söndag 17 januari 2016

Tore Berger, en brumbjörn i slutet av februari

Göteborgs Visfestival har i år dessvärre ett i mitt tycke betydligt svagare startfält än de två tidigare åren. Det blir nog ingen helkväll på Musikens hus i år, däremot är bokningen av den gamle Blå Tåget-sångaren Tore Berger till Göteborgs Stadsbibliotek onsdagen 24 februari något som väcker bloggens intresse. Tore Berger är min absoluta favoritsångare i Blå Tåget och har fortsatt ge ut intressanta skivor. I huset långt på landet från 2009 hade flera bra låtar och redan många år tidigare kom den fina visan "Till Skagen". Jag tror Tore Bergers varma brummande baryton är ett perfekt sällskap en onsdagskväll i slutet av februari. Och så blev det lite visfestival även den här vårvintern.

lördag 16 januari 2016

Låtar som betytt särskilt mycket för mej (1/7)

Jag blev utmanad på Facebook för någon vecka sedan att lägga ut sju låtar som betytt särskilt mycket för mej. Och även ifall jag är seg i starten är det klart jag vill haka på. Det kommer inte bli sju sådana här bloggningar på rad, det kanske tar ett par tre veckor att komma igen de sju låtarna. Kommer försöka gräva fram låtarna kronologiskt.

Vi börjar kring sommaren 1993. Rättegången mot Lasermannen började, Ulf Lundell gjorde en fantastisk comeback på livescenen med en turné som av många anses som en av hans bästa och Conway Twitty och GG Allin dog. Själv fyllde jag tolv år och lyssnade mycket på Metallicas "Nothing else matters".

Metallica hade varit stora för mej något år och visst gillade jag sådana låtar som "Jump in the fire", "Battery" och "Blackened" skarpt, men det var något speciellt med "Nothing else matters". Jag kände inte till begreppet powerballad, men kanske var det precis vad jag sökte efter. En låt som både var hård och mjuk på samma sätt. Jag satt och stavade mej igenom texten i bookleten till den svarta skivan och försökte sjunga med. I vuxen ålder har jag fått höra låten live flera gånger, älskar den fortfarande och magin från när jag var tolv år finns kvar.

torsdag 14 januari 2016

Du har väl inte missat Jan Gradvalls podcast?

Egentligen borde radio vara det självklara mediet för den som vill ha högkvalitativ musikjournalistik. Jag menar, musik handlar om att lyssna på saker. Då finns det väl inget bättre än radio? Samtidigt har det blivit väldigt påtagligt för mej hur svårt det varit att hitta bra musikjournalistisk på radio. Jag har letat efter en motsvarighet till Sonic och Close Up eller för den delen de bra delarna av dags- och kvällstidningarnas musikbevakning.

Ibland har jag hittat gap och skrik i P3 och känt mej hopplöst gammal, ibland har jag hittat mest en massa låtar staplade på varandra och då tycker jag Spotify funkar bättre och ibland har jag hittat en del okej intervjuer i lokala P4-stationer. Jag vill ha samtalen, analyserna, tyckandet och det allmänna nördandet kring musik.

I höstas blev jag bönhörd när journalistlegendaren Jan Gradvall började göra pod för Sveriges Radio. Här finns det. Det ambitiösa reportaget i talad form. Saker och ting får ta tid och han sätter sin egen prägel på materialet. Han har till viss del frångått det traditionella podformatet med två personer som sitter och pratar utan ofta gjort just reportage.


I ett avsnitt drevs tesen att Kiss i allmänhet och skivan It's alive i synnerhet är de som påverkat den moderna musiken mest och i ett annat diskuterades det kring låtar med titeln "I wan't you". I andra ett annat avsnitt, som jag inte lyssnat på, görs en ordentlig genomgång av hur Beyoncé påverkat den moderna musiken på ett motsvarande hur sådana som Eric Clapton och Bob Dylan påverkade på sextitalet. Och så vidare. Högkvalitativt, seriöst och påläst. Måtte en vårsäsong börja snart.

onsdag 13 januari 2016

Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva!

För några månader sedan släppte Marit Bergman nya singeln Dra åt helvete, utöver en hedervärd låt för SOS-barnbyar är det hennes första släpp på många år. I vår kommer nya albumet och nu lanseras hon med intervjuer i Värvet, DN, Aftonbladet och så vidare. Och jag blir så glad. Det är verkligen hur kul som helst att Marit Bergman är tillbaks och det på svenska.

