torsdag 31 december 2015

Det här lyssnade jag på 2015

Last.fm, tala till mej! 
De fem mest lyssnade akterna
1. Slowgold
2. Eldkvarn
3. Christina Kjellsson
4. Tomas Andersson Wij
5. AK von Malmborg

De fem mest lyssnade albumem
1. AK von Malmborg - Vår tids rädsla för AK von Malmborg
2. Slowgold - Slowgold
3. AK von Malmborg - Hens majestät AK von Malmborg
4. Slowgold - Stjärnfall
5. Slowgold - Glömska

De fem mest lyssnade låtarna
1. Kapten Hurricane - Du är rock'n'roll
2. AK von Malmborg - Kom och kom
3. Johan Rothstein - Sorgliga sånger
4. Slowgold - Det osynliga
5. Marit Bergman - Today will be the day when the mourning ends 

Gott nytt år! 

onsdag 30 december 2015

2015 i låtar

2015 har som alla andra år varit ett fantastisk musikår.

Slowgold har gått från klarhet, gamla favoriter som Marit Bergman, Alice B och Kajsa Grytt har släppt nya låtar som förebådar fantastiska album nästa år, på en Brun 7-fest i våras upptäckte jag Psykofant som jag sedan även fick se på Asperö i somras och på hösten upptäckte hela pop-Sverige deras "Shorelinevänstern" trots att de borde upptäckt "Tjorven knarkar inte!", Thåström lurade en hel värld att tro att han sjöng om Harry Potter, Roger Karlsson släppte en av årets bästa ballader, Hagaliden släppte äntligen sitt album, Bäddat för Trubbel gjorde en skön duett med Nisse Hellberg och sent på året upptäckte jag guldkorn som Den Stora Vilan, Frida Selander och Agent Blå. Ändå har jag bara hört en bråkdel av allt som släppts i år, inte minst tror jag det är många punkband jag missat. Skärpning till nästa år.

Här är i alla fall en lista, i bokstavsordning, med bra låtar som kommit i år. En låt per akt - och förslagsvis börjar ni med att lyssna på de jag nämner ovan. Listan kommer fyllas på.

tisdag 29 december 2015

Lemmy var en bro mellan generationer

Ian "Lemmy" Kilmister 1945-2015

Lemmy var gammal. Faktiskt jämnårig med Neil Young sånär som på några veckor och bara ett par år yngre än Bob Dylan. När Lemmy föddes på julafton 1945 hade röken från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki knappt hunnit skingras.

Lemmy spelade i band medan Metallicamedlemmarna fortfarande gick i blöjor och hann med att vara roddare åt Jimi Hendrix. Först som 30-åring bildade han Motörhead som turnerade ända in i det sista. För bara några veckor sedan spelade de på Scandinavium, jag sålde min biljett eftersom jag hade ångrat mej, var trött och kände att det räckte att jag sett Motörhead ett par gånger redan.

Och det sätter någonstans fingret, eller snarare den distade bassträngen, på vad Motörhead handlade om. Turnera. Åka runt och spela sin unika mix av hårdrock, punk och gammal enkel rocknroll. "We are Motörhead, we play rocknroll" som Lemmy brukade säga. År ut och år in turnerade de, oavsett om bandet för tillfället hade särskilt stor publik eller inte. Motörhead besökte våra egna breddgrader flitigt. Den som haft det minsta intresse för rockmusik och gått på konserter och festivaler några år har lätt kunnat se Lemmy och de andra.

Lemmy som varit roddare åt Jimi Hendrix. Lemmy som var en bro mellan generationer. 

Mitt bästa konsertminne med Motörhead är nog Roskildefestivalen 2010. Lemmy klagade något över att de fick spela "too fuckin' early" när de gick på scen vid tvåtiden på eftermiddagen men det hindrade inte bandet att köra en blytung version av den ganska sentida Motörheadlåten "In the name of Tragedy", en låt jag upptäckt bara dagarna innan jag reste ner till festivalen.

Och ja, idag sitter det en gammal sliten Motörheadtröja under munkjackan.
 
The häeven is yours, Lemmy.

måndag 28 december 2015

Sluta klappa, snälla

För några år sedan var det extranumren, nu går konsertpolisen vidare till nästa ofog.

