Neil Young till Roskildefestivalen 2016?

Bland det jag gillar mest är att spekulera om hur akter ska turnera och vad för något festivalerna ska boka. Ibland har jag haft rätt och ibland har jag haft fel. Min stora gissning just nu är att Roskildefestivalen kommer boka Neil Young & The Promise Of The Real.

Sommaren 2016 turnerar de i Europa och de har konserter släppta i Sverige och Norge veckan efter Roskilde, tisdagen 5 juli på Dalhalla och torsdagen 7 juli på Stavernfestivalen. Två dagar efter Stavernfestivalen är de tillbaka nere på kontinenten och spelar i Amsterdam. Ännu är inga danska datum släppta. Visst, de kan spela i Köpenhamn söndagen 3 juli, dagen efter Roskildeveckan är slut. Men mer troligt är att Neil Young och hans unga nuvarande band går upp på Orange Scen vid tiosnåret på kvällen lördag 2 juli och avslutar Roskildefestivalen 2016.

Roskildefestivalen brukar boka Neil Young med jämna mellanrum och senast han spelade där var 2008. Givetvis vore det högst passande med ett besök nästa år. De bägge turnéerna Neil Young och Promise Of The Real har gjort i Nordamerika under 2015 har varit rena ramla julafton för kalenderbitande Neil Young-fans. De har dels kört med Neils vanliga upplägg, med mycket nytt och många hits. Vissa kvällar har halva Harvest spelats. Men bland setlistorna har även nuförtiden minst sagt sällan hörda guldkorn som "Don't be denied", "Double E", "Country home", "Western hero" (endast spelad fyra gånger överhuvudtaget, tre i år), "Time fades away" och "Vampire blues" skymtats. Det finns ingen anledning att tro att sommarens Europaturné kommer bli mindre spännande.

Klart Neil Young kommer komma till Roskilde, när släpper ni honom?

Det regnar inte längre på Roskildefestivalen

Nu är det dags att ta livet av vad som med tiden kommit att bli en seglivad myt. Regnet och leran på Roskildefestivalen.

Jag vet inte hur ofta folk anser sig behöva nämna regn och lera i samma andetag som Roskildefestivalen, men ofta är det. Och det har genom åren varit rimligt. Roskilde har genom året haft sin beskärda del av regnår (1991, 1997, 2000, 2004, 2007...) och när det regnar på Roskilde blir det lerigt. Jävligt lerigt.

Grejen är bara den att vädergudarna sedan regnårens regnår 2007 kommit att ha ett sällsynt gott öga till den gamla danska festivalen. Det regnar inte längre.

Jag har besökt Roskilde varje år utom ett sedan 2008, och har även hyfsad koll på vädret det år jag år inte var där, och det har varit mestadels soligt. Utöver att det hällregnade på lördagen 2011 och föll ett blygsamt regn när vi satte upp tälten i år har det inte varit något regn att tala om. Snarare tvärtom. Och det där hällregnet 2011 blev en TT-rubrik i Sverige, jag fattade ingenting när jag kom hem och folk frågade om det regnat hela tiden. 

För de flesta festivalbesökarna har bränt vinterskinn och bastuvarma tält varit ett större problem än blöta strumpor och dito sovsäckar.

Visst, det kommer såklart att regna på Roskilde igen (inte minst lär väl blogginlägg likt dessa reta upp vädergudarna). Men de senaste åtta åren har solskyddsfaktor varit viktigare än regnkappa. Leran är idag mer en myt än en verklighet att förhålla sig till. Ändå ska den där jävla leran och det där regnet alltid återkomma hos folk.

Och själv minns jag mest värmen från i år. Igen.

Roskilde Beach 2015

Roskildefestivalen 2015

Ni har fått vänta några dagar, men till sist så.
 

