onsdag 22 april 2015

Ellen Sundberg - White smoke and pines: "Klockrena vemodspärlor"

När bloggen råkat somna några veckor så rycker den älskade gästbloggaren Michael Porali in. 

En intetsägande söndagskväll, för säkert två år sedan om inte mer, står jag på hållplatsen där jag byter från spårvagn till buss för att komma den sista hållplatsen hem, slentriankollar Facebook och ser att Pustervik bjuder in till en gratis spelning med de för mig då okända artisterna Ellen Sundberg och Slow Fox. Nog för att det bara är en timma kvar till utsatt tid, men hem och snabbduscha hinner jag ju och beger mig sedan ner till Järntorget där Pustervik för ovanlighets skull håller konsert på övervåningen.
"Min grundinställning är att jag "inte gillar country"."
Slow Fox inleder med den typ av singer/songwriter eller alternativcountry om man så vill, som jag uppskattade väldigt mycket någon gång i början av 2000-talet, men sedan dess inte engagerat mig särskilt mycket i. Dock väcker låtarna från vad som visar sig vara albumet Like the birds på grund av ett ypperligt framförande en liten gnista av det forna intresset till liv, vilket alls inte dämpas av nästa framträdande, av den för mig lika okända och då albumdebuterande Ellen Sundberg. Jag skulle inte vilja påstå att de båda artisterna var särskilt olika egentligen, men sedan dess har jag faktiskt lyssnat en hel del på de båda, trots att min grundinställning är att jag "inte gillar country".


Med detta sagt, för ett par veckor sedan släpptes uppföljaren till Black raven, White smoke and pines där Ellen Sundberg som jag förstått det inte jobbat tillsammans med sitt band utan uteslutande jobbat fram plattan tillsammans med dem amerikanske singer/songwritern Israel Nash. Ett samarbete som visat sig vara lyckat, inte minst med tanke på det enorma gensvar skivan redan fått i allehanda pappers- och nätpublikationer. Och efter att ha lyssnat på den ett par gånger får jag helt enkelt säga att det är välförtjänt.

Från den smygande, nästan Tindersticks-minnande inledningen i "What is life" tas vi med på en resa minst lika mycket i countrygenrens hemvister som i de nordsvenska skogar där Ellen själv vuxit upp. Kathleen Edwards, Jenny Owen Youngs och andra vemodsseglare ligger nära tillhands. Tredje spåret "Swedish inland" talar väl sitt tydliga språk om inte annat, och i näst sista låten "Vägen är lång" återfinns till och med en vers på svenska. Något jag gärna hört mer av faktiskt. Däremellan hinner man njuta av klockrena vemodspärlor som bland andra "Hollow", "Maze of shadows" och min (hittills) personliga favorit "Headlights".

Det är tur att jag ska åka en massa tåg i helgen, för jag tror att jag har hittat det perfekta soundtracket till en helg i SJ:s våld. För vägen ÄR ju lång. Det är den alltid. Och då hinner man lyssna mer än en gång.

Michael Porali

söndag 5 april 2015

Från DJ-båset

De här härliga dängorna spelade jag på Brun7-festen igår.

Charta 77 - Lilla björn och lilla tiger
Bad Religion - Atomic garden
Besökarna - Anna Greta Leijons ögon
The Leather Nun - Gimme gimme gimme
The Waterboys - The Whole of the moon
Sahara Hotnights - Drive dead slow
Sonic Youth - Youth against fascism
SPK - Mekano
Velvet Underground - I'm waiting for the man
Liket Lever - Levande begravd
Misfits - Attitude
Grisen Skriker - 1000 punks
Green Day - Basket case
Asta Kask - TVn
Emmylou Harris - New Orleans
L7 - Wargasm
The Cure - Lovesong
Hästpojken - Shane MacGowan
Florence Valentin - Upp på sociala, ned på systemet
Ida Maria - I like you so much better when you're naked
Spring Johnny! - Maria du måste höra
Weeping Willows - Eternal flames
Håkan Hellström - Långa vägar
Broder Daniel - Shoreline
Hole - Violet
Patti Smith - Rocknroll nigger
A-ha - Take on me
Sator - Oh mama
De överlevande - Dra åt helvete
Depeche Mode - Master & servant
New Order - Regret

torsdag 2 april 2015

Tralltorsdag: Gårdagens låtlista

Tralltorsdagen återuppstår - Minnenas Motells alternativ till throw back thursday. Och vad passar bättre än det här?

Igår var det ju dags för eder bloggare att äntligen hålla det åtminstone för egen del efterlängtade trallpunkquizet och här kommer låtlistan, minus låtarna som var med i introtävlingen. Quizet tillägnades givetvis Guld-Lars.

Vann med alla rätt (!) gjorde laget Även vackra fåglar skiter - LIVE och tvåa med bara två fel kom laget FYRA METER ÄLG. Mycket imponerande insatser.

"Dricka sprit och hålla käften", "Kungar och knektar" och "Högervindar" bildade kvällens röda tråd, någon som tar den?

