lyckliga nu?" är klassisk Lundell i högform. Titellåten gjorde sig bra live, så även den ofta dissade "Sjörövar-Jennys sång". Några av skivans ballader imponerar. "Schabbelbabbel" funkar när man är just förbannad och kul med Eldkvarn-covern "Fula pojkar".

Två gånger såg jag Lundell i höstas, på Konserthuset i Göteborg och Konserthusteatern i Karlskrona. Det var en artist i mycket god form, några års paus hade gjort honom gott. Tröttsamma tungfotade låtar hade fått lämna setlistan, in trädde sådana som "Evangeline", "Aldrig så ensam" och "Bente". Avslutande upptempokavalkaden var tämligen väl utvald. Konserterna började i moll men slutade i glädjestrålande dur.

Vi ses i sommar.

tisdag 15 januari 2013

"Another busy year for Bob Dylan."

Olof Björners "Bob Dylan Chronologies" för 2012 - My Bell Still Rings - har kommit.

Obligatorisk läsning för den som är lite väl Dylannördig - till exempel en sån som mej själv. Olof Björners årliga kronologier bjuder på en genomgång av bland annat viktiga Dylan-relaterade händelser, relevanta skivsläpp (för 2012 år naturligtvis nya egna skivan Tempest) och årets turnerande.

Den inledande meningen sammanfattar kort och kärnfullt året Dylan fyllde 71.

"Another busy year for Bob Dylan."

måndag 14 januari 2013

Mina mest lyssnade skivor...

... enligt Last.fm.

* Bruce Springsteen & The E Street Band – The River
* The Doors – The Doors
* Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
* Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
* Johan Johansson – Flum

Fem mycket bra skivor, men kanske bör det tas med viss försiktighet. Dels har jag inte ens scrobblat i två och ett halvt år, dels slarvas det ibland med vilket album man faktiskt lyssnar på på Spotify och egentligen albumlyssnar jag ju rätt sällan nuförtiden.

Hursomhaver är skivorna riktigt bra och alla utom Traveling Wilburys finns på Spotify för den nyfikne.

söndag 13 januari 2013

Neil Youngs ande över First Aid Kit och Wilco

Neil Youngs ande svävade över fredagen på sommarens Way Out West-festival.

Först spelade First Aid Kit på stora scenen för en jättepublik på eftermiddagen. Någon timma senare spelade Wilco för en betydligt mindre publik på den nästan lika stora scenen mittemot.

Med First Aid Kit fick vi höra drag av Harvest och Harvest Moon och med Wilco fick vi snarare höra Zuma och Ragged glory, fast med synthezisers i bakgrunden.

Wilco fick rätt ljummen kritik för sin spelning på Way Out West i somras. Och visst, det var inte sommarens bästa spelning, men i låtar som "I Might", "Impossible Germany" och "Heavy Metal Drummer" stämde allt.

Dessutom är Jeff Tweedy cool att se på.

Streets of København

Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan.

Joakim berättar om hur Springsteen på Strøget 1988 gick förbi en gatumusikant som spelade hans låtar, bad om en gitarr och sjöng några låtar med honom.

"Vad synd", sa jag, "att det var före mobilkamerornas tid".

Joakim blängde på mej, men sa inget.

Någon minut senare vände han triumferande sin dator mot mej.

Det gick att filma saker även 1988.

lördag 12 januari 2013

Nu hör vi på

Håkan Hellströms mamma debuterade egentligen redan på sonens debut. "Men du sover ju, du hör ju inte på" som avslutar "Vi två, 17 år" och inleder "Uppsnärjd i det blå" är vi många som gillat.

Nu släpper Christina Hellström en egen skiva, läs mer hos GP och Festivalrykten.

Ett smakprov kan man lyssna på oxå, "Västra Bodarna sommaren 2011". Låten är riktigt fin. Låtar med referenser till platser och datum går alltid hem hos mej. Det finns ekon av Håkans vissingel, Evert, Blomgren och inte minst alla såna där Café Norrköping-program.

Lyssna själv hos GP.

fredag 11 januari 2013

Älska varenda jävel

Idag fick jag hem den. Favoritromanen Det börjar ännu tidigare av Joakim Forsberg (1997).