Torsdag och min åttonde Roskildefestival börjar långsamt blekna bort. Post-festival-depressionen har varit något lindrigare än vanligt, men likväl finns tomheten där. Saknaden efter den parallella verklighet jag i år levde i i närmare nio dagar. Vi bor i Camp Bestefar och vi har vår lampskärm. Allt började med att jag och Joakim åkte till Roskilde själva för fem år och sex festivaler sedan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan dess har vi fått med oss mer folk. vuxit ihop med andra camp, fått med oss mer folk, tappat folk och fått nya, tagit över flyktingar från camp som inte längre finns och skapat vår egen Orange Feeling. Den här texten kommer mest handla om de band jag såg, men ni som själva varit på Roskilde vet att det egentligen är så mycket mer än musik. Det är hela upplevelsen. Magin.

Då kör vi. 

I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande  sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade  sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.

En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.

Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna.

Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.

Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.

Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.

På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.

Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.

Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.

Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.

Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden. 

Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.

Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?   

Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.

Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.

Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.        

I österled

Mot Roskildefestivalen. Ses om drygt en vecka. Leta efter mej på Agora J om du ska dit!

Maggio-pepphen!

Sent skall syndaren vakna. Visst, jag har inte bott under en sten de senaste tio åren, så det är klart jag kände till henne och har hört en och annan hit. Åtminstone "Dumpa mig", "Jag kommer" och "Hela huset". Men det var först för några veckor sedan jag tog mej tid och ork att kolla upp Veronica Maggio på allvar. Det var givetvis spelningen på Roskildefestivalen som lockade.

Jag vill inte stå där i det dammiga Arenatältet tidigt på fredag eftermiddag nästa vecka och känna att jag hade kunnat få mer ut av spelningen ifall jag lyssnat in mej lite. Riktigt vad som väntade mej visste jag inte när jag tjyvkollade på några kompisars scrobbling och frågade andra om tips på låtar och långsamt byggde upp en playlist. Kanske skulle jag nicka och tycka att "ja, jo, det här lät ju helt okej", vilket är ungefär så jag känt inför de Maggiohits jag hört genom åren.

Det blev mer än så! Inget nickande och hummande. Jag gillade verkligen vad jag hörde. Först ut var "Hädanefter", vilket mästerverk till låt och vilken skön refräng. Och så balladerna "Snälla bli min" och "Låtsas som det regnar", väldigt vackra. Och så hiten jag faktiskt lyckats missa - "17 år", med sin fantastiska text och melodi. Och så fortsatte det. Veronica Maggio är min mest lyssnade akt den senaste månaden och jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Roskildefestivalen nästa vecka.

Spelschema 1,0

Ett första utkast på spelschema till Roskildefestivalen. Min vana trogen lär jag missa några spelningar, lägga till fler namn till listan nedan och gå på en hel hög jag inte tänkt gå på. Det finns ju massa namn kvar att kolla upp! Juni månads musiklyssnade lär nog i vanligt ordning till rätt stor del ägnas åt att kolla upp Roskildeakter. Jag har ju ännu inte kollat upp Pavillion Junior-akterna, och där brukar det gå att hitta en del guldkorn. 

Någon akt Du tycker jag inte ska missa?

Onsdag 1 juli
18:00 Timbuktu & damn, Arena
22:00 Honningbarna, Pavillion
23:00 The War on Drugs, Arena

Torsdag 2 juli
14:00 Veronica Maggio, Arena
17:00 Ryan Adams, Orange 

Fredag 3 juli
16:00 Tallest man on earth, Arena
18:30 Dolomite Minor, Pavillion
20:00 Einstürzende Neubaten, Avalon

Lördag 4 juli
18:00 Thåström, Arena
20:30 First Aid Kit. Arena
22:00 Paul McCartney, Orange

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Joakims blandband på Roskildefestivalen 2012.

Vilka ska spela på Roskildefestivalen 2015?

Glöm inte önska akter till nästa års Roskildefestival. Tre namn vill de ha in och du är dessutom med och tävlar om biljetter till festivalen.

