Det här lyssnade jag på 2015

Last.fm, tala till mej! 

De fem mest lyssnade akterna

1. Slowgold

2. Eldkvarn

3. Christina Kjellsson

4. Tomas Andersson Wij

5. AK von Malmborg

De fem mest lyssnade albumem

1. AK von Malmborg - Vår tids rädsla för AK von Malmborg

2. Slowgold - Slowgold

3. AK von Malmborg - Hens majestät AK von Malmborg

4. Slowgold - Stjärnfall

5. Slowgold - Glömska

De fem mest lyssnade låtarna

1. Kapten Hurricane - Du är rock'n'roll

2. AK von Malmborg - Kom och kom

3. Johan Rothstein - Sorgliga sånger

4. Slowgold - Det osynliga

5. Marit Bergman - Today will be the day when the mourning ends 

Gott nytt år! 

Utmärkta spelningar med Dan Berglund och Christina Kjellsson

Två av förra årets bästa spelningar eder bloggare såg stod Dan Berglund och Christina Kjellsson för, så när de igår spelade på Musikens Hus spelade den trötthet dagen dittills präglat av ingen roll. Jag for dit ändå.

Dan Berglund såg jag som sagt göra en magisk spelning på Folkteatern för ett år sedan och gårdagen kan bäst beskrivas som en komprimerad variant av den. En stor skillnad var dock att Dan valde att spela låtarna i kronologisk ordning! Detta eftersom det nu i dagarna är fyrtio år sedan han debuterade som artist, på en gala för strejkande hamnarbetare.

Så först kom sjuttitalslåtarna "Anderssons kärring" och "Våren i Backadalen", därefter åttitalslåtarna "Lilla Villastad" och "Nattvandrare" och sen ett hopp fram till låtarna från denna sidan milleniet. "Såna som vi...", "Wellamo" och "Skymningen". Och på det några ännu outgivna låtar, två jag kom ihåg väl från förra årets spelning, "Landet efteråt" (?) och den om 4 mars 2012 och sedan som extranummer en ny mustig historia om Frasse Swahn och dennes eviga problem med byxor. Denna gång skulle han ut och köpa byxor tillsammans med sin gamla mor. En underbar historia. Dags för en ny skiva snart, Dan? Vid sista extranumret frångicks kronologin och Dan publikfriade med "Johan och Johanna".

Det är verkligen ett fantastiskt låtmaterial Dan Berglund sitter på. Med bara sin tordönsröst och sin gitarr kan han lätt trollbinda en hel publik, och detta trots sin beundransvärda vägran att basera sina spelningar på sjuttitalsdängorna.

Därefter var det dags för Christina Kjellsson, en artist som verkligen kan det här med publikkontakt. Där Dan Berglund trollbinder publiken integrerar Christina Kjellsson istället publiken i konserten. Allsång, skämt och allsköns upptåg.

Hits som "Finland" och "Grön turban" blandades med låtar från nya skivan; "Hundar", "For förbi" och "Ingenting för oss". På den sistnämnda med Incka Ullén och Lotti Perned från William på kör. Och sen blir det allvar när Christina sjunger duett med självaste Jesper Odelberg i "Cirkus". De gör en väldigt fin och bra duett.

Som sistalåt kommer en minst sagt egensinnig "cover" på "Sjuttonde balladen". Med en träffsäker och rolig text får Christina åtminstone mej att minnas hennes spelning med ett stort leende. 

Gunnar Källström, som med stor framgång arrangerat den trevliga kvällen och skulle spela efter Christina Kjellsson, fick ursäkta, jag for vidare på annat i Göteborgsnatten. Två utmärkta spelningar fick jag och ser redan fram emot nästa viskonsert på Musikens Hus.

De tio bästa låtarna 2013

Så har det blivit dags att sammanfatta musikåret 2013. Eder bloggare börjar med låtarna och listar här de tio bästa låtarna. Som vanligt bara en låt per akt.  

• Lars Winnerbäck - Vem som helst blues

Pärlan från turnéerna 2011 och 2012 kom till sist ut på skiva och jag föll pladask. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar. Den skriver in sej i hans katalog bredvid sådana som "Söndermarken", "Vänner", "Solen i ögonen" och "Elegi". Jag hoppas och tror den blir en hörnsten i Winnerbäcks repertoar i många år framöver.

• Roger Karlsson - Alby 1981

Den gamle Tuk Tuk Rally-sångaren släppte i våras sitt bästa album hittills och det finns en rad låtar från Tecken & spår som skulle kunna platsa på en tio-i-topp-lista för 2013. Idag är det den här snyftaren som är bäst, i morgon kan det vara en annan låt.

• Håkan Hellström - När lyktorna tänds

Att Håkan Hellström till sist skulle skriva en Hisingshymn var kanske inte helt överraskande. Jag har haft svårt att ta till mej Det kommer aldrig va över för mig, men det gäller verkligen inte den här låten. Med avstamp i en gammal Sten-Åke Cederhök-låttitel besjunger Håkan Hellström landets fjärde största ö.  

• Ulf Lundell - Vi är inte arbetslösa

Klassisk Lundell i klassiskt Springsteenland. Upptempo, dubbla klaviaturer, en stark refräng, bra körer och så lite brölsax på det. Inget originellt eller nyskapande, men förbaskat bra.

• Kajsa Grytt - Kometer

"Kometer" pulserar, låten stutsar hit och dit (om uttrycket tillåts). En ostyrig och egensinnig Kajsa Grytt är tillbaks med den mästerlige Jari Happalainen i producentstolen. Resultatet är utmärkt.  

• Mattias Alkberg - Skända flaggan

Som jag lyssnade på den här låten när året var ungt, en av mina mest spelade låtar första kvartalet. Alkberg gör skön musik utifrån Carl-Johan De Geers gamla klassiska målning. En given nationaldagslåt.  

• Dan Viktor - Trollkarl

Med nya skivan Dan Viktor & Vägen Hem hittade jag till sist fram på riktigt till den artist som kanske gästat flest spelningar jag varit på genom åren. Skivan är fylld av bra enordstitlade låtar där "Trollkarl" är den främste.  

• Stefan Sundström - Huset av glas

Farstas Mick Jagger lät på nya skivan Under Radarn de jazzinfluenser som då och då skymtat fram på tidigare skivor blomma ut förfullt. I "Huset av glas" bygger han en snygg låt med rötterna i Norge, Aksel Sandemose och självaste Cornelis Vreeswijk. När jag recenserade skivan trodde jag "Odlandets glädje" skulle bli den låt som höll längst, efter att ha sett Sundström live några gånger insåg jag att "Huset av glas" stod i en egen klass bland de nya låtarna.

• Christina Kjellsson - Är det dags för dig att gå

"Är det dags för dig att gå" känns som en sådan låt som skulle kunna spelas på film när någon ser tillbaka på sitt liv eller ett förhållande. Jag gillar när man hittar sådana låtar.    

• Attentat - Sång till punkarna

Den kanske bästa och finaste låten om punkarna i Göteborg är - hör och häpna - ingen punklåt utan en lägereldsballad. Klyschorna haglar, men jag bara njuter och sjunger med.

Det var tio låtar det. Men förlåt, Franska Trion, Vånna Inget, Charta 77, Magnus Ekelund & Stålet och massa andra. Ni gjorde underbara låtar, och kanske hade de en annan dag kvalat in bland de tio bästa.

Och som om inte tio låtar vore nog har jag såklart satt samman en längre lista med mer än femti bra låtar som kom ut 2013. Fortfarande bara en låt per akt och jag har försökt undvika artister och gruppers nyinspelningar av redan utgivna låtar. Däremot finns en hel hög covers med. Ifall listan är "i ordning"? Tja, inte på marginalen kanske, men något åt det här hållet. 

2013 var ett strålande musikår.

Andra dagen på Kompledigt 2013

På lördagen sken solen över Kompledigtfestivalen nästan hela tiden, utom en rejäl skur sent på kvällen. Kjell Höglund var hedersgäst på festivalen, han och frun satt och avnjöt konserter långt in på kvällen men Kjell spelade inget själv.  

11-åriga Vera Barlach öppnade lördagen - hennes framträdande var en världspremiär. Det var nämligen första gången hon uppträdde med egna låtar, men knappast första gången hon spelade inför en publik. Hennes scenvana var imponerande, för att inte tala om hennes låtar.

Kim Stranne hade jag inte kollat upp inför festivalen och hade väl egentligen inga speciella förväntningar på hans gig. Men jag gillade det, det var bra låtar och ett väl förberett mellansnack. Sidekicken på elgitarr höjde låtarna väsentligt. Kim Stranne hör jag gärna mer av. 

Efter Kim Stranne klev Kent Norberg, mer känd från Sator, upp på scenen. Att se Kent spela visor på svenska var en rejäl kontrast mot när jag såg Sator på Hultsfredsfestivalen i somras. Men så sa han också att han hade gått med i AT och detta var hans första möte. AT, det är anonyma trubadurer, ett sällskap i vilket han passade alldeles utmärkt. Kent Norberg borde verkligen se till att ge ut den där soloskivan. Förutom de egna låtarna spelades även svenskspråkiga covers av Nick Lowe och Steve Earle. Inga Satorlåtar, och lika bra var kanske det?    

Kristian von Svensson kändes som lika delar gycklare och visartist, det var mycket mimik och humor, vilket funkade alldeles utmärkt. 

Foto: Joakim Larsson

Det är inte bara i Stockholm det kan vara presidentbesök. Även Kompledigt förärades presidentbesök över lördagen, från Republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg. Med stor pondus berättade han historier från Jämtland och Härjedalen, han sjöng Evert Taube och han höll brandtal. Hans munspelsimitation var underbar. Ena stunden var det en allvarlig arbetarvisa, andra stunden kändes det som tjo och tjim och hans gamla teveprogam "Har du hört den förut?". Han är mångsidig, den gode presidenten.    

Jag brukar försöka föra lite anteckningar under en spelning för att lättare kunna blogga efteråt. Men det var inte lätt under Christina Kjellssons spelning eftersom den var så himla bra att det kändes som bortkastad tid att sitta och skriva i telefonen samtidigt. Alla låtar "gick i ADHD" och Christina hade en utmärkt kontakt med publiken. Hon blandade nya låtar som "Ingenting för oss", "For förbi" och "Är det dags för dig att gå" (mina tre favoriter på nya skivan!) med gamla hits som "Finland", "Sommargäster" och "Grön Turban". På den sistnämnda vällde kvinnlig publik med gröna turbaner upp på scen, underbart! Christina Kjellsson stod för festivalens bästa spelning och jag vill gärna se henne snart igen.

Ola Aurell hade festivalens överlägset största publikstöd. Hans blandning av visa och ståuppkomik är otivelaktigt uppskattad av Kompledigtpubliken. Ola Aurell är verkligen ibland fantastisk rolig och lyckas kombinera ett humoristiskt framträdande med tänkvärda texter. Och jag skrattar fortfarande åt Winnerbäckparodin "Om du tappade ditt hår". Men var tog "Knarkaren" vägen? 

Sista artist på utomhusscenen var den på Kompledigt alltid återkommande Caj Karlsson. Strax innan Cajs spelning slutade det regna och vi var rätt många som fylkades framför scenen. Caj bjöd på klassiker som "Ett brev" och "Avdelning 10". Han förstärktes efter några låtar av Dan Viktor och Ulf Engström. En fin svenskspråkig cover på "Working class hero" avslutade konserten.

På inomhusscenen radade sen artist efter artist upp sej för kortare framträdanden. Konferencier Fredrik af Trampes version av Kjell Höglunds "Man vänjer sig" och Per Granbergs cover på sej själv ("Lilla Björn och Lilla Tiger") hörde till det bästa.

Något som slog mej under helgen är att Kompledigt är en hyfsat jämställd festival med gott om kvinnliga artister. Inte illa i en såpass traditionellt manlig genre som visan.  

Kompledigt är en förbaskat trevlig festival!