Liv-Marit Bergman klev in på den svenska musikscenen för mer än tjugu år sedan med fantastiska Candysuck, i en ibland tämligen grabbig och minst sagt ojämställd punkscen kom de, var feminister och gav ut låtar som "Kill your boyfriend" och "Molotov cocktail party". Uppfriskande och välbehövligt, dessutom var de väldigt bra. Och det fanns en bandmedlem som märktes lite extra. När kompisarna hade sett Candysuck på Kamikazepunken sa de "ena gitarristen sjöng ju nästan lika mycket som sångerskan". Den ena gitarristen var Marit Bergman det.

Tidigt tvåtusental gjorde Marit Bergman den klassiska karriärresan på Hultsfredsfestivalens scener. Från demoscenen 2001 till Stora Dans 2002 till Pampas 2003 till Hawaii 2004. Från minsta till största på tre år och två skivor. Hennes två första soloskivor 3 a.m serenades och Baby dry your eye imponerade stort på samtiden, inklusive mej. Spelningen på Pampas 2003 är fortfarande en av de Hultsfredsspelningar jag sätter högst, alla jag sett där inräknade. Från att ha varit en undergroundartist blev Marit Bergman på bara något år en av landets största artister, och det i en tid när det inte alls fanns lika många framgångsrika kvinnliga artister som idag.

Nästa skiva, I think it's a rainbow, gick något under min radar. Men de senaste åren har jag upptäckt en del låtar från den skivan, utmärkta låtar som vemodiga "Alone together" och peppiga "Today will be the day when mourming ends". 2009 gav hon ut The Tear Collector, med låtar hon tidigare gett ut via sin hemsida, där bland annat pärlor som "Snow on the 10th of may" och "Tony" finns med. Sen blev det tyst på skivfronten. Mycket tyst. Hon fortsatte spela live då och då, ofta själv med sitt piano. Det talades om nya låtar och ibland dök de upp när hon spelade live, fast något nytt material kom inte ut förrän sent förra året. Men vilken comeback sedan! Vilken låt.   

"Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt."
"Dra åt helvete" låter inte som något annat Marit Bergman gett ut, hon sjunger på ett helt annat sätt och dessutom på nytt språk. Hon är tillbaka och låter hur spännande som helst. Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt. Snart kommer nästa singel från det kommande albumet. Låten hon spelat live då och då under 00-talet, "Ibland gråter jag bara för att tiden går", ska äntligen ges ut. Med den titeln kan inget gå fel. 

Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva! Välkommen tillbaka.

måndag 11 januari 2016

Två låtar av David Bowie

David Bowie 1947-2016

"All the madmen" och "After all".

Det är de två David Bowie-låtarna som ligger mej särskilt varmt om hjärtat. Allt började veckorna innan Hultsfredsfestivalen 1999, det har jag redan skrivit om. Visst, "Ziggy stardust", "Space oddity", "Starman" och inte minst "The man who sold the world" är alla utmärkta låtar. Men framförallt är det till "All the madmen" och "After all" jag hela tiden återvänt. Dessa två sällan nämnda guldkorn som finns på The man who sold the worlds A-sida. De är inte David Bowies mest kända låtar, om än långt ifrån det mest obskyra han spelat in. Att jag upptäckte dem berodde nog mest på att jag råkade få dem och några månader senare köpte hela LPn.

"All the madmen" och "After all" gör inte så mycket väsen av sig. Det är två ganska anspråkslösa låtar. Långt från "Ziggy stardust", "Rebel rebel" och "Heroes". Även ifall kanske framförallt "All the madmen" byggs upp till något liknande en mer klassisk Bowiesk sprudlande teatralisk poppärla och en underbar textrad som "Gimme some good ol' lobotomy!". "After all" stannar kvar i sitt smygande nästan blygsamma tillstånd. Tills den stillsamt klingar ut. Och då vill jag ofta lyssna på de bägge låtarna igen, pust och stånk och flytta nål om det är LPn jag lyssnar på eller några klick om jag har Spotify framme. Jag kör låtarna en gång till, klart jag gör det. Från "All the madmens" inledning om vännerna som dag efter dag sänds iväg till "After all" klingat ut.

"All the madmen" och "After all" - två väldigt bra låtar av en artist som betytt så fantastiskt mycket för populärmusiken i nästan femti år.       

söndag 10 januari 2016

Jason Isbell fyllde Pustervik

Häromåret var jag med om det igen.