Lånade boken av en slump från gymnasiebiblioteket i Tranemo när jag föreställdes gå på Komvux den här hösten efter studenten. Älskade den direkt. Sen dess har jag köpt den till den både till mej själv och för att ge andra varje gång jag springer på den. Noga räknat har jag bara sprungit på den fyra gånger. Det här exet köptes för några veckor sedan på Tradera, vem som ska få det återstår att se.

En klassisk uppväxtskildring, om att spela i band, åka på Roskildefestivalen, hänga på Ultrahuset, bli kär, dumpa, dumpas, försöka skriva Den Stora Romanen, ha Asta Kask-, Strindbergs- och Attentat-citat på pojkrumsväggen, börja gilla The Cure, tågluffa och skriva ett långt brev till Kristian Flyckt, som till sist flyttat till Prag eftersom det var det enda ställe där han kände sig riktigt hemma. Allt med ett Waterboyscitat på omslaget.

torsdag 10 januari 2013

Veckans feta punk

Gillar verkligen Mikael Sörlings Turist i tillvaron-samlingar som kommit de senaste åren (även ifall jag varit alldeles för dålig på att lyssna på dem). Really Fast för 2000-talet!

Ser mycket fram emot hans kommande dubbel-LP med favoriter från gamla "Sörlings svinstia" i Close Up på 90-talet, inte minst för att jag äntligen ska få höra Bombfors. Det har jag velat göra sedan jag läste recensionen av den där demon för kanske 15 år sedan.

onsdag 9 januari 2013

Årets första skivinköp

Det är ändå lite lyxigt att vi har en skivhandlare i Karlskrona.

12":an är Pugh Rogefeldt med några låtar från 1985 års Hammarhjärta, en skiva jag inte rår för att jag gillar trots att skämskudden är bra att ha till hands ibland när man lyssnar på den.

Nu är det jag som går och slår på Low.

"Had to get the train from Potsdamer Platz"

Igår nåddes en förvånad musikvärld av nyheten om David Bowies nya album och nya singel "Where Are We Now?". Otroligt nog hade inte nyheten läckt i förväg och ord som "mirakel" användes om hans comeback.

I Aftonbladet frågade man sig i höstas var Bowie tagit vägen. Nu vet vi - han satt i studion eller skrivarlyan. Med gott resultat, "Where are we now?" är en snyggt skuren ballad om Berlinåren.

Jag har haft ett vänligt öra till David Bowie sedan jag fick ett par mp3:or av en chattande kamrat någon gång sent på våren 1999. I en artikel om Iggy Pop hade Bowie kallats "disco" och jag fördömde honom som det på chatten. Mp3:orna skulle motbevisa mej och det gick hem. Iggy gillade jag sedan flera år, men hade den bland punkare inte helt ovanliga uppfattningen att Bowie mesat till Iggy och därför var en mes själv. Vilka dumheter!

Veckorna före Hultsfredsfestivalen 1999 lyssnade jag på "Ziggy Stardust", "Space Oddity", "The Man Who Sold The World", "Starman", "After All", "All The Madmen" och några andra klassiska låtar. Så lustigt nog är David Bowie för mej alltid förknippad med min första Hultsfredsfestival trots att han inte spelade där.

En gång när jag var på väg till jobbet en söndagsförmiddag i början av 00-talet höll på jag bokstavligen på att trampa på honom. På trottoaren låg en cd-skiva med den blanka baksidan uppåt. Jag vände på den och där låg David Bowies singelsamling, den fick följa med mej. Uppenbarligen hade den ramlat ut från en fest kvällen före.

Bowie är ett av de internationella namn jag ännu inte sett live men väldigt gärna skulle se. Låt oss hoppas det inte bara blir en ny skiva utan även turné, det är väl ändå där pengarna ligger idag? Roskildefestivalen borde inse hur bra han vore för att avsluta årets festival på Orange Scen sent om söndagskvällen.

tisdag 8 januari 2013

Dagens horrorpunk

Minns hur jag uppskattande lyssnade på The Mobile Mob Freakshows fullängdare Horrow Freakshow vintern 1995-1996. Dagens horrorpunk och nostalgitripp.

måndag 7 januari 2013

En våt Thåströmdröm

Att sitta och fantisera om hur man vill se sina favoritakter live är något jag roat mej med i många år. Somliga, mer lagda åt det sportiga hållet, fantiserar kring startelvor och vilka lag som ska mötas, själv hittar jag hellre på setlistor och livesättningar.