De flesta av oss har varit med om det. Artisten eller bandet spelar en ganska lugn låt, kanske ett lugnt intro, kanske en omarrangerad låt. Helt plötsligt får då några i publiken för sig att det saknas något. Och de börja klappa. Klappa. Klappa.   
"Vi klappar takten, vi klappar taken, vi tappar takten"
Jag avskyr det. Om till exempel Lars Winnerbäck får för sig att spela en låt själv på akustisk gitarr vill jag höra det. Inte Lars Winnerbäck spelandes en låt på akustisk gitarr samtidigt som några hundra personer försöker klappa i takt till låten.

Givetvis är det en annan sak om ett band under en röjig låt gör en fyrtornsliknande pose och själva klappar med händerna. Då dränker inte några hundra personer klappande i ungefär lika många takter låten utan höjer konsertupplevelsen, det är kul att till viss musik (till exempel Troublemakers och Bruce Springsteen) stå upp, klappa och tjoa. Det innebär inte att det passar på intima spelningar eller lugna låtar, när det dessutom är väldigt sällan som den entusiastiske klapparen kan hålla någon form av takt.   
 
Sluta klappa, snälla.

söndag 27 december 2015

Neil Young till Roskildefestivalen 2016?

Bland det jag gillar mest är att spekulera om hur akter ska turnera och vad för något festivalerna ska boka. Ibland har jag haft rätt och ibland har jag haft fel. Min stora gissning just nu är att Roskildefestivalen kommer boka Neil Young & The Promise Of The Real.

Sommaren 2016 turnerar de i Europa och de har konserter släppta i Sverige och Norge veckan efter Roskilde, tisdagen 5 juli på Dalhalla och torsdagen 7 juli på Stavernfestivalen. Två dagar efter Stavernfestivalen är de tillbaka nere på kontinenten och spelar i Amsterdam. Ännu är inga danska datum släppta. Visst, de kan spela i Köpenhamn söndagen 3 juli, dagen efter Roskildeveckan är slut. Men mer troligt är att Neil Young och hans unga nuvarande band går upp på Orange Scen vid tiosnåret på kvällen lördag 2 juli och avslutar Roskildefestivalen 2016.

Roskildefestivalen brukar boka Neil Young med jämna mellanrum och senast han spelade där var 2008. Givetvis vore det högst passande med ett besök nästa år. De bägge turnéerna Neil Young och Promise Of The Real har gjort i Nordamerika under 2015 har varit rena ramla julafton för kalenderbitande Neil Young-fans. De har dels kört med Neils vanliga upplägg, med mycket nytt och många hits. Vissa kvällar har halva Harvest spelats. Men bland setlistorna har även nuförtiden minst sagt sällan hörda guldkorn som "Don't be denied", "Double E", "Country home", "Western hero" (endast spelad fyra gånger överhuvudtaget, tre i år), "Time fades away" och "Vampire blues" skymtats. Det finns ingen anledning att tro att sommarens Europaturné kommer bli mindre spännande.

Klart Neil Young kommer komma till Roskilde, när släpper ni honom?

lördag 26 december 2015

Energisk releasespelning med Slowgold

För precis ett år sedan gästade Michael med en recension av Slowgolds då nysläppta EP. Föga anade jag då att Slowgold ett år senare skulle vara min överlägset med scrobblade akt under året som gått, men så blev det.

 
Mycket har hänt sedan Michael skrev sin recension. Med flitigt turnerande och en utgivningstakt som på ett år kunnat räkna in två album och två EP-skivor har Slowgold blivit en av de klarast lysande stjärnorna på den göteborgska musikscenen, likt en syster till sådana som Den Stora Vilan och Graveyard har Amanda Werne och hennes stadiga rytmsektion Johannes Mattsson och Erik Berntsson klivit fram och tycks nu stå inför något av ett genombrott.

När jag såg Slowgold göra en akustisk minispelning på Bengans för några veckor sedan hoppades jag på att snart kunna få se Slowgold igen och minsann, jag fick möjlighet att gå på releasespelningen för Glömska förra helgen. Jag tog vagnen över hela stan och for till Kungsstens industriområde. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och förmodligen var det sista gången Slowgold kunde ordna releasefest på det här sättet, nästa gång är det en större lokal och andra förutsättningar som gäller.