Själv önskade jag nedanstående akter

• Neil Young & Crazy Horse - inspirerad av "Ponchos" tankar i Rolling Stone 
• Emmylou Harris - eftersom hon i år seglat upp som en ny storfavorit
• Anne Linnet - jag kommer aldrig sluta hoppas på att få höra "Tusind Stykker" från Orange Scen en solig eftermiddag

Dagens nostalgitripp: Nirvana och Pearl Jam på Roskildefestivalen 1992

Redan i det första inlägget här på Minnenas Motell nämnde jag SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 och hur jag satt och bandade dessa. Jag ville se och höra Nirvana och Megadeth, men fick även Sator, Buffy Sainte-Marie, Just D, Pearl Jam, Traste Lindéns Kvintett och fler därtill.

På SVTs Öppna Arkiv ligger nu första programmet uppe - med Pearl Jam och Nirvana. Se och njut av musiken och 1992-looken.

Det är nästan kusligt vilken låt som kommer först, om en betänker vad som hände åtta år senare.

"När jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid"

Det finns kvällar som inte borde få ta slut. Kvällar som skulle få bryta mot tidens ramar och fortsätta pågå så länge känslan finns kvar. En sådan kväll var på Roskildefestivalens sista dag i somras när Stevie Wonder spelade.

Söndagar på Roskilde är alltid speciella. Många drar hem, campingen börjar förvandlas från något slags hem till något som ser ut som dagen efter bomben och ett efter ett slår matstånden igen. Det stora vemodet rullar in. De senaste åren har vi i vårat camp sett till att råda bot på söndagsvemodet genom att festa till det som om festivalen inte alls höll på att ta slut och sen tillsammans gå och se en av de sista konserterna på Orange Scen. Förra året var det Kraftwerk. I år var det Stevie Wonder.

Jag har aldrig egentligen lyssnat på Stevie Wonder, ändå kände jag igen låt på låt. Medan solen gick ner över Orange Scen stod vi och gungade till hans svängiga soul. Som Joakim sa, "när jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid". Vi hade gått in tillsammans, vi som var kvar i campet, och under vår lampskärm stod vi strax bakom minneslunden och njöt av att in i det sista finnas kvar i Roskildefestivalen 2014. Detta till Stevie Wonders fantastiska show. Jag har inte varit sugen på att lyssna på honom efter festivalen, det räcker med minnet av kvällen som inte behövde ta slut.

Den natten drog jag och Joakim ut våra sovsäckar ur våra respektive tält och sov under partytältet.
  
Och Roskildefestivalen har nu tröttnat på söndagens vemod och hemdragande publik och har till nästa år tidigarelagt de fyra dagarna festivalområdet har öppet, så nästa år gäller onsdag till lördag. Men blir det lika magiskt framför Orange Scen på lördagskvällen?  

Roskildes program börjar bli klart

Idag släppte Roskildefestivalen sin affisch (eller plakat som danskarna säger) och 67 nya akter. Därigenom tycks programmet så gott som klart, men vi har genom åren lärt oss att det där är en sanning med modifikation. Ja, festivalen gör ett jättesläpp i april varje år men inte sällan tillkommer det akter efteråt. Ibland ganska stora akter, bob hund 08, Prince 10 och Metallica 13 för att ta några exempel. Likväl lär programmet till mer än 95% vara klart och jag får säga att det för egen del ser lite väl tunnt ut. Ja, The Rolling Stones är en helt otroligt grym bokning. Jag ser även fram emot att se Könsförrädare, Carcass, Manu Chao och såklart en rad till. Och det finns alltid mycket bra ny musik att upptäcka. Men det skulle inte sakna några fler akter som får min puls att gå upp bara vid åsynen av blotta namnet.

Och så undrar jag hur festivalen kunnat missa ett band som Kent? De vill uppenbarligen turnera så lite som möjligt i sommar, och gör redan två norska festivalspelningar under Roskildeveckan, alltså bara att sätta dem på ett plan ner till Danmark på morgonen 6 juli. Men det är klart, förra året missade de Håkan Hellström. Trots att det stora släppet var samma vecka som Håkan (grattis på 40-årsdagen förresten!) släppte sin nya skiva. Danskarnas väderkorn för vad som gäller i Sverige tycks inte lika skarpt som det en gång varit.