En fantasi jag vårdat ömt i ett par år är drömmen om Thåström med sparsmakad instrumentering och rösten i centrum, som turnerar på konserthus inför sittande publik.

Tänk er Thåström, omgiven av tre musiker, en på olika gitarrer, en på bas /cello och en på piano/orgel. I övrigt med rösten och texterna i centrum.

Att turnera med bara en trio bakom sig vore att vidareutveckla vad Thåström hållit på med ända sedan mitten av 00-talet, när han slopade de ylande gitarrerna och den röjiga rocknrollen till fördel för en mer nedtonad stil där industrirock möter gubbe-med-efternamn-och-gitarr.

Nu är det dags att våga ta stilen ett steg längre. Han behöver inte trummor, dubbla keyboards eller två gitarrister. Och börja spela inför sittande publik skulle Thåström gjort för länge sedan.

Den minnesgode känner delvis igen instrumenteringen från Winnerbäcks höstturné 2011. Jag tror det även skulle passa Thåström perfekt.

Tänk er en "Sönder Boulevard" med endast piano, akustisk gitarr och cello. Jag ryser bara vid tanken.

söndag 6 januari 2013

Eldkvarn & mej del tre: Skördetid

Dags för den tredje och avslutande delen i berättelsen om Eldkvarn & mej. Läs gärna första och andra delen.

Jag, Joakim och Emmali tog 4:ans spårvagn genom ljuva livet ned till Mölndals stadspark 5 juni 2007. Nästan på dagen sex år efter att jag köpte min första Eldkvarnskiva såg jag dem live för första gången. Hälften av låtarna var från Svart blogg och hälften var gamla hits.

Varför dröjde det ända till 2007 innan jag såg Eldkvarn live för första gången? Det finns ett par svar på frågan. Först och främst besökte de inte Borås på nästan hela 00-talet, mellan november 2000 och maj 2009 gjorde de inga spelningar i Borås. Dels var de inte hippa nog för Hultsfredsfestivalen, som jag ju besökte varje år. Dels var jag kanske trots allt inte tillräckligt intresserad för att åka och se dem i Göteborg under de första åren som Eldkvarnfan. Jag prioriterade namn som Ulf Lundell, Stefan Sundström, Kjell Höglund och Lars Winnerbäck istället. Storfavoriter än idag. Men idag står Eldkvarn tillsammans med dem istället för våningen under.

På något vis är det symptomatiskt att jag köpte mina första Eldkvarnskivor i Alingsås, Bollnäs och Tranemo och att jag såg bandet första gången i Mölndal. Trots att bandet i praktiken är ett Stockholmsband och har en av sina mest trogna publiker i huvudstaden är historien om Eldkvarn ändå historien om småstäder, slitna stadshotell och ändlösa resor kors och tvärs genom landet.

Resten av berättelsen om Eldkvarn & mej är en del av Eldkvarns moderna framgångssaga. Från att först ha sett dem på en gratisspelning i Mölndals stadspark inför en rätt blygsam publik ser jag dem nu på mer eller mindre utsålda konserthus och idrottshallar runtom i landet - eller för den delen bland en härlig blandning av stekare och semesterlediga Svenssons i Tylösand i somras. Även ifall vägen till publikframgångarna inte var självklar. Eldkvarn må ha hunnit släppa uppskattade skivor som Atlantis och Svart blogg, men sommaren 2008 hade de ändå inte blivit större än att de bara lockade några hundra personer till Nya Älvsborgs Fästning. Än hade inte Plura börjat laga mat eller tolka andras låtar i teve.

Inte brydde jag och Agnes oss om det. Vi fick en suverän konsert där vi både sänkte medelåldern rejält och för första gången fick höra "Nånting måste gå sönder".

På hösten 2008 klickade jag åter fram deras Myspacesida, nu för att lyssna på den nya låten "Hunger Hotell". Ekona av Pojkar, pojkar, pojkar, Musik för miljonärer och Genom ljuva livet tilltalade mej direkt och jag försökte självfallet sjunga med i refrängen - med tveksamt resultat. Nya skivan Hunger Hotell gav oss även sedermera flitigt livespelade låtar som "Vägen till Paradiset" och "Barn av sommarnatten".

