Norstedts fortsätter välgärningen att släppa svenska artistbiografier, nu har turen kommit till eder bloggares ungdomsfavorit. En efterlängtad bok!
Några sidor in i
Björn Afzelius : en god man - och bara en människa slår det mej, "
jag har läst det här förut". Men var?
Jag
läser hur klassamhället i den lilla bruksorten Hakarp (där Björn
Afzelius föddes) exemplifieras genom hur folk bor och vilken bil de kör,
om de nu överhuvudtaget kör bil. Det exemplet har jag läst förut, men
då var det inte Gunnar Wesslén som beskrev Hakarp så. Orden är Björn
Afzelius egna, från de självbiografiska sidorna som inleder sång- och
notsamlingen
95 sånger från mitten av nittitalet. När jag
bläddrar igenom boken och ser det gedigna bildmaterialet slår det mej
även där, jag har sett sett många av de här bilderna förut. Även Björn
Afzelius egna kommentarer om låtar och uppväxt känns märkligt bekanta
för att stå i en nyutkommen biografi.
Jag såg verkligen fram
emot boken. En biografi om Björn Afzelius har jag länge tyckt saknats,
det har funnits ambitiösa booklettexter skrivna av både artisten själv
och mångårige medmusikern Hannes Råstam, det har kommit böcker om Mikael
Wiehe, Hoola Bandoola Band och musikrörelsen, men om Björn Afzelius har
ingen riktig biografi funnits. Förrän nu. Eller?
Boken känns som en besvikelse.
Mycket riktigt verkar
95 sånger
ha utgjort en betydande del av författarens källmaterial. Jag lånade
sång- och notsamlingen igen igår och där återfinns citat efter citat,
och ibland sådant som inte ens står som citat i biografin utan ord som
förefaller vara författarens egna. Nu är det förvisso helt omöjligt att
intervjua någon som inte är med oss längre, andra källor måste användas.
Inget konstigt med det. Men att basera en så stor del av biografin på
en bok som redan kommit ut, utan att ens nämna denna bok, tycker jag är
ohederligt.
Överhuvudtaget ger inte
Björn Afzelius : en god man - och bara en människa särskilt mycket nya fakta och infallsvinklar på Björn Afzelius för den som redan läst
95 sånger och booklettexterna till samlingar som
Den röda tråden och
Sång till friheten.
Den inledande historien om smuggling av pengar till oppositionella på
Cuba är heller ingen hemlighet, Pierre Schori talade om det i en
tevedokumentär redan strax efter Björn Afzelius död och Hannes Råstam
har skrivit om det. Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av
boken är att det här har skrivits förut, Gunnar Wesslén sammanställer
men ger oss nästan inget nytt. Några få undantag finns, mer om dessa
senare.
"Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av
boken är att det här har skrivits förut"
Nåväl, det hade väl inte gjort så mycket ifall Gunnar
Wesslén sammanställt redan kända fakta, för att sedan tillfoga nya,
gärna genom ambitiösa intervjuer med många av de inblandade.
Skivinspelningar, turnéer och resor till olika projekt runt om i världen
skulle kunna ha gåtts igenom. Även ifall huvudpersonen är död är ju de
allra flesta andra trots allt i livet. Men boken är bara knappt 150
sidor lång, som en jämförelse var den biografi om Ulf Lundell som kom ut
2007 närmare 1000 sidor lång.
Det är som att författaren inte
riktigt orkat slutföra sina i flera fall väldigt intressanta idéer.
Några kritiker intervjuas om sin njugga inställning till Björn Afzelius,
men det hela beskrivs väldigt kortfattat. En vers i "Medan bomberna
faller" kommenteras med att den upprörde många inom "terapisvängen" -
och sedan följs det inte upp. För att bara ta några exempel.
Björn
Afzelius många skivor nämns visserligen kronologiskt men inte speciellt utförligt. Jag hade gärna läst kommentarer från till exempel Olle Nyberg, Tommy
Rander och andra som samarbetade med artisten Björn Afzelius under många
år. Boken hade med fördel kunnat bli dubbelt så lång och då hade det
varit enkelt att överse med att hälften av innehåller var, så att säga,
känt.
Nu blir boken summarisk och som sagt mest en
sammanställning av redan kända fakta. Med några få undantag och det är
framförallt relationen till döttrarna Rebecca och Isabelle. Gunnar
Wesslén har såväl intervjuat dem som plockat med en text de själva
skrivit. Här framträder en mer komplex bild av pappan Björn Afzelius,
porträttet är ömsint och fint. Några uttalanden från hans barn har jag
aldrig stött på förut. Några av författarens egna minnesbilder från
umgänge med Björn Afzelius, från födelsedagsfester och semestrar i Paris
och Castellvechio i Italien känns även de läsvärda och "nya", om än
väldigt kortfattade. Hade det inte varit bättre för Gunnar Wesslén att
skriva just en vänbok och inte en biografi?
Kvinnohistorierna det stått om i kvällspressen och som orsakat så stort rabalder på
www.bjornafzelius.com
känns som en parentes på några sidor, var det inte ungefär samma som
stod i en av bookletarna? Däremot hade ett mer ambitiöst och
problematiserande kapitel om Björn Afzelius kvinnosyn och kvinnoporträtt
inte skadat, men se det får vi inte.
Och sen undrar jag var
korrläsningen blev av...? Alla dessa slarv- och stavfel som återfinns
genom hela boken, det är sådant som självfallet dyker upp under
skrivandets gång, men som lika självklart ska rättas till innan manuset
ges ut.
Frågan är hur man ska se på
Björn Afzelius : en god man - och bara en människa,
är det en vänbok eller är det en artistbiografi? Som artistbiografi
betraktad känns den ganska medioker, men som vänbok har den sina
kvalitéer. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig biografi om artisten
Björn Afzelius.