Men som vi som varit där vet är Roskildefestivalen så mycket mer än banden som spelar. Jag ser verkligen fram emot att till sommaren uppleva The Orange Feeling för sjunde gången.

It's only rock'n roll but I like it - Stones till Roskilde?

Kanske har det blivit lite väl mycket Roskildegissningar på sistone, men nu tycks det finnas skäl för gissningen.

Det är andra halvan av nittitalet. Förmodligen 1997-1998. En tonårig Johan är uppe på nätterna, läser, skriver, dricker te, kokar en skål nudlar ibland och tittar på teve. Ett av programmen jag ser är åttitalsserien Pluton B i Vietnam som Femman sände några år. Jag gillar låten som spelas i början av programmet, faktum är att jag gillar den massor. Det här är långt innan Google, antagligen har jag inte ens köpt min första dator. Men så en gång lyckas jag på eftertexterna se att det är "Paint it black" med The Rolling Stones. Lägger det på minnet.

Några år senare. 2002-2003 är Rolling Stones väldigt inne. Samlingen 40 licks och bandets tre spelningar i Stockholm sommaren 2003 skapar en Stonesfeber som heter duga. Själv tar jag mej äntligen för att kolla upp bandet och i min ägo hamnar Exile on Main Street och Sticky Fingers. När de spelar på Stockholms Stadion, Globen och Cirkus 2003 säger jag till mej att nästa gång ska jag bannemej lyckas se dem. Några år senare är de tillbaka men biljettpriset får mej att hissna och jag försöker inte ens få biljetter.

Men jag har fortsatt lyssna på bandet då och då. De går liksom inte att komma undan om en har det minsta intresse för gitarrbaserad rock eller blues och sexti-sjuttital. Jag minns till exempel en period för snart ett åt och ett halvt år sedan. Jag gjorde några Spotifylistor, upptäckte "Under my thumb" och lyssnade igenom Let it bleed ett par gånger. Faktum är att Stones legat stabilt på andrasidan i Last.FM-biblioteket ett bra tag.

Förra veckan läste jag om ryktena för första gången. Antog det var något Festivalrykten i vanlig ordning önsketänkt fram, men nu duggar ryktena om Rolling Stones till Roskilde allt tätare. Kanske stämmer de? Berlingske brukar veta vad de pratar om. Och det vore ju helt rätt med Stones till Roskilde. Dels är Roskilde i grund och botten en gammal hippiefestival från sjuttitalet, och då funkar alltid Stones. Och dels är ju bandet på sätt och vis upphov till ett betydande del av Roskildefestivalens skapelseberättelse. Det var från Rolling Stones festivalen köpte sin Orange Scen i slutet av sjuttitalet (att scenen sedan dess bytts ut mot en större variant är en annan historia).

Visst, bandet peakade för mer än tretti år sedan och somliga av medlemmarna ser mer ut att höra hemma på äldreboende än rockscenen. Men jag betvivlar inte att de fortfarande kan ge utmärkta konserter.

Det vore väldigt trevligt med The Rolling Stones på sommarens Roskildefestival.

Dagens Roskildegissning: Dropkick Murphys?

Det blev ingen Bob Dylan till Roskildefestivalen, där slog min gissning fel. 

Men jag såg att Dropkick Murphys spelar i Europa i sommar. De spelar i Tyskland på midsommarhelgen, Bråvalla helgen efter, i Roskildeveckan spelar de i Belgien på torsdagen men har inga fler datum släppta och måndagen efter Roskilde börjar de en vända i Storbritannien.

Nu är det väl tveksamt ifall bandet kommer fara fram och tillbaka till Skandinavien likt en annan jojo, mer troligt är förstås att de spelar i Köpenhamn helgen innan Roskilde.

Men till motsatsen är bevisad ser jag Dropkick Murphys som en fullt möjlig Roskildebokning. Nog för att det var länge sedan jag lyssnade på dem, men klart jag skulle gå och se dem ifall chansen gavs.