Inledande "Ljuset kommer att stå på" och "Som en sten" från vårens album satt som ett smäck. "Brinna långsamt" möttes av jubel och verkar ha blivit lite av hit under hösten, det är en förtjusande countrylåt där den amerikanska countryn och den svensk proggen ingår ett lyckat äktenskap. Hemlig gäst för kvällen var bob hund-gitarristen John Essing, som medverkar på Glömska. Tillsammans med honom togs låtar som "Rosor" och "Dina systrar" till nya höjder. Både som trio och tillsammans med John Essing jobbade Slowgold upp en enorm energi på scenen, en energi som inte kan ha lämnat någon oberörd. 

Avslutade gjorde "Hundarna", "De osynliga" och en rasande "Öppna sår". Ingen lär ha gått från spelningen besviken. Amanda Werne kan se tillbaka på ett fantastiskt 2015 och det finns inget som inte talar för att 2016 kommer fortsätta lika bra. Om Roskildefestivalen har koll på den göteborgska musikscenen bokar de henne till Risingsscenen nästa år, Slowgolds sjuttitalsdoftande drömrock skulle passa på den gamla hippiefestivalen likt en rutig skjorta på Andra långgatan.



torsdag 24 december 2015

"If I hang myself in a Christmas tree would you be missing me?"

Julafton på Minnenas Motell och traditionsenligt gästar Joakim Larsson med en bloggning om jul i allmänhet och julmusik i synnerhet.

Har ni följt mina julbloggningar genom åren så har ni märkt att jag gradvis blivit mer och mer positivt inställd till "Tis the season to be jolly". Helt tydligt har det kanske inte varit får erkännas, men det har ändå funnits där. Gradvis muntrare har jag blivit. En obehaglig upplevelse. En nästan lika obehaglig upplevelse som Jon Travoltas och Olivia Newton Johns version av "Deck the Halls" från 2012.

Jag skriver det här på min läsplatta (ingen gratisreklam här inte) men Johan får leta upp en bild på framsidan på plattan och lägga här för att sätta den traumatiska stämningen.

Det allmänt sjuka världsläget, gränslös gränssättning och ett par timmar i centrala Göteborgs julrusch garanterar er dock en svart julblogg. Eller brundaskig som åkrarna utanför mitt tågfönster.

Göteborg går ju även under namnet Lilla London. Borta i riktiga London så spelade Malcom Middelton från Arab Strap 2007 in videon till en jullåt som enligt honom själv inte handlar ett skit om julen utan bara allmän existentiell ångest. På temat om att allt är skit i världen så deklarerade han "Moral thoughts like peace can make you feel so alone" varpå han förklarar för oss att vi alla ska dö. Ensamma.

Men, nu är det filmtajm i julbloggningen. Och under tiden ni ser den kassa jultomten ramla runt, slåss och supa så kan ju ni fantisera om att få göra det samma i er lokala julrusch.

Några radio-DJ:s på BBC kampanjade för att låten skulle bli det årets jultoppetta. Bookmakers satte oddsen till 1000/1 och den blev som bäst nummer 34. Med andra ord gick det åt helvete med det med. Passande.

På temat om att supa bort julångesten så är ett måste Princes "Another Lonley Christmas". Tyvärr så är den nog svår att få tag på snabbt eftersom Prince är en av dem som inte låter sin musik streamas, vilket ju är extra intressant just denna jul när The Beatles ska läggas upp på Spotify. Men det måste ändå nämnas att detta popvidunder alltså har gjort en låt där han sjunger om att dricka banandaiquiri tills han blir blind för sjunde julen på raken. Slå den alla ledsna människor med djup röst och gitarr! Banandaiquiri, det ska Prince till för den.

Kom dock ihåg att kröken inte är lösningen på julproblemen, om man dricker för mycket och inte kan hantera det, vill säga. Det mediokra svenska hiphopbandet Medina har klämt in riktigt mycket julångest i sitt sliskiga försök till socialrealism i "Jul igen". Rekommenderas kanske egentligen inte, men inte ska ni ha det bra. Den är ju ändå bättre än Just Ds jullåt som jag inte ska nämna vid namn. Men en ledtråd är att det är samma titel men utan mellanrum...