Jag minns inte riktigt när det slog mej att Eldkvarn blivit riktigt inne igen och börjat locka även en ny yngre publik. Men helst plötsligt var det gott om folk i min egen och även betydligt yngre ålder på konserterna. Plötsligt fanns ett större intresse för Eldkvarn. Fler började nicka igenkännande när jag slog på Eldkvarnlåtar. Plura hade börjat laga mat och tolka andras låtar i teve.

De populära teveprogrammen har jag fortfarande inte sett, däremot har jag fått möjlighet att se bandet live fler gånger än tidigare. Förra året blev det tre konserter, det är det Eldkvarnflitigaste konsertåret hittills då två konserter om året helt enkelt inte räckte längre. Hoppas på lika många i år.

När jag för ett år sedan köpte Den goda skörden fortsatte mitt grävande i den Eldkvarnska myllan och jag gick ännu djupare än tidigare. Där fanns Piska mig hårt och debutskivan Elisabet från 1974. Jag gillade verkligen den flummiga Velvet Underground- och The Doors-doftande proggen. Undras tro om inte Elisabet kan vara en av de mest underskattade svenska sjuttitalsskivorna?

Under 2012 framstod "En liten kyss av dig" från föregående års De berömdas aveny alltmer som en ny livehit, när jag såg bandet i Kristianstad förra månaden fick låten ihop med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" mest publikstöd.

För Plura, Carla, Tony, Claes och Werner har de senaste åren varit en välförtjänt skördetid. Det är nu de skördar vad de sådde under de magra nittitalsåren och när de var hänvisade till ställen som Kinna stadshotell (där de spelade i början av 2005). Det finns ingen anledning att tro att bandet inte skulle klara även 10-talet och kunna fira 50 år 2021. Även ifall det är klart att den nuvarande hypen kommer klinga av, men så har det alltid varit.

Historien om Eldkvarn fascinerar mej. Det här är min berättelse.

lördag 5 januari 2013

Eldkvarn & mej del två: Barn på nytt igen i ett Konfettiregn

Dags för del två i berättelsen om Eldkvarn & mej. Läs gärna första delen.

Det var något med Eldkvarnsamlingen som fascinerade. Omslaget med hatten, sjalen och den akustiska gitarren kanske?

Hösten och vintern 2001-2002 lyssnade jag många gånger på "Kärlekens tunga", "Alice", "Kungarna från Broadway", "Nerför floden", "Långsamt tåg", "Som om du var här", "27", "Huvudet högt" och de andra pärlorna från samlingen och Limbo.

När jag nyligen läste vad Jerry Boman skrev häromåret kände jag igen vad som for igenom mej när jag började lyssna på bandet. "De har ju alltid funnits där /.../ Eldkvarn är en del av Sverige."

Eldkvarn blev snabbt ett av mina favoritband och på varje bussblandband fanns ett par Eldkvarnlåtar med. Tillsammans med andra nyupptäcka namn som Neil Young och Staffan Hellstrand. Mätt med dagens mått hade Eldkvarn ganska snabbt - från en handfull lyssningar - tagit sig in på åtminstone andra sidan i Last.Fms biblioteksvisning. Neil Young hade nog tamejtusan gått in på förstasidan, så allt handlade trots allt inte om Eldkvarn vid den här tiden, men nästan.

Jag var nyss fyllda tjugu och försöjde mej på att timarbeta inom äldreomsorgen. Textrader som "Jag lärde mig att arbeta, jag växte upp till man. Goda år och hårda år avlöste varann" sa mej något de inte hade gjort några år tidigare. Hösten och vintern var lång och jag jobbade många tidiga morgnar och sena kvällar.

Sommaren 2002 var jag ute på banan som Eldkvarn-fan. På Hultsfredsbandet fick "Somliga går med trasiga skor" vara med och ett blandband till Jonas inleddes med "Pojkar, pojkar, pojkar".

De närmaste åren köpte jag en handfull Eldkvarnskivor, allteftersom jag ramlade över dem och de var billiga. Död Stjärna, Genom ljuva livet och några singlar (billiga -fynd-principen, ni vet). Men ingenting nådde upp till de höjder som samlingen och Limbo låg på. Och Eldkvarn-intresset gick upp och ner, även ifall jag alltid återkom till de skivor jag köpte i augusti 2001. Några konserter blev det inte... Med tiden blev de av flera favoritband i skivsamlingen och det första årets rus klingade av något.