Kraftwerk @ Roskildefestivalen 2013

När Roskildelängtan växer sej för stor åker ofta bilderna från tidigare år fram.

 

 

"Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival."

Ibland hittar en texter som är så bra att jag vill läsa texten gång på gång. Det hände igår när Malmöbloggaren Anders Törnblad skrev om ett åtttitalsminne. Läs och njut.    

Fast på Roskilde 1988 blödde jag en hel del. Inte ekonomiskt, än hade inte drickandet svämmat över alla gränser, utan ur foten. Vi stod inne i tältet och hoppade och dansade till Pogues, Cohen och Billy Bragg som körde sina set direkt efter varandra. Bara en sån sak. Tror inte jag fattade hur bra det var, egentligen. Thatchertiden skämde bort oss med bra musik och Cohen filosoferade om Grekland, New York och Montreal.
Men det bar sig inte bättre än att en avslagen flaska lyckades smyga sig genom mes höga sandal och en bit in i min högerfot. Blodet strömmade ut, men jag märkte ingenting förrän Bragg spelat New England som extranummer. Åh, herrejävlar så ont det gjorde, kände jag då och fick linka iväg till sjukstugan. En glad dansk syrra frågade om jag "tagit något", men det hade jag ju inte. Skadad kan bli ändå. Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival.
Och aldrig mer har jag sett Pogues, Cohen eller Blly Bragg. Eller för den delen fått en flaska i foten.

Lee Ranaldo @ Roskildefestivalen 2012

 

Odeonscenen 120706

Om en bilresa och en Dylanskiva

Vi lyssnade på Bob Dylans Desire.

Det var första juli 2000 och vi var på väg hem från Roskildefestivalen. Festivalen var inte slut än, det var bara lördag, men vår festivalkänsla hade gått förlorad med dödsfallen, leran och regnet.

Framsidan på festivalavisen samma dag

Vi sa inte mycket till varandra under hemresan. Per Kj, Jonas, Rickard, Bea och jag. I bilen snurrade Desire. Jag vet att vi måste ha lyssnat på fler skivor, men den den enda jag minns är den.

Någon månad tidigare hade jag läst Clinton Heylins Dylanbiografi och fascinerats av historien kring inspelningen av Desire. Hur de samlat ett stort band, men inte fick till låtarna någotvidare. Hur producenten till sist sa till Dylan att ta med basist-trummis och nån mer, så skulle de fixa till albumet. Han plockade med fiolspelaren Scarlet Riviera (bara namnet!) och på någon natt satte de skivan. Ungefär så minns jag historien idag - borde kanske ta och läsa om boken? Jag lånade Desire av Per Kj så fort jag kunde.

Desire är ingen typisk Dylanskiva och den nämns sällan när fansen ska lista hans bästa skivor. De flesta låtarna har skrivits ihop med Jacques Levy, teaterproducent och låtskrivare enligt Wikipedia, och musikaliskt påminner den egentligen inte om någon annan Dylanskiva.

I bilen på vägen hem från Roskilde hör vi de vemodiga låtarna - som vid sidan av energiknippet "Hurricane" bär upp skivan - "Isis", "One more cup of coffee", "Oh sister", "Joey" och "Sara"...

Vi var så unga, bara en av oss hade fyllt tjugu, och ett stort antal unga människor hade dött på samma ställe som vi varit på.

Kanske är det där skivan för evigt spelar sej in i mitt hjärta? Eller så började det ännu tidigare. Men det är något med den där resan hem från mitt livs första Roskildefestival och Desire.

Det var dessutom min födelsedag och Per Kj vänder sej vid något tillfälle om från ratten.

- Du får skivan, grattis på födelsedagen!

I'm your dream, make you real - Metallica på Roskildefestivalen

Roskildefestivalen andades genom, tänkte på och fullkomligt kokade av Metallica. Både Turbonegro och Ensiferum smög in Metallicariff på sina konserter - och de var förmodligen långt ifrån de enda. Publikhavet var nog ett av de största som någonsin skådats på Dyrskuepladsen. 