"Jag vaknar upp av ett skrik, min farbror är full som ett svin igen
Han står och slår på sin tjej som har gömt hans sprit
Det är jul och jag hatar mitt liv
Min mamma dog efter hon födde mig
Och min pappa drog men han glömde mig
Fick bo kvar hos hans kriminella bror som är lyst"

Vid tredje genomlyssningen blir det ganska svängigt. Vid 1000:e är vi tillbaka på Just D. Mellanrummet kanske krymper för varje lyssning.

Men citatet ovan kan användas för att måla en bakgrund till det julproblemen som du med allt största sannolikhet känner igen dig själv mest i. Laakso, vars återföreningsspelning i somras var riktigt bra, har gjort flera jullåtar! "Hang me in the Christmas Tree" och såklart "Merry Christmas" som beskriver det lidande som vi klassresenärer som flyttat till storstad plågas av. Ah, oh, ve oss.

"If you go back to your hometown for christmas then
You have to have an answer each and everyone
...
The traditional christmas fight!
My dad says: "That's it I know you've been unfaithful to me"
And my sister says: "I don't wanna be part of this family"

Nä, jul, det är väl inget att ha egentligen. Grabbarna med de snygga håren i bandet med det muntra namnet Hurts (egentligen förväntar man sig ju en riktig bjällerklangdänga med det namnet) uttrycker det kanske bäst i sin "All I Want For Christmas Is New Year's Day" från 2010. Vissa längtar till jul. Jag längtar till nyårsdagen, för då kan man i alla fall hoppas på något nytt.

PS: Undrar ni vart "Fairytale of New York" tagit vägen? Det är ett axiom att det är världens bästa julsång bland oss popgubbar som jobbade i kvällspressen på 90-talet. Även bland oss som har samma smak som om vi gjorde det. (Det är vårt fel att Erik Haag får vara jobbig i julkalendern.)
PS2: Men "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" då?, säger ni. Se ovan säger jag då. Det är inte logiskt säger ni. God jul säger jag då. Logiken tar vi efter helgerna.

tisdag 8 december 2015

Grattis Kjell Höglund

"Vad är det för buller som hörs i garaget såhär under nattens mörkaste timmar?"

En av de mest mytomspunna svenska artisterna fyller idag sjutti år.

Grattis Kjell Höglund!

Och till sjuttiårsdagen har journalisten Magnus Thorén fått tag på Kjell Höglund, som nästan helt drog sig tillbaka från offentligheten 2008, intervjuat både denne och vänner till honom om vad som hänt sedan dess och fått ihop den väldigt fina dokumentären Ett liv är kort. Obligatorisk lyssning!

Jag har skrivit en del om Kjell här på Minnenas Motell genom åren, utsett hans bästa skiva, tipsat om den gamla dokumentären från 2001 som bär det fantastiska namnet Jag klev av tåget på den här planeten och här är jag, upptäckt en ny favoritlåt, skrivit om en gammal favoritlåt, listat hans fem bästa låtar och givetvis skrivit om när jag upptäckte honom. Till den här dagen funderade jag på om det var dags att lista de fem mest lämpliga låtarna att börja med om en hört "Gennesarets sjö", "Man vänjer sej" och "En stor stark" och vill gå vidare. Fast det kändes faktiskt rätt gjort, med tanke på allt jag redan skrivit. Jag sökte vidare, likt en karaktär i en historia signerad artisten själv försökte jag leta efter det som inte syns, det som bara anas.  

Till sist fann jag vad jag sökte. Den halvt dolda skatt som finns bara några klick bort. Under sju års tid, från 2000 till 2007, skrev Kjell Höglund nästan varje månad ett månadsmeddelande på sin hemsida. Han blandade vardagsbetraktelser, rapporter från Badols restaurang, reseskildringar, gamla och nya manus, brevsvar, en rejäl dos flum och annat klassiskt Kjell Höglundskt. Ibland skriver Kjell långt och medryckande, ibland tycks det vara mest av plikt. Men helheten blir oerhört spännande för den som uppskattar Kjells verk. Stilen känns delvis igen från hans spännande åttitalsroman Magnus Opus. Jag följde meddelandena i realtid och den uppmärksamme märker säkert ett och annat uttryck jag mer eller mindre skamlöst snott. Författaren Kjell Höglund har alltid hamnat i skymundan av musikern Kjell Höglund, vilket på ett sätt är lite märkligt med tanke på att Kjell själv alltid sett sig mer som en skrivare än en musikartist. Å andra sidan släppte han betydligt fler skivor än böcker och nådde, minst sagt, rejält mycket mer framgång med skivorna.

