2015 i låtar

2015 har som alla andra år varit ett fantastisk musikår.

Slowgold har gått från klarhet, gamla favoriter som Marit Bergman, Alice B och Kajsa Grytt har släppt nya låtar som förebådar fantastiska album nästa år, på en Brun 7-fest i våras upptäckte jag Psykofant som jag sedan även fick se på Asperö i somras och på hösten upptäckte hela pop-Sverige deras "Shorelinevänstern" trots att de borde upptäckt "Tjorven knarkar inte!", Thåström lurade en hel värld att tro att han sjöng om Harry Potter, Roger Karlsson släppte en av årets bästa ballader, Hagaliden släppte äntligen sitt album, Bäddat för Trubbel gjorde en skön duett med Nisse Hellberg och sent på året upptäckte jag guldkorn som Den Stora Vilan, Frida Selander och Agent Blå. Ändå har jag bara hört en bråkdel av allt som släppts i år, inte minst tror jag det är många punkband jag missat. Skärpning till nästa år.

Här är i alla fall en lista, i bokstavsordning, med bra låtar som kommit i år. En låt per akt - och förslagsvis börjar ni med att lyssna på de jag nämner ovan. Listan kommer fyllas på.

Hagaliden har släppt ett utmärkt album

En skivrecension såhär längst in i juli.

Som så ofta började det med ett tips, och i fallet Hagaliden var det Michael som tipsade. Sommaren 2011 skickade han över "Upp på höjden", den ena av de två låtarna på Hagalidens fantastiska debutsingel. Jag gillade verkligen "Upp på höjden" och kom så småningom även att lyssna uppskattande på den andra låten "Det gör ingenting". Våren året efter var jag i Göteborg för att se Thåström, men eftersom gubbaspelningar både börjar och slutar ganska tidigt hann jag också hänga med ut till Röda Sten för att se Hagaliden göra en strålande releasespelning på sin 12":are Dansa blodet. Och som jag lyssnade på Hagaliden efter den där spelningen, men banden själva verkade låg lågt. Ända tills i år.

Hagaliden, Röda Sten 2012

Nu är det några dagar sedan jag satte mej på balkongen för att premiärlyssna på Hagalidens månadsgamla albumdebut Inget är vårt. Det dröjde några låtar, men sedan lossnade det och jag kunde konstatera att Hagaliden följt upp sina tidigare släpp med ett utmärkt album. Bandet fortsätter sin formel med välskrivna texter, fina körer, vemodigt blås och sorgsna pianotoner. De skriver in sig i den stolta Göteborgspoptraditionen, men står i högsta grad på egna ben. Inte minst är blåset en viktig del av Hagalidens särart. 

Efter några dagars flitig lyssning är det tre låtar på Inget är vårt som framförallt tycker sticker ut. "Lida vals", "Förunderligt och märkligt" och "Rätta viljan". "Förunderligt och märkligt" fanns med redan på spelningen för mer än tre år sedan och har länge funnits på bandets soundcloudsida, men då hette den kort och gott "Hagaliden". En underbar låt. "Lida vals" och "Rätta viljan" är sorgsna ballader av det slag jag är så svag för. Men jag kommer säkert få nya favoriter ju mer jag lyssnar, precis så blev det med Dansa blodet, och band som har de kvalitéerna brukar hålla länge.

Även ifall jag länge vetat att bandet jobbat på en ny skiva hade jag så smått börjat misströsta om den skulle komma, att de under våren släppt några singlar hade nästan helt gått mej förbi. Men nu är Hagaliden tillbaks och med Inget är vårt under armen kan Hagaliden gå hur långt som helst.

21 augusti spelar de på Pustervik. Jag längtar.

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!