Inledande kvartetten "Blackened", "For whom the bell tolls", "Disposable heroes" och "Harvester of sorrow" satt som ett smäck och publiken kom igång rejält. Jag och de andra valde att backa en bit, det var ett jäkla röj mycket längre bak i raderna än vad vi hade gissat på och min cellskräck kickade in. Å andra sidan såg vi betydligt bättre sedan vi backat några rader.

Fem låtar in kom konsertens enda dipp, trion "The day that never comes", "Carpe diem baby" och "I disappear". Visst, den första är helt okej och den mellersta framfördes tydligen för bara tredje gången, men jag och många med mej ville höra låtar från de fem första albumen. Metallica vet naturligtvis vad folk vill höra och bara fyra av arton låtar var inte från de fem första. Framförallt Master of puppets och ...and justice for all präglade setlistan, med hela fem spår från den förra och tre från den senare. Från Kill 'em all hämtades bara avslutande "Seek & destroy". 

"Welcome Home (Sanitarium)" framfördes i en fantastisk version långt bättre än på skiva, i "Orion" saktades tempot ned något och tankarna gick till Cliff Burton och med "One" som startnummer bjöds vi på eld och explosioner i den omfattning som världens största metalband kräver. Hela setlistan finns på setlist.fm.

"Mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma."

Allt som allt spelade de ungefär två och en halv timme och tiden for förbi snabbare än den gör till och med på Springsteenkonserter. Som jag sa till Andreas efteråt, jag gillar egentligen Springsteen mer men Metallica sitter djupare i mej. Låtarna är en del av mej. De finns i min ryggmärg. Jag har massor av minnen från den där tiden mellan barndom och ungdom till de här låtarna. Minnen från mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma.

Och trots att Metallica nästan uteslutade lever på gamla meriter så känns de inte daterade eller som föredettingar på scen. Tvärtom, bandet var både vitalt och tight. Taggade till tusen. James Hetfield visade vilken frontman och scenpersonlighet han är. Bandet är självklart publikfriande och tyckte säkert det var befriande att inte ha en aktuell skiva att turnera på.

En kan ju tycka att sådär sjättte kvällen på festivalen skulle kroppen börja säga ifrån något när en konsert passerar två timmar. Men icke, adrenalinet som pumpades upp under de avslutande "Creeping Death" och "Seek & destroy" gjorde att de lugnt kunnat fortsätta natten igenom.

Metallica har ju genom åren knappast gjort sej kända som ett ödmjukt och anspråkslöst band, men faktiskt var det precis vad James Hetfield och de andra utstrålande konserten genom. Spelglädje och ödmjukhet. Avslutningsvis tackade alla fyra en efter en för konserten och naturligtvis kom Lars Ulrich sist. Till publikens jubel konstaterade han på danska att Metallica borde spela oftare än vart tionde år på Roskilde. Jag hoppas festivalledningen hörde på.

Roskildefestivalen 2013

Varmt, dammigt, mycket folk, Orange Feeling, ett fantastiskt camp och som alltid svårt att återvända till vardagen. Mitt sjätte år på Roskildefestivalen. Jag börjar få in lite rutin nu och känner igen alltfler flaggor och folk som likt oss alltid bor på Agora J.

Själva festivalområdet är ju sedan åttiotalet-någon-gång öppet torsdag-söndag och de flesta besökarna kommer redan helgen innan. I många år har mindre band spelat innan festivalområdet öppnat, och sedan förra året är det två scener igång. Festivalens minsta scen Pavillion och den nya Apolloscenen. På den sistnämnda slänger DJs ur sej tunga beats till massornas glädje, sådant går hem även på Roskilde. Det är en ny tid nu. På Pavillion (med det fåniga tillnamnet Junior under dessa dagar) spelar nordiska band som släppt en eller ett fåtal skivor.