Faktum är ju att han var vansinnigt produktiv fram till dess han fyllde femti 1995. Efter det blev det bara två skivor, men något fler andra texter. Men det är också helt logisk om en som Kjell alltid, och inte bara i Magnus Thoréns dokumentär, hävdar att en konstnär när en punkt när denne är färdig.

Kjell Höglund är färdig och lever ett stilla pensionärsliv, men alla hans låtar och texter finns kvar. Ännu ett grattis Kjell!

måndag 7 december 2015

Lundell slutar på topp med en finsmakarnas kväll

I helgen nådde Ulf Lundells turné Göteborg och eder bloggare var på den första spelningen. 

För en gångs skull hade jag lyckats hålla mej. Annars har min egen nyfikenhet och Lundellpublikens förkärlek för kalenderbiteri gjort det alltför enkelt att kolla upp vilka låtar som kan tänkas komma. Visst, jag har sett turnépremiärer vid några tillfällen och Lundell byter ofta ut betydligt fler låtar under turnéerna än yngre adepter som Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men likväl har jag ofta vetat ungefär vilka låtar som funnits med på setlistan, eller funnits med tidigare under turnén och då har jag blivit besviken om han hunnit stryka dem. Faktiskt har det nog mest varit till besvär för mitt sinne att jag så lätt kunnat kolla setlistorna innan. Men den här gången höll jag mej. Det var bara i Facebookflödet några enstaka låtar fladdrat förbi.

Redan 2008 sa Lundell att han var ute på en avskedsturné, en lång sådan förvisso, men ändå en avskedsturné. Och inför den här turnén har han sagt att det är hans sista, faen vet... Men sammantaget får man ändå säga att han efter 2006 turnerat betydligt mindre än han gjorde 1993-2006, varje sommar har inte inneburit Lundellturné och flera av turnéerna (till exempel vårsvängen 2009 och sommarturnén 2010) har varit ganska korta.

Jag har sett Ulf Lundell många gånger, i vår är det femton år sedan jag såg honom för första gången och jag har bara missat två turnéer sedan dess, sammanlagt har jag med lördagens spelning sett honom tjugutvå gånger. Som den nörd jag är tänkte jag alltså att det kunde bli riktigt spännande med en uttalad avskedsturné på konserthus. Och det blev det!

Kvällen inleddes med att artisten klev ut ensam på scen och körde "Lejon på Gotland". "Lejon på Gotland"! En av mina första favoritlåtar! En av de första låtarna jag tog till mej när jag i augusti 2000 kom i kontakt med dubbelsamlingen Öppna landskap 75-95. En låt jag aldrig trott jag skulle få höra live. Nu framfördes den helt solo och med nittitalstexten om Groznyj och Sarajevo smakfullt uppdaterad till dagens ännu trasigare värld. Nivån för kvällen var satt.
"När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll."
Andra höjdpunkter var "Aldrig så ensam", med Janne Bark på alltid lika utsökt akustisk sologitarr, "Senare år", som jag länge velat höra live men alltid missat, den bortglömda men mycket vackra "Maranita", och direkt efter kom "Lazarus", den episkt långa och utmärkta titellåten på en i övrigt väldigt ojämn skiva, "En fri man i stan", som fanns med på bussblandbandet när jag flyttade in till Borås våren 2001, när den kom släckte jag alltid lampan och la boken åt sidan och bara lyssnade, "Ryggen fri", blytung liknande den liveversion från 1997 som till sist kommit upp på Spotify och som sista låt innan extranumren kom så låten jag hoppats på efter att just den synts i flödet. Club Zebra. Den nästan femton minuter långa "Jungeleland"-inspirerade låten fylld av både livsglädje och vemod om Ulf Lundells tidigaste turnéer. En av de två turnéer jag missat genom åren är nämligen Club Zebra-turnén och sedan den hösten för tolv år sedan har det grämt mej. Nu fick jag "Senare år" och titellåten, men "Orkney" får jag tydligen klara mej utan.

