tisdag 29 april 2014

Dagens i-landsproblem

Det blir inte lätt för en kalenderbitare som eder bloggare att i sommar se spelningar i slutet av både Neil Youngs och Bob Dylans turnéer. Att bli överraskad på plats är såklart roligast, men hur ska jag kunna hålla mej från att kolla åtminstone någon setlista under turnéernas gång? Nyfikenhet kommer vara stor på hur Neil Young & Crazy Horse lägger upp spelningarna efter ett års frånvaro från livescenen, kommer "Walk like a giant" finnas kvar? Hoppas! Och kommer Dylan behålla den i stort sett statiska lista som var med i Europa i höstas och funnits med i Japan under våren? Hoppas inte! Boblinks och Sugar Mountain får tänkas bort under några veckor vardera.

måndag 28 april 2014

lördag 26 april 2014

Fem skitbra men okända låtar med Neil Young

Du har säkert hört "Heart of gold", "Rockin in the free world" och "Like a hurricane". Kanske har du till och med rätt bra koll på Neil Youngs klassiska skivor, de i runda slängar dussinet högklassiga skivor han släppte mellan säg 1969-1979 och 1989-1992. Gott så!

Men den gode Neil Percival Young har ju varit sällsynt produktiv och sitter på en mängd utmärkta låtar som många gått miste om, vilket inte är så konstigt med hans digra diskografi. Alltså dags att börja ladda upp inför sommarens Sverigebesök med att lista fem skitbra men inte så kända Neil Young-låtar.

Jo, jag vet att Rolling Stone gjort något liknande (och till och med listat tjugu låtar väl?). Men det var länge sedan jag läste deras lista och jag minns bara en låt från den. Det var verkligen inte lätt att välja ut bara fem låtar. Kanske kommer det en uppföljande lista? Eller en lista med fem bortglömda låtar på kända album? Den som lever får se.

Senaste skivan, 2012 års Psychedelic Pill, fick så mycket uppmärksamhet när den kom så den bortser vi från.

1. Journey through the past (Time Fades Away, 1973)
När Neil Young hade slagit igenom på bred front med Harvest 1972 gav han sej ut på en lång turné tidigt året efter - och spelade fler outgivna låtar än låtar från Harvest! Många av de outgivna låtarna gavs ut på liveskivan Time Fades Away. Främst bland dessa var "Journey through the past", en mycket vacker och sorgsen pianoballad med Neil sittandes på sin nyinköpta ranch i Kalifornien men med tankarna hemma i Kanada. "Journey through the past" hade redan spelats live och en inspelning från Massey Hall 1971 finns på Spotify. Fast själv föredrar jag versionen från Time Fades Away. Det är ett av få album Neil Young fortfarande vägrar ge ut igen, därför är "Journey through the past" given att lista trots att den kommer från hans hyllade sjuttital.    

2. Goin home (Are you passionate?, 2002)
På en skiva ofta ansedd som ett halvmisslyckat försök att göra soulrock finns den här Crazy Horse-dängan gömd. En av de bästa låtarna Neil Young & Crazy Horse nånsin jammat ur sej! "Goin' home" var en hörnsten  setlistan på den långa sommarturnén i Europa 2001 och hyllades redan då av publik och recensenter. Texten rör sej på klassisk Neil Youngsk mark och utgår från indianmördaren Custers sista slag vid Little Big Horn.Tyvärr har den inte hittat sin plats i livesetet sedan Are you passionate? kom ut  och har faktiskt bara framförts en gång efter 2002. Tänk om Neil, den är väl värd sin plats live.  

3. Peaceful Valley Boulevard (Le Noise, 2010)    
Och från General Custer till nybyggares och guldgrävares kolonisering av den jättelika Nordamerikanska kontinenten. Somliga teman försvinner aldrig. Neil står åter med sin rutiga skjorta och Stetsonhatt med blicken och tankarna långt bort i ett fjärran 1800-tal. Här i en sju minuter lång introvert akustisk låt. Hela Le Noise är förresten väl värd att lyssna på med flera pärlor bland låtarna. De flesta med Neil manglandes på sin elgitarr med gott om dist och feedback, allt mästerligt producerat av den legendariske Daniel Lanois.