Första bandet ut för egen del var finska punkrockarna Pää Kii på onsdagskvällen. De lät inte helt olikt Asta Kask, och även visuellt kändes det lite Astainspirerat med en basist i mitten på scen och flera frontmän. Bandet sjunger på finska och många av festivalens finska besökare tycktes stå i publiken.

Medan jag hann med en öl och en falafelburgare riggades scen om och upp på Pavillions scen kom göteborgska synthpopbandet Vanligt Folk. Deras energiknippe till sångare såg inte ut att vara äldre än femton år och studsade upp och ned med sina två mikrofoner hela konserten. Med synthar och slagverk kombinerade de Manchester 1990 med synthens åttital.

Efter tragedin 2000 (som jag förövrigt borde skriva om någon gång, jag var ju på festivalen det året) så anlades en minneslund bredvid området framför Orange Scen, med nio björkar och en minnessten. Än idag läggs där blommor och klistras upp hälsningar till de omkomna.  

När festivalområdet öppnar på torsdagen är det alltid mycket folk som tar sig in och det är säkert kul för banden att spela inför fulla tält - på det sättet är antagligen torsdagen en av de mest tacksamma dagarna att spela på.

Suicidal Tendencies var första bandet jag såg på området. De var precis som jag hört en kul mix av metal, punk och hiphop, ibland låg det farligt nära neometal/sportrock men oftast höll de sig på rätt sida gränsen och manglade på bra. De fyllde nästan Arenatältet, festivalens näst största scen, vilket inte var illa eftersom första bandet på Orange Scen gick på samtidigt.

På torsdagskvällen spelade även hypade Savages och Jake Bugg, som bägge mer än fyllde Pavillion respektive Odeon.

Savages började med ett trist och alldeles för utdraget intro men sen tog det sej. Var det 2013 eller 1983? Ingen som vet, det unga och ganska nystartade bandets postpunk kändes oväntat tidlös. Riktigt sköna basgångar och mot slutet av konserten tog det sej riktigt bra. Låt på låt kändes som en klockren sistalåt, "nu kan de väl inte toppa det här?". Det kunde de, flera gånger om.

På Jake Bugg var det trallvänligt, trångt (innan det började regna lite och många av de som inte fått plats under tältduken flydde) och lite tradigt eftersom jag inte kunde låtarna. Men folk verkade riktigt nöjda och mot slutet kom en riktigt bra Neil Young-cover med "My My, Hey Hey (out of the blue)" och så hiten "Lightning bolt", som till och med jag kände igen.

För tio år sedan var jag stort fan av återuppståndna Turbonegro. Hultsfredsspelningen den sommaren är fortfarande av de roligaste spelningarna jag sett i folkparken vid Hulingen. Men redan med 2007 års Retox tappade jag intresset. På fredagen var det dags att för första gången se dem med nye sångaren Tony Sylvester. Hank von Helvete tycks nuförtiden mest ägna sig åt scientologi, och det är gissningsvis rätt svårt att kombinera med att vara sångare och frontman för ett homoerotiskt denimbeklätt deathpunkband.

Fast hade man blundat där framför Orangescenen hade det inte hörts någon skillnad på rösterna, Tony Sylvesters pipa är minst lika bra som Hanks någonsin var. Däremot var magin borta för egen del annat än i den givna avslutningslåten "I got erection", det hindrade emellertid inte bandet från att göra en även i mitt tycke bra konsert. Inledningen med "The Age of Pamparius" var grymt bra och även låtar som "Get it on", "Fuck The world" och "Prince of The Rodeo" satt lika bra nu som för tio år sedan. När bandet återförenades 2002 antar jag att en del nittitalsfans kände som jag gör nu, så vem är jag att klandra de som fortfarande sätter Turbonegro högt?

Jag är svag för dubbeltramp och sådant fick jag en masse med Kreator på Arena på fredagskvällen. Scenen var skitsnygg och av de ålderskrämpor en del talat om märkte jag inte mycket, å andra sidan är jag inte alls inlyssnad på bandet och har aldrig sett dem live förut.