Veckan efter Roskildefestivalen 2014 läste jag Markus Larssons hyllning av samma festival och några av raderna brände sig in i mej.
"På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått upp­träda för tre grässtrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin."
Och det här var jag dum nog att missa? Ännu ett exempel på inte-läst-programbladet ordentligt! Fan, jag borde ha lärt mej. En annan som förbannade det här var min kära syster och campcamrat Jenny, vi gnisslade tänder, letade reda på "Cover me up" på Spotify och gick vidare.

Det var nu inte det sista någon av oss hörde om Jason Isbell. Sonic gillade honom. Massor. De gav honom omslaget på numret som kom i somras och i samma vända släpptes nya singel 24 frames. Jag började inse att det nog skulle bli en chans att se honom och när spelningen som gick av stapeln på Pustervik i fredags släppte köpte jag och Jenny biljetter tidigt.

Jason Isbell är en i raden av stora amerikanska berättare. De finns i musiken (till exempel Bruce Springsteen & Patti Smith), litteraturen (Stephen King) och givetvis inom film och konst (men där räcker inte mina kunskaper till för att rabbla namn). Jason Isbell berättar om vindrivna existenser långt bort från Manhattans neonljus, han skriver om sina föräldrar och hämtar historier från sina många år som turnerande musiker, först som bandmedlem i Drive-By Truckers och senare som soloartist. Resultatet blir förtjusande. Han skriver in sig i den långa raden av stora berättare.

Det var nu inte bara jag och Jenny som hunnit bli intresserade av Jason Isbell. Pustervik var knökfullt av en entusiastisk publik på vad som måste vara ett av Woody West mest välbesökta evenemang på länge. Jason och hans fyra medlemmar starka band gick på scen punktligt vid 21 och hade publiken med sig från första början.

Hitlåtar som "24 frames" och "Cover me up" var självklara höjdpunkter, så även de lite mer taggtrådsgitarrspäckade "Decoration day" och "Outfit" från hans tid i Drive-By Truckers, för att inte tala om vackra ballader som "Traveling Alone" och "Children by children".  

Jason talade en bred sydstatsdialekt mellan låtarna och jag ska villigt erkänna att jag inte förstod varje ord, men dialekten bidrog onekligen till autenciteten och känslan av att befinna sig någon annanstans än i ett för ovanlighetens skull snöigt Göteborg.

Något som blev väldigt tydligt under konserten var Jasons bakgrund som gitarrist, det var inte tal om bandets gitarrist skulle fram och spela varenda solo. När Jason hade sin elgitarr på sig spelade han de flesta solon. Men så värvades han som just gitarrist redan vid 21-års ålder till Drive-By Truckers.

Under konserten avslöjade artisten att han kommer tillbaks till stan i augusti. Way Out West har bokat honom. Bra tajmat, konserten på Pustervik var slutsåld sedan ett tag och Jason Isbells popularitet lär fortsätta växa. Ska vi gissa på att han spelar som en av de första på nån av de två stora scenerna i Slottsskogen när klockan börjar gå mot kväll och det ännu finns några timmars dagsljus kvar på torsdagskvällen 11 augusti?

Foto: Jenny Hellström

torsdag 7 januari 2016

2015 års häftigaste scenupplevelse

Vi hade väntat ganska länge. De hade problem med ljudet och ingen kan påstå att festivalen utnyttjade skärmar och app för att få ut någon information heller. Folk började gå. Så till sist, efter trekvart eller om det var en timma, dras draperiet bort och en scen pyntad med allehanda skrot framträder. Det var på Roskildefestivalen och vi hade väntat på Einstürzende Neubauten. När den förkortade konserten var slut stod jag och Joakim helt lyriska. Det här var så otroligt bra. Veckan efter bokade vi biljetter till deras konsert i Köpenhamn till hösten.

Så i slutet av september satt vi där i Københavns Koncerthus. Vi var nyfikna på vad vi skulle få se, eftersom höstens konsert till skillnad från sommarens inte var en greatest hits-turné utan deras föreställning Lament om första världskriget. Våra biljetter placerade oss på första raden, men bakom scenen! Konserthuset var en spännande byggnad med många våningar, prång och vinklar. Vi fick perfekt utsikt över scenen. Bakifrån. Men Blixa Bargeld, Alexander Hacke och de andra försökte göra sitt bästa för att inkludera även oss där bak.

