fredag 31 maj 2013

Metallica var först

Karlskrona 1994
Trashmetallegenderna från Kalifornien/Gentofte var mitt första favoritband. Det finns inga jag lyssnat på så länge och de var såklart med redan i första inlägget på Minnenas Motell. Och förmodligen har Jonas helt rätt i att jag fick kassettbanden 1992 istället för 1991, men likväl, Metallica är det band jag lyssnat på allra längst. I några år stod de högst på min himmel, med Nirvana närmast under. 

En Metallicaskiva var min första skiva. Bland mina första favoritlåtar fanns "Jump In The Fire" och "Blackened". Jag lärde mej bokstavera och sedan uttala hela namnet under de få sekunder det tog innan man slog i vattnet efter att man hoppat från tremeterstrampolinen i Tranemo simhall. Det imponerade nu inte på någon utom mej själv... 

Av de fem klassiska skivorna ägde jag alla utom Ride the lightning. Videon till "Nothing Else Matters" sändes flitigt, jag bandade den på VHS och försökte hjälpligt sjunga med i låten. 

Men tiderna förändras. Jag hade t-shirt med Metallicamotiv men köpte punkskivor. Så Metallica förpassades bakåt i skivsamlingen när jag upptäckte punken och i mitten av nittitalet sålde jag mina Metallicaskivor för att få råd med fler punkskivor. Något jag sedan ångrade, så bara några år senare köpte jag ...and justice for all på dubbel-LP och laddade ner en handfull mp3:or på Napster. Så ja, jag är en av de som blev utkastade från Napster av Metallica. Men jag tror vi bägge två kommit över det nu. 

Jag brydde mej aldrig om Load, Reload och allt det där andra. Mitt Metallica var - precis som för många andra - de fem första skivorna. När jag då och då lyssnade på Metallicaskivorna under 00-talet var nostalgifaktorn hög och jag insåg hur mycket jag fortfarande gillade bandet. Hela tiden fanns drömmen om att se dem live.

I Hultsfred, när Sonisphere drog in veckan efter den döende festivalen 2009, fick jag äntligen se dem. Jag och Jonas stod bredvid varandra och 17 års drömmar gick i uppfyllelse. Det var precis så bra som vi hoppats.   

De legendariska spelningarna på Roskildefestivalen 1999 och 2003 har fått mej att hoppas på att de ska bokas igen. Att få se och höra Lars Ulrich interagera med en dansk publik! Åren har gått, inget Metallica. 2011 spelade de på Ullevi samtidigt som Roskilde. Det kändes ganska surt.   

När så Metallica släpptes till Roskildefestivalen igår...
Joakim kunde inte ta miste på min entusiasm.


Festivalen måste haft tonvis med is i magen. Rimligen kostar Metallica ungefär som Prince 2010 och Bruce Springsteen 2012 - en tredjedel av artistbudgeten. Att inte få klart den bokningen förrän lite mer än en månad före festivalen måste ha kostat på bokarnas nerver.

Och visst är det kaxigt, andra festivaler skaffar Nordenexklusivitet på sina bokningar. Roskildefestivalen smäller till med Europaexklusivitet. 

onsdag 29 maj 2013

Sommar, sommar, sommar...

Årets sommarpratare är presenterade.

Som jag skrev förra veckan kan sommarprat ge uppslag till nya artister och band att upptäcka, ska bli intressant att se om något sådant sker i år.

Ett sommarprat jag redan på förhand gissar kommer bjuda på en del bra musik - och en mycket intressant historia - är när Martin Schibbye och Johan Persson tar plats i etern 10 augusti.

"Musikaliskt, då? Blir det bara norsk metal?
- Det kommer att bli en del punk och metal i programmet ... Och Johnny Cash."

Ska vi gissa på "San Quentin"? 

tisdag 28 maj 2013

Snart monopolställning för FKP Scorpions?

Alltså, vad har hänt egentligen?

Att för andra gången på mindre än en vecka skriva en nekrolog över en svensk festival? Hur kunde det bli såhär?

Visst, Peace & Love, Siesta!-festivalen, Bråvallafestivalen, Sweden Rock, Emmabodafestivalen, Way Out West och den där Stoxafestivalen ville antagligen locka en bit över 150 000 besökare tillsammans i sommar. Så många svenska festivalbesökare finns det inte.

Några går under i den konkurrensen.

Lägg till det Roskildefestivalen (som brukar locka ett par tusen svenskar), alla de mindre lokala festivalerna med eller utan camping och/eller ett stort torg att spela på och sist men inte minst de akter som turnerar på egen hand. Gyllene Tider ska ut och spela i sommar. 2004 lockade de ensamma nästan en halv miljon besökare.

Det är tufft på festival- och konsertmarknaden.

Samtidigt blir jag uppriktigt ledsen när en festival som inte bygger på utländskt kapital och att enbart tjäna pengar går i konkurs.

Visst, jag har genom åren varit något kluven till just Peace & Love-festivalen. Den gick spikrakt uppåt samtidigt som min gamla älsklingsfestival Hultsfred befann sej i fritt fall. Även den för egen del just upptäckta Arvikafestivalen gick i putten samtidigt som Peace & Love blev Sveriges största festival genom tiderna 2011. Det kändes lite olustigt.

Jag åkte aldrig till Peace & Love, vilket jag såklart hade gjort om inte Borlänge legat så himla illa till från både Borås och Karlskrona. Nu prioriterade jag istället Siesta!-festivalen, Arvikafestivalen och Roskildefestivalen de där åren när många åkte till Dalarna.    