Lite innan konserten var slut smet jag från Arena till Pavillion för King Tuff. Först hade jag bläddrat förbi dem i programbladet eftersom namnet indikerade något som jag kanske inte direkt skulle prioritera en festivalkväll men när jag sedan hörde något om "neopsykedelisk garagerock" blev jag nyfiken. Här var det Hellacopters/MC5/Stooges-vibbar för hela slanten. Korta energiska upptempolåtar framförda av en amerikansk trio. Ganska lite publik, var det Rihanna som drog allt folk måntro? Faktiskt är det inte helt ovanligt att banden som spelar på Pavillion Junior har mer publik än en del av banden som senare spelar på själva Pavillion.

Skulle en sjuttisjuårig gubbe med akustisk gitarr på magen kunna fylla upp Orange Scen? Det var det nog flera som undrade inför Kris Kristoffersons konsert på lördagseftermiddagen. Han gick ut starkt och djärvt, redan som tredjelåt kom "Me and Bobby McGee". Med tanke på det starka solskenet så imponerade den helsvarta scenklädseln. Kris uppvisade en stor scennärvaro och fyllde upp Orange Scen bättre än man kunnat vänta sej. Det var inte så mycket mellansnack men desto fler låtar, på en och en halv timma hann han med ungefär tjugu låtar. Titellåten från senaste skivan Feeling Mortal rev ned stora applåder, "wide awake and feeling mortal". Vaken var han definitivt!

På samma scen såg jag senare på kvällen The National men den konserten får någon annan att blogga om. För eder bloggare var det stora på lördagskvällen naturligtvis Metallica, men även de sparar vi på lite.

När det är söndag på Roskildefestivalen rullar det stora vemodet in. En del åker hem redan på förmiddagen, många packar ihop sina tält vilka lämnas in för förvaring innan man drar hem på kvällen och ytterligare några struntar i detta och fortsätter festivalen som om inget hänt. Vi fortsatte. Det spelade ju fler band och fanns öl att dricka upp.

Ett band jag verkligen sett fram emot att se var det finska hjältemetalbandet Ensiferium på Odeonscenen. Jag köpte hela prylen med låttitlar som "In My Sword I Trust", en scenutstyrsel vars ideal tycktes vara Conan Barbaren och Quorthon från Bathory och deras energiska framträdande. Jag tror ingen av oss som var där tvivlade på att hjältemetal funkade alldeles utmärkt även en söndagsförmiddag. Sällan har jag saknat mitt långa hår så mycket som där, det skulle varit på Metallica kvällen innan då.

På kvällen återvände jag till Odeon för att se Calexico. Jag var nyfiken på hur tvåmannabandet skulle ha satt samman sitt liveband. Bandet bestod av sju musiker, de flesta multinstrumentalister, och var då och då förstärka med gästande musiker. Bandet lät betydligt mer "mexikanskt/hispanic" än vad jag hört med dem på skiva, men det är säkert jag som har för dålig koll. En av de sista låtarna var en egensinnig cover på "Love will tear us apart". Jag gillade vad jag hörde även om jag nog föredrar Calexico på skiva snarare än live.

Till sist ställde Kraftwerk till med ett redigt dans- och synthkalas framför Orange Scen sent om söndagskvällen. De som dragit hem tidigare på dagen missade verkligen något. Jag såg Kraftwerk på Way Out West förra året och 3D-effekterna var inte exakt samma nu som då, de var nog snarare lite bättre i Göteborg. Men känslan, inramningen och stämningen - alltsammans som avslutning på Roskildeveckan - gjorde konserten till en av de häftigaste scenupplevelserna på Roskilde någonsin.

Mot Danmark

Nu bär det av till Roskildefestivalen.

Tuborg, ändlösa promenader, Agora J, vänner man träffar en gång om året, Metallica, lera, danskar-tyskar-norrmän, toast uden skinke kun ost och allt annat som lockar.  

Det blir mitt sjätte år på denna festivalernas festival. Den lär prägla nästa veckas bloggande, men nu blir det en veckas bloggpaus. Passa på att läsa gamla inlägg istället :)