Och vilken show. Jag gillar gitarrock, det är ingen hemlighet. Kanske är det därför det är en sådan enorm upplevelse att få se ett rakt motsatt band som Einstürzende Neubauaten där gitarristen inte direkt har det tyngsta jobbet. Där skrot, hemmabyggda instrument och basen spelar betydligt viktigare roller. Jag älskar det.

Jag är väldigt fascinerad av det legendariska bandet. De för samman musik, teater, oljud, stadens puls och den fruktansvärda Europeiska historien. Och när bandet dessutom har sådana karaktärer som Blixa Bargeld och Alexander Hacke i bandet. Alexander Hacke, som även visuellt går sin egen väg med sin överåriga bikerstil. Bargeld och Hacke uppträder dessutom barfota. Sällsynt djärvt med tanke på bandets alla instrument.

Neubauten dramatiserade första världskriget på en och en halv timma och ibland kändes det som vi satt mitt i en krigszon. Oväsen, plåt, dunk, ljud, gnissel och över allt detta Blixa Bargeld med sin fantastiska utstrålning. Än idag, några månader senare, har jag svårt att riktigt smälta upplevelsen. Och då har jag ändå kollat en hel del på den Lament-konsert från Prag som någon vänlig själ lagt upp. Det var 2015 års häftigaste scenupplevelse.

tisdag 5 januari 2016

Gubblycka

Ett bildminne från Perssons Pack på Pustervik 13 september 2014. En av bandets sista spelningar någonsin.

måndag 4 januari 2016

Spelar skivor på Pingisklubben nästa vecka


I lördags spelade eder bloggare och Michael skivor i Pusterviks matsal, det hela blev spikat såpass sent att det inte fanns tid att skriva något här på bloggen. Men misströsta inte. Om en vecka, måndag 11 januari, spelar vi åter på Pustervik. Då på Pingisklubben. Så ta på dej dans- och rundpingisskorna och kom dit!

söndag 3 januari 2016

Håkan Hellström har inte låtar nog för tre Ullevikvällar

När filmen från den så omtalade kvällen 7 juni förrförra året visades i SVT i veckan kom jag åter att tänka den kaotiska lördagen i oktober, när Ticnet skrev om Lerum och Håkan Hellström sålde nästan 150 000 biljetter på några timmar.

Och varför Håkan Hellström inte gör tre konserter på Ullevi.

Det bör handla om biljettintäkter på kring 40 miljoner per kväll och det skulle knappast vara några problem att få den tredje konserten utsåld lika fort som de två första.

Ändå gör han ingen tredje konsert.

Jag blev redan för några månader sedan övertygad om att det handlar om att Håkan Hellström inte har låtar nog för tre kvällar på Ullevi.

En Ullevikonsert är en folkfest utan dess like. En Ullevikonsert är inte en kväll för det smala och finsmakaraktiga. De två konserterna 4 och 5 juni kommer vara minutiöst dokumenterade. Publiken kommer filma, instagramma, twittra, Facebooka och snapchatta sig igenom upplevelsen. Tidningarna kommer sätta betyg på varje låt (och utnämna andra kvällen till bäst). I sinom tid kommer de bägge kvällarna säkert bli film.  

Det duger inte att spela samma låtar de bägge kvällarna.

Visst, "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Tro och tvivel" och några till och såklart ett gäng låtar från nya skivan kommer finnas med bägge kvällarna. Men annars måste setlistan till stora delar bytas ut. Och då räcker inte Håkans hitlåtar till för en tredje kväll.

Han och hans management vet att de kan göra två djävulskt bra Ullevikvällar, men inte tre. Då räcker inte 40 miljoner i biljettintäkter och själaglada fans som missat plåtar till de två första.

Från den första Ullevikonserten minns jag att det glada gänget bakom oss inte kände igen en låt som "Zigenarliv dreamin" och litegrann kom av sig under den låten. När jag DJ:ade "Långa vägar" på Pingisklubben i höstas kom en kille fram och frågade om vi inte hade något att spela med Håkan. Under den låten. För att ta två exempel från min egen värld. 

Det är givetvis ett övergående problem, finns bara publiken kvar har Håkan Hellström snart släppt skivor nog för tillräckligt många hits. Med de två senaste skivorna har han ju nått ut till en så mycket större publikskara än tidigare. 

Eller vad tror ni? Skulle Håkan Hellström kunna göra tre bra Ullevikonserter? Och varför gör han då isåfall inte det?