4. Be The Rain (Greendale, 2003)
En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik. Och häpp, en utmärkt tiominuterslåt. "Save the planet for another day, don't care what the government say".

5. A dream that can last (Sleeps with angels, 1994)
Spikpiano! Det finns för lite spikpiano utanför delar av countryn och dess undergenre honky tonk. Sleeps with angels är på tok för lång och oredigerad, men även det är en del av Neil Youngs särskilda charm. "A dream that can last" upptäckte jag när jag hösten 2012 hade en månadslång Neil-psykos och gick igenom nästan hela hans diskografi, trots att jag då redan ägt albumet i tio år hade "A dream that can last" hamnat i skymundan bakom låtar som "Change your mind", "Western hero" och "Piece of crap", visserligen utsökta låtar även de tre.  

fredag 25 april 2014

Vi gör det igen, vi börjar om

Spelschema, Arvikafestivalen 2010
Om trenden de senaste åren varit att mer eller mindre klassiska svenska landsortsfestivaler - fjärran från tyskt storkapital eller storstädernas parker - går omkull så har det några entusiaster gjorde i Hultsfred för ganska så precis ett år sedan nu vuxit till något som börjar likna en ny trend.

Vi gör det igen. Vi börjar om.

När FKP Scorpions flyttade den Hultsfredsfestival de köpt till Stockholm återstartades en ny Hultsfredsfestival i betydligt mindre skala på Hulingens stränder. I sommar återstartar de förra året hädangångna Siesta! och Peace and Love, även de i mindre skala. Och igår kom ett besked som nog sänder chockvågor av glädje genom såväl glada värmländska raggares jeansbeklädda ryggar som hårdföra EBM-synthares läderbeklädda dito.

Arvikafestivalen återvänder nästa år.

Hultsfred och Arvika var en gång i tiden flaggskeppen i den svenska festivalscenen. Jag tror och hoppas att bägge två har tillräckligt många trogna besökare som åter vill besöka för dem helig mark.  

Vi gör det igen. Vi börjar om.

Jag gillar't.

torsdag 24 april 2014

F!: "Försöker skapa en dansvänlig revolution"

Minnenas Motells återkommande gästbloggare Michael Porali skrev och frågade om han fick recensera F!s valskiva, eller om det var känsligt, eder bloggare är ju aktiv i ett annat parti. Men Minnenas Motell är inte en politisk blogg och en valskiva är givetvis alltid intressant att läsa om. 
 
Det är i ärlighetens namn inte lätt att veta var man ska lägga sin röst om ett par månader, när jag för tredje gången ska rösta i ett riksdagsval. När det parti jag förlitat mig mest på under åren drar mer och mer åt de fyra partier som redan är helt uteslutna att ens fundera över, och det största oppositionspartiet kräver jobbigare mornar åt arbetarklassen eftersom "framtiden inte byggs av snoozare" medan det enda någorlunda vettiga alternativet härjar om att återinföra den allmänna värnplikten. Sedan finns det ju det där åttonde ganska stora partiet som ingen vill ha med att göra, men de utgår jag från att vi inte ens behöver nämna. Det sköter Facebookfeeden så bra av sig självt. Vid sidan av allt detta (känns det som, iallafall) står då Feministiskt Initiativ, som samtidigt som de faktiskt erbjuder ett tänkbart alternativ inför september också är det, mig veterligen, enda partiet som satt ihop en samlingsskiva. Utifrån den gamla slitna frasen "if I can't dance to it, it's not my revolution" tar jag mig därför an detta maffiga trippelalbum.




Marit Bergman, Liseberg 2010
Vid en första anblick står det klart att devisen "något för alla" verkar ha gått som en röd tråd genom musikläggandet, för skivorna besitter inte någon slags röd tråd vad gäller vare sig genre eller exklusivitet, helt nya, aldrig tidigare släppta spår och remixar samsas huller om buller med slentrianplock som Marit Bergmans "Adios amigos!" och [ingenting]:s, förvisso helt fantastiska, "Dina händer är fulla av blommor". Att inkludera singelhits från mitten av 2000-talet på en samlingsplatta 2014 ter sig ungefär lika märkligt som när Skitliv släppte en punksamling för ett par år sedan och slängde med ett gäng kängklassiker som till exempel åttiotalsdängan "Victims of a bombraid" för att fylla ut.