Men Peace & Love stod ändå i grund och botten på samma grund som Hultsfred och Arvika (och för den delen Siesta!). Det var lokala entusiaster och idealister som ville att det skulle hända något i deras hembygd. De började i liten skala och växte sej med tiden större. Precis som t.ex Roskilde och faktiskt även Way Out West förra året hade de ett socialt engagemang. Det är en typ av festivaler jag känner mycket stor sympati för. Dessutom gillade jag att Peace & Love vid sidan om strategin att boka allt svenskt som var på turné oxå gärna bokade en del trallpunk, visrock och gubbar med efternamn. Peace & Love var en bred festival för en bred publik. På sätt och vis bredare än Hultsfredfestivalen någonsin var ens under sina glansdagar.  

Så varför föll just Peace & Love?

1) Överetableringen, se ovan.

2) För stor kostym, om jag förstått media rätt så var förutsättningen för att festivalen skulle gå plus på förra årets festival att de slog 2011 års historiska siffror.

3) Att FKP Scorpions bestämde sig för att likvidera Peace & Love genom att lägga den tänkt gigantiska Bråvallafestivalen samma helg.

Det sistnämnda är antagligen helt avgörande till varför Peace & Love föll så hårt och så snabbt. Utan FKP Scorpions mycket uttänkta val att lägga Bråvalla samma helg så hade antagligen Peace & Love klarat ännu en sommar. Hur då ett Borlängeband som Mando Diao tänkte när de lät sej bokas till Norrköping istället för Borlänge det undrar jag? 

Förra veckan skrev jag att när Siestafestivalen gick i graven var FKP Scorpions ett rejält steg närmre en monopolställning på den svenska festivalmarknaden. Nu tog de inte bara ett rejält steg, de tog ett kliv i världsrekordklass.

Var tar den själ man ännu kan känna på Roskildefestivalen och kunde känna på Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen vägen? Jag hoppas själen finns kvar på This is Hultsfred, vi ses väl där om några veckor?

Festivaler och konserter har i den vikande skivförsäljningens spår blivit väldigt mycket dyrare. Någon som tror det kommer bli billigare när en utländsk aktör snart har varenda större campingfestival i landet förutom Sweden Rock i sitt stall?

Kommer Bråvallafestivalen nästa år hamna andra helgen i augusti? Bäva månde sexisterna i Rasslebygden.       

Men vafasen

Alla tankar till Borlänge.

måndag 27 maj 2013

Take me home, or take me anywhere – Jens Lekman x 2 på Knarrholmen

Min syster Jenny Hellström var på Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård i helgen. Jag bad henne skriva något och det blev recension av Jens Lekmans bägge spelningar. Välkommen som gästbloggare, Jenny!

Dag 1.

Det är fredag på Knarrholmen. När festivalbesökarna på en av de allra första färjorna ut till ön stressar av båten likt  biobesökare som vägrar stanna för att se eftertexterna, skämtar jag och mina kompisar om att ”Det är bara fyra timmar till Jens Lekman! Vi måste hinna bli fulla innan!”

Det blev vi, alldeles lagom, men det hör inte riktigt hit. Kl 18 stod han där på stora scenen, som ligger mellan utslagna björkar och havsutsikt, på Sveriges mysigaste festival. Han är helt ensam på scen, klädd i fullfjädrad denim-outfit; keps, skjorta och jeans. Och det grå skäggstubbet sitter där det ska.


Det hade ryktats om att han skulle spela alla sina låtar, i bokstavsordning, uppdelat på två spelningar – en på fredagen, en på lördagen. Han förklarade det själv på scen med att det var 10 år sedan han släppte sin första singel, och att han tyckte att det därför var läge för lite hybris. Dock märker vi alla ganska snart att det görs ett urval. "An Argument with Myself" och "Black Cab" sticker ut idag.

Han förklarar med en chipsmetafor (Angeredsson som han är) om hur svårt det är att skriva låtar på svenska, och sedan följer ett par översättningar av hans egna låtar. Det gör att så många i publiken inte kan sjunga med, vilket gör att den där mysiga allsångsstämningen som infann sig under "A Sweet Summers Night on Hammer Hill" och "Black Cab" avtar, samtidigt som det förstås är väldigt fina och fyndiga översättningar. Det är ju Jens Lekman vi talar om.

Dag 2.

Lekman spelar redan klockan 16 på eftermiddagen, på samma scen, i samma fina väder. Han har kastat jeansskjortan för en tröja med ett politiskt budskap, som denna oskuld till konsertrecensent faktiskt glömt bort vad det handlade om. Kan ha varit någonting om asylpolitik? Han tipsade om att vi skulle skriva upp det på våra smartphones – jag var väl dum som inte lydde.

Idag framförs låtar från andra halvan av alfabetet. "Shirin" och "You are the light" sticker ut. Även idag framförs svensköversättningar, t.ex. "Jag tyckte hon sa lönnlöv" akustiskt och avskalat, som blev något av en besvikelse för mig som tycker att "Maple Leaves" i 7¨-version är en av världens bästa låtar. Men det gör ingenting, för det enda jag tar med mig från denna andra spelning är att jag vill gifta mig med denna man (och jag som inte ens gillar monogami).