De Lyckliga Kompisarna - Ishockeyfrisyr
Köttgrottorna - Gravöl
Krymplings - Jag vill ha en slav   
Charta 77 - Allt jag säger 
Radioaktiva Räker - En näve hat 
Harlequin - Figuren
Tarm Gas - En kungens man
Strebers - Terrorbalans
Asta Kask - Inget ljus
Coca Carola - Döda dej
Dennis & dom blå apelsinerna - Genom dörren
KKPA - Döende människor
Radioaktiva Räker - Iskalla drömmar
De Lyckliga Kompisarna - Evigt liv
De Lyckliga Kompisarna - Dricka sprit och hålla käften
Räserbajs - Kungar och knektar
Strebers - Högervindar
Vacuum - En säker ruin
Dia Psalma - I evighet
De Lyckliga Kompisarna - Gubbe och kärring. 
Mart - Liv bakom väggen
KSMB - Polsk zchlager

onsdag 1 april 2015

En sur kväll med Dolores Haze och Könsförrädare på Nalen klubb

Minnenas Motell kan stolt välkomna en ny gästbloggare! Felicia Andersson, som driver fanzinet Sånt blod, debuterar idag som gästbloggare.  

Med uppsåtet att dansa vilt till riot grrrlpunk beger jag mig till Nalen klubb den 8:e mars, men det visar sig snart att oddsen är emot mig. Kvällen bjuder på spelningar med Dolores Haze och Könsförrädare, samt Grrrl Collection som DJ:s, och jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig seattleklubb i början av 90-talet. Väl på plats inser jag att det här är Stockholm 2015, och att jag är bakis och slut. Jag känner mig gammal och som att jag missat något och sätter mig och försöker låtsas att jag inte är besviken.

"Jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig Seattleklubb i början av 90-talet."
Grrrl Collection infriar dock förväntningarna om en perfekt mix av äldre riotgrrrl-punk (Bratmobile), 00-tals electropop (Le Tigre) och nyare artister (Grimes), även om publiken (jag själv oerhört inkluderad) inte vet att uppskatta detta på bästa sätt. Efter ungefär en timme är det dags för kvällens första band att kliva på, och upp på scenen kommer Dolores Haze som visar sig vara yngre än jag trott baserat på sångarens röst, som är riktigt mäktig och påminner mig om Kathleen Hannas. Dolores Haze består av Groovy Nicks på sång och bas, Groovy Fuck och Lucky Lollo på gitarrer och Foxy Sagz på trummor. Enligt sig själva spelar de CALIFORNIA GOTH/NOISE/RAGE RAVE/EXPERIMENTAL/LO-FI/GOTH SEX/ALTERNATIVE ROCK/AVANTGARDE/CHAMPAGNE SUPERNOVA/DIVA COUTURE, och har spelat ihop sedan 2012. Publiken trängs väl knappast, utan står lugnt och respektfullt framför scen. Jag är ännu sämre: Jag sitter(!!) på en stol.



De river igång och jag blir lamslagen av rösten. Groovy Nicks skriker, ylar, tjuter och sjunger fram texterna som är arga och kompromisslösa, och kanske är det bland det bästa jag hört sedan NEJ på Musikens Makt. När de spelar "The Haze" är det hårt och hemsökande. Ilskan och drivet är totalt. Då de senare kör en cover på enligt sångaren ”eran favoritlåt” Peaches "Fuck The Pain Away" faller allt på plats. Det här är så bra! Därför blir jag förvånad när de kliver av och inte blir utropade igen. Publiken bara accepterar och återgår till att konversera artigt över ölglasen.

I ljuset av Dolores Hazes framträdande tycker jag synd om Könsförrädare som kliver på cirka en timme efteråt. Deras musik är inte alls lika fast utan snarare flytande. Deppig, säger mina kompisar och jag kan inte annat än hålla med. Könsförrädares musik är som någonting en lyssnar på när en tycker som allra mest synd om sig själv. Kanske är det därför jag tänker på Joy Division, för annars vet jag inte om parallellerna är så tydliga. Även likheter med Sleater-Kinney finns där, trots keyboarden. Bandet har spelat ihop sedan 2011, och det känns nästan som att de är lite… uttråkade. Redan?! Dock är även de här rösterna riktigt grymma. Särskilt Alina Björkén på sång och gitarr har en verkligt djup och skarp röst, men även Janinne Sandström Oja på sång och keyboard är bra. "Finger on the Trigger" är fortfarande den låt som bäst väcker min uppmärksamhet i det annars ganska likartade musiklandskapet som Könsförrädares låtar utgör. Missförstå mig rätt, de är bra, jag lyssnar på deras album Curse All Law hemma och gillar det, men det är ingenting som får igång en redan död festkväll. Janinne mellansnackar om den särskilda dag vi faktiskt är där för att fira/sörja, och undanber sig surt och bestämt alla gratulationer på kvinnodagen. Gott så. Kanske är det på grund av kvinnodagen som det råder en låg stämning under hela kvällen. Det är ju verkligen inte mycket vi har att fira.

Könsförrädare ropas i alla fall in igen, och kör ett extranummer. Ett litet berömvärt punkgäng kör en minipogo längst bort från scenen, så där kom den vilda dansen in i bilden ändå! Jag har åtminstone hört riktigt grym musik hela kvällen, och lärt mig att aldrig konsumera mängder Fidel Castros dagen innan en går på efterlängtad spelning. Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också.

"Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också."