Packet tog över stan

Så var det dags för Perssons Pack att knyta ihop säcken.

För ungefär ett halvår sedan kom beskedet att Packet skulle lägga ner till hösten. Min gode vän Joakim, som entusiastiskt sett Packet i Bollnäs på annandagen, började kuska runt på spelningar och såg sig till sist nödgad att själva boka dem till Göteborg då ingen annan verkade vara intresserad av att göra det. Så spelade bandet på Pustervik dan före valet, jag var givetvis där, men kan inte prestera några vettiga rader om spelningen. Jag var för utmattad inför valet, men gillade såklart vad jag såg. Några veckor före han och Adam Wallman fick den vansinniga idén bokade jag och Joakim biljetter till den allra sista spelningen. Den som gick av stapeln på Nalen i lördags. Den som sålde slut redan i somras. Min fjärde Packetspelning och den sista någonsin.

Konserten inleddes med "Ikväll tar vi över stan" och givetvis tog Packet över stan. Gemenskap! Gemenskap är känslan jag tar med mej från den på sina håll löjligt trånga Nalen. När en lite väl förfriskad gubbrockpublik samlas på ett ganska liten yta händer det att vettet går ut där ölen går in. Här var det tvärtom. Folk var glada, sentimentala och fantastiskt glada över att dela upplevelsen. Inte minst under låtar som "Aldrig så ensam", "Hanna" och "Hemma" visste allsången och gemenskapen inga gränser. Under "Små små saker", som kom tidigt i setet, kokade publikhavet. Jag gladde mej särskilt åt "Brooklandsvägen", en gammal Packetfavorit.

Jag har en mängd starka minnen av de mest skiftande slag till många av låtarna som spelades. Minnen som i vissa fall inte har att göra på bloggen men som såklart sköljde över mig under konserten. Det var en ibland flera tusen dagar yngre Johan som tittade fram. Jag har trots allt lyssnat på Packet sedan seklet var ungt. Min dåvarande flickvän hade börjat förstå vad jag gillade för musik och tyckte jag skulle kolla upp ett band från hennes hemtrakter. Hon plockade ned ett gäng låtar från Napster och brände ut. "Små små saker" och "Tusen dagar härifrån" blev tidiga favoriter. Den hoprafsade samlingen Blod eller guld hittade jag billigt på Ginza nått år senare och det blev en viktig följeslagare till dess jag en regnig höstdag 2005 köpte dubbel-CDn Diamanter på Bengans.

Packet var nästan lika taggade som publiken. Niklas Frisk for runt på scen och posade med sin elgitarr likt en annan rockhjälte och Per Persson var lika cool som alltid, Magnus "Limpan" Lind log vid flera tillfällen. Magnus Adell och Norpan Eriksson höll sig bokstavligt talat i bakgrunden. Det jag saknade var gästartister eller något liknande, nog för att jag hört den hedervärda förklaringen till varför sådana uteblev ("kan de inte gästa oss i Malung kan det kvitta") men likväl kändes lite tomt. Men strunt i det!

Kvällen avslutades ståndsmässigt med en tårdrypande "Bröllopsdag". Love Antell kom ut och gav bandet rosor och allra sist kvar på scen var den väldige själv. Dragspelaren Magnus "Limpan" Lind. Han spelade några sista toner på sitt dragspel, kanske var i lördags kväll sista gången han uppträdde på scen?

1. Ikväll tar vi över stan
2. En sång om dej
3. Små, små saker
4. Kammahav
5. Nyårsafton i New York
6. Aldrig så ensam
7. Guldhuggarland
8. Fribacka väg
9. Det liv jag älskar
10. Bortom Månen och Mars
11. Hanna
12. Hemma
13. Vild som Jerry Lee
14. Brooklandsvägen
15. Tusen dagar härifrån


16. En uslings medicin
17. Packets paradmarsch
18. Gråmånen


19. Sista kvällen i april
20. Bröllopsdag

”För sista gången någonsin i Västerås City Town”

Igår inledde Perssons Pack sin avskedsturné. Minnenas Motells trogne Packetbloggare Joakim Larsson var på plats. 

Det har blivit ett par hundra spelningar genom livet. Svenska band i alla möjliga genres och på alla möjliga ställen. Men har jag någonsin varit med om svensk musikhistoria så var det ikväll.

Inte på en väntad plats. Inte på Hawaii, inte på Katalin, inte på Jazzhuset, inte på Ängen och inte på Vintergatan. Nej, det var på Bankiren i Västerås. Det var på Bankiren i Västerås som jag såg spelningen som Magnus Lind efteråt när jag pratade med honom beskrev som ”Vi hade en nerv ikväll. Ikväll fanns så mycket nerver. Och det behövs nerver för att Packet ska hända.”

Och det är klart som fan att det finns nerver på konserten som inleder Packets avskedsturné ”Den sista färden.”

För ungefär en vecka sedan satt jag och eder bloggare och pratade om Packet. Som många gånger förut så ledde detta till att vi kollade in spelschemat. Och den här gången så konstaterade vi att jag kunde komma på spelningen i Västerås. Jag funderade på saken och hade nästan bestämt mig för att åka när beskedet om att Packet skulle lägga ned kom. Och det avgjorde saken. I ett nafs var biljett, tåg och hotell bokade. En spelning man inte ville missa, en spelning man inte får missa.