Men hur som helst. Blandningen av gammalt och nytt, högt och lågt, elektroniskt och organiskt, verkar sammantaget syfta till just det här med att skapa en dansvänlig revolution, och bara det att hela treenigheten öppnas med Linda Piras "Knäpper mina fingrar" säger väl det mesta om den saken. En rätt usel historia som i mina öron i princip bara handlar om hur häftig man är när man står på gästlista och får gå före i baren, men med tanke på det genomslag den fått, och det främst i den här samlingsskivans tilltänkta målgrupp, är det ändå att sätta ribban ganska högt. Betydligt mer välkomna hos mig är då melodifestivalbekanta (och Heleneholms Systerskapskör-medlemmen) Ellen Benediktsons "When the sun comes up" och Linnéa Henrikssons "Dum i huvet" och framför allt det faktum att Alina Devecerski (som ju tidigare tokhyllats här på bloggen) bidrar med en åtminstone för mig helt okänd låt, "Mina vänner med vapen".

Bland övriga favoriter kan till exempel nämnas att de gamla ikonerna Pink Champagne bidrar med "Vildkatt", "Bonjour tristesse" med de just nu av flera anledningar aktuella Killers Walk Among Us, göteborgs finest Midaircondo och deras "The very eye of night" eller varför inte Kajsa Grytts "Pang bom krasch", som trots sin titel inte alls är en cover?

Ofrånkomligen, när sextiofem låtar av lika många artister ska samsat på ett gemensamt utrymma bestående av cirka fyra och en halv timma blir nivån väldigt... varierad, för att uttrycka sig snällt, och personligen hade jag kunnat nöja mig med att få plocka ut "russinen ur kakan" som det heter, men i det syfte skivan är framställd är det antagligen snarare till dess fördel. Ju fler som hittar något av intresse och vill köpa mastodontverket, desto mer stöd till partiet och i förlängningen förhoppningsvis en hel del lyssnare som får upp ögonen för nya favoriter. Jag menar, bara för att det tog mig åtta låtar att komma fram till den första jag faktiskt uppskattade, det betyder ju inte att nästa person som lägger tassarna på de här tre plattorna känner likadant.

Själva initiativet att ge ut en samlingsplatta lär varken generera en strid ström av nytillkomna väljare, eller skrämma bort de av partiets anhängare som mot förmodan inte skulle hitta något av värde bland de musikaliska bidragen. Jag menar, Nej Till EU släppte ju en massiv samlingsskiva inför den folkomröstningen, och se hur det gick med det. Dock är det ett ypperligt tillfälle för redan F!-frälsta att stödja sitt parti och få sig en helkväll med populärkulturunderhållning på köpet. Därför undrar jag faktiskt varför den gjorts tillgänglig på gratistjänsten Spotify, då merparten av lyssnarna lär nöja sig med att streama den där och således snuva partiet på den lilla supporten vinsten av ett sålt fysiskt exemplar genererar.

Spotifylänk bifogas dock, i första hand för att det är låtlistan kan överskådas, men egentligen tycker jag nog att ni ska leta upp ett inhandlingsbart exemplar och stödja ett av få partier som faktiskt har åtminstone något vettigt att säga!

Michael Porali


onsdag 23 april 2014

Neil Young och Richard Thompson till Sverige!

Så får vi åter en chans att se Neil Young & Crazy Horse i Sverige. Precis som jag gissat var det Stockholm Music & Arts som fick honom. Och som om inte Neil med häst vore nog spelar Richard Thompson samma dag! Denna nyligen 65 år fyllda britt som med flinkt gitarrspel och en trollbindande mörk röst hållit på ända sedan han som 18-åring debuterade med Fairport Convention.

Jag upptäckte Richard Thompson häromåret och har under våren åter lyssnat flitigt på honom. Han har knappast skämt bort Sverige med besök genom åren, är lite av en doldis och har mycket riktigt knappt nämnts när det skrivits om festivalens ambitiösa släpp idag.

Två grymma bokningar som spelar på samma dag alltså, bra jobbat Luger. Och sen har vi ju Peter LeMarc på lördagen, kanske är det värt att försöka få biljett dit oxå? Har någon dag på mej att fundera.

Det är en vacker tanke att två låtar som "Thasher" och "1952 Vincent Black Lightning" kan komma att spelas från samma scen, samma dag. Vackert och alldeles underbart.