2005 var det dags för nästa milstolpe i historien om er bloggare och Eldkvarn. Våren 2005 var en period av stora förändringar. Jag skulle separera efter många år i ett samboförhållande. Och är det något Eldkvarnmusiken passar till, så är det väl sådant?

Eller vänta lite, här låter jag nog historien passa in lite väl bra. Vad som faktiskt hände var att jag hade hört att Eldkvarn skulle släppa ny skiva. Jag läste en krönika (eller var det recension?) signerad Andres Lokko i Svenskan där han, av alla människor, hyllade bandets nya skiva Atlantis i allmänhet och förstasingeln "Konfettiregn" i synnerhet. Kazaa, eller om det var Limewhire, ställde upp och jag föll pladask.

Konfettiregn passade bra in i min dåvarande sinnesstämning och jag blev glad av den. Konfettiregn kördes mer eller mindre på repeat i flera månader, med avbrott för Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser . Det är mycket sällsynt att jag lyssnar på musik på det sättet. Lyssnar jag mycket på en låt under en kort period kan det innebära, säg 15 lyssningar på en vecka, vilket är väldigt mycket för mej. "Konfettiregn" bröt mönstret, men så är det också en underbar låt.

Med "Konfettiregn" vaknade ett nytt Eldkvarnintresse. Låten fanns med överallt. På varenda blandskiva jag gav bort och på 2005 års Hultsfredsband var den så självskriven på campets bandare att Bea framåt typ lördagsförmiddagen sa "nu har du spelat låten så många gånger att jag börjar gilla den" (då kände jag mej nöjd).

I augusti såg det ut som jag för första gången skulle kunna se Eldkvarn live. De skulle spela på Göteborgskalaset, och jag hängde ändå jämnt i Göteborg vid den tiden. Men istället hände något annat epokgörande. För första gången prioriterade jag bort en konsert till fördel för ett politiskt möte. Jag såg inte bandet live förrän några år senare.

Efter Atlantis och "Konfettiregn" väcktes som sagt Eldkvarnintresset på nytt, jag letade med större intresse fler mp3:or med bandet sen jag skaffat dator till hösten och jag lyssnade mer på mina CD-skivor än tidigare. Jag upptäckte t.ex deras cover på "Sjuttonde balladen" och låtar som "Gatan fram" (tack Håkan Hellström), "Vi föll genom natten" och "Älskling kom".

När Plura startade sin svarta blogg läste jag den med stort intresse, om än lite oregelbundet. Jag minns hur jag sitter hemma påsken 2007 och läser ikapp på bloggen. Samtidigt lyssnar jag på den kortare radioversionen av "Fulla för kärlekens skull" på deras Myspacesida. Veckan efter hör jag på nya skivan Svart blogg i sin helhet och jag slås på en tågresa mot Göteborg hur otroligt bra den är. Dock dröjde det någon vecka innan "Fulla för kärlekens skull" till fullo trillade ned, på en blandskiva till Agnes kom den med av en slump eftersom mp3-filen med "Vi föll genom natten" var skadad.

Flitigt lyssnande följde hela våren - jag såg "Fulla för kärlekens skull" storhet rätt fort. "Blues för Bodil Malmsten" framträdde så majestätisk som den är, jag gillade hatt&blås-rocken i "Min systers karneval", den måhända något bagatellartade "Ett litet finger" roade mej och jag började citera rader ur "Inget bra för mig själv" vid olika tillfällen.

Några månader senare var det dags för första konserten.

fredag 4 januari 2013

Eldkvarn & mej del ett: Sådana man borde kolla upp

I dagarna tre kommer jag skriva om Eldkvarn & mej. Här är första delen.

Ni vet hur det är. Det finns sådana man inte kollat upp. Akter som man förmodligen gillar, men helt enkelt inte lyssnat på, ibland kanske hört litegrann men man vet att det finns något mer. Allt sånt är naturligtvis mycket enklare i dessa Spotify-tider, men dygnet är ändå för kort. Någon gång hoppas jag likväl kunna kolla upp såna som Nick Drake, Jackson Browne och Lustans Lakejer. För att bara nämna några.