”Någon sa till mig nyss att det är lördag. Det är det såklart inte. Det är fredag. En fredagslåt. Hanna.”

Senast jag bloggade om Packet här så hade jag ett resonemang om att om de bara spelade lite längre så skulle allt vara helt perfekt. Ikväll var spelningen nästan lika lång, men flera steg närmare himmelen. För när Niklas Frisk är vild som Jerry Lee, när Magnus Lind ler ett leende som får hela Västerås hjärtan att slå snabbare och när Persson själv drar igenom hela poségalleriet som han nyss uppfunnit alltihop. Då. Då sker svensk musikhistoria.

Limpan för övrigt. Det är svårt att inte utveckla det ytterligare eftersom att det säkert är många som spekulerat i hur faktumet att han är sisådär runt 20 år äldre än övriga bandmedlemmar påverkat Packets öde. Och det är svårt att beskriva hans insats ikväll på någon annat sätt än att jag tror han tänkte: ”Nog tror många att Packet slutar på grund av min hälsa. Jag ska visa de jävlarna att så inte är fallet.”

Med den här inledningen kommer det bli en magisk sista resa genom landet. Som alltså började i Västerås den 29 mars och som kan gissas sluta i Bollnäs framåt hösten. Kanske på Sävstaås?

Precis som senast i Bollnäs så gör Packet genidraget att bara kliva på scen och riva av en fantastisk version av "En sång om dej". Sedan tar Persson till orda och sätter ord på det som alla tänker på. Men inte genom att tala uttryckligt om avskedsturnén utan genom att konstatera att det kommer bli en lång kväll idag. Med många ballader.

Och nog blir det lite mer balladbetonat än tidigare gånger, men Packet och Packets publik gör ju att även en ballad upplevs som väldigt rockig. Vi är ett stort gäng av Packheads som står längst fram och skriker med i vart enda ord som lämnar Perssons läppar. Mellan låtarna hörs ”Vi är packade – Perssons Pack”. Och när jag efter halva konserten försöker fylla på min öl så får jag beställa tre gånger för jag ”får ursäkta, vi är helt uttorkade”. Några ynka flaskor fanns dock ännu att tillgå av en ölsort.

Och spelningen hade knappt ens börjat innan jag hamnade i kvällens första bandytjafs. En Söderhamnare boende i Uppsala som tagit sig till spelningen deklarerar såklart sin ståndpunkt om Broberg. Och jag min om Ljusdal. Sen möttes vi i kärlek till blåa berg. Senare tjafsade jag och en kompis till honom om vart de slåss mest med kniv i Hälsingland.

Det visar sig att jag inte är ensam om att färdats långt för den här spelningen skull. Hedemora, Solna, Uppsala och såklart flera Hälsingeorter finns representerade. För det är Per Persson och hans pack har berört oss på det sättet som Elin Unnes beskriver så bra på PSL-bloggen: ”Perssons Pack lägger ner och jorden slutade precis snurra i nån sekund.”

Och nog har Per Persson insett att han berör många när han presenterar tredjelåten med ”Vi ska spela en låt om staden jag bor i. Men den kunde handla om Västerås. Ikväll tar vi över stan!”

Senare under spelningen konstateras att när "Nyårsafton i New York" spelas så är det sista gången någonsin i ”Västerås City Town”. Publiken ger tydligt uttryck för sitt missnöje. Senare när Persson återkommer till temat för att konstatera att kvällens sista låt är Packet sista låt i Västerås någonsin (förutom extranumren såklart, men det ingår ju i överenskommelsen) så bemöts protesterna med ett lakoniskt: ”Var inte sådana lipsillar. Livet går vidare.”

Det sätter oss alla i rätt stämning för "Tusen dagar härifrån". Som får sin absoluta höjdpunkt när Limpan gör ”tårar ned för kinden”-tecknet. Varför hann man inte fota det?

Bandet ropas in med ”In med packet!”. Extranumren börjar med en lång instrumental låt. Jag får höra att det är en Dire Straits-cover. Vilket låter rimligt. Förutom att vi där fick se en annan sida av bandet så hann också vi låta allt sjunka in och vila upp oss för den sista urladdningen med Packets paradmarsch följt av kvällens finaste ballad, kanske inte som låt, men i utförandet, "Gråmånen". En perfekt avslutning.

Och ännu mer perfekt blir avslutningen när något geni sätter på Bruce Springsteens "Hungry Heart" direkt efter spelningen. För ikväll har vi hört en boss från Hälsingland sjunga om hungriga hjärtan igen. Med ett band som ingen kunde tro hållit på i 25 år. En energi som kanske bäst kommer fram i hjärtat, smärtan och rocken i "Bortom månen och mars".

Spelningen var en värdig början på slutet. En storslagen början på slutet. Sex plus. Ta chansen att se Packet en sista gång i sommar. Det kommer jag göra – flera gånger.

Edit this setlist | More Perssons Pack setlists

Packet - ni får byta stil

Bloggen hade en utsänd på gårdagens spelning med Perssons Pack i Bollnäs. Joakim Larsson täcker julen på Minnenas Motell. 

Det är något särskilt med att se band i sina hemstäder. Något ännu mer särskilt med att se band som man älskar i sina hemstäder. Hur ska det då inte bli att se ett band man älskar i deras hemstad i landskapet där jag växte upp? Den frågan har jag tänkt på länge. För trots uppväxten i Hälsingland har jag aldrig prickat in Persson och hans pack i hembygden.

Det var efter Håkan Hellströmspelningen i början av månaden som bloggens innehavare och undertecknad kom fram till att Perssons Pack ju har sin traditionsenliga julspelning på Tuppens danskrog i Bollnäs på juldagen. Då bestämde jag mig. Det här var en chans jag inte ville missa!

Så jag gjorde en deal med farsan. ”Jag tar biljetterna, du tar bensinen.” Så vid halv tio satte vi oss i bilen och åkte de 7,4 milen mellan föräldrahemmet och Tuppens. Stämningen när vi kom fram var loj. Tuppens vet nog att det är så att många kommer bara för att få sin juldagsutgång och inte nödvändigtvis för att se packat, så musiken innan spelningen är mer åt Ibiza-techno-hållet än folkrocken. Människor släntrar in och spelningen kommer igång försent. Men när musiken tystnar i lokalen och människor börjar dra sig mot scenen förändras stämningen. Förväntan hänger i luften. Det är ändå inte bara jag som ser fram emot att se Packet ta över stan.

"Ölflaskorna i luften. Bredbenta män faller i varandras armar, får någe i öga [sic!] och vrålar med i texten."

Det drar igång. Kort inledande snack. Första låten är ”En sång om dig”, publiken trycks ihop och ölen börjar spillas. När andralåten ”Små, små saker” tar vid direkt efteråt är jag i en Hälsings rockhimmel. En av mina absoluta Packetfavoriter. Och när den tonar ut kliver Per Persson kallt fram till mikrofon och väser fram ”Här kommer en Bollnäslåt”. Nu vet alla vad som komma skall. ”Ikväll tar vi över stan” i en betydligt mer upptempoversion än på skivan. Ölflaskorna i luften. Bredbenta män faller i varandras armar, får någe i öga [sic!] och vrålar med i texten. Under fjärde låten ”Nyårsafton i New York” börjar vakterna plocka ut folk från publikhavet.

Som tur är tas tempot ned med en magisk version av ”Hanna”. Redan under första låten har jag skickat en bild till Johan med den fantastiska saken att Magnus ”Limpan” Lind, dryga två decennium äldre än övriga bandet, med en tråkig sjukdomshistoria som tvingat honom att sitta ned på scen de gånger han kunnat vara med under de senaste åren, står upp. Under "Hanna" sitter han ner igen. Men det är en av få stunder som det händer. Under nästan hela spelningen spelar dragspelsnestorn stående. Eller stående och stående. Han dansar.

”Nästa låt är från 1900-blankt någonting. Den låg på Hedenhöstoppen. Kvällens äldsta låt.” ”Brooklandsvägen”.

Sen är det dags för begravning. Senast jag såg Packet konstaterade Per Persson att han tänkte spela ”Bortom månen och mars” tills det blir en självklar begravningslåt. Mina anteckningar under den här låten passar inte riktigt att göra om till text när avståndet har vuxit lite. Men låt mig i alla fall konstatera att jag är oerhört tacksam till Love Antell för att han övertygade bandet om att ge ut Öster om Heden när han kom med. För vilken nytändning den skivan gav och packet är verkligen värda att få göra sin bästa skiva någonsin tjugo år efter att de började. Därefter fortsatte det lite stillsammare temat med ”Du går aldrig ensam”.

Ordinarie set avslutas med ”Tusen dagar härifrån”. Det finns bara ett sätt att göra den bättre än den var igår. Och det är om Jakob Hellman kliver ut ur kulisserna precis i tid för att kunna nå fram till mikrofonen för en Bruce Springsteen/Little Steven-duell när första versen börjar. Och det händer ju bara i mina dagdrömmar. Tio låtar i ordinarie set, som efter publikönskemål avslutas med ”Mördar-Anders” är såklart alldeles för kort. ”Mördar-Anders” görs för övrigt i en riktigt grym version där Packet drar på ett riktigt fett rock-outro precis när jag trodde den skulle tona ut för publikens jubel.

 Extranumren består av ”Bröllopsdag” och ”Vild som Jerry Lee” som för dagen presenteras som en ballad. En sista ballad för Jerry Lee.

Spelningen är för kort. Jag kan göra en lista på minst tio låtar som jag önskar också hade varit med. Men låt mig säga såhär. Hade bloggen haft ett betygssystem så hade Johan fått mig i telefon kring ett i natt för att likt Per Bjurman eller Lasse Anrell efter en Bruce-spelning tjatat om att få ge sex plus. Om det inte varit för att spelningen var för kort.

Men Packet. Ni får byta stil. På den punkten.