Och "Poncho" får allt se till att hålla armen frisk!

fredag 18 april 2014

Kajsa Grytt till Så mycket bättre

Veckans kanske bästa musiknyhet är i mitt tycke Kajsa Grytts medverkan i Så mycket bättre. Det finns en rad utmärkta svenska artister som är sorgligt okända för den breda publiken, en av dessa är Kajsa Grytt. Kanske blir det ändring på det nu?

Ända sedan slutet av sjuttitalet med först Tant Strul och sedan när åttitalet peakat duon Kajsa & Malena har hon levererat en lång räcka förstklassiga låtar. 2003 gjorde hon comeback som soloartist med den suveräna Är vi på väg hem? som har följts av ett par skivor. Den senaste Jag ler, jag dör kom i höstas.

Kajsa Grytt och Liten Falkenholm, Tant Strul, Göteborg november 2012
Jag skrev om både Är vi på väg hem? och nya skivan i höstas.

Medelålders artister med efternamn ger ofta ut skivor om längtan, ensamhet, trånad och kåthet. Vad som är udda med den här skivan är att det inte är en manlig artist. Kajsa Grytt gör det som manliga artister alltid gjort - och hon gör det bättre än de flesta.
Jag räknar med att det blir som det brukar, någon av hennes låtar blir en hit i en coverversion och programmet följs av en välbesökt turné. Då kanske jag äntligen får chansen att se Kajsa Grytt live solo? 

Det finns många bra låtar för de andra Så mycket bättre-artisterna att tolka. Som en service för Orup, Carola och kanske dej som läsare satte jag ihop en lista med tjugu Kajsa Grytt-favoriter. Mitt förslag är att Carola testar att ge sej på "Slicka mej ren".


torsdag 17 april 2014

En riktigt cheezy låtlista

Som service till dej som var där och undrade vilken den där bra låten som vi spelade var eller till dej som önskar att du varit där kommer här låtlistan från mitt och Jonatans quiz på Kvilles Pastahouse igår. Temat var ost.

"Jag klarar mig ändå" till och med "Ronka" spelades under rök-, toa- och ölpausen i mitten.

"Lady Marmelade", "For the price of a cup of tea" och "Tuesday afternoon" formade kvällens röda tråd. 

Bruce Springsteen - Streets of Philadelphia
Richard Cheese - Welcome to the Jungle
Nirvana - Big Cheese
Richard Cheese - Creep
The Stone Roses - Fools Gold
Patti Smith - People have the power
Kajsa Grytt - Jag klarar jag mig ändå
De Lyckliga Kompisarna - Älvsborgsbron
Hello Saferide - The quiz
Håkan Hellström - När lyktorna tänds
School - SoLong
Perssons Pack - Tusen dagar härifrån
Richard Cheese - Rape me
First Aid Kit - King of the world
Perverts - Ronka
Pink, Lil Kim, Mya & Christina Aguilera - Lady Marmelade
Belle & Sebastian - For the price of a cup of tea
Jennifer Brown - Tuesday afternoon
Kent - Flen/Paris
Broder Daniel - Shoreline
Manic Street Preachers - Motorcycle emptiness
Terminalpatienten - Dansk sång
Candysuck - Molotov cocktail party
Weeping Willows - Eternal Flames
Arcade Fire - Joan of Arc
The Buggles - Video Killed The Radio Star

onsdag 16 april 2014

Klåpare där

Weeping Willows låt "I'm failing in love" är felstavad på ett närmast freudianskt vis på Spotify.


En händelse som ser ut som en tanke.

måndag 14 april 2014

Två fantastiska låtar

Dagen har bjudit på två fantastiska låtfynd.

I förmiddags slog jag på den Kajsa Grytt-playlist jag plockade ihop igår kväll. Först kom "Jag klarar mig ändå", en låt jag från början inte ens tänkte ta med och knappt lyssnat på förut. Men direkt försvann mina tvivel. Vårsolen, den vackra staden Göteborg och låten smälte samman till en enhet och jag fick en ny favoritlåt bara sådär.

Och på eftermiddagen läste jag vad GP skrev om Rodney Crowells nya platta Tarpaper Sky och framförallt den inledande "The Long Journey Home".