I början av 00-talet var Eldkvarn "sådana". Jag anade att jag skulle gilla Eldkvarn. De hade ju ett bra track record med gott om meriter. De hade turnerat med Ebba Grön, deras basist hade producerat Ebbas sista skiva och i Ebba The Movie uppträder Thåström i nån sekvens i ett Eldkvarn-linne. Jag hade läst att KSMBs första större spelning var som förband till Eldkvarn. Jag hade förstått att Eldkvarn emanerade ur proggen, hade gjort en sidosväng via punk/new wave och sen landat i någon slags gubbrock. Redan då stod Ulf Lundell högt på min himmel. "Och visst hade väl Eldkvarns trummis spelat med Lundell?" tänkte jag. Men när en bekant hösten 2000 frågade om jag ville följa med och se Eldkvarn på McEwans tackade jag nej och tyckte han skulle komma över och dricka öl istället. Det blev en ingen spelning, däremot en blöt kväll på hemmaplan.

Hursomhaver. I juni 2001 var jag på en dagsutflykt till Alingsås. 6 juni vill jag minnas att det var, för alla bussar hade flaggor på. Det här var innan 5 juni blivit en utekväll och 6 juni en ledig bakisdag. Utöver alla cafébesök så tittade jag naturligtvis förbi stans skivhandel. I ett ställ med cd-singlar hittar jag två tiokronors. Jag köpte ofta billiga cd-singlar när man sprang över dem. Gärna i småstäder. Nu blev det The Facers Motivation och Eldkvarns Om stjärnor faller.

Jag ska verkligen inte påstå att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag lyssnade på titellåten några gånger under sommaren, och visst, den var inte dålig, men inte oförglömlig heller. Såhär i efterhand får jag säga att det var ett något märkligt singelval från en skiva som innehåller låtar som "Nånting måste gå sönder" och "Jag är bättre än dej". Den sistnämnda fanns med som b-sida på singeln, men inte orkade jag kolla upp den då sommaren 2001.

I slutet av augusti var jag ute och reste igen. Att Limbo från 1999 hade varit lite av en comeback för Eldkvarn hade jag läst mej till, så när jag såg den för en billig penning i en skivaffär i Bollnäs slog jag till. Några dagar senare var jag ute i Tranemo och stegade in på Expert-butiken med ett 150kronors-presentkort från köpmännen i Tranemo i handen (det har sina sidor att fylla tjugu och ha släktingar med dålig fantasi). Ut kom jag med fyra skivor, tre för hundra och en för 69. Inalles kostade skivorna mej 19 spänn. Sånt kunde man leva länge på på den tiden. Bland skivorna fanns den då ganska färska Eldkvarn-samlingen Eldkvarns bästa, med låtar från 1979-1997, men allra mest från de goda åren 1986 (Utanför lagen), 1987 (Himmelska dagar) och 1988 (Kungarna från Broadway).

Jag hade vad jag behövde.

torsdag 3 januari 2013

I Charta 77s fotspår

När jag var i Köping i augusti var naturligtvis en viktig del av vistelsen där att gå i Charta 77s fotspår. Jag kunde bland annat konstatera att klockan på kyrkan lagats sedan Chartadängan och Köpingsskildringen "Vår stad" skrev för snart tjugu år sedan.

"Jag är klockan på kyrkan med bara en visare som tappert ger er tid"

onsdag 2 januari 2013

Nytt från Winnerbäck i höst

Ny Winnerbäck-skiva i höst berättar Festivalrykten.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen kom hösten 2009, så nog var det dags för uppföljare. Med tanke på de långa turnéerna hösten 2011 och sommaren 2012 har jag undrat om inte den gode LW haft något av en skaparkris? Samtidigt har de nya låtarna han spelat varit riktigt bra, framförallt "Vem som helst blues".

Jag hoppas han plockar med sig bandet från turnén 2011 in i studion. Tre musiker. En på piano/gitarr, en på cello/bas och en på slagverk/trumpet. Låtarna var riktigt bra i sina avskalade versioner.

Undras tro om det blir något spelat innan skivan kommer i höst? Kanske en exklusiv festivalspelning? Törs Way Out West eller är Winnerbäck för okreddig?