När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll. Fast det saknades knappast hits. "Rom i regnet" kom redan som andra låt, "Är vi lyckliga nu?" har hittat sin väg hem till publikens hjärtan efter att ha spelats åtskilligt på både konserter och P4 i några år nu, "Snön faller och vi med den" går alltid hem, "Jag saknar dej" är en given publikfavorit sedan femton år, under "Kär och galen" reste sig hela konserthuset och sist av allt kom "Öppna landskap", även ifall han som satt till vänster om mej nog var missnöjd över att den inte lät exakt som på skivan från 1982.

Men det var en Ulf Lundell som vågade göra något annorlunda - och det en lördagskväll. Han tog konserthusformatet på allvar. Han vågade spela ganska udda låtar, mycket midtempo och ballader, minus unpluggedturnén 2008 har jag aldrig sett så lite av Den Vita Viskningen. Det här var ingen kväll för hans Telecaster. Att Lundell var ovanlig fåordig och lite butter gjorde ingenting, det passade låtarna som hand i handske. Fast kanske gjorde humöret att det blev något färre låtar än de andra kvällarna den här turnén?  
"En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt."
En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt. Men allt de där fick de faktiskt göra när Lundell spelade på Trädgårdsföreningen för bara fyra månader sedan, det var precis en sån spelning. Och trots att jag verkligen gillar den typen av låtar, så saknade jag inte sådana som "(Oh la la) jag vill ha dej", "Förlorad värld", "Sextisju sextisju" eller "Hon gör mej galen" det minsta i lördagskväll, det var inte deras kväll.   

När jag nu kollar setlistan från söndagens konsert ser jag att mer än hälften av låtarna från lördagen bytts ut och att jag bland annat gått miste om "Venus & Jupiter", "Främmande stad" och "Två blåa ögon". Jag måste försöka få biljett till den sedan länge utsålda spelningen 30 december. I min bok är Ulf Lundell på väg att sluta på topp. Han behöver inte turnera mer efter det här.    

lördag 5 december 2015

Steget går inte längre under min radar

Även fredagskvällen tillbringades på Pustervik. Där The Tape och Steget spelade.

Steget är ett sånt där band som nästan helt gått under min radar, trots att flera vänner försökt få mej att lyssna på dem och jag varit nära att se dem live några gånger. Men igår var dags! Stärkt av att ha lyssnat igenom bandets mest populära låtar på Spotify ett par gånger om begav jag mej ner till Pustervik.

Först ut var förbandet The Tape. En ung tuff trio, med den något udda triosättningen gitarr-gitarr-trummor. Bandets drömska och lätt introverta låtar hade gjort sig bra på även på torsdagens spelning med Widowspeak. Drömrock är det nya. Allra bäst lät The Tape när de röjde på i bästa Sonic Youth- och Neil Young & Crazy Horse-stil.

Steget har mutat in en egen teg i den Göteborgska popmyllan. Deras egensinniga sång-och-piano-pop sticker ut bland alla de gitarrband den här stan annars är fylld med. Och Steget är ett rätt stort band insåg jag. Nedervåningen på Pustervik var nästan helt fylld. Det var många som ville höra melankoliska pianoballader och Steget gjorde ett kanongig. Kvällens bästa låt var "Såna som du", vilket mästerverk till låt. Och vilken fantastisk frontperson Matilda Sjöström är! De går nu inte längre under min radar, tur det.

Steget

Ett suddigt The Tape, my bad!

fredag 4 december 2015

Drömrock med Widowspeak

Eder bloggare var på Pustervik igår.

När Slowgold varit en ständig följeslagare det senaste året, och inte minst de senaste veckorna sedan Glömska släpptes, och jag kompletterat det med Neil Youngs ditch-skivor Time Fades Away och On The beach de senaste dagarna lät en spelning amerikanska folkrockduon Widowspeak lockande. Och jag fick vad jag ville ha. Drömrock, gitarrer, skägg och en känsla av att sjuttitalet egentligen inte är speciellt långt borta.

Duon, som i livesättning var en kvartett, lät betydligt mer skramligare och hårdare live än på skiva och det passade bra, annars hade det kanske blivit lite segt i längden. Det var tyvärr en ganska gles skara som kommit till Pustervik igår kväll, men skaran stod kvar hela den mer än sjuttifem minuter långa spelningen, uppskattade vad den hörde och visade bandet sin uppskattning. Widowspeak har all anledning att känna sig nöjda och jag tror de vann några nya fans igår kväll. Vem vet, kanske blir det här en spelning det kommer refereras till när de spelar på Way Out West nån sommar?