"... ungdomsskildringen The long journey home, en rak countryrocklåt om att växa upp under blåa Montanaskyar, om Yellowstone i Klippiga bergen, om örnar som svävar i gryningen och ylande prärievargar, och det känns överraskande genuint trots att Crowell själv fostrades i slitna Jacinto City strax öster om Houston, och lämnade sin missbrukande pappa och sin hardcorekristna mamma och flyttade till Nashville, Tennessee, så fort han bara kunde."

Naturligtvis var låten så bra som beskrivningen lät antyda. Klart Rodney Crowell med trovärdighet kan beskriva en uppväxt i Montana.

Inget dåligt resultat av en måndag, två låtar som "Jag klarar mig ändå" och "Long Journey Home"!

söndag 13 april 2014

Quiza med eder bloggare på onsdag

På onsdag är det undertecknads tur att tillsammans med Jonatan hålla i quizet på Kvilles Pastahouse. Så medan lyktorna tänds på andra sidan bron kommer vi ställa frågor på temat ost och spela bra musik. Så är du i Göteborg, kom dit, tävla och säg hej!

Läs mer på Facebook.

lördag 12 april 2014

En gång är ingen gång

Invasionen, Arvikafestivalen 2010
Kanske kan det kallas en ketchupeffekt. Eller så handlar det om att jag råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Ibland blir det så att jag ser samma band gång på gång under säg ett halvår eller års tid, utan att ens ha ansträngt mej för det. När jag såg Eldkvarn tre gånger 2012 var det ett högst medvetet val, men ibland händer det att band bara "råkar" korsa min väg flera gånger på ganska kort tid.

2009-2010 var det så med Invasionen och Mattias Alkberg, jag såg deras gemensamma spelning här i Götet på hösten och till sommaren spelade de på både Siesta!- och Arvikafestivalerna. Tre spelningar med vardera bandet på drygt ett halvår, mest av en slump. Jag åkte inte till Siesta! eller Arvika för Invasionen eller Matti Alkberg, men såg såklart banden när tillfälle gavs.

På långfredagen är det dags att se Vånna Inget för tredje gången på mindre än ett år. De spelade på This is Hultsfred 2013 och på Jazzhuset i höstas. Nästa vecka tar de klivet upp till Pustervik. Jag tror inte att jag hade rest till Göteborg för att se Vånna Inget, åtminstone inte både höst och vår, men när jag nu bor här och har möjligheten så ser jag dem gärna igen. Rätt plats vid rätt tillfälle.

Och det är klart att Göteborg ofta är rätt plats för att se spelningar :)

onsdag 9 april 2014

När Bad Religion hyllade Ebba Grön och De Lyckliga Kompisarna

Likt Ulf Lundell ständigt återvänder till 1967 återvänder Minnenas Motell ständigt till 1994. Året när den svenska trallpunken stod på sin topp och Ebba Gröns 1978-1982 åter hamnade på försäljningslistan när vi sökte oss tillbaks till rötterna. Trallpunken var het. Så het att Aftonbladet Puls lät en Bad Religion-medlem tycka till om några aktuella band... och Ebba Grön. Tänk vad en kan hitta när det snokas runt på Facebook! Jag kommer ihåg den här artikeln, det var en av de jag klippte ut och satte opp på min pojkrumsdörr. 

Bad Religion var även de heta 1994, så heta att Aftonbladet fick nöja sej med basisten Jay Bentley. Greg Graffin och Brett Gurewitz hade väl fullt upp kan en tänka. Jay Bentley hyllar Ebba Grön och De Lyckliga Kompisarna, även Dia Psalma faller honom i smaken. Riktigt lika höga betyg får inte Radioaktiva Räker och Räserbajs.

Undrar vem "den svenska skivbolagsrepresentanten" var? Någon från Birdnest? Beat Butchers? MNW? Eller distributionsbolaget MD?  

tisdag 8 april 2014

"But I'll know the time has come, to give what's mine"

Häromkvällen låg jag och hade lite svårt att somna. Surfade in på Sugar Mountain, sajten vars livsuppgift är att förse oss med all tänkbar statistik om Neil Youngs spelningar genom åren. I år har Neil Young gjort ett par akustiska solospelningar i USA. Ett par covers och en hel del klassisker har det blivit. Och så såg jag att han på ett par spelningar i Los Angeles nyligen spelat "Thrasher" live för första gången sedan 1978! Somnade säkert nynnandes på låten.