Lite senare, efter betydligt mer alkohol och festivalhöjdpunkter, ser vi Jens Lekman några meter bort, påväg in på scenområdet när vi är på väg ut. ”Där är Jens Lekman Jenny, FRIA NU!” säger mina kompisar, men jag känner inte att stämningen är riktigt rätt. Han får istället en knack på axeln och orden: ”Tack för två fantastiska spelningar” och jag får ett ”Ah, visst” till svar. Ajja.

Tack i alla fall Jens, du utgjorde en stor del av storslagenheten med min Knarrholmen-upplevelse!

(Och just det, värt att nämna är också att El Perro del Mar gästade honom på ett par låtar under dag två, det var fint, och att han förklarade att Annika Norlin hade hjälpt honom med någon av översättningarna. Också det var fint även om jag inte minns vilken...)

Hurra, hurra, vad det är roligt i Moskva

Somliga refränger lever liksom kvar genom decennierna.

torsdag 23 maj 2013

Mer än en sidekick

Han är mer än en sidekick till sin mer kände bror. Han som stått på brorsans högra sida i mer än trettifem år nu (till en början satt han bakom trummorna). Han som ofta har ett särskilt svårmodigt uttryck i ansiktet när han spelar gitarr är dessutom en låtskrivare av rang.

Det handlar förstås om Carl Stefan Jonsson, populärt kallad Carla.

När jag funderar över vilka av Eldkvarnlåtarna genom åren som är signerade Carla Jonsson slår det mig vilken hög klass det är på hans låtar. Det är inga dussinlåtar Carla Jonsson har med på Eldkvarns skivor (möjligen med undantag för senaste skivan).

Låtar som "Bitter men het", "Susan", "Kungsholmskopplet", "När rysser kysser ryssar", "Blind man", "Lilla Paris", "Mats ur skolan", "Var det inte vi igår", "Runt solen", "Ett litet finger", "Lilla Sofie" och främst av alla "Konfettiregn" är låtskrivarkonst på högsta nivå. Så även ungefär hälften av låtarna på soloskivan Skakad och rörd, lyssna bara på "När rosor dör" och "7:e våningen".  

Carla är mer för ordlekar och humoristiska vändningar i sina låtar än vad brorsan är. Därför är det inte svårt att skilja en Carla-låt från en Plura-låt.  

Carla har fortfarande en särskilt trogen skara fans i Eldkvarnpubliken. Vi som hurrar lite extra när han spelar någon av sina låtar.

I många år talades det om en soloskiva och 1993 släpptes till sist Skakad och rörd - tyvärr kom skivan bort lite i mediabruset. Såhär 20 år senare borde det vara dags för en uppföljare!

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Efter sommaren flyttar eder bloggare till Göteborg. Så från någon gång i augusti blir bloggen baserad i västkustens pärla, Sveriges framsida.

Vi ses, kamrater. I kvarteren kring Järntorget, längs spårvagnarna ut mot de östra förorterna, på Hisingen och på många andra ställen.

Vilka spelställen borde jag se till att upptäcka?

onsdag 22 maj 2013

Grattis Morrissey!

Ett säkert vårtecken är grattishälsningarna till den gamle sure britten Steven Patrick på dennes födelsedag. Minnenas Motell vill inte vara sämre. Men hur började relationen mellan eder bloggare och artisten? 

Jag satt mitt i natten och lyssnade på Peter Birros sommarprat. Han berättade om sin kärlek till den brittiske popsångaren Morrissey. Hur han bokat biljett till Morrisseys första Sverigespelning något år tidigare, men spelningen ställdes in. Kvällen när Morrissey skulle spelat söp Birro ned sig och skar in idolens namn i armen. Jag minns hur jag satt där, svalde och tänkte att den här artisten borde man kolla upp. 

Året var 1998 och sagde Birro hade gjort succé året innan med sin banbrytande teveserie Hammarkullen. Att Sveriges Radio plockade in honom som sommarpratare var föga överraskande.

Eftersom det var 1998 tog det sin tid innan jag kollade upp Morrissey. På den tiden var det ju ett projekt att kolla upp en ny akt. Först året efter plockade jag med en Morrisseyskiva i en Ginzabeställning, faktiskt i den beställningen jag gjorde efter Hultsfredsfestivalen med bland annat mina första Stefan Sundström- och Lars Winnerbäckskivor. I brist på annan urvalsmetod valde jag Ginzas billigaste Mozskiva. Det blev Southpaw grammar.

1999 var inte Morrissey så het. Den två år tidigare utgivna Maladjusted hade floppat och 1995 års Southpaw grammar hade fått ganska ljummen kritik. Om detta visste jag intet.

Jag kollade på det märkliga omslaget, var det så en popskiva såg ut? Åtta låtar, däribland två som klockade in på över tio minuter. Förstalåten hade den underbara titeln "The Teachers Are Afraid Of The Pupils" och visade sig vara en stråkfylld historia. Andralåten "Reader Meet Author" var en mer direkt poppärla, och är ännu en av mina favoritlåtar med Morrissey. Faktiskt gillar jag hela skivan skarpt fortfarande.

Långsamt upptäckte jag Morrissey. Michael spelade in några Smithsskivor på band. Nyfiket noterade jag att han skulle spela i Sverige 2002 på sin första turné på länge, jag minns ett pressmeddelande som gick ut, "to all you twelve people who may concern, it's a new tour upcoming", typ.

Resten är historia. 2004 släpptes comebacken "You are the quarry" och samma sommar såg jag honom spela på en iskall Hultsfredsfestival. 2006 spelade han "Reader Meet Author" i Scandinavium och 2009 fyllde han Åhaga i Borås dagen före midsommar. Moz är faktiskt den enda jag sett i bara Hultsfred, Göteborg och Borås. De tre städer i vilka jag sett flest konserter.

För några år sedan drabbades min och Moz relation av en liten kris när han hastigt och olustigt ställde in i Helsingborg av oklara orsaker. Kanske har vi börjat hitta tillbaks till varandra igen, jag tror det.  

Grattis på 54-årsdagen Steven Patrick Morrissey. 

Då var biljetten köpt


tisdag 21 maj 2013

Siestafestivalen i våra hjärtan

Joakim och jag mot nya äventyr 2008, men vem tog bilden?
Exakt på dagen för två månader sedan påstod jag tvärsäkert att Siesta!-festivalen inte hade några problem att locka besökare. Jag var övertygad om att den nordskånska tonårsdominerade festivalen gick bra, inte minst med tanke på vilket stjärnspäckat program de bokat till i år. Idag skriver jag för att andra gången den här våren en nekrolog över en svensk festival. Det känns inget vidare, vad händer med campingfestivalerna?

2008 besökte jag för första gången Siestafestivalen, den lilla festivalen hade blivit halvstor och kunde stoltsera med ett tredagarsprogram där Håkan Hellström var ett av de största namnen. En av festivalens stora behållningar musikaliskt var upptäckten av Florence Valentin. Det blev tre varma och mycket angenäma dagar i ett trevligt camp, även ifall jag kände mej i äldsta laget på festivalen i stort, "gott om fulla skånska nittitalister" skrev jag på Facebook efteråt. Siesta! 2008 var även den gången jag och Joakim utan att ha pratat om saken det minsta inledde våra respektive festivalblandband med samma låt - Strindbergs "100 sekunder".

Men trots åldersnojorna två år tidigare blev det en Siestafestival även 2010. Festivalen hade vuxit ännu mer och campingen blivit rejält mycket större. Bland headlinenamnen märktes Thåström, Röyksopp och bob hund. Ett ungt First Aid Kit spelade tidigt på torsdagseftermiddagen på en av de mindre scenerna. Stämningen var god och det fanns gott om bra band att se. Det kändes som Siesta! kunde finnas kvar hur länge som helst. Arrangörernas omsorg om de unga besökarna var rörande med mycket gott om snälla funktionärer på campingen.

De senaste åren, efter flytten till Blekinge och när jag ändå jobbat bara en halvtimma från Hässleholm, har jag varit inne på att köpa endagarsbiljett och se så många band jag hinner innan sista tåget gått hem. Tyvärr har banden jag velat se gått på scen försent för att jag det skulle bli av. I år var jag inne på samma sak och tänkte övernatta i Kristianstad för att hinna se Håkan Hellström. Kanske var det ett misstag från festivalen att sätta Håkan Hellström så sent som 00:00? Håkan lockar folk i alla åldrar, alla vill inte vara kvar på festivalen till mitt i natten och kanske hade en tid 20-nånting varit bättre? Det får vi aldrig veta.  

Kanske växte sig festivalen för stor? Kanske var tonåringar en alltför osäker målgrupp? Och kanske var konkurrensen från FKP Scorpions två jättefestivaler för stor?

Det är verkligen synd att ännu en festival driven av en entusiastisk lokal musikförening, som börjat i liten skala och långsamt vuxit sej större, nu gått på pumpen. Jag minns mina två år på Siesta! med glädje, känner för arrangörerna och sörjer med de som inte får åka på festival nästa vecka.

Och när Siestafestivalen nu går i graven är FKP Scorpions ett rejält steg närmre en monopolställning på den svenska festivalmarknaden.


söndag 19 maj 2013

Mellan hägg och syren

Jajamen, nu är det mellan hägg och syren. Åtminstone här i Karlskrona.

"Uttrycket "mellan hägg och syren" förknippas ofta med en särskilt njutbar del av försommaren, perioden mellan blomningstiden för hägg respektive syren. Uttrycket kan ha sitt ursprung i den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde då under gesällens frånvaro och uttrycket förstås av utomstående som att skomakaren stängt för att njuta av den bästa tiden på året. Den ofta citerade historien om skomakaren som satte upp en skylt med texten "stängt mellan hägg och syren" är relativt sentida, inte belagd förrän på 1880-talet, och även andra yrken förekommer i liknande berättelser. Inte heller platsen för företeelsen är säker. Historien kan vara en vandringssägen i sin helhet." (Wikipedia)

lördag 18 maj 2013

Har du oxå Spotifystress?

Förr var det så enkelt.

Man köpte eller fick en skiva, lyssnade på den. Och sen lyssnade man på den igen. Ibland köpte eller fick man flera, lyssnade kanske inte lika mycket på alla, men de flesta skivorna blev åtminstone lyssnade en gång.

Sen kom mp3:orna. De la sig så fint i bokstavsordning och blev faktiskt rätt flitigt lyssnade på. Något svårare att hinna med blev det med när man gick över till albumnedladdning, men de låg trots allt fortfarande på hårddisken.

Men nu?

Jag drunknar i Spotifys enorma utbud. Jag vill hela tiden höra mer och höra något nytt. Lyssnandet blir mer fragmentiserat. Att jag trots nästan 80000 scrobblade låtar fortfarande inte lyssnat på samma låt ens hundra gånger är rätt talande. Somliga kan ha en playlist igång där de stoppar in några låtar då och då och köra den playlisten upprepade gånger. Det klarar inte jag. Jag vill hela tiden höra mer och får någon ny idé om någon utmärkt playlist, som jag oftast bara lyssnar på en eller två gånger. Och sen är det något nytt att kolla upp.

Att läsa en artikel om något band kan ta tid eftersom jag hela tiden vill kolla upp låtarna som nämns. Det var annat på den tiden man fick fantisera om hur ett band lät när man läste om dem i något punkfanzine eller Close Up, och sen höra dem en månad, ett halvår eller ett år senare.

Trots att Spotify fortfarande saknar mycket kan jag verkligen känna mig stressad över allt som finns där.

Eller ska jag bara släppa i-landsproblemet och glädjas åt att det inte är som för snart tjugu år sedan, när jag köpte en skiva i månaden eller så.

Det var trots allt inte bättre förr.

fredag 17 maj 2013

Guiden

På Vesterbro, Köpenhamn tidigare i veckan.

Två svenska killar i 25-årsåldern kommer fram.

- Vet ni var Sönder Boulvevard ligger?
- Det är nog bara runt hörnet här, går ni Thåströmlåten eller?
- JA!
- Det har jag och min sambo oxå gjort. Vi har druckit öl på Sönder Boulevard.
- Går det att få en porter där?
- Jajamen.

torsdag 16 maj 2013

Kris Kristofferson till Roskildefestivalen

I vintras någon gång satt jag och surfade runt på Sonic Magazines hemsida. Ramlade över en ambitiös Kris Kristofferson-artikel skriven inför dennes besök på Hultsfredsfestivalen. Samme Kristofferson som visade sig vara albumaktuell och jag började hoppas på någon festivalspelning i Norden till sommaren.

Och till sist så!

Jag minns spelningen på Hultsfredsfestivalen 2004. En gammal man med akustisk gitarr och munspelsställning runt nacken, lång svart rock och bred amerikansk dialekt. Fältet framför Pampasscenen var kanske lite mer än halvfullt. Det blev en mysig spelning. Minns hur Jonas avnjöt den vilandes på rygg med nyinköpta solglasögon på, då och då och mumlandes om filmen Convoy.

Så till sommaren spelar denna en av USAs mesta låtskrivare åt andra åter för en nordisk festivalpublik. Gissar på en eftermiddags- eller tidig kvällskonsert på Arena. Det blir förmodligen hur fint som helst.

Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster

Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?

När Agnes, Sofia och jag i vintras bokade biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Band på Parken i Köpenhamn kände jag att vi gjorde rätt som bokade, trots att jag inte var så sugen som jag kanske borde varit. Jag hade trots allt sett honom på både Roskildefestivalen och Ullevi i somras. Sen började jag läsa nya biografin och blev mer intresserad. Hela våren har det lyssnats flitigt på Springsteen.

När rapporterna dök upp om albumspelningar i Stockholm började jag fundera på om man trots allt borde ha bokat biljetter till någon av konserterna i den där svealändska avkroken. Samtidigt, tröstade jag mej med att konserterna i Norge och Finland lät nog så spännande. Det skulle bli riktigt kul att se Bruce Springsteen & The E Street Band igen!



Det hele började ganska förutsägbart med "We take care of our own" från senaste skivan. Men redan på tredje låten började Springsteen plocka upp skyltar från publiken, vilket fortsatte ett par låtar till, vi fick till exempel den alltid lika underbara "Cadillac Ranch" och en "Trapped" som slog till likt en annan reptil. Skulle det bli en kväll med nästan bara önskelåtar från publiken? Efter ett par låtar från senaste skivan och en lysande "Spirit in the night" med minst sagt taggad artist - någon i publiken räckte fram en öl vilken resolut hävdes - och taggat band tar huvudpersonen till orda. "The last summer we we're playing at Roskilde festival right next to here, and now we wan't to make this night something special. As a surprise for you we will play the entire Born to run record".

Albumspelning! Utanför USA och Sverige! Av självaste rockoperan och genombrottsskivan Born to run. Jublet visste inga gränser. Och sen kom den, från "Thunder road" till "Jungleland". "Tenth Avenue Freeze-Out" innehöll programenligt en fin hyllning till framförallt Clarence Clemons men även Danny Federici, "Backstreets" lät mörkare än jag någonsin hört den på skiva och i "Meeting across the river" imponerade särskilt bandets trumpetspelare, Tage Danielsson-look-a-liken Curt Ramm. Under "Jungleland" förstod jag äntligen vad de som hyllat låten som en av Springsteens bästa menat. Till sist.

Samtidigt som publiken initialt jublade var det under flera av Born to run-låtarna ganska passivt stöd från publiken. Något som överhuvudtaget märktes under lite drygt första halvan av konserten, en och annan var säkert där snarare för att ha sett "Bossen" än för att de verkligen gillade honom.



Efter den allvarsamma och alldeles underbara rockoperan så började festen. En Bruce på topphumör, ett taggat band, irländskinfluerade låtar (som traditionsenligt ska sågas av tuffa rockrecensenter - jag är inte lika tuff, de är ju underbara!), publik på scen, gott om utrymme för blås och kör, som under större delen av albumspelningen fått vara overksamma. Festen var igång, och Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster. "Pay me my money down" är en fantastisk livelåt! Ordinarie set avslutades med hitsvepet "Waitin' on a Sunny Day", "Lonesome day" och "Badlands". Nävar i luften och entusiasm genom hela svettiga Parken.

Något som slog mej under konserten, och inte minst under Born to run-vändan var hur märkligt det måste kännas för Jake Clemmons att åka runt och hylla sin döde farbror kväll efter kväll. Jake Clemmons hörde helt klart till de i bandet som fick mest applåder och i hans gestalt försökte vi se den legendariske Big Man.



 Extranummervändan inleddes med några djärva val som säkert gjorde konnässörerna nöjda innan festen fortsatte med en rad nummer från Born in the U.S.A, vilken tidigare lyst med sin frånvaro i setlistan kvällen igenom. Samspelet mellan Bruce Springsteen och Steven van Zandt började redan i andra låten "Two hearts" och fortsatte kvällen igenom för att kulminera i "Glory days".

Efter en "Dancing the dark" där det både hann dansas med med en tjej ur publiken och plocka upp en annan för att spela en, urpluggad, akustisk gitarr så undrade man om det kunde komma mer.
Det kunde det! Ut med födelsedagsbarnet och mångårige managern Jon Landau med en gitarr i näven på scenen och dags för "Twist and shout" och "Raise your hand", där någonstans kände det som Parken kokade över av värme, entusiasm och utmattning på samma gång efter nästan tre timmar och en kvarts konsert med inalles trettio låtar.

Den enda som inte verkade särskilt trött var artisten själv.

onsdag 15 maj 2013

PRO på Sweden Rock Festival

Läste att PRO kommer finnas med på Sweden Rock Festival. Och tja, varför inte?

Deep Purples första album släpptes för 45 år sedan, Led Zeppelins första för 44 år sedan och Black Sabbaths första för 43 år sedan.

Klart PRO gör rätt som finns på Sweden Rock. 

Jag gillar't.

måndag 13 maj 2013

Man at the top

De senaste veckorna har han ofta skymtat till.

På Youtubeklipp, i tidningsartiklar och i bakgrunden på de största scenerna.

Jag tänker på Nils Lofgren, som jag länge haft ett gott öga till som soloartist. Hyllningen av hans Acoustic liveDagensskiva.com för nästan tio år sedan gjorde mej nyfiken. "Keith don't go" och framförallt "Man in the moon" fanns ofta med på mp3-spelaren under några år. Även coverskivan The Loner - Nils sings Neil gillade jag, inte minst den underbara covern på "Like a hurricane".

Men jag undrar om något jag hört med Nils varit lika bra som Springsteen-covern "Man at the top"? Kanske är det nyupptäcktens rus? Jag snubblade över låten tidigare idag, men den är verkligen otroligt bra i Lofgrens version. "Man at the top" är från början en outtake från Born in the U.S.A och jag kan förstå varför låten inte kom med där i Springsteen & E Street Bands version. En dussinlåt, inte dålig, men heller inte något som sticker ut. Nils Lofgren skalar av låten och arrangerar om den till en varm akustisk ballad. Först kan man knappt tro det är samma låt.

Nils Lofgren är mer än "han som spelar med Bruce Springsteen och spelat med Neil Young". Han är en utmärkt låtskrivare och gör även lysande covers av sina gamla arbetsgivare. Den första av hans mer än tjugufem soloskivor kom 1975 och den senaste 2011.

När Wrecking Ball-turnén är slut hoppas jag Nils Lofgren ger sej ut och spelar solo igen, gärna akustiskt. Jag tror det blir som mest magiskt så.


söndag 12 maj 2013

Bästa Springsteenlåtarna

Vi satt Agnes, Sofia, Lisa och jag och peppade inför Springsteenkonserten på tisdag.

Ett självklart inslag var såklart fem-i-topp-listan över bästa låtarna med Bruce Springsteen.

Såhär blev resultatet när vi lade samman våra listor.

Born to Run 3 röster
The River 2
Badlands 2
Dancing in the dark 2
Thunder Road 2

Och nedanstående fick alla en röst vardera
Spirit in the night
Rosalita
Born in the USA (akustiska versionen på Tracks)
I'm on fire
The Promise (pianoversionen)
Youngstown
Growin' up
I'll Work For Your Love
Tenth Avenue Freeze-Out

lördag 11 maj 2013

EMI-eliten sjunger Evert Taube

EMI-eliten anno tidigt nittital. Är du svag för män med efternamn så är detta himmelriket.

Bland sångarna kan jag identifiera åtminstone Plura Jonsson, Peter LeMarc, Totta Näslund, Per Persson, Magnus Johansson och Toni Holgersson.

Och att döma av alla andra sångare, sångerskor och musiker som syns tycks ju inspelningen ha varit rena firmafesten. Låt vara en rätt kall och blåsig sådan, men det hör väl den här årstiden till.

Till exakt samma inspelning har även Ulf Lundell spelat in en version, men med bara honom som sångare.

fredag 10 maj 2013

Återhållet och iskallt

Shining har aldrig tilltalat mej. Jag har svårt för konceptet självskademetal, även ifall det visserligen var intressant att läsa kapitlet om dem i Blod eld död. Men självskademetal är inte min grej. Jag tycker faktiskt det är rätt osmakligt, kalla mej gärna moralist, konceptet funkar inte för mej.

Men så släppte Shining förra året en cover-EP (Lots of girls gonna get hurt) med bland annat Imperiets "Kung av Jidder" och Kents "Utan dina andetag". När Michael häromdagen skickade den sistnämnda lossnade det för mej.

Att sångaren och frontmannen Niklas Kvarforth gillar Kent är ingen nyhet. Jag minns en Close Up-intervju för en herrans massa år sedan, där han framhåller Hagnesta Hill som en av de bästa blackmetalplattorna, eller något sånt.

Och jag gillar verkligen Shinings covers på Imperiet och Kent. Visst, de ligger ganska nära originalen. Men det finns en annan tyngd och åttitalsproduktionen är helt borta från "Kung av jidder". Låtarna känns återhållna, iskalla, som huggna ur sten. Jag gillar det verkligen. Shining får gärna göra fler covers.

torsdag 9 maj 2013

Quiz ikväll!

Idag är det torsdag och det betyder film- och musikquiz på Biobaren här i staun. Eller "Springsteen med övrigt" som Johanna kallade det en gång.

Eftersom jag förkylningssnörvlat hemma några dagar ska det bli fantastiskt trevligt att quiza och träffa folk.

Undrar ifall Bruce Springsteens pågående Nordenturné ökar andelen Springsteenfrågor? Inte mej emot  :)

onsdag 8 maj 2013

Håkan Lahger förutspådde Pluras kök

Det kan vara ett förfluget ord, en association, en slutkläm på en text...

I mitten av 1990-talet fyllde Silence Records tjugufem år och gav ut samlingssplattan Vild i skogen, Håkan Lahger fick hedersuppdraget att teckna bolagets historia i skivans booklet. Texten finns på Silence hemsida.

Mot slutet av texten kommer han in på hur mycket tid somliga musiker tillbringat i Silencestudion i Värmlandsskogarna. Hur de blivit nästan som familjemedlemmar.

"Plura höll hellre till framför spisen än bakom sångmikrofonen."

Till sist konstaterar Håkan Lahger att det finns mer som borde samlas än bara tjugufem år av musik. Däribland maten.

"Var finns Pluras bästa svamprätter?"

På 2010-talet har Plura Jonsson ett eget matprogram i teve. Håkan Lahger var något på spåren i den där booklettexten för så många år sedan. Och på tal om Pluras kök, jag har aldrig sett programmet. Något särskilt avsnitt ni kan rekommendera?

tisdag 7 maj 2013

Så nära får ingen gå

I SVTs nya Öppna Arkiv hittade jag den. Per Sinding-Larsens klassiska dokumentär om Kent från 2001. Så nära får ingen gå - ett år med Kent.

Jag minns hur jag satt och kollade när den sändes en lördagskväll i maj för tolv år sedan, ganska nyblivet Kentfan, eller fan och fan, jag hade börjat gilla bandet lite blygsamt. På Roskilde sommaren innan hade jag inte en tanke på att gå och se dem, men nu började jag bli sugen.

Jag mindes filmen som bra, men den var faktiskt ännu bättre än jag mindes den. Man får följa Hagnesta Hill-turnerandet. Utsålda hus i Eskilstuna och Stockholm, en klubbturné i Europa, en utebliven USA-satsning och Kalas-turnén i Sverige sommaren 2000.

Från Roskildespelningen 2000 får vi ett antal ögonblicksbilder på det kaos, den förvirring och de kluvna känslor som följde på tragedin senare samma kväll. Kent spelade precis före Pearl Jam på Orange Scen.

För den som kollar på filmen idag kanske Kents stora intresse för utlandet förvånar. Liksom att det var så stort att spela på Hovet i Stockholm. Men när filmen visades var det ännu två år kvar till de fyllde Stockholms stadion och det var fyra år kvar till den stora tältturnén. Skivor som Vapen och ammunition och Du och jag döden fanns ännu inte. Kent var ett riktigt stort band redan då, men de skulle bli större. De släppte ambitionen att slå utomlands och blev istället Sveriges största band.

måndag 6 maj 2013

Loke Nyberg höll publiken i sin hand

Foto: Johanna Rosvall
I lördags såg eder bloggare Loke Nyberg spela på Restaurang Sjörök i Karlskrona. 

Kan en dalmas bosatt i Göteborg som sällan spelat på de stora scenerna och bara har en skiva på Spotify lyckas på en restaurang i Karlskrona? Själv med sin gitarr på scenen? Jajamen!

I början av konserten var Loke till lika delar trubadur och standupartist. Ett drivet mellansnack och en väldig scennärvaro skapade en helhet som verkligen imponerade.

Han höll publiken i sin hand, både den förvånansvärt stora trogna och redan inlyssnade publiken och oss som inte sett honom förut. Restaurangmiljön gav en avslappnad stämning. Han ropades upp för tre extranummervändor och kunde till och med spela trettonminuterseposet "Flykten från Sverige" utan att det började surras alltför mycket längst bak.

Loke borde nämnas i samma andetag som Lars Demian och Stefan Sundström. Han är väl värd en större publik med sina underfundiga texter och den scennärvaro han uppvisade i lördags.

Precis som på Caj Karlsson-konserten härommånaden var det inte utan att jag kände mej som en turist ibland. Jag har märkligt nog inte sett Loke förut och har väl egentligen inte hört så mycket med honom, annat än de i och för sej underbara "Sommarkatt" och "Eldsjäl", innan jag lyssnade igenom en del inför lördagen. Men konserten gav mersmak, jag vill höra och se mer av Loke.

Och så kvällens setlist

  1. ADHD
  2. Melankolia stad
  3. Allt du är
  4. Valsdragarvals
  5. Eldsjäl
  6. Dig som aldrig blev
  7. Ingen kan
  8. Aldrig mera rädd
  9. Vackra människors sång 
  10. Flykten från Sverige
  11. Spring!
  12. Okänd titel, vulkaner och tromber nämndes
  13. Efter en flaska med Rom

lördag 4 maj 2013

Billy Bragg på Pustervik i höst

Av en slump var jag inne på Pusterviksbiljetter.com igår och tappade nästan hakan när jag fick se att Billy Bragg skulle spela på Pustervik i höst. Jag hade helt missat det, tydligen släpptes biljetterna redan för flera veckor sedan. Jag såg hursomhaver till att stänga munnen och boka biljetter till mej och Joakim. Billy Bragg imponerade på Way Out West förra sommaren och nya skivan Tooth & nail är bra. Det ska bli fantastiskt kul att se honom igen.

Fast jag blir inte klok på vad det är för slags plats vi fått? :)

fredag 3 maj 2013

Dagensskiva.com fixar Springsteen

Glöm kvällisarnas mer eller mindre krystade Bruce Springsteen-bilagor (hur mycket kan man skriva mindre än nio månader efter förra bilagan?), artiklar med faktafel eller vinklar där uttrycket koka-soppa-på-en-spik inte längre räcker till.

Dagensskiva.com gjorde den ultimata Springsteen-specialen redan 2008, den räcker gott än idag.

Bruce Springsteen A-Ö

Visst är det förresten lustigt hur mycket det skrivits inför de tre spelningarna i Stockholm? Det lär ju vara fler sydsvenskar än eder bloggare som skippar att åka till den där svealändska avkroken och istället far till Köpenhamn 14 december? Men storstadsmedia tycks inte förstå att Sydsverige har en annan storstad än avkroken i Svealand, så om Köpenhamnsspelningen har det inte stått många ord. Lika bra det kanske.

R.I.P Jeff Hanneman

Slayer har aldrig hört till de metalband jag lyssnat mest på. Men deras betydelse går inte att undervärdera och på Hultsfredsfestivalerna 2002 och 2005 såg jag dem göra bra och härligt manglande spelningar (uppenbart är att någon på Rockparty gillade Slayer massor, de spelade även på festivalen 1995. Alltså tre gånger på elva festivaler).

Så vaknade jag upp idag och kollade som vanligt igenom Facebookflödet. På samma sätt som när Michael Jackson dog för några år sedan var det Facebookflödet som aviserade bortgången. 
Det tog inte lång tid att förstå att Jeff Hanneman dött. 

Riktigt tråkigt för Jeff Hannemans familj, för resten av Slayer och för fans världen över.

R.I.P.

onsdag 1 maj 2013

"När Hultsfred kallar, då kommer vi" konstaterade Kent Norberg

Första bandsläppet från den återstartade Hultsfredsfestivalen, This is Hultsfred, där både Sator och Vånna Inget fanns med, gjorde mej riktigt entusiastisk och jag mailade iväg några frågor om festivalen. Linnea Lindahl svarar. 

Sator som största namn i första bandsläppet, jag känner historiens vingslag! Var det svårt att få dem att ställa upp?
Sator var inte speciellt svåra att få med i båten, de har ju varit ett frekvent återkommande band under Rockpartys tid, så liksom många andra tror jag att de håller med om att vissa saker ska vara som de alltid har varit. Som till exempel Hultsfredsfestivalen. I Hultsfred. "När Hultsfred kallar, då kommer vi" konstaterade Kent Norberg inför bandsläppet.

Hur många band siktar ni på? Kommer de gamla klassiska scenerna Teaterladan och Stora Dansbanan användas?
Vi siktar i nuläget på ungefär 25 akter på 3 scener, där Stora Dans och Teaterladan ingår. Även en större scen kommer att finnas, där bland andra Sator kommer att spela. Namnet på den stora scenen kommer att offentliggöras inom kort.

Vilka är ni som arrangerar?
Vi som arrangerar är en ständigt växande skara med entusiaster. Föreningen och dess styrelse kom till den 14 april, den bestod då av 12 personer (styrelsen alltså) men fler arbetsgrupper har tillsatts på löpande band. Idag tror jag att det rör sig om ett 40-tal medarbetare. Många av dessa är studenter på Campus Hultsfred eller elever från Gyro, jag vet att jag inte är den enda som är väldigt glad över att vi är så många som fått möjlighet att arrangera någonting på riktigt efter FKPs frånfälle. Det framgick ganska tidigt att flytten till Sigtuna i större utsträckning kunde ses som en möjlighet än ett nederlag.

Hur har mottagandet från Hultsfredsborna och musik-Sverige varit på den återstartade Hultsfredsfestivalen?
Mottagandet från Hultsfredsborna har nästan uteslutande varit positivt, uppmuntrande och väldigt, väldigt energigivande. Folk droppar ständigt in på kontoret för att stödja föreningen genom att bli medlemmar, eller bara för att sticka in huvudet och säga att de stöttar oss och gläds åt det jobb vi lägger ner. Den minsta lilla gesten av uppskattning genererar otroligt mycket motivation, och det är just därför som vi gör festivalen; för Hultsfred och människornas skull.

När det kommer till resten av landet möter vi mycket optimism och stöd från olika håll, privatpersoner, företag, och inte minst artister är inte främmande för att höra av sig och kolla ifall de kan hjälpa till på olika sätt. Och vi uppskattar det så obeskrivligt mycket.

(Bloggposten något uppdaterad 22:01 130501)