Minnenas Motell uppmärksammar naturligtvis helgen v. 48. Gästbloggaren Nils Valdemar Möller var på plats i Borås i helgen.
Hur firar man bäst helgen v. 48?
Jo, genom att gå på konsert med bob hund förstås! Det är med denna tanke i huvudet som jag sätter mig på bussen till Borås för att återigen se bandet som har varit en trogen vän till mig sedan tidigt 00-tal (det är inte för inte som jag har den piprökande hunden tatuerad på bröstkorgen).
För er som inte har hängt med i svängarna kommer här först en kort resumé av vad som har hänt de senaste åren: I texthäftet till samlingsskivan
10 år bakåt & 100 år framåt skriver managern Marcus Törncrantz att Conny Nimmersjö en gång berättade att
”det mycket väl kunde göras hela skivor med bara fisljud för – som han lovade – 'bob hund är oberäkneliga'.” Och det är lite i den andan som de har verkat de senaste åren. Inte så att de verkligen har spelat in skivor med fisljud (det hade inte varit så kul), men de har gjort väldigt oberäkneliga saker.
"Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol."
Sommaren 2013 sa de upp replokalen och sålde alla sina instrument på en bob hund-festival i Helsingborgs hamn. Den här hösten har de bland annat intagit Malmös operascen och gjort musik till stumfilmen
A Man With A Movie Camera. När de nu spelar på Borås stadsbibliotek så har de innan konserten skickat ut en lista på allt de behöver låna för att kunna genomföra spelningen. Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol. Dagen innan konserten har de också haft ett öppet rep tillsammans med delar av Borås musikliv där det även ska ha skrivit en ny låt tillsammans med gästerna.
Man kan tänka att allt det här bara är billiga pr-knep. Men jag tycker att det är alldeles lysande. Alternativet hade ju varit att fortsätta kuska land och rike runt och spela samma låtar på exakt samma sätt som tidigare (ungefär som Rolling Stones, U2 eller annat valfritt rockband som har hållit på i några decennier). Att istället låna instrument på de ställen de spelar på blir ett sätt att förnya sig och att våga utsätta sig för någonting osäkert.
"Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen."
Jag hade mina farhågor innan konserten att det kanske inte skulle bli så röjigt och stökigt som det brukar vara på en bob hund-konsert. De spelar ändå mitt inne i ett bibliotek och att det inte finns någon alkohol till försäljning borgar också för en ganska lugn tillställning. Men trots att ljudvolymen är lägre än på vanliga rockkonserter (Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen) och publiken är lugn och städad så blir det ändå en formidabel konsert. Mycket handlar ju förstås om Thomas Öbergs scenpersonlighet. Till exempel bestämmer han sig vid ett tillfälle för att placera en stol mitt i publiken. Sedan ställer han sig på stolen och börjar vicka på den så att det förflyttas framåt genom publiken, alltmedan han fortsätter sjunga. Jag undrar vilken annan artist som skulle göra något dylikt?
Mellansnacket är som vanligt lysande (
”Vi har alltid höga förväntningar på vår publik så nu förväntar vi oss att vår första kvinnliga statsminister så här!”,
”bob hund har publiken med de renaste händerna och de smutsigaste hjärtan – eller om det var tvärtom” etc.) och vi får en hitkavalkad som inkluderar låtar som ”Helgen v. 48” (förstås!), ”Nu är det väl revolution på gång?!”, ”Ska du hänga med? Nä!” och ”Tralala lilla molntuss”. I den sistnämnda låten händer för övrigt något oväntat. Bandet har till att börja med svårt att komma på hur den börjar och när de väl har kommit igång så går Connys förstärkare sönder vilket gör att resten av bandet får spela versen ett antal gånger innan han kan komma in i låten igen. Men faktum är att det inte gör någonting. Thomas underhåller publiken under tiden och att jag tänker att just det här är en del av poängen till att de har valt att låna instrument och så vidare. Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland.
"Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland."
En viktig anledning till att det låter så bra är också de gästande insatserna från Borås musikliv. En kille på saxofon gör ett grymt inhopp i ”Blommor på brinnande fartyg” och det lokala bandet Tramp Stamp tar över instrumenten i ”Billiga lösningar till varje pris” och fortsätter att spela låten medan bob hund själva kliver av scenen. Därefter spelar de en egen punkig låt som handlar om att inte kunna prata spanska. Det är energiskt och faktiskt riktigt bra, kanske låter det till och med lite som bob hund själva gjorde på sina tidiga spelningar. Efter detta kliver bob hund på igen och tillsammans med en stor kör som står på en trappa bakom scenen framför de låten ”Åh döds”. De avslutar med ”Allt på ett kort”, ”Festen är över” och till slut ”Jag rear ut min själ”. Där och då inser jag återigen varför det här bandet har betytt och kanske fortfarande betyder mer än något annat band för mig. Och alldeles snart har helgen v. 48 tagit slut.