Det här är stort, "Thrasher!"

En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud.

Neil Young & Crazy Horse återvänder till Europa i sommar. Någon spelning på Way Out West verkar det inte bli, däremot finns det en intressant lucka mellan spelningarna i Bergen, Norge 1 augusti och Lokeren, Belgien 5 augusti. Som av en händelse är det då Stockholm Music & Arts äger rum - och där har inga akter släppts än.

Jag hoppas Neil inser vikten av ett akustiskt set mitt i Crazy Horse-gnisslandet och spelar "Thrasher".

fredag 4 april 2014

Barbariets eleganter

Stoppa pressarna!

Eldkvarns Barbariets eleganter, en av de två skivor bandet släppte 1984, har länge funnits på Spotify endast under det något märkliga namnet Svenska popfavoriter. Men nu finns den under bägge namnen. Märkligt.

Skivan hör inte till en av Eldkvarns mer kända, men har ändå några riktigt bra låtar. "Susan", "Mitt i hjärtat" och "Höstens guld" är det hög klass på.

onsdag 2 april 2014

Roskildes program börjar bli klart

Idag släppte Roskildefestivalen sin affisch (eller plakat som danskarna säger) och 67 nya akter. Därigenom tycks programmet så gott som klart, men vi har genom åren lärt oss att det där är en sanning med modifikation. Ja, festivalen gör ett jättesläpp i april varje år men inte sällan tillkommer det akter efteråt. Ibland ganska stora akter, bob hund 08, Prince 10 och Metallica 13 för att ta några exempel. Likväl lär programmet till mer än 95% vara klart och jag får säga att det för egen del ser lite väl tunnt ut. Ja, The Rolling Stones är en helt otroligt grym bokning. Jag ser även fram emot att se Könsförrädare, Carcass, Manu Chao och såklart en rad till. Och det finns alltid mycket bra ny musik att upptäcka. Men det skulle inte sakna några fler akter som får min puls att gå upp bara vid åsynen av blotta namnet.

Och så undrar jag hur festivalen kunnat missa ett band som Kent? De vill uppenbarligen turnera så lite som möjligt i sommar, och gör redan två norska festivalspelningar under Roskildeveckan, alltså bara att sätta dem på ett plan ner till Danmark på morgonen 6 juli. Men det är klart, förra året missade de Håkan Hellström. Trots att det stora släppet var samma vecka som Håkan (grattis på 40-årsdagen förresten!) släppte sin nya skiva. Danskarnas väderkorn för vad som gäller i Sverige tycks inte lika skarpt som det en gång varit.

Men som vi som varit där vet är Roskildefestivalen så mycket mer än banden som spelar. Jag ser verkligen fram emot att till sommaren uppleva The Orange Feeling för sjunde gången.

tisdag 1 april 2014

Tikkle Me - Genius: Bittersöt poppärla

Idag gästar Michael Porali åter Minnenas Motell.
 

Foto: Hanna Ukura
 Eder musikskribent kravlar ur sängen, som vanligt alldeles för sent och som vanligt med en spirande ovilja att någonsin lämna den, och som det höst- och vinterbarn jag är blir ingenting direkt bättre av att öppna persiennen och se att senvintern till fullo ersatts av klarblå himmel och strålande sol. Dessutom är det tisdag, vilket väl i alla sammanhang får ses som en av veckans allra mest värdelösa dagar. Betydligt trevligare än att öppna persiennen är dock att öppna mailboxen, då det denna tisdag ligger en länk till "Genius", nya singeln från Eskilstunas Tikkle Me. En duo (numera ett musikkollektiv) jag trots att jag spelat deras "Butterflies in my tummy" otaliga gånger från allehanda DJ-bås aldrig kommit mig för att titta närmare på, och nu var det uppenbarligen dags för just detta. "Genius", som släpps offentligt i slutet av mars när våren närmar sig på riktigt, är en bittersöt poppärla bestående av lika delar solglitter på vattenytan, primalt bankande beats och drypande hjärtesorg. Precis som en helt vanlig vårdag alltså.



"I'm not made of steel, quite flammable
I'm not made of gold - a shame, I know."

Michael Porali