Fluru - The tallest tree

Eder bloggare har fullt upp med annat, men det hindrar inte Michael Porali att ge bloggen lite liv.

För ett par veckor sedan släppte Fluru, en kvintett med rötter i Jämtland och Stockholm, sin debut The tallest tree. Jag hade hört en låt från den i förväg, och tänkte direkt att EP:n behöver skrivas något om. Nu gjorde jag dock misstaget att vänta lite för länge, och för några dagar sedan läste jag en recension av den som tog upp ungefär samma saker som jag tänkt ta upp. Typiskt dumt. Icke desto mindre är The tallest tree något av det bästa som landat i min inkorg hittills i år, och istället för att dra den faktiskt ganska klyschiga jämförelsen med First Aid Kit som jag tänkt från början (men alltså nu hunnit läsa någon annanstans) dristar jag mig till att dra paralleller mellan två betydligt större favoriter hos mig, Umeås Slow Fox och likaledes Jämtlandsbördiga Ellen Sundberg.

Det rör sig alltså om någon slags svävande, drömsk folk-americana med tydlig nordisk touch, med akustiska gitarrer och Malin Edblads vemodiga stämma i förgrunden. Andraspåret "Run" påminner dessutom en hel del om Emmylou Harris, och mer än jag redan sagt behöver väl knappast sägas för att ge en bild av vilka stigar Fluru trampar omkring på. Personligen lyssnar jag faktiskt inte särskilt mycket på just den här typen av musik, så egentligen kanske Johan Hellström själv varit bättre lämpad att klämma ur sig ett par rader om just The tallest tree, men istället är det jag som är glad och nöjd över att ha hittat ett band i genren, utöver nämnda Slow Fox och Ellen Sundberg, som jag verkligen gillar. Fluru ger sig ut på Sverigeturné i vår, och jag ämnar närvara vid minst tre, kanske fyra av tillfällena. Ni andra kan fånga dem här:

16/3: Bar Kom, Göteborg
17/3: Holy Moly, Göteborg
18/3: Kajskjulet, Halmstad
7/4: CC-Puben Gävle, Gävle
8/4: q.bar Sundsvall, Sundsvall
9/4: Jazzköket, Östersund
10/4: Hotell Hammarstrand, Hammarstrand
15/4: Wasabryggeriet Borlänge, Borlänge
16/4: East West - Sushi, Grill, Lounge, Örebro
17/4: Svalbo Café, Nora
21/4: Bistro Hijazz, Uppsala
23/4: Restaurang Landet, Stockholm

Michael Porali

Att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin

På annandag jul förra året gästade Michael Minnenas Motell med en recension av den då nysläppa fyralåtars EPn som var första släppet på några år från Slowgold och nån vecka senare såg vi Slowgold live. Där och då började det för mej. Och idag är Slowgold min näst mest lyssnade akt senaste året. Trots att jag, pinsamt nog, lyckats missa varenda chans att se Amanda Werne och hennes kompmusiker live sen den där kvällen i början av januari. Och det har inte saknats tillfällen.

Idag släpps nya albumet Glömska som är Slowgolds fjärde släpp på ett år, på ett år har hon hunnit med två album och två EP. Det är produktionstakt som för tankarna till den utgivningstakt exempelvis Beatles och Bob Dylan hade på sextitalet, och att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin. Tidsmaskinen tar en tillbaka till låt oss snarare säga sjuttitalet.

Visst, jag var inte med då. Men det var inte Amanda Werne heller. Likväl är Slowgolds låtar inbäddade i ett orangebrunt skimmer av gamla Neil Young-plattor, stearinljus i urdruckna vinflaskor och drömmar om Gärdesfester och Woodstockfestivaler. Utan att det känns nostalgiskt eller daterat! Tvärtom lyckas Slowgold låta i högsta grad relevant för mitten av 10-talet. Men det är kanske inte så konstigt, i en stad som fött fram ett band som Graveyard är Slowgold ett helt logiskt syskon. Ett syskon som visserligen är mer inne på folkrock än hårdrock, men likväl ett barn av samma tid.

Glömska är ett alldeles lagom långt album, 38 minuter långt och med tio låtar. De flesta låtarna går i ett ganska lugnt tempo, men i "Rosor" vrids tempot upp en aning och låten blir en skön kontrast till de mer finstämda låtarna. "Brinna långsamt", som kom redan på EPn tidigare i höstas, är en lysande countrypärla. Avslutande pianoballaden "Mitt hjärta" tror jag är en av de finaste låtarna som kommit i år. Låtar som "Glömska" och "I regnet" kryddas med en orgel som för tankarna till Bo Hanssons utmärkta Sagan om ringen. När jag först hörde talas om att det skulle finnas med en orgel på skivan gick mina tankar till The Doors, och inget ont om det, men givetvis hämtar Amanda Werne istället, trots att alla jämför henne med Neil Young, inspiration från den svenska proggen.

Slowgold tycks stå på randen mot något slags genombrott. Jag hoppas verkligen det blir så.

Chantal Acda - The sparkle in our flaws

Och vi fortsätter upplivningsförsöket av Minnenas Motell med ännu en gästbloggning. Nu är det Michael Porali som recenserar en skiva. Jag fick texten för några veckor sedan. Om ni vill hålla koll på kronologin.

Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".

Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.

Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.

Michael Porali

Hagaliden har släppt ett utmärkt album

En skivrecension såhär längst in i juli.

Som så ofta började det med ett tips, och i fallet Hagaliden var det Michael som tipsade. Sommaren 2011 skickade han över "Upp på höjden", den ena av de två låtarna på Hagalidens fantastiska debutsingel. Jag gillade verkligen "Upp på höjden" och kom så småningom även att lyssna uppskattande på den andra låten "Det gör ingenting". Våren året efter var jag i Göteborg för att se Thåström, men eftersom gubbaspelningar både börjar och slutar ganska tidigt hann jag också hänga med ut till Röda Sten för att se Hagaliden göra en strålande releasespelning på sin 12":are Dansa blodet. Och som jag lyssnade på Hagaliden efter den där spelningen, men banden själva verkade låg lågt. Ända tills i år.

Hagaliden, Röda Sten 2012

Nu är det några dagar sedan jag satte mej på balkongen för att premiärlyssna på Hagalidens månadsgamla albumdebut Inget är vårt. Det dröjde några låtar, men sedan lossnade det och jag kunde konstatera att Hagaliden följt upp sina tidigare släpp med ett utmärkt album. Bandet fortsätter sin formel med välskrivna texter, fina körer, vemodigt blås och sorgsna pianotoner. De skriver in sig i den stolta Göteborgspoptraditionen, men står i högsta grad på egna ben. Inte minst är blåset en viktig del av Hagalidens särart. 

Efter några dagars flitig lyssning är det tre låtar på Inget är vårt som framförallt tycker sticker ut. "Lida vals", "Förunderligt och märkligt" och "Rätta viljan". "Förunderligt och märkligt" fanns med redan på spelningen för mer än tre år sedan och har länge funnits på bandets soundcloudsida, men då hette den kort och gott "Hagaliden". En underbar låt. "Lida vals" och "Rätta viljan" är sorgsna ballader av det slag jag är så svag för. Men jag kommer säkert få nya favoriter ju mer jag lyssnar, precis så blev det med Dansa blodet, och band som har de kvalitéerna brukar hålla länge.

Även ifall jag länge vetat att bandet jobbat på en ny skiva hade jag så smått börjat misströsta om den skulle komma, att de under våren släppt några singlar hade nästan helt gått mej förbi. Men nu är Hagaliden tillbaks och med Inget är vårt under armen kan Hagaliden gå hur långt som helst.

21 augusti spelar de på Pustervik. Jag längtar.

Sharon van Etten - I don't want to let you down

Minnenas Motells flitigaste skivrecensent Michael Porali är tillbaks. 

I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.

När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.

Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).

Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.

Michael Porali

TENTAKEL: "Nästan snuddande vid ren techno"

Minnenas Motells meste gästbloggare Michael Porali fortsätter bredda bloggens musikaliska horisont. Och passar på att uppmärksamma ett debuterande Göteborgsprojekt. 

Göteborgs trumorakel Pontus Torstensson, känd från bland andra Sork och Uran GBG, har sedan ett tag tillbaka även varit verksam med soloprojektet Tentakel. Ett projekt vars livesättning består av Pontus själv på trumset, samplingar och orgel, och som allt som oftast bidragit med en svävande, hypnotisk stämning vare sig musiken i fråga har framförts mitt på dagen på gatan utanför Röhsska Muséet eller på dunkelt upplysta kulturarrangemang runt om i staden.

För någon vecka sedan släpptes vad som mig veterligen är det första utgivna materialet under namnet Tentakel, i form av en niolåtars kassett på välrenommerade Växjöetiketten Zeon Light. Det som slår mig mest efter att lyssna på inspelade versioner av låtar som "Doppelganger" eller "The cutter" är hur mycket mer elektroniskt, nästan snuddande vid ren techno, Tentakel låter i studioversion än i det råare liveutförandet.

Brittiska nittiotalsakter som Fluke och David Holmes dyker osökt upp i huvudet, och även likaledes brittiska 1990-talsfilmer som Human Traffic eller Face, där lagom skruvat hysteriska scener på ett därefter sällan skådat sätt blandades upp med hypnotiska rytmer vars nutida motsvarigheter från och med nu alltså återfinns på den här kassetten. Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till.

"Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till."

Huruvida något av ovanstående faktiskt inspirerat Pontus själv till att Tentakel låter som det gör kan vi dock låta vara osagt. Vad som däremot inte bör lämnas osagt är att den här dryga halvtimman av allehanda rytmer utan några som helst problem tilltalar även en technoanalfabet som mig själv, och förhoppningsvis även både dig, bloggläsare, och kanske till och med självaste Johan Hellström. Lyssna in!

Michael Porali

"Det tar inte många minuter innan jag faller pladask"

I helgen såg jag en statusrad fladdra förbi som var så bra och välskriven att jag frågade som jag ibland gör: "gästblogga?". Så kom det sig att min brevbärare Nils Valdemar Möller åter gästar Minnenas Motell. Den här gången med en skivrecension.   

Jag läste någonstans att de flesta människor slutar att upptäcka ny musik vid ungefär 33 års ålder. Ibland tänker jag dystert att jag redan är där, trots att jag bara är 29 år. Det är så sällan som jag blir helt knockad av ett nytt band nuförtiden, inte alls som i sena tonåren då jag kunde hitta nya favoritartister varje vecka.

Men så läser jag en krönika av Mattias Alkberg där han hyllar det finsk-svenska bandet Vasas flora och fauna, jag blir nyfiken och lyssnar - och det tar inte många minuter innan jag faller pladask.

Vasas flora och fauna består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen, de kommer från den finska staden Vasa men sjunger på svenska. Förutom att det är ett fantastiskt bandnamn, och att titeln på debutskivan Släkt med Lotta Svärd är minst lika bra, så är texterna överlag oerhört starka. Smaka på rader som ”Jag har lärt mig att man inte kommer någonstans genom att bara vara snäll / man måste se ut som om man menar allvar även om man inombords är själv” från låten "Inget att berätta just ikväll" eller ”Jag är gärna gudförälder, det vore mig en ära att vara en dunkel bifigur / lära henne ett och annat om att drömma sig bort / slumra in och vakna opp i en annan tidsepok” från "Gudförälder". Att det sedan sjungs på vackert klingande finlandssvenska är i min bok också ett stort plus.

"Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i "Nog var han en vän"?"


Musiken är trallvänlig indiepop. Ibland tänker jag på Belle & Sebastian, ibland på det gamla svenska bandet Raymond & Maria. Man skulle kunna tänka att man har hört det här förut, men det är något med Flora och Fauna som är annorlunda och som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som att texterna handlar om hur det är att växa upp i Vasa, en stad som jag knappt kan placera på en karta och som jag vet mycket lite om. Ibland kan det vara en fördel att kunna relatera till textrader, som när Håkan Hellström sjunger om Jazzhuset och Andra långgatan-flickorna, men det kan också vara fascinerande med texter som utspelar sig i en värld som man inte alls känner till. Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i Nog var han en vän?

Jag kommer på mig själv med att börja skriva ned låttexterna och googla de olika platserna i låtarna bara för att jag vill veta hur det skulle kunna vara att leva där. Och jag vet inte när något sådant senast hände.

Tråkigt nog verkar det som att Iiris Viljanen, som sjunger på flera av låtarna och verkar spela en viktig roll, redan har hoppat av och därför tycks Vasas flora och faunas framtid i nuläget mycket oviss. Men att de har gjort en av de bästa debutskivorna på svenska på länge, det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dem.

Ellen Sundberg - White smoke and pines: "Klockrena vemodspärlor"

När bloggen råkat somna några veckor så rycker den älskade gästbloggaren Michael Porali in. 

En intetsägande söndagskväll, för säkert två år sedan om inte mer, står jag på hållplatsen där jag byter från spårvagn till buss för att komma den sista hållplatsen hem, slentriankollar Facebook och ser att Pustervik bjuder in till en gratis spelning med de för mig då okända artisterna Ellen Sundberg och Slow Fox. Nog för att det bara är en timma kvar till utsatt tid, men hem och snabbduscha hinner jag ju och beger mig sedan ner till Järntorget där Pustervik för ovanlighets skull håller konsert på övervåningen.

"Min grundinställning är att jag "inte gillar country"."

Slow Fox inleder med den typ av singer/songwriter eller alternativcountry om man så vill, som jag uppskattade väldigt mycket någon gång i början av 2000-talet, men sedan dess inte engagerat mig särskilt mycket i. Dock väcker låtarna från vad som visar sig vara albumet Like the birds på grund av ett ypperligt framförande en liten gnista av det forna intresset till liv, vilket alls inte dämpas av nästa framträdande, av den för mig lika okända och då albumdebuterande Ellen Sundberg. Jag skulle inte vilja påstå att de båda artisterna var särskilt olika egentligen, men sedan dess har jag faktiskt lyssnat en hel del på de båda, trots att min grundinställning är att jag "inte gillar country".

Med detta sagt, för ett par veckor sedan släpptes uppföljaren till Black raven, White smoke and pines där Ellen Sundberg som jag förstått det inte jobbat tillsammans med sitt band utan uteslutande jobbat fram plattan tillsammans med dem amerikanske singer/songwritern Israel Nash. Ett samarbete som visat sig vara lyckat, inte minst med tanke på det enorma gensvar skivan redan fått i allehanda pappers- och nätpublikationer. Och efter att ha lyssnat på den ett par gånger får jag helt enkelt säga att det är välförtjänt.

Från den smygande, nästan Tindersticks-minnande inledningen i "What is life" tas vi med på en resa minst lika mycket i countrygenrens hemvister som i de nordsvenska skogar där Ellen själv vuxit upp. Kathleen Edwards, Jenny Owen Youngs och andra vemodsseglare ligger nära tillhands. Tredje spåret "Swedish inland" talar väl sitt tydliga språk om inte annat, och i näst sista låten "Vägen är lång" återfinns till och med en vers på svenska. Något jag gärna hört mer av faktiskt. Däremellan hinner man njuta av klockrena vemodspärlor som bland andra "Hollow", "Maze of shadows" och min (hittills) personliga favorit "Headlights".

Det är tur att jag ska åka en massa tåg i helgen, för jag tror att jag har hittat det perfekta soundtracket till en helg i SJ:s våld. För vägen ÄR ju lång. Det är den alltid. Och då hinner man lyssna mer än en gång.

Michael Porali

"Nu kommer värmen och koltrasten sjunger"

Vissa spelningar är sådana jag gått och laddat för ett halvår. Thåströmspelningen tidigare i veckan var en sådan, jag köpte biljetten nästan på dagen ett halvår innan spelningen. Sen finns det spelningar jag blev uppmärksammad på ett dygn i förväg. En sådan var gårdagens spelning med Kapten Hurricane på Oceanen.  

Det är snart fyra år sedan Michael skickade över två låtar på Spotify, "En bootleg med Håkan Hellström" och "Friedrichshain", som kom att bli något av favoriter. Ballader med referenser till geografi och tid som förflutit går ju ofta hem hos mej, dessutom gillade jag att ett popband lät pianot få ta så stor plats. I vintras var det så dags att snöa in på ännu en låt, sent omsider upptäckte jag såklart "Bergsjön". Även det en ballad med, ja, ni förstår. Och även ifall jag bor i en annan del av Bergsjön är det kul med en låt som sägs utspela sig nån kilometer från hemmet. Det är ett berg emellan mej och Tellusgatan, men solen går upp över det berget varje morgon. Bara en sån sak.

När Michael frågade ifall jag skulle med på Kapten Hurricanes släppfest var ett enkelt beslut. Igår morse släpptes så nya singeln Nu är det som det är IV och döm om min förvåning att bandet jag främst förknippat med nostalgiska ballader drämmer till med en klockren Ulf Lundell-pastisch, men förlagd till Göteborg. "Jag vill gå ut ikväll" börjar vid Röda Sten, värmen kommer och koltrasten sjunger, det ska köpas nya jeans och gå ut med vänner och ovänner... Fantastiskt. Undrar hur många gbg-popare som fattar referenserna? Singeln andra låt, den fina "I morgon kanske det känns bättre" går mer i moll och doftar snarare Morrissey från någon av dennes skivor på denna sidan millennieskiftet än en somrig Ulf Lundell.

Till min förvåning hade Kapten Hurricane skippat pianot på spelningen igår. Jag var skeptisk. PIANOT?! Så får de ju inte göra! Men samtidigt satt inledande "Hissa sjörövarfanan" lika bra som första ölen en trevlig kväll. Och så har vi ju sångaren... Likt en gbg-popens Thomas Öberg eller Iggy Pop hoppar han på trumsetet, ställer sig på bord, sparkar bort en cymbal under en låt och börjar i ett mellansnack intervjua publiken ("er har jag inte sett förut, vad tycker ni om kvällen hittills?"). Det skulle kunna falla platt men funkar tvärtom hur bra som helst! Sångaren fick mej att glömma frånvaron av pianot. Det finns nog två Kapten Hurricane, dels livebandet med den energiska frontmannen och dels studiobandet med sina nostalgiska pianoballader. Jag gillar bägge banden.

Och om jag skulle ta och lyssna på "Jag vill gå ut ikväll" för tjugufemte gången sedan igår förmiddags? Det är ju dags att gå ut ikväll.  

Systraskap: "Lika stor tonvikt på aktivism som dans"

Michael Porali gör eder bloggare den stora tjänsten att stå för dagens bloggning. Årets första riktiga skivrecension på Minnenas Motell.

Systraskap - MVIMW

Systraskap är en duo som funnits i bakhuvudet hos mig sedan jag hörde ett par låtar på [insert valfri digital musikplattform här, för jag minns själv inte vilken] för säkert tre, fyra år sedan. Sabina Wärme och Amanda Lindgrens mörkt dystopiska, dubbiga electronica dröjde sig helt enkelt kvar i medvetandet, och nu långt senare är det dags för Umeå/Östersundsduons debutalbum att se dagens ljus.

MVIMW är den något kryptiska titeln på detta, men efter en stunds inte alls särskilt intensivt googlande står det klart att det helt enkelt betyder My Voice Is My Weapon. I efterhand en helt självklar titel på något så politiskt radikalt som en samling Systraskap-låtar. Med lika stor tonvikt på aktivism som dans rör sig Sabina och Amanda obehindrat någonstans mitt emellan Faithless nästan tjugo år gamla, släpiga dubtechno och de mer nutida primalrytmerna hos exempelvis Wildbirds and Peacedrums. På sina håll påminner till och med sångpartierna inte så lite om de sistnämndas frontfigur Mariam Wallentin.

Från den nattsvarta inledningen med "Let's start a revolution", det givna soundtracket till valfri neonbelyst storstadsnatt, och vidare genom en mer organisk nyinspelning av den tidigare singeln "Wear it like you deserve it" där både Sabinas elbas och Amandas tuba får vara med och samsas om det elektroniska utrymmet, över "Dance to demonstrate" och titelspåret letar sig Systraskap in i de flesta outforskade skrymslen och bjuder på både rytmer och takter åtminstone jag personligen inte är särskilt van vid. Inte så att det skaver eller stör, även om det säkert är meningen emellanåt, utan snarare på det där sättet att jag inte någonstans under albumets fyrtiofem minuter tappar varken intresse eller nyfikenhet.

"The gap" är intensiv, nästan frijazzliknande hysteri medan "Armed with" smyger sig behagligt fram likt ett tidigt the Knife medan avslutande "Society", nästan tio minuter lång, bärs fram av ett stadigt smattrande sambakomp innan det hela mynnar ut i någon slags mässande blues och hela vägen tillbaka igen. Tycker ni att "MVIMW" verkar vara spretigt, ofokuserat och svårtillgängligt? Det är det inte. Inte det minsta faktiskt. Det är bara jävligt bra. Från början till slut.

Michael Porali

"Kom med mig" rör sig på bekant mark

Förra veckan kom en försmak på Thåströms nya album Den morronen. "Kom med mig" är en ganska stillsam historia med Pimmes röst i centrum, till komp av förmodligen samma fyramannaband han kommer ha med sej på turnén i vår och körstämmor som verkligen höjer låten.

"Kom med mig" rör sig på samma musikaliska mark där Thåström hållit till i ett decennium nu, låten hade passat lika bra in på Skebokvarnsv 209, Kärlek är för dom eller Beväpna dig med vingar. Jag gillar låten, konstigt vore annat. Men jag kommer inte ifrån att det hade varit lite spännande att höra något mer oväntat från Thåström. Men kanske är inte förstasingeln rätt plats för det oväntade? Det djärva?

Att Thåström sedan 2012 kapat bort en gitarrist och en keyboardist från bandet borgar för mer röst och en något mer blygsam ljudbild. Jag ser fram emot emot onsdagsspelningen här i Göteborg om två månader, hur jag ska undvika att kolla på setlistor under flera veckor blir en utmaning.

"Jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre"

Foto: Ellika Henrikson

Michael Porali gästar med en skivrecension denna annandag jul. Här får ni SLOWGOLD - EP.

Slowgold är ett namn som hängt med länge på Göteborgs livescener, men som alltid legat lite i periferin hos mig själv, trots att jag ändå uppskattat det jag sett och hört. Antagligen är det helt enkelt bara ett klassiskt utslag av "man kan inte ha koll på allt" som legat till grund för detta, och trots att bandets självbetitlade debutalbum funnit ute i två år har jag ändå bara lyssnat på det ett fåtal gånger. När 2014 nu lider mot sitt slut och uppföljaren, enkelt kallad EP görs tillgänglig för allmänheten, bestämde jag mig helt enkelt för att anstränga mig lite mer.

Fyra låtar på tretton minuter avverkas, och redan från de första tonerna i inledande "Det osynliga" står det klart att jag uppenbarligen borde gjort det här för länge sedan. Psykedeliska gitarrslingor blandas med Amanda Wernes rader om att bygga något osynligt med mjuka händer och trots låtens relativt lågmälda arrangemang är det en känsla av något storslaget som smyger sig på. Amanda, som i allt väsentligt är Slowgold, rör sig röstmässigt någonstans i gränslandet mellan storstadsdekadensens Hope Sandoval (Mazzy Star) och Vera Vinters kyliga ensamhet, och musikaliskt låter det både så västkustskt som det de facto är, och som ett amerikanskt 1970-tal på samma gång.

"Våren" bjuder på bluesiga munspelsslingor och sprött filmiska toner av en roadtrip till Dalsland, medan "Öppna sår" framstår som betydligt skitigare och refrängens "Hur kan ni säga sådant om mig? Jag vet vilka ni är!" skaver precis sådär lagom mycket till igenkänning. Avslutande "Finland" är en betydligt lugnare, ledsammare historia om "löjliga tankar som vem man ska vara idag", framförd endast med akustisk gitarr. Refrängens "Var inte rädd för mörka dalar" knyter ihop EP-säcken som en varm och trygg famn, och härmed ber jag om ursäkt att jag hittills inte ägnat Slowgold den uppmärksamhet hon uppenbarligen förtjänat hela tiden. Nu vet jag bättre.

Michael Porali

Kjell Höglunds bästa skiva

En gång listade jag Kjell Höglunds fem bästa låtar - tre av låtarna var från 1984 års Tidens tecken. Men Kjells bästa skiva är faktiskt inte Tidens tecken, allra bäst är i mina öron Inkognito från 1995.

Inkognito är en välproducerad skiva där en powertrio med studiomusikerrävarna Staffan Astner, Sven Lindvall och Per Lindvall tillsammans med producenten Tommy Lydell och dennes synthar och programmeringar gör Kjells låtar rättvisa.

Att experimentera med synthar och programmeringar hade Kjell gjort i mer än tio år. Tidens tecken var det första exemplet och det fortsatte på Hemlig kärlek, Ormens år och Höglund Forever. Vissa låtar från dessa skivor blev riktigt bra, men någon riktig helhet blev det inte förrän Tommy Lydell satte sig i producentstolen.

På skivan blandas taggiga elgitarrer med Tommy Lydells synthar och resultatet är strålande. Dessutom skrev Kjell Höglund till Inkognito en sällsynt bra samling låtar. Skivan är varierad utan att känna splittrad. En finstämd ballad som "Miramar" blandas med technodängan "Sokrates". Rocklåten "Liv & död" möter en modern variant av talkin blues i "N.Y 1970". Och över alla andra låtar tronar "De fördömdas ö" och när jag är på det humöret "Maggi har en Macintosh".
  
Inkognito var det första Höglundalbumet jag hörde i sin helhet. Några månader efter att jag sett artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk på min första Hultsfredsfestival var det dags att ta tag i Kjell Höglund. Denne märklige och legendariske artist som så många talade med vördnad om, men det fanns så lite att läsa om då hösten 1999.

Jag beställde samlingen Lokomotiv och kort därefter den andra samlingen Glöd. Min vana trogen så tipsade jag vännerna om hur bra mitt nya fynd var. Michael lånade det då senast utkomna Höglundalbumet på biblioteket och sedan var det dags att åter skicka ett kassettband mellan Torkelsgatan i Skene och Saxofonvägen i Tranemo. På ena sidan fanns Inkognito och på andra sidan delar av Tom Waits Mule Variations. En bra blandning!

Skivan kom ut samma år som Kjell fyllde 50 år. Jag har hört hur han talat om sin tanke att de flesta konstnärer, oavsett om det är musiker, författare, bildkonstnärer eller vad som helst, når sin höjdpunkt innan de fyller 50. Och att det är anledningen till varför han höll ett så högt tempo i sin skivutgivning under 70-, 80- och tidiga 90-talet. Kanske hade Kjell i sitt eget fall rätt? Jag har sedan jag fick kassettbandet och lite senare köpte skivan själv hela tiden återvänt till Inkognito. Många av Kjells skivor är mer eller mindre ojämna - här finns ingen ojämnhet. Bara en väldigt bra skiva.

"Jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt"

Julen har kommit till Minnenas Motell. Michael Porali skriver om julmusik i allmänhet och Mark Kozeleks nyutkomna Mark Kozelek sings Christmas carols i synnerhet.

Jag har, trots att jag varken vuxit upp i en stor familj eller någonsin ägt någon vidare gudstro, på något vis ändå alltid uppskattat julen. Eller kanske inte så mycket julen i sig, som allt som leder fram till den. Jag erkänner till och med att jag är en sådan där jobbig jävel som sätter upp min adventsstjärna redan tidigt i november, att jag alltid uppskattade mellan- och högstadiets skolavslutningar i kyrkan och att jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt. Trots min vuxna ålder brukar jag alltid försöka följa Sveriges Radios julkalender, och får jag inte se minst ett luciatåg under dagarna kring den trettonde december känns det ärligt talat som om något fattas mig. Dock har julmusik, alltså den mer kommersiella sorten, alltid dragit ner mig i en allvarlig populärkulturell ångest, och åtskilliga är de gånger jag suckat högt åt ännu en vinter med "Tänd ett ljus", "Let it snow" eller den mest förhatliga av de alla, "Feliz Navidad" snurrandes i offentliga miljöer vart man är hamnar i staden. Dock har jag faktiskt hittat ett par riktiga julpärlor här och där de senaste åren, till exempel när Crocodiles och Dum Dum Girls samarbetade på den helt underbara "Merry Christmas baby (please don't die)" för ett par år sedan, och Electric Fantastic Sounds electro-samlingar med nyskriven synth- och elektronisk julmusik av svenska artister. "Det syns ingen snö" av New Modern Angels kan mycket väl vara bland det mest finstämda som gjorts på jultemat någonsin.



En annan sak jag alltid uppskattat, eller åtminstone sedan jag kom i kontakt med honom någon gång i gymnasiet, är Mark Kozelek. Med en diger katalog i ryggen, både under eget namn så väl som i egenskap av frontfigur Red House Painters och Sun Kil Moon är det i det närmaste legendstatus på honom efter tjugofem aktiva år som musiker, hur sur och tvär - och ibland även barnslig - han må vara utanför scenen. Jag gillade till och med hans helt onödiga utspel häromsistens, eller åtminstone låten det mynnade ut i (för ärligt talat, att släppa en låt som heter "War on Drugs - suck my cock" bara för att deras spelning överröstat hans egen under en festival, ÄR faktiskt ganska fånigt).

Desto mjukare och trevligare framtoning bjuds dock på endast någon månad senare, i form av fjorton finstända julsånger i klassisk Kozelek-förpackning. Och det är till allra största del traditionella hymner det handlar om, och ingen är mer nöjd än jag om "Jingle bells" och "Santa Claus is coming to town" får stryka på foten till förmån för exempelvis "Silent night" eller "O come all ye faithful" när det ska tolkas julsånger.

"Det är till allra största del traditionella hymner det handlar om" 

Redan från inledningen i "Christmas time is here" står det dock klart att lika mycket som det här är en julskiva, är det helt och fullt också en Mark Kozelek-skiva. Hans karaktäristiska gitarrspel står i fokus, och avsaknaden av körer, bjällror och liknande utsmyckningar gör Mark Kozelek sings Christmas carols till precis lika mycket en singer/songwriterskiva endast de som av princip "måste" tycka illa om julen skulle ha svårt att uppskatta. Även det faktum att Mark Kozelek har en ovanlig talang att verkligen göra andras musik till sin egen vet vi ju redan från hans coverutflykter på "What's next to the moon", ett album helt bestående av nedstrippade AC/DC-covers så väl som på Sun Kil Moons "Tiny cities", i sin tur helt bestående av covers på indiedoldisarna Modest Mouse. Så vad finns det egentligen mer att säga? Årets julskiva är här!

Michael Porali

Storytone som bäst med symfoniorkestern

Följer upp måndagens bloggning om Neil Youngs nya skiva.

Så har då även deluxeutgåvan av Storytone lyssnats på tillräckligt för att avge ett omdöme.

Ut med symfoniorkestern, ut med bluesrockbandet och glöm bort storbandsjazzen. Här är det Neil själv med akustisk gitarr, piano och lite munspel. Klassisk Neil Young.

På vissa låtar funkar det utmärkt. "Plastic flowers" är som bäst i pianoversion, "Who's gonna stand up?" funkar lika bra solo som med symfoniorkester och "Glimmer" är lika vacker som på den vanliga Storytone-utgåvan.

Fast, låtmaterialet på Storytone är i sin helhet inte i klass med sådana mästerverk som Harvest och Harvest Moon. Det blir alltför tydligt när låtarna framförs i sina nakna soloversioner. Jag saknar inte bluesrocken och storbandsjazzen, men orkestern lyfte verkligen flera av låtarna. Visst är det aningen orättvist att jämföra Storytone med tidigare skivor, men samtidigt är det ofrånkomligt. Storytone Deluxe känns snarast som en Silver & Gold. Inte en oförglömlig skiva, men med flera riktigt bra låtar. Och vad mer kan en begära?

Det väl bara att tacka Neil Young för att han ger oss extra allt.

Neil Young i musikalskepnad

Idag har eder bloggare umgåtts med Neil Youngs nya skiva.

Det har talats om Storytone i någon månad nu. Albumet Neil Young skulle ha spelat in med en 92 personer stark symfoniorkester, men Storytone har visat sig vara mer mångfacetterat än så. På skivan är sju av tio låtar med orkestern, två med något slags bluesrockande band och en låt är klassisk storbandsjazz. Splittrat? Jadå, och lägg då till att skivan även är släppt i en deluxeutgåva där även akustiska soloversioner av alla låtar finns inkluderade.

Neil med extra allt.

Kontrasten mot den i våras släppta coverskivan A Letter Home kunde inte vara större. En primitiv nästan olyssningsbar coverskiva inspelad solo följs nu en välproducerad skiva med tio nya låtar där det inte räcker att koppla in mina större högtalare för att kunna göra skivan rättvisa.

Jag har ännu inte lyssnat på deluxe-Storytone, utan tänkte följa upp dagens bloggning om några dagar. Alltså har det idag varit en Neil i någon slags musikal- eller gammaldags filmmusikdrapering, uppblandad med en del bluesrock i den stil som män födda på fyrtiotalet tycks vara så förtjusta i och så då lite storbandsjazz.

De orkestrerade låtarna är överlag riktigt njutbara samtidigt som de andra låtarna framförallt är sämre och även förstör helhetsintrycket - men det känns å andra sidan väldigt mycket Neil Young att göra precis så.

"Who's gonna stand up" fanns med på sommarens turné med Crazy Horse och släpptes tidigare i höst i såväl orkesterversion som soloversion. Jag gillade den storslagna orkesterversionen vid första lyssningen och den står sig fortfarande som ett av skivans bästa spår. En annan pärla är den betydligt mer finstämda "Glimmer", en låt jag la märke till redan vid den första genomlyssningen av Storytone i förmiddags.

Skivan har två teman, Neils miljöengagemang och årets skilsmässa från Pegi. Två teman det uppenbarligen gått att skriva ett antal bra låtar kring. Skilsmässoalbum är inget nytt, men att kombinera det med miljöengagemang känns som något nytt.

Jag gillar känslan av just musikal och gammaldags filmmusik, det passar Neils låtar. Det har vi i och för sig vetat ända sedan Harvest, där två låtar hade orkesterarrangemang signerade Jack Nietszhe. Synd Neil var tvungen att i vanlig ordning gå sin egen väg och inte fullt ut gjorde en skiva i orkesterskrud.

Nu ser jag fram emot att ta tag i soloversionerna. Det är tur nya skivor finns bara något klick bort idag.

Ensamhörigheten - Majorna / Då stannar vi kvar

16 juli och hög tid att komma igång med bloggandet igen. Först ut i detta försök till comeback för Minnenas Motell är den trogne gästbloggaren Michael Porali med en skivrecension. En singel som även eder bloggare tycker låter bra.  

Med ett namn lika kryptiskt som lättrelaterat gjorde Ensamhörigheten sig ett namn för två år sedan med sin EP "Glöm aldrig". Sex finstämda, men ändå skeva spår av den nya generationens göteborgspop, och sedan blev det relativt tyst om bandet tills våren 2014 när de dels annonserade sin nedläggning och sin nya singel ungefär samtidigt.

Foto: Elias Hansson

 Majorna / Då stannar vi kvar fortsätter på den inslagna vägen, och här har vi två finstämt sommarsöta popsånger som står minst lika bra var för sig som som den enhet de släppts som. "På nätta ben vinglar vi fram, längst gatorna som saknar namn" är det första textraden frontmannen David Dackman yttrar, mot en fond av gitarrer, trumpeter och klaviaturer och i sin återhållna storslagenhet växer "Majorna" fram som en kärleksförklaring till såväl sena nätter i västra Göteborg som till den enskilda person man antingen tillbringat eller skulle vilja tillbringa dem med. Utan att överdriva kan jag ju avslöja att jag är smärtsamt bekant med båda situationerna.

Det är ju förvånansvärt lätt att dra till med en Håkan Hellström-referens här och var, både på grund av de många instrumenten, de lokala referenserna och till viss del David Dackmans frasering i vissa textrader, men faktum är att det vid närmare lyssning inte alls är varken särskilt rättvist eller relevant. Både "Majorna" och "Då stannar vi kvar", singelns andraspår (eller B-sida, om man vill vara analog) skulle absolut med lite innötning i valfri bekantskapskrets kunna växa till allsångshits som "För en lång lång tid" eller "Det kommer aldrig va över för mig", men av alla göteborgsband jag kan komma på att referera till är det nog snarare Hagaliden eller till viss del malmöorkestern Pestens Tid som ligger närmast till hands. "Då stannar vi kvar" är även den en lika delar deppig som pop-peppig historia uppbyggd på bombastiska marschtrummor och med en text som jag utan att veta säkert vågar mig på att gissa har beröringspunkter med bandets splittring - eller något helt annat.

Hur som helst har kvintetten, vars rötter för övrigt befinner sig närmare trettio mil från Göteborg, lyckats halka in bland mina mest spelade låtar sedan singeln släpptes i slutet av maj, och jag ser ingen anledning till att både "Majorna" och "Då stannar vi kvar" inte kommer växa och gro sig ännu mer fast under de resterande sommarmånaderna. Trots att jag inte riktigt har någon att dela de där vingliga stegen i Majornanätterna med. Men det är faktiskt rätt okej att möta soluppgången ensam efter en flaska vin eller två också!

"Ingen skulle vara den som sade 'jag vill stanna kvar'. Jag vill stanna kvar".
Michael Porali

Pestens Tid - Inte tänka, inte höra: "Någon slags framtidstro och hopp"

Michael Porali gästar med en recension av Malmöbandet Pestens tids skiva som släpps i dagarna. På vinyl! Digitalt först nästa vecka. Stilfullt.

Nästan ett och ett halvt år efter den av mig och många andra hyllade debut-EP:n är malmösextetten Pestens Tid tillbaka med sin fullängdsdebut Inte tänka, inte höra. Tio poppärlor som både var för sig och som en stark enhet sticker ut på ett sätt som popmusik med göteborgsinfluenser inte gjort sedan Bobastian släppte sin Ny demokrati i början av förra året.

Plattan tar sitt avstamp i titelspåret, en bittersöt historia om ett välsorterat vackert hem, att aldrig våga vara ful, kort sagt om bilder människor gärna målar upp av sig själva inför andra, och där Linn Landén (sång, dragspel) lovar att man faktiskt duger helt okej ändå och att hon sopar upp spillrorna av den perfekta fasaden när den spricker. Redan på debuten fastnade jag för sättet som Pestens Tid, hur sommarpoppigt det än kan låta, alltid lyckas hitta just det där som drar ner, skaver och förstör, och sedan ändå få det att framstå som ungefär så bra det kan bli. Något som blir tydligt i nästa låt, "Dom som vinner", med refrängen "Vi är kungar, vi är kungar av en värld..." (så långt allt gott, eller hur?) "...där allt hopp försvann för längesen, regerar i en tid av tomhet och brustna drömmar".

För egen del känns det väldigt svårt att fokusera på det sorgsna som väl egentligen är vad albumet till hälften består av, snarare upplever jag någon slags framtidstro och hopp i merparten av låtarna på Inte tänka, inte höra, trots klara och tydliga bevis på motsatsen t ex "ensam är stark och så, men en värdelös person" (från "Ingenting") eller varför inte "allt är fint, jag ska bara bryta ner mig själv så jag passar in på den här gatan" (från "Den här gatan", som även stoltserar med ett fantastiskt arenarockintro!).

En vild gissning är att mycket av positiviteten faktiskt springer ur den luftigare dimension Malin Lindbergs ständigt närvarande klaviaturer ger åt kompositionerna, men inte inte alls lika vild gissning är nog helt enkelt att det är sådan jag är. Man ska veta sin plats och veta vad man mår bra av, som refrängen i den lite äldre livefavoriten "Makt" lyder.

Pestens Tid spelar tillsammans med vårens megahype Hurula på Babel i Malmö, så ni som har vägarna förbi där borde faktiskt släpa er dit. Det är även releasefest för "Inte tänka, inte höra" så passa på att haffa er ett exemplar på vinyl vet jag!

Michael Porali

F!: "Försöker skapa en dansvänlig revolution"

Minnenas Motells återkommande gästbloggare Michael Porali skrev och frågade om han fick recensera F!s valskiva, eller om det var känsligt, eder bloggare är ju aktiv i ett annat parti. Men Minnenas Motell är inte en politisk blogg och en valskiva är givetvis alltid intressant att läsa om. 
 
Det är i ärlighetens namn inte lätt att veta var man ska lägga sin röst om ett par månader, när jag för tredje gången ska rösta i ett riksdagsval. När det parti jag förlitat mig mest på under åren drar mer och mer åt de fyra partier som redan är helt uteslutna att ens fundera över, och det största oppositionspartiet kräver jobbigare mornar åt arbetarklassen eftersom "framtiden inte byggs av snoozare" medan det enda någorlunda vettiga alternativet härjar om att återinföra den allmänna värnplikten. Sedan finns det ju det där åttonde ganska stora partiet som ingen vill ha med att göra, men de utgår jag från att vi inte ens behöver nämna. Det sköter Facebookfeeden så bra av sig självt. Vid sidan av allt detta (känns det som, iallafall) står då Feministiskt Initiativ, som samtidigt som de faktiskt erbjuder ett tänkbart alternativ inför september också är det, mig veterligen, enda partiet som satt ihop en samlingsskiva. Utifrån den gamla slitna frasen "if I can't dance to it, it's not my revolution" tar jag mig därför an detta maffiga trippelalbum.

Marit Bergman, Liseberg 2010

Vid en första anblick står det klart att devisen "något för alla" verkar ha gått som en röd tråd genom musikläggandet, för skivorna besitter inte någon slags röd tråd vad gäller vare sig genre eller exklusivitet, helt nya, aldrig tidigare släppta spår och remixar samsas huller om buller med slentrianplock som Marit Bergmans "Adios amigos!" och [ingenting]:s, förvisso helt fantastiska, "Dina händer är fulla av blommor". Att inkludera singelhits från mitten av 2000-talet på en samlingsplatta 2014 ter sig ungefär lika märkligt som när Skitliv släppte en punksamling för ett par år sedan och slängde med ett gäng kängklassiker som till exempel åttiotalsdängan "Victims of a bombraid" för att fylla ut.

Men hur som helst. Blandningen av gammalt och nytt, högt och lågt, elektroniskt och organiskt, verkar sammantaget syfta till just det här med att skapa en dansvänlig revolution, och bara det att hela treenigheten öppnas med Linda Piras "Knäpper mina fingrar" säger väl det mesta om den saken. En rätt usel historia som i mina öron i princip bara handlar om hur häftig man är när man står på gästlista och får gå före i baren, men med tanke på det genomslag den fått, och det främst i den här samlingsskivans tilltänkta målgrupp, är det ändå att sätta ribban ganska högt. Betydligt mer välkomna hos mig är då melodifestivalbekanta (och Heleneholms Systerskapskör-medlemmen) Ellen Benediktsons "When the sun comes up" och Linnéa Henrikssons "Dum i huvet" och framför allt det faktum att Alina Devecerski (som ju tidigare tokhyllats här på bloggen) bidrar med en åtminstone för mig helt okänd låt, "Mina vänner med vapen".

Bland övriga favoriter kan till exempel nämnas att de gamla ikonerna Pink Champagne bidrar med "Vildkatt", "Bonjour tristesse" med de just nu av flera anledningar aktuella Killers Walk Among Us, göteborgs finest Midaircondo och deras "The very eye of night" eller varför inte Kajsa Grytts "Pang bom krasch", som trots sin titel inte alls är en cover?

Ofrånkomligen, när sextiofem låtar av lika många artister ska samsat på ett gemensamt utrymma bestående av cirka fyra och en halv timma blir nivån väldigt... varierad, för att uttrycka sig snällt, och personligen hade jag kunnat nöja mig med att få plocka ut "russinen ur kakan" som det heter, men i det syfte skivan är framställd är det antagligen snarare till dess fördel. Ju fler som hittar något av intresse och vill köpa mastodontverket, desto mer stöd till partiet och i förlängningen förhoppningsvis en hel del lyssnare som får upp ögonen för nya favoriter. Jag menar, bara för att det tog mig åtta låtar att komma fram till den första jag faktiskt uppskattade, det betyder ju inte att nästa person som lägger tassarna på de här tre plattorna känner likadant.

Själva initiativet att ge ut en samlingsplatta lär varken generera en strid ström av nytillkomna väljare, eller skrämma bort de av partiets anhängare som mot förmodan inte skulle hitta något av värde bland de musikaliska bidragen. Jag menar, Nej Till EU släppte ju en massiv samlingsskiva inför den folkomröstningen, och se hur det gick med det. Dock är det ett ypperligt tillfälle för redan F!-frälsta att stödja sitt parti och få sig en helkväll med populärkulturunderhållning på köpet. Därför undrar jag faktiskt varför den gjorts tillgänglig på gratistjänsten Spotify, då merparten av lyssnarna lär nöja sig med att streama den där och således snuva partiet på den lilla supporten vinsten av ett sålt fysiskt exemplar genererar.

Spotifylänk bifogas dock, i första hand för att det är låtlistan kan överskådas, men egentligen tycker jag nog att ni ska leta upp ett inhandlingsbart exemplar och stödja ett av få partier som faktiskt har åtminstone något vettigt att säga!

Michael Porali

Tikkle Me - Genius: Bittersöt poppärla

Idag gästar Michael Porali åter Minnenas Motell.
 

Foto: Hanna Ukura

 Eder musikskribent kravlar ur sängen, som vanligt alldeles för sent och som vanligt med en spirande ovilja att någonsin lämna den, och som det höst- och vinterbarn jag är blir ingenting direkt bättre av att öppna persiennen och se att senvintern till fullo ersatts av klarblå himmel och strålande sol. Dessutom är det tisdag, vilket väl i alla sammanhang får ses som en av veckans allra mest värdelösa dagar. Betydligt trevligare än att öppna persiennen är dock att öppna mailboxen, då det denna tisdag ligger en länk till "Genius", nya singeln från Eskilstunas Tikkle Me. En duo (numera ett musikkollektiv) jag trots att jag spelat deras "Butterflies in my tummy" otaliga gånger från allehanda DJ-bås aldrig kommit mig för att titta närmare på, och nu var det uppenbarligen dags för just detta. "Genius", som släpps offentligt i slutet av mars när våren närmar sig på riktigt, är en bittersöt poppärla bestående av lika delar solglitter på vattenytan, primalt bankande beats och drypande hjärtesorg. Precis som en helt vanlig vårdag alltså.



"I'm not made of steel, quite flammable
I'm not made of gold - a shame, I know."

Michael Porali