"And in comes Romeo, he’s moaning"

I måndags sände P1 ett reportage om en 50-åring, Bob Dylans Highway 61 revisited. Reportern Anton Karis har intervjuat en rad personer, inte kända skribenter eller musiker utan okända människor, om sitt förhållande till skivan och hur de upptäckte den och Bob Dylan.

Eftersom jag har en förkärlek för Highway 61 revisited och bra berättelser var det givet att lyssna. Och slutet var bäst. 

Bob Dylan & jeg

Bob Dylan fyller sjuttifyra år idag. Det firar eder bloggare med lite egotrippad statistik och fakta som hade gjort Jan Björklund stolt.

Årets jag upptäckte Bob Dylan: 1997, min vän Per Kj var nyfiken på honom och fick så långsamt med mej på tåget.
Låten som fick mej att falla: "I shall be released"
Första skivan jag köpte: Freewheelin, oktober 1999.
Antal gånger jag sett Bob Dylan live: 7 gånger
Bästa spelningen: Antagligen Köpenhamn hösten 2013, men även de sista två tredjedelarna i Göteborg tio år tidigare aspirerar på att ha varit bäst. 
Antal scrobblade låtar: 4772 (vilket placerar honom på en andraplats)
Mest scrobblad skiva: Time out of mind
Mest scrobblad låt: "Girl from the north country"
Antal böcker jag har om/av Bob Dylan: 5 stycken (Howard Sounes - Dylan Biografin, Bob Dylan - Memoarer, Håkan Lahger - Dylan, en kärlekshistoria, David Dalton - Det är inte mig ni söker och Christian Braad Thomsen & Asger Schnack - Bob Dylan, en guide till hans skivor)
Mest underskattad skiva: Desire.
Spelningen jag ännu väntar på att få se: Jag skulle hemskt gärna se Bob Dylan spela på Roskildefestivalen en gång.

Grattis Bob! Jag hoppas vi får många år till tillsammans. 

Och så lite last.fm-nörderi denna gråmulna onsdag

I brist på annan blogginspiration går det alltid att spela last.fm-spelet. Jag erbjöd en fika eller en öl till den som först gav mej fem tal från 1 till 100. Rasmus nappade och jag fick 2, 9, 16, 23 och 30. Så jag plockade fram listan och kollade.

Bob Dylan (plats 2)
Första låt jag hörde: Kan det ha varit "Blowin in the wind"?
Låt som fick mej att falla: "I shall be released"
Favoritlåt just nu: Just nu? Knappt lyssnat på Dylan senaste månaden. Men lyssnade en hel del på "When the Deal Goes Down" i höstas.

Håkan Hellström (plats 9)
Första låt jag hörde: "Känn ingen sorg för mig Göteborg"
Låt som fick mej att falla: "Nu kan du få mig så lätt"
Favoritlåt just nu: "Vid protesfabrikens stängsel"

Morrissey (plats 16)
Första låt jag hörde: "The teacher are afraid of the pupils"
Låt som fick mej att falla: "Reader meet author"
Favoritlåt just nu: "Now my heart is full"

Björn Afzelius (plats 23)
Första låt jag hörde: "Tusen bitar" gissar jag på
Låt som fick mej att falla: "Medan bomberna faller"
Favoritlåt just nu: Har kommit på mej själv med att nynna på "Duncan Brady" en del på sistone

Karin Renberg (plats 30)
Första låt jag hörde: "Bebopalula till nästa gång"
Låt som fick mej att falla: "Marguerite"
Favoritlåt just nu: "Värm honom ljus"

Dagens skivinköp

Gick en skivrunda på Andra Långgatan idag. Jag var ute efter The Bands två första, men de hittade jag såklart inte. Men Kajsa & Malenas två skivor kändes helt rätt, Under the Red Sky är en gammal favorit som jag gärna har på LP och Full Metal Jacketz köpte jag åt Michael.

De tio mest betydelsefulla skivorna

Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik
Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

Dagens i-landsproblem

Det blir inte lätt för en kalenderbitare som eder bloggare att i sommar se spelningar i slutet av både Neil Youngs och Bob Dylans turnéer. Att bli överraskad på plats är såklart roligast, men hur ska jag kunna hålla mej från att kolla åtminstone någon setlista under turnéernas gång? Nyfikenhet kommer vara stor på hur Neil Young & Crazy Horse lägger upp spelningarna efter ett års frånvaro från livescenen, kommer "Walk like a giant" finnas kvar? Hoppas! Och kommer Dylan behålla den i stort sett statiska lista som var med i Europa i höstas och funnits med i Japan under våren? Hoppas inte! Boblinks och Sugar Mountain får tänkas bort under några veckor vardera.

"You were trying to break into another world"

Glädjen i att återupptäcka en gammal favoritlåt.

Bättre än någonsin.

At Zipp DiverCity

Exotiskt. När Bob Dylan för ovanlighets skull turnerar i vad som för oss svenskar blir fjärran östern dyker setlisten upp mitt på dagen istället för morgonen efter som när han turnerar på sin egen hemmaplan i Nordamerika. Det hade jag inte tänkt på.

Inatt var det turnépremiär för 2014 och startskottet för den månad Dylan ska tillbringa i Japan och på Hawaii. 

Frånsett att "Waiting for you" bytts ut mot "Blind Willie McTell" och att "Duquesne Whistle" bytt plats med "Pay In Blood" är det samma setlist som i Köpenhamn i höstas.

1. Things Have Changed
2. She Belongs To Me
3. Beyond Here Lies Nothin'
4. What Good Am I?
5. Blind Willie McTell
6. Duquesne Whistle
7. Pay In Blood
8. Tangled Up In Blue
9. Love Sick


10. High Water (For Charley Patton)
11. Simple Twist Of Fate
12. Early Roman Kings
13. Forgetful Heart
14. Spirit On The Water
15. Scarlet Town
16. Soon After Midnight
17. Long And Wasted Years


18. All Along The Watchtower
19. Blowin' In The Wind

Kärlekskrank

Att Eldkvarn på 1999 års Limbo var hyfsat (dagens underdrift) influerade av den två år tidigare utkomna Dylan-comebacken Time out of mind är ingen hemlighet, men det här lånet upptäckte jag först igår. 

"Last night I danced with a stranger 
But she just reminded me you were the one"
Bob Dylan - "Standing in the doorway"

"Jag dansa med en kvinna som la sin arm om mig. 
När vi gick över golvet, tänkte jag på dig."
Eldkvarn - "Du älskar inte mig"

Kul.

Bob Dylan kommer tillbaks

Bob Dylan återvänder till Europa i sommar, de intima konserterna han gjorde i höstas fick bra kritik, och den här gången är det dags att spela utomhus. I Norge blir det två festivalspelningar och i Sverige blir det lite av en repris på 2001, då han åter kommer spela på Sofiero i Helsingborg och Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men intressant nog saknas det ännu danska datum! Är det måhända dags att återvända till Roskildefestivalen för första gången på åtta år eller kommer det andra danska datum alldeles snart?

"But I was so much older then. I’m younger than that now"

På Youtube får den aldrig ligga kvar, men The Guardian har lagt upp den klassiska versionen av "My Back Pages" från trettiårsfirandet av Bob Dylans skivkarriär. Dylan sjunger tillsammans med Neil Young, George Harrison, Tom Petty, Eric Clapton och Roger McGuinn under komp av Booker T and the MGs. En fantastisk video.

Pete Seeger (1918-2014)

Han ska ha blivit så arg. Den kanske mest hyllade av hans lärjungar begick dubbla synder, och själv stod han bredvid och mer eller mindre skakade av ilska. Enligt legenden ska Pete Seeger ha velat hugga av elkabeln med en yxa när Bob Dylan stod i en tidig elektrisk upplaga på Newport Folk Festival och spelade rocknroll istället för folkmusik, och med så kasst ljud att det inte gick att höra nånting. Pete Seeger har hela tiden fortsatt hävda att han inte försökt hugga av någon elkabel, "men historien har fått sånt genomslag att Seeger medger att inte ens han fru tror honom" som det står i Howard Sounes Dylanbiografi från 2001.

Pete Seeger fortsatte livet igenom att sjunga sina och andras folksånger och kämpa för en bättre värld. Även ifall hans framträdanden blev allt färre med åren spelade han så sent som i höstas på den årliga Farm Aid-galan i USA.

Han hade spelat med Woody Guthrie, Cisco Houston och Lead Belly, för att nämna några av de som Bob Dylan ikoniserade i "Song to Woody" redan för mer än femtio år sedan. Pete Seeger hade som sagt spelat med dessa, till och med Lead Belly född 1888, det är svindlande när man tänker på det.

Efter Pete Seeger och hans generationskamrater har många folksångare, singer-songwriters och outlawcountryartister kommit. Han var en generation äldre än de tretti- och fyrtitalister som själva bröt ny mark för så många år sedan. Han var länken till en annan tid.

To everything there is a season.

Kvällens Dylancover.

Nippon nästa

Bob Dylan startar Never Ending Tour för 2014 i Japan! Det blir hans första Japanturné på 13 år så det går att gissa på ett rätt stort intresse. Japan är speciellt i Dylan-världen eftersom det var där den legendariska liveplattan At Budokan spelades in 1978 . Med start 31 mars och avslut 23 april består turnén av 14 spelningar i Tokyo, Sapporo, Nagoya, Fukouka och Osaka. Bob Dylan fyller 73 år i maj, men inget tycks hindra honom från att fortsätta spela sej in i evigheten. 

Lägg ut, lägg ut!

Sent igår gav seismografen i Dylanland utslag.

"Roll On John" har livedebuterat!

Över Europa och Nordamerika - från San Francisco till Stockholms skärgård - skakade bredbanden av Dylanfansens upphetsning.

Höstturnén i Europa går mot sitt slut och vid den tredje spelningen på Opera House Theatre i Blackpool dök helt överraskande hyllningen till John Lennon upp som sista låt.

Spänningen är stor inför turnéavslutningen - tre kvällar på legendariska Royal Albert Hall i London. Seismografen är redo. Är det rentutav dags för "Tempest" att livedebutera?

When The Deal Goes Down

Nejdå, en låt som heter "Early Roman Kings" ska inte spelas i Rom, det ska den inte. Den går att spela på alla andra ställen, men inte i Rom, eller vad handlar det om?

Bob Dylan behöll igår kväll ett par låtar från den första Romspelningen, och kastade in en hel del nytt. Men av den ganska statiska men väldigt vitala setlista som gällde fram till och med Milanospelningarna finns inte mycket kvar. Tempest-låtarna är fortfarande borta, däremot hela fyra låtar från Modern Times, vilket blev kvällens mest spelade album. 

Däremot spelades varken "Like a rolling stone" eller "All along the watchtower" igår, när hände det sist?

Watching The River Flow

Jag kan riktigt tänka mej hur förvånade folk måste ha blivit på Atlantico i Rom igår. Bob Dylans europeiska höstturné nådde den italienska huvudstaden efter tre kvällar på Teatro degli Arcimboldi i Milano, och i Rom igår kväll visade han att det aldrig går att veta var man har honom. Setlistorna på höstturnén har, likt på turnén i USA i våras, varit i stort sett samma varje kväll, bara några små förändringar på några få spelningar. Tills igår kväll.

På första kvällen i Rom byttes alla låtar utom avslutande "All along the watchtower" ut, alla låtar! De sexton låtarna som plockades in var såvitt jag kan se i samtliga fall turnépremiärer, även ifall jag inte tror någon av dem varit direkt ovanlig live de senaste åren. Men vilken överraskning för Dylanologer och setlistenördar! Även ifall jag tycker lite synd om Rompubliken som inte fick höra några av de utmärkta Tempest-låtarna blev det helt plötsligt mer spännande att kolla setlistorna igen. Undrar hur det blir på andra Romspelningen ikväll?

Det var bättre förr! Eller?

"Bob Dylan förstör sina låtar live nuförtiden".

Likt Sokrates som redan på sin tid klagade på ungdomens förfall klagade gissningsvis åtminstone några av konsertbesökarna redan 1964 på Dylans skrikande och vildsinta munspelande i den på skivan ett år tidigare så finstämda "Don't think twice, it's alright".

Dags för Street Legal?

Ett Dylanalbum som många pratar gott om men som jag ännu inte på allvar tagit till mej är Street Legal.

Visst, "Senõr", "Changing of the guards" och möjligen någon mer låt är jag välbekant med och gillar. Men skivan i sin helhet är ännu, trots åtminstone fjorton års relativt flitigt Dylanlyssnande, rätt anonym för mej. Street Legal har alltid hamnat i skymundan av andra sjuttitalsalbum, givetvis Desire, men även Blood on the tracks.

Det är bland det roligaste som Dylanfan, att hans enorma diskografi ännu kan erbjuda relativt outforskade delar som är väl värda att upptäcka.

Ska jag försöka ta reda på vad Dylan ser där till vänster? Är det till sist dags för Street Legal?

Om en bilresa och en Dylanskiva

Vi lyssnade på Bob Dylans Desire.

Det var första juli 2000 och vi var på väg hem från Roskildefestivalen. Festivalen var inte slut än, det var bara lördag, men vår festivalkänsla hade gått förlorad med dödsfallen, leran och regnet.

Framsidan på festivalavisen samma dag

Vi sa inte mycket till varandra under hemresan. Per Kj, Jonas, Rickard, Bea och jag. I bilen snurrade Desire. Jag vet att vi måste ha lyssnat på fler skivor, men den den enda jag minns är den.

Någon månad tidigare hade jag läst Clinton Heylins Dylanbiografi och fascinerats av historien kring inspelningen av Desire. Hur de samlat ett stort band, men inte fick till låtarna någotvidare. Hur producenten till sist sa till Dylan att ta med basist-trummis och nån mer, så skulle de fixa till albumet. Han plockade med fiolspelaren Scarlet Riviera (bara namnet!) och på någon natt satte de skivan. Ungefär så minns jag historien idag - borde kanske ta och läsa om boken? Jag lånade Desire av Per Kj så fort jag kunde.

Desire är ingen typisk Dylanskiva och den nämns sällan när fansen ska lista hans bästa skivor. De flesta låtarna har skrivits ihop med Jacques Levy, teaterproducent och låtskrivare enligt Wikipedia, och musikaliskt påminner den egentligen inte om någon annan Dylanskiva.

I bilen på vägen hem från Roskilde hör vi de vemodiga låtarna - som vid sidan av energiknippet "Hurricane" bär upp skivan - "Isis", "One more cup of coffee", "Oh sister", "Joey" och "Sara"...

Vi var så unga, bara en av oss hade fyllt tjugu, och ett stort antal unga människor hade dött på samma ställe som vi varit på.

Kanske är det där skivan för evigt spelar sej in i mitt hjärta? Eller så började det ännu tidigare. Men det är något med den där resan hem från mitt livs första Roskildefestival och Desire.

Det var dessutom min födelsedag och Per Kj vänder sej vid något tillfälle om från ratten.

- Du får skivan, grattis